Första boken om mig

Hej kära bloggen,

Nu var det verkligen länge sen jag skrev! Mycket har hänt, varav det största är att vi har fått en liten dotter. Hon heter Freja och är helt fantastisk!

Därför tänkte jag inleda den här hösten med att blogga om den första boken jag köpte till henne: ”Första boken om mig”, utgiven hos Rabén & Sjögren med illustrationer av Catarina Kruusval.

Det fanns flera liknande böcker att välja mellan i bokaffären, bland annat en med Elsa Beskows vackra illustrationer och en med Ilon Wiklands illustrationer ur Astrid Lindgrens sagovärld. Men jag valde ändå en bok med mer moderna bilder. De andra kändes nostalgiska över det gamla bondesamhället i Sverige och jag ville att den här boken skulle vara mer representativ för Frejas barndom. Det kändes också lättare att identifiera sig med figurerna i den här boken, som till stor del utgörs av djur.

Jag tycker att det är en väldigt fin idé med en bok om barnets första år, då jag tror att den kommer att vara väldigt rolig att bläddra i när barnet är lite större.

Kuvert för ID-band. Jag älskar de små igelkottarna!

Dessutom skulle vi säkert glömma tusen vackra minnen om vi bara hade foton att förlita oss på. Här finns det plats att skriva om graviditeten och förlossningen och till och med ett kuvert att lägga ID-banden från BB. Lyckligtvis sparade min partner dem!

Här finns också ett familjeträd och platser för foton på mormor och morfar m.fl. Det finns plats att skriva in när barnet för första gången log, när hen kröp och när hen sa sitt första ord, sidor om mat- och sovvanor och plats att skriva om barnets första årstider.

Eftersom Freja föddes precis när det började bli höst är det där vi får börja. Jag tycker att det här sammantaget är en jättefin bok och ser mycket fram emot att börja fylla i den! Den är precis som de andra jag sett baserat på två biologiska föräldrar av olika kön. Är det någon som vet om en liknande bok som är mer inkluderande?

♥Ta hand om er!♥

/Marta

Tillbaka!

Nu är vi tillbaka igen efter sommaren. Just den här tiden tycker jag är en av de bästa på hela året. Det känns som om allt kastas upp i luften och kan landa på ett nytt sätt. En nystart. Jag ska precis sätta mig och börja jobba med nya barnboksprojekt, och det känns väldigt roligt och spännande. Det känns också kul att bloggen kommer igång igen! Hoppas att ni vill följa oss i höst!

Kort boktips: Oväder

Oväder är en ny, fin bok från förlaget Mirando.

Vissa böcker går att läsa högt för sitt barn samtidigt som tankarna vandrar iväg åt annat håll. Det här är inte en sån bok. Första uppslaget börjar med:

Småsnår skälver

Morrhår darrar

Det gäller alltså att vara med. Som högläsare är det också roligt att få säga saker som ”Moouuuiii!!!” och ”Fssssss!!!”

Ibland passar bild och text inte riktigt ihop i bilderböcker. De har liksom olika känsla och ton, och känns helt fel. I Oväder känns det helt rätt, som om samma person har ritat och skrivit. Bilderna är dessutom väldigt snygga. De innehåller en massa fina färger, både verkliga och overkliga djur och vinden drar i de små strecken. Boken innehåller också små fina detaljer som handskrivet blandat med typsnitt, folietryck och ett försättsblad och eftersättsblad att studera i detalj.

Absolut en bok värd att letas upp och läsas!

Författare: Tuvalisa Rangström

Illustratör: Clara Dackenberg

/Sanna

Spara

Recension: Anden, Döden och tulpanen

Författare och illustratör: Wolf Erlbruch
Förlag: Lindskog förlag, 2012
Översättning: Lennart Lindskog

Bild från egen e-boksutgåva

När jag läser berättelsen om Anden, Döden och tulpanen, så börjar jag tveklöst att gråta, varje gång.
När jag läser OM berättelsen om Anden, Döden och tulpanen så börjar jag onekligen att gråta.
Och skulle jag se en pjäs om Anden, Döden och tulpanen så skulle jag tvivelsutan börja gråta. Så är jag en ganska lättrörd person.

Men jag tror att få skulle kunna läsa den här berättelsen och förbli oberörd.
Ingen kan väl värja sig mot den vänliga Döden som så milt och mänskligt tar sig an sitt offer? Som försöker göra det till en så behaglig upplevelse som möjligt, det här med att lämna jordelivet och gå vidare, vart än man nu ska…
” – Somliga änder säger att man blir en ängel som
sitter på ett moln och som kan titta ner på jorden.
– Det är möjligt. Du har ju redan vingar.
– Somliga änder säger också att det djupt nere i
jorden finns ett helvete där du blir stekt om du inte
varit en god and.
– Det är då märkvärdigt vilka historier ni änder
berättar för varandra, men vem vet.”

Ingen kan väl värja sig mot den milda, funderande men ändå enkla Anden, som så självklart värmer Döden när han blir kall efter ett dopp i hennes älsklingsdamm, som klättrar i träd och får ”besynnerliga tankar”, vemodiga tankar på hur tom dammen kommer att vara utan henne, och som så glatt väcker Döden om morgon och förkunnar  honom att hon inte är död.
”– Jag är inte död! kvackade hon glatt.
Döden lyfte sitt huvud.
– Det glädjer mig, sa han och satte sig
upp.
– Men om jag hade dött …
– Då hade jag inte fått sova ut, gäspade
Döden.
Det var inte så trevligt att höra, tyckte
Anden.”

Det finns väldigt mycket mänsklig humor i berättelsen, liksom instoppad så där lite oväntat som i raderna ovanför. Det gör både Död och And så bräckligt nära oss på något vis, det som sägs hamnar under huden och går in i blodomloppet. Jag tror det är för att vi får möta döden, det oundvikliga, det som är en del av livet, levandet, naturens cirkel, här i den här berättelsen på ett väldigt mjukt, men fortfarande obarmhärtigt vis i Dödens skepnad. Den kontrasten, det är där det händer.
Bilderna hjälper till; det är bara precis vad som händer som avbildas, förutom en och annan blomma i bild, i övrigt vitt. Färgerna är milda, dämpade och väldigt få, Döden bär en rutig klänning, den ger en hemtrevlig känsla. Han beskrivs också som ”…trevlig om man inte tänkte på vem han var – till och med mycket trevlig.”
Och de vackra, enkla illustrationerna förmedlar så otroligt väl varje uttryck hos de båda, trots att det är en and och ett kranium som står för uttrycken: en enkel vridning på huvudet, ett subtilt streck för mungipan och färgen och storleken på andens ögon som skiftar nästan obemärkt.

Bild från egen E-boksutgåva

Det är väl det som utmärker en genial författare, eller bilderboksskapare? Förmågan att träffa så mitt i prick, förmågan att skriva för alla, vuxna och barn.
Wolf Erlbruch fick ju också ALMA-priset detta året, och endast baserat på den här boken skulle jag själv stå upp för det beslutet.
I en intervju med Skånska dagbladet svarar han så här på frågan om han blev överraskad över att få priset:
”– Nej, det var väldigt underligt. Jag hade faktiskt en dröm strax innan, en väldigt tydlig dröm, där jag vann priset, berättar han på telefon från Stockholm där han precis varit på skolbesök.
– Sedan samma dag som prisbeskedet kom promenerade jag hem från min kiropraktor och mötte en pojke som stannade till och ropade: ”Många tack för dina underbara barnböcker”. Det var ännu mer underligt och så lite senare fick jag samtalet från Sverige.”
Uppenbart är det här en människa som står i klar förbindelse med sitt inre och med det stora yttre.
Jag tänker lite på Antoine de Saint-Exupéry och hans världskända Den Lille prinsen, det finns gemensamma nämnare, inte bara i att de båda författarna/illustratörerna fått priser för sina insatser, utan i det hur de berör ämnen som är svåra att nå, på ett väldigt känsligt och greppbart sätt, hur de uppenbarligen står i kontakt med det lilla och det stora, början och slutet.

Bild från egen e-boksutgåva

Och ja: även när jag SKRIVER om Anden, Döden och tulpanen, så gråter jag. Hejdlöst.

Mer om Wolf Erlbruch och hans böcker hittar du här.

/Linda

Internationell inspiration

Det här blir ett kort inlägg med tips ifall man vill bli inspirerad av lite annat än det som finns i Sverige! Picturebook Makers är en blogg där varje inlägg fokuserar på en (eller ibland flera) bilderboksskapare med fokus på arbetsprocessen. Ofta är det intressanta intervjuer med fokuspersonerna och alltid många bilder. Rekommenderas varmt!

Om man föredrar att bläddra analogt vill jag tipsa om utställningskatalogerna från barnboksfestivalen i Bologna, Illustrators annual, finns att köpa i svenska internetbokhandlar!

illustrators annual 2016

Slutligen kan jag tipsa om ett gammalt inlägg från denna blogg, där jag tidigare skrivit om andra samlingsböcker med bilderboksillustrationer, om du missat det så finns det här!

//Frida

Bladen brinner

Hej kära läsare!

Jag hoppas att ni alla redan lyssnar på den fantastiska barnbokspodden Bladen brinner? Om inte, gå in och lyssna bums!

Här  www.bladenbrinner.se

Avsnitt #16 kom ut idag och handlar bland annat om skildringar av vikingatiden, ALMA-priset, samt överviktiga barnbokskaraktärer och hur ovanligt det är. Jag längtar till varje avsnitt som kommer varannan torsdag – för mig är det ett perfekt sätt att komma i fokus inför arbetsdagen. Bara lyxen att få höra om barnböcker, författare och illustratörer och få hjälp att gå in i barnboksbubblan… Det är författarna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck som med stor entusiasm och humor berättar om intressanta ämnen som hur mammor skildras, om man får svära i böcker för barn, hur författare och illustratörer egentligen överlever ekonomiskt med mera. I det första avsnittet intervjuar de den underbara Barbro Lindgren och sedan har det fortsatt med bl a Ulf Stark, Meg Rosoff, Mårten Melin, Pija Lindenbaum med flera.

De senaste åren har barnbokutgivningen ökat, det startas nya förlag och fler skriver och illustrerar böcker för barn. Men samtidigt ges barnböcker ett relativt litet utrymme i media. Det är nästan som att det är lägre status att jobba med barnböcker än med vuxenböcker? Det talas också sällan om bra eller dåligt i barnböcker, kan det vara så att många tycker det är svårare att avgöra kvalité när det gäller böcker för barn? Samtidigt vet vi att barn och unga läser mindre och har sämre läsförståelse än för några år sedan. Därför känns det viktigare än någonsin att barnböcker får det utrymme de förtjänar. Och just därför är jag så glad över Bladen brinner!

Just nu har de en Kickstarter-kampanj för att kunna fortsätta skapa denna fina podd. Det första delmålet är redan täckt – höstsäsongen är säkrad! (Hurra!) Men ju fler som stödjer, desto fler avsnitt blir det! 🙂

Till nästa säsong hoppas jag på mer snack om illustration och illustratörer, ämnen som förstås ligger mig varmt om hjärtat! ♥

Hoppas att ni har en fin dag!

/Marta

Arbetsprocess

Hej!

Nu var det visst min tur att blogga igen. Idag tänkte jag berätta lite kort om min arbetsprocess när jag illustrerar en barnbok. I detta fallet är det barnboken ” Leka” i bokserien ” Nu ska vi prata! ” för Speja förlag. Manuset och stödteckenorden står Embla Sue Panova och Jessika Linde för. Bokserien kommer ut i höst och består av ” Äta”,         ” Leka” och ” Sova”.

Så här ser min process ut: Jag börjar med att läsa manuset en första gång. Nästan direkt brukar det komma upp tydliga karaktärer i mitt huvud. Det är den enklaste biten i hela arbetsprocessen tycker jag. Sedan skissar jag slarvigt och snabbt ner min bild jag fått i huvudet och försöker mest fånga känslan på karaktärerna.

Därefter läser jag manuset flera gånger och funderar på själva bilderberättandet, flytet och layouten. Jag skissar samtidigt en dummy med frimärkskisser (små, små skisser som i mitt fall är snabba och ganska slarviga).

Eftersom den här boken inte ges ut förrän i höst, så vill jag inte visa hela frimärksisslayouten. Men här är ett uppslag. Jag gör samma med alla uppslagen för att få upp hela bokens layout snabbt. Ibland ändrar jag på mycket och gör om många uppslag och ibland sitter allt nästan direkt.


Sedan skissar jag upp alla bokens uppslag i sin rätta strl. Ganska noga. Jag skriver även bokens text under så att jag hela tiden har den färskt i minnet. Såhär:

Därefter kalkerar jag av skissen och tuschar med hjälp av mitt ljusbord. Efter det ser det ut såhär:

Sist men inte minst är det dags för färgläggningen och det är det svåraste men också det roligaste- för det är som allt kommer till liv. Det svåraste i hela processen är att välja färger och att inte välja för många. Det tränar jag hårt på just nu.

När jag färglagt alla bilderna scannar jag in dem i Photoshop och retuscherar bort sådant som hamnat utanför. Ibland reglerar jag vissa färger.

Sedan är boken klar att leverera till bokförlaget!

 

Ha det så fint tills nästa gång!

/Lina

 

 

Boktips ” Mitt bland stjärnor ” av Lotta Olsson och Olof Landström

 

Titel: ” Mitt bland stjärnor ”

Författare: Lotta Olsson

Illustratör: Olof Landström

Förlag: Lilla Piratförlaget

Utgivningsår: 2016

Det här är en poetisk och lärande bok som är både lågmäld och storslagen på en och samma gång. Eftersom jag är en vuxen (eller ett vuxet barn), som lånar barnböcker till mig själv och även arbetar som barnboksillustratör, så vill jag först ge min syn på denna bok. Boken beskriver i stort hur jorden och djuren skapades fram till civilisationen idag. Men på rim och på ett drömmande sätt, som inte gör det för faktamässigt och tråkigt. Texten känns ljus och luftig och lite melankolisk. Mycket fint rimmat och skrivet av Lotta Olsson. Jag blir genast sugen på att läsa mer av henne. Lika mycket som jag fastnade för texten fastnade jag för de harmoniska illustrationerna. De förmedlar ett lugn och en poetisk melankoli, som stämmer väldigt bra överens med texten. Det konstiga är att illustrationerna både är lågmälda och mäktiga på samma gång. Precis som texten är både lågmäld och överväldigande på samma gång. Olof Landström är mycket skicklig i sitt manér och bilderna går att titta på länge.

Jag läste den för den tänkta målgruppen i form av Mio som är fyra år. Helt klart var barnet Mio alldeles för trött just den kvällen. Boken fångade trots det nyfikenheten och många frågor dök upp, men det var lite svårt att hålla koncentrationen hela vägen till slutet. Jag tror den här boken ska läsas för barn när de inte är för trötta. För det är ” Mitt bland stjärnor ” värd. Det är ingen enkel bok, utan kräver att hjärnan orkar jobba och koncentrera sig. Riktigt bra barnböcker ska enligt mig precis vara så- lite krävande och ögonöppnande (vilket också kräver ett någorlunda piggt barn). Allt detta är ” Mitt bland stjärnor ”. Ingen godnattsaga om en kanin som så gärna vill somna med andra ord.

Hur som helst så uppskattades boken trots övertröttheten hos min fyraåring. Det som barnaögonen fastnade mest för var alla de olika djuren och rymden och vår blåa lilla boll jorden. I boken finns allt från små löss och syrsor till sjöhästar, krokodiler, stora elefanter och dinosaurier. Och en pytteliten dinosaurieunge. Rymden beskrivs som stor, väldig, mörk, tyst och kall. Det var spännande tyckte Mio och tyckte att solen var jättestor i förhållande till jorden. Vi lärde oss mycket  båda två.

Det här är ett av de finaste textstyckena i boken enligt mig:

” Varje värld är lika verklig,

lika olik, lika märklig.

Myra, mussla, ko och gran:

ingens värld är likadan. ”

Jag är säker på att det här är en bok vi kommer ha i boklådan länge, för det finns så mycket att lära- både fakta och nya ord. Sedan finns det framförallt så mycket att tänka runt, egna tankar om hur vi blev till och om hela livet helt enkelt.

Att ett barn inte kan hålla koncentrationen behöver absolut inte vara något dåligt betyg utan istället betyda att detta är något att bita i och en bok som kommer att hålla väldigt, väldigt länge.

Hoppas vi hörs om en månad igen!

/Lina

 

 

Hans Arnold och Vivi söker en vän

Häromveckan bidrog jag till en kickstarter-kampanj som jag tyckte lät mycket rimlig, nämligen klippningen av en dokumentär om Hans Arnold. Vem kan undgå att bli berörd av denne skräckmästare? Hans Arnold har minst sagt gjort mycket men i barnbokssammanhang kan man nämna exempelvis Matulda och megasen, Allikin, Allrakäraste syster och såklart massor av illustrationer till diverse samlingar spökhistorier och folksagor. Det finns ingen som kan rita som honom!

Med det sagt så måste jag nämna en ny bok som trots föregående uttalande ändå omedelbart gav mig Hans Arnold-vibbar när jag såg den. Nu kanske många sätter i halsen och protesterar och visst, det är inte lika snyggt (hur skulle det kunna vara det) men vibbarna finns där!

Boken jag pratar om heter Vivi söker en vän av Maria Trolle och handlar helt enkelt om flickan Vivi som letar efter en vän. Detta tar henne bland annat upp till molnen, ner i havet och underjorden. Varken teckningarna eller storyn är särskilt unika eller nyskapande men boken är ändå på något sätt ganska helgjuten, den är vacker, fantasifull och har en ganska klassisk story (utan att kännas gammaldags). Min femåring gillade den verkligen och frågade direkt när den var slut om det fanns en fortsättning. Det finns det inte (än), däremot ska det finnas en målarbok.

Jag har lite svårt att sätta fingret på vad det är som gör att det påminner om Hans Arnold, kanske färgläggningen? Kanske tuschningen med många streck och små punkter? Kanske de små djuren som tittar fram sådär sällsamt ur skuggorna? Bilden nedan påminner onekligen ganska mycket om hålet ner i underjorden från allrakäraste syster, åtminstone jag föreställer mig en dvärg bakom dörren istället för en sork. Som botanist tycker jag också det är mycket trevligt att växterna har ritats med så stor variation och många detaljer, något som även femåringen påpekade. Vad jag förstår har Maria Trolle ett stort trädgårdsintresse, vilket tydligt märks. Det ska bli spännande att se vad hon gör härnäst!

//Frida