Barnboksverket diskuterar: Så har jag det nu, av Meg Rosoff

15918737

Årets ALMA-pristagare är Meg Rosoff. Hon är en amerikansk författare som numera bor i London. Hon har inte skrivit så värst många böcker, och var heller inte speciellt känd i Sverige innan hon fick ALMA-priset. Frida och Sanna på Barnboksverket har läst Rosoffs debut Så har jag det nu (How I Live Now).

Frida: Vad är det som starkast hänger kvar hos dig efter att du läst klart boken?

Sanna: Det som hänger kvar hos mig är att den handlar om krig i nutid. Det känns liksom skrämmande rimligt. Och mycket, mycket otäckt.

Frida: Jag visste ingenting om handlingen när jag började läsa boken och jag fattade först inte att det var nutid. Ett tag där i början försökte jag lista ut vilket krig det handlade om. Ändå kändes det lite overkligt för mig ganska långt in i boken.

Sanna: Det verkade kännas overkligt även för karaktärerna i boken. Det gillade jag. Hur huvudpersonen är i sin lilla bubbla och hur kriget smyger sig på och sakta förstör allt.

Frida: Ja de var inte lillgamla och oroade sig för världen i stort utan var mer intresserade av sitt, det kändes verkligt på något sätt. Kanske det är en coping strategi också…

Sanna: Ja. Det bästa med boken tycker jag egentligen var hur barnen lever utan vuxna. Hur de först njuter av det, innan saker och ting blir farliga på riktigt. Jag tror att jag hade gillat det ännu mer om jag läste boken som tonåring.

Frida: Ja de vuxna är på något konstigt sätt frånvarande även när de är med, de är inte så viktiga liksom.
En annan grej som jag gillade är att jag hade lite svårt att få en tydlig bild av karaktärerna. De beskrivs i och för sig ganska karikatyrsmässigt med få, utmärkande drag, men för mig kändes det ändå lite som att det kunde varit vem som helst. På ett bra sätt! Trots att flera av dragen var viktiga för handlingen, Daisys ätstörningar, Edmonds skruffighet, Osberts dryghet etc. För mig var det verkligen inte personerna som fängslade utan något annat, mer svårdefinierat.

Sanna: Boken innehåller inte någon egentlig dialog heller. Allt berättas i jagform av huvudpersonen. Så det är bara hennes bild av de andra personerna osv som vi får veta. Jag har förstått att vissa hatar språket i boken, medan andra gillar det. Själv tyckte jag om hur “pratigt” det var. Men jag känner också att jag borde läst den på originalspråket istället för på svenska. Läste du den på svenska?

Frida: Jag läste den på engelska. Gillade faktiskt att Daisy’s berättande är så “matter-of-factly”, inga stora känslostormar utan mest ett konstaterande av vad som händer, även när det är väldigt otäckt.

Sanna: Men visst har hon humor också? En mörk, rolig humor, tycker jag.

Frida: Jo absolut, hon är inte som en robot. Mer cool. Eller så är det bara känslan av att man är i hennes huvud som är liksom, rofylld, fast det händer massor runtomkring.

Sanna: Jag tycker att det är väldig roligt, och hoppfullt, att Meg Rosoff var 47 år när Så har jag det nu, hennes debut, kom ut. Jag har än så länge inte läst någon av hennes andra böcker, men är rätt nyfiken. Speciellt eftersom de verkar vara väldigt olika. Har du tänkt läsa fler?

Frida: Hm, jag vet inte riktigt. Jag gillade mycket med boken, känslan och att det kändes som att Daisy var en verklig person, att man var henne, och att kriget kändes verkligt. Men själva storyn mellan personerna, t.ex. kärlekshistorien tyckte jag inte var något speciellt. Det var lite cheesy och inget som fångade mig. Å andra sidan var boken snabbläst och jag är lite nyfiken på vad hon mer har skrivit. Vi får se!
En sak till! Jag läste nu precis i motiveringen till ALMA-priset att “[…]Rosoffs empati för och lojalitet med unga [är] fullständig”. Och det kan jag hålla med om!

Sanna: Ja, det är sant! Dessutom har hon med hundar i alla sina böcker 🙂

Frida: Haha jag är ingen hundmänniska, det är inget som tillför något för min del 🙂 “kryddar svärta med humor” är något annat som står i motiveringen till priset. Känns som att det var precis de två saker vi också fångade upp 🙂

Sanna: Ja. Dock gillade jag förresten inte alls slutet på boken. Jag känner mig fortfarande lite arg över det.

Frida: Vad var det som du inte gillade?

Sanna: Det var nog dels att det hoppade så mycket i tiden. Allt hade liksom “svalnat” på nåt sätt tyckte jag. Jag hade nog föredragit att boken slutade tidigare. Den sista delen kändes rätt så onödig för mig. Och jag fick ändå inte veta vissa saker som jag verkligen ville veta.

Frida: Aha. Ja jag såg ju filmen så jag blandar ihop det lite. Det var jättekonstigt, personerna var helt annorlunda, Edmond var t.ex. äldst av syskonen och en tonårshunk………..

Sanna: Han är väl 14 i boken, och det kanske inte går för sig i en film…

Frida: Haha nä men han var inte ens det minsta scruffy, bara hunkig. Och den där genomträngande blicken var lite läskig på film, mer crazy-eyes stalkig hehe…

Sanna: Ok, det låter som att jag inte ska se filmen.

Frida: Nej gör det inte.

Sanna: Ok 🙂

Frida: Det var också helt weird att plötsligt få se Daisy utifrån, hon blev mer av en främling.

Sanna: Det är nog svårt att få fram det där nära på film. Man hör inte vad de tänker (och när man gör det brukar det bli rätt fånigt).

Intervju med barnboksillustratören och författaren Sanna Borell

Sanna har skrivit och illustrerat boken ”Jakten”, som kom ut på Olika förlag den här våren. Det är en spännande och fartfylld bok, med vackra färger och mönster. Boken presenterar också en moralisk frågeställning. I många barnböcker är det väldigt tydligt vad som är rätt och fel och vem som är ond eller god, men här öppnas det upp för diskussion.

jakten_omslag

Hur fick du idén till boken?

– Boken består av flera idéer som har fogats samman. Själva grundidén kom till när mitt barn och jag pratade om godhet och ondska. Av någon anledning pratade vi om tjuvar och mammor. Hon hävdade med bestämdhet att en person inte kan vara tjuv och mamma samtidigt, för tjuvar är onda och mammor är goda. Det gick jag och funderade på sen. Även om det på sätt och vis är bra att barn tänker att mammor alltid är goda så tycker jag att det finns något provocerande med det. Så därför ville jag göra en bok med en huvudkaraktär som både är mamma och tjuv. Boken tar samtidigt upp frågan om det kan vara okej att stjäla. Mamman i boken är onekligen en tjuv, men är hon verkligen ond?

Vill du berätta lite om hur ”Jakten” kom till? Började du med texten eller med bilder? Hur ser din arbetsprocess ut?

– När själva idén var någorlunda utformad så började jag skissa på hur bilderna skulle utformas. Någonstans i en gammal skissbok hade jag ritat en figur som jag tyckte om, men som inte använts till något. Jag plockade helt enkelt upp figuren och gjorde den till tjuvmamman i boken. Gamla skissböcker kan vara en skatt, och jag kan verkligen råda andra att skissa ner alla små idéer någonstans. De kan tas fram senare, och sättas ihop på nya sätt.Jakten_8

Jag har lagt märke till att texten i boken är väldigt snygg, hur har du gjort den?

– Tack! Det mesta i boken är gjort digitalt. Texten har jag dock gjort för hand, med tusch och pensel. Sen är den inskannad och tillfixad i Photoshop. Jag är glad att förlaget lät mig behålla den. Jag förstår de som tycker att all text ska vara skriven med tydliga typsnitt i bilderböcker. Samtidigt är bilderböcker nästintill konst ibland, och jag ville att texten och bilderna skulle passa ihop. Det är möjligt att vissa bokstäver är en aning svåra att läsa för ett barn, men det känns positivt att få visa att utformningen av bokstäver kan vara rolig och ganska fri. Min sexåring gillar att rita snirkliga och ibland oläsliga bokstäver. Jag skulle kunna rätta henne, men tycker att det är viktigare att hon tycker att det är roligt att skriva.

Vad tyckte du var roligast i processen och vad var svårast?

– Nästan alla projekt tycker jag är roligast alldeles i början. När idén håller på att formas och man leker runt med olika möjligheter. Just då får jag ofta lite hybris, men det lägger sig sen när de första bilderna är klara. Sen mot slutet brukar det kännas bra igen!

Det svåraste var att göra berättelsen tillräckligt tydlig. Förlaget (Olika) var mycket hjälpsamma, och läste boken för barn och så. Tillsammans gjorde vi några ändringar för att ännu tydligare få fram vad det handlar om.

Du har tidigare gjort boken ”Djungelön”. Var processen med ”Jakten” mycket olika från din tidigare bok?

– Dungelön var ett mer personligt projekt. Jag pratade inte med så många om den, och jag visade inte upp bilder under arbetets gång. Jag hade inget barn då, så den är mer påverkad av mina egna bilderboksminnen från när jag själv var barn. När jag gjorde Jakten gick jag kursen Bilderböcker för barn på HDK, och visade upp texten och bilderna för väldigt många människor. Det kan vara bra att få kritik från andra, men om det blir för mycket kan man tappa bort sig själv lite grann. Nu när boken är färdig och tryckt, tycker jag att jag tog till mig lagom mycket av andras åsikter och behöll det jag själv tyckte var viktigt. Och jag är väldigt tacksam för all tid och energi som andra har lagt ner på att läsa och gå igenom Jakten.

Har du fått någon respons eller roliga reaktioner från läsare?

– De roligaste reaktionerna har kommit från barn. De verkar ha starka åsikter om vad som är rätt och vad som är fel, och har kommit med egna förslag på hur tjuvmamman kunde gjort istället för att stjäla o.s.v. Det var precis sådana diskussioner jag hoppades på när jag gjorde boken! Från vuxna har jag mest fått kommentarer om illustrationerna, även om de också har pratat om den moraliska frågeställningen. En sak som många gillat är att boken har olika färgteman på olika uppslag. Väldigt många har även sagt att boken ser ut som ett tv-spel.Jakten_11

Vad har du på gång härnäst?

– Jag har precis vunnit förlaget Opals bilderbokstävling i Sven Nordqvists ära. Boken heter ”En sån dag” och ska komma ut i höst. Det känns som en väldigt lång tid att vänta. Jag vill visa upp boken nu! Men många av illustrationerna är än så länge bara skisser, så jag har en del jobb att göra nu i sommar.

Var kan man köpa boken?

– Jakten går att köpa hos flera internetbokhandlar, som till exempel Adlibris. Den går även att beställa på Olikas sida. Om någon vill ha den signerad går det bra att köpa en direkt av mig. Det är bara att höra av sig till sanna@sannaborell.se

Och tillslut, var kan folk hitta dig om de vill se mer av ditt arbete?

Jag jobbar som frilansande illustratör, och min hemsida är sannaborell.se Titta gärna in!

 

/Marta

Recension: Barnen upptäcker naturen

IMG_8671

När jag såg omslaget till boken Barnen upptäcker naturen fick jag höga förväntningar om en bok med många tips på aktiviteter i naturen att göra med mitt barn. Jag har alltid gillat naturen, i lagom stora doser. Det är kul att kunna namnen på åtminstone vissa av alla fåglar man ser, och att se vilket djur som ätit av en kotte. Barnen upptäcker naturen är full av små roliga saker som hur man gör maskrosskrift, hur man kan bygga en koja och hur olika djurspår ser ut. Min personliga favorit är uppslaget med Lekar i skogen. Där handlar det egentligen inte om kunskap om naturen, utan snarare om att uppleva den.

Texten är uppdelad i korta stycken, och det är många illustrationer på varje sida. Ett extra plus med bilderna är att vi får se att barn med alla möjliga hudfärger är ute i naturen, och att en rullstol inte behöver vara ett hinder för att vara med och upptäcka. Kanske självklart, men så är det inte alltid i barnbokssammanhang.

En rolig bok att återkomma till när det är dags att bege sig ut till skogen, stranden eller bara ta en titt på stjärnhimlen!

Boken är skapad av Brita Granström och Mick Manning och är utgiven på Ordalaget bokförlag. Brita och Mick har gjort flera andra böcker tillsammans. Ta en titt på dem här.

Sanna

Vinnaren i Opals bilderbokstävling är…

…”vår alldeles egna” Sanna Borell!

Juryns motivering: Med äkthet och tydligt tonfall rymmer Sanna Borells bilderbok långt mer än det som står att läsa i texten och i de lekfulla bilderna.  En modern och annorlunda bilderbok med oväntad vändning visar ett nära och okonstlat förhållande mellan mamma och barn. 

Sanna Borell leker med perspektiven i bilderna och skapar tillsammans med texten en helt egen stil som är varm, unik och uttrycksfull.

Du hittar mer om tävlingen och vinnaren här.

Stort GRATTIS till Sanna! 😀

/Barnboksverket

Bokserier säljer (eller lånas)!

Strax efter nyår publicerade Lunds Barn&Unga-avdelning 5-topplistor på de mest utlånade barnböckerna 2015. Jag som tycker sådana här siffror är kul att analysera såg ganska snart ett tydligt mönster framträda:

  • Faktaböcker: Castor (Lars Klinting), tre av fem platser
  • Seriealbum: Amulett (Kazu Kibuishi), fyra av fem platser
  • Kapitelböcker 9-12: Dagbok för alla mina fans (Jeff Kinney), fyra av fem platser (nr 1 var Harry Potter)
  • Kapitelböcker 6-9: Lasse-Maja (Martin Widmark), fem av fem platser
  • Bilderböcker: Alfons Åberg, Pippi och Pettsson
  • Pekböcker: Max och Bu&Bä

Alltså total dominans av böcker som finns i (långa) serier. För att en bok ska bli populär verkar det alltså hjälpa att ha skrivit många av samma sort. Här kanske någon påpekar att det snarare handlar om kvalitet, att böcker som är bra helt enkelt oftare får uppföljare. Visst, så är det säkert till viss del, samtidigt tror jag ändå att det ligger något i detta mönstret. Jag vet själv hur jag valde böcker som liten, jag valde det jag kände igen (dvs illustratören hade helt klart större inverkan på valet än författaren, vilket i sig är ganska intressant). Idag har jag ett kluvet förhållande till långa serier. Visst, det är trevligt att läsa något som man vet att man gillar och man vet ungefär vad man får, samtidigt vill man ju ha lite nytt efter ett tag. Men många barn är ju så att säga hehe, lite mer enkelspåriga, mår bra av tydliga rutiner etc, gillar sånt de känner igen.

Tro inte att jag får hybris här, jag misstänker att detta samband är känt sedan urminnes tider hos förläggarskrået. Dock finns det flera frågor som jag känner att jag skulle vilja forska mer i. Varför är långa bokserier mer populärt i barn- och ungdomslitteratur än i vuxenlitteratur? Hur väljer barn böcker på biblioteket (eller är det deras föräldrar som väljer åt dem)? Hur stor roll spelar illustratören vs författaren för hur barn väljer böcker? Jag vet att ni har teorier, tipsa i kommentarsfältet!

//Frida

Recension: Banditsagor – Stulna berättelser

Stulna_sagor1

Det är alltid roligt att få läsa en nyutgiven bok. Extra roligt är det när den har guld på omslaget och ett spännande namn, som Stulna berättelser. “Vad är det här?“ tänker man. “Det verkar spännande!“ Sen börjar man läsa för sitt barn och det säger “Läs mer!“. Perfekt! Jag som bara fått läsa Bamse i mer än ett år.

Bakom boken står teatergruppen Banditsagor och willa holma förlag. Gruppen Banditsagor har sedan 2008 satt upp föreställningar baserade på folksagor. Boken innehåller åtta berättelser, skrivna av olika författare och illustrerade av olika illustratörer. I vissa fall är det uppenbart vilken saga man utgått från (som Snövit och de sju sjuksköterskorna) medan andra för mig är ett mysterium (som till exempel BOOM!).

Stulna_sagor2

Den underbara häxkatten, ritad av Ellen Norlund.

Min favoritkaraktär finner jag i den första berättelsen, Gumman i rädda skogen (skriven av Elin Ruuth, illustrerad av Ellen Norlund). Det är en häxkatt, och denna katt är värd att citeras:

-Vad gör häxkatter då?
-Mest ligger vi framför spisen och tvättar oss, sa katten. Men ibland …
-Ibland vadå? undrade gumman.
-Ibland hostar vi upp en hårboll också, sa katten belåtet.
-Kan du inte trolla? frågade gumman.
-Det tror jag inte, sa katten. Det är du som är häxan. Kan DU trolla?

En kväll tar barnets mormor över och läser ur boken. Burger Princess, som inspirerats av Prinsessan på ärten, får högsta betyg. Mitt i Baby Yaga blir det för otäckt för mormor, som slutar läsa. “Va? Hur otäck kan den vara?“ tänker jag, och fortsätter läsa för barnet (som vid det laget har tjatat om att få höra slutet). Visst, den var otäck, men för barnet var nog det otäckaste att bli lämnad med en halv läskig saga och sin egen fantasi.

Folksagor innehåller ofta elaka styvmödrar, onda häxor, kroppar som styckas och barn som dör. I flera av berättelserna i Stulna berättelser är handlingen förflyttad till nutid. Och ibland till och med till Malmö. Det blir såklart läskigare. Kanske på gränsen för vissa.

Som illustratör blir jag extra glad av illustrationerna. Hela boken är snyggt illustrerad, i olika stilar. Hanna Petersson gör en modern version av Oden med Hugin och Munin intatuerade på armarna, och med nutida ansiktsbehåring. María Herguetas halvrealistiska stil och tjusiga färgskala får mig att googla efter fler av hennes bilder, och gör mig sugen på spaghetti.

Stulna_sagor4

Illustration: Hanna Petersson

Stulna_sagor3

Illustration: María Hergueta

Helhetsintrycket av boken är att den känns väl genomarbetad och att alla inblandade har haft roligt under processen.

Rekommenderas!

De inblandade är:
Gumman i rädda skogen: Elin Ruuth, text, Ellen Nordlund bild                                   Snövit och de sju sjuksköterskorna: Sara Hansson, text och bild                                      Stora Sören och Lilla Limpan: Henrik Bromander, text och bild                                           Baby Yaga: Sara Tuss Efrik, text, Mark Efrik Hammarberg, bild                                             Boom!: Manda Stenström, text, Emil Strandberg, bild                                                             Pappan och allt som är farligt: Viktor Algren, text, Hanna Petersson, bild                            Burger Princess: Henrik Johansson, text, Maria Hergueta, bild                                             Sagan om ormen: Nils Markus Karlsson & Annika Nyman, text, Evelina Johansson, bild                                                                                                                                               /Sanna

Två pärlor från Jakob Martin Strid

paronetMimbo_Jimbo_cover_svensk.indd

 

En bok som jag verkligen tycker om och som jag har läst för mina barn väldigt många gånger är Den otroliga historien om det jättestora päronet av Jakob Martin Strid (Opal). Självklart blev jag jätteglad när en annan av hans böcker nyligen översatts till svenska och är i samma underbara format, dvs bautalång bilderbok (målgrupp 3-6 år). Den boken heter Mimbo Jimbo och den långa vintern och ges också ut av Opal. Vad är det som gör de här böckerna så underbart bra? Jag har kommit fram till tre kärnpunkter:

Bildkompositionerna

Det är myller, det är detaljer men framför allt är det GENOMSKÄRNINGSBILDER. Och inte det traditionella huset med olika rum (även om man får det också), vad sägs om genomskärning av drakubåt, vandrande hus, Ö-båt, Päronbåt och snötunnlar?

Päronbåt genomskärning

Päronet

Sense of wonder (fantasi!)

I bilderböcker brukar man få nöja sig med ett wow, typ det där uppslaget i mitten eller kanske vid bokens klimax (upplösningen/twisten). I båda dessa böcker finns det flera olika wow-tillfällen. Detta möjliggörs såklart delvis av det långa formatet (böckerna är båda två runt hundra sidor långa) men inte bara. Idéerna i de här böckerna hade lätt kunnat delas upp i flera olika böcker men JMS väljer att bara brassa på och trycka in dem i en och samma bok, vilket känns jättelyxigt. Det Nattsvarta Havet är kanske det häftigaste men också alla finurliga uppfinningar.

Solmaskin

Solmaskinen

Stilen

Jag har varit en serienörd i hela mitt liv och tenderar att dras till bilderböcker som är ritade i en slags traditionell barnseriestil, dvs tydliga svarta konturer och färgglatt. Detta kan man säga gäller för båda dessa böcker, även om färgläggningen är gjord på två väldigt olika sätt (Päronet är förmodlingen gjord i gouache, medan Vintern är färglagd i datorn, dvs platta färgytor). Färgläggningen i Päronet är helt klart snyggare men Vintern är inte helt fel den heller. Detaljnivån gör att det ändå inte ser platt ut och färgskalan får åtminstone mig att delvis associera till Ingrid Vang Nymans pippibilder. Det är bilder som man blir glad av!

Det enda negativa jag kan komma på (visserligen ett ganska stort minus) är att de kvinnliga karaktärerna lyser med sin frånvaro, både när det gäller huvud- och bikaraktärer. Å andra sidan är huvudpersonerna i båda böckerna djur, så med lite modifikation i uppläsningen kan man lätt göra en eller flera av dem till flickor. Tyvärr görs detta inte lika lätt med alla dessa skäggiga biroller.

Katt och Elefant

Mitcho och Sebastian, eller Mia och Sara?

Vad jag vet har bara yttligare en bok av JMS kommit ut på svenska, Lilla Grodan. Denna är i traditionellt bilderboksformat och även om den visserligen är charmig så är den inte episk (vilket är ett bra ord för att beskriva både Päronet och Vintern). Jag misstänker att det inte är särskilt lönsamt att göra så här långa bilderböcker, massor av bilder och så säljs den för bara lite mer än priset för en normallång bilderbok. Fast kanske kan det löna sig om de säljs jättemycket? (Tips: KÖP!)

//Frida

Studio Ghibli: Ronja Rövardotter

Ronja Rövardotter anime

Frida: Första avsnittet av Miyazakis animéserie baserad på Astrid Lindgrens bok Ronja Rövardotter sändes på svt i lördags. Barnboksverket har såklart sett den! Själv blev jag entusiastisk av flera saker men också lite störd av andra saker som kändes fel. Vad tyckte ni andra?

Sanna: Jag blev väldigt glad när jag hörde att Miyazaki skulle göra en serie av Ronja, men också lite orolig. Även om jag älskar animefilmer som Ponyo och Min granne Totoro så känns de som ett helt annat universum än det Ronja befinner sig i. Efter att ha sett första avsnittet så känner jag att jag hade lite rätt. Mattis minspel kändes fel och överdrivet, och rövarnas frisyrer var heeelt galna! Även kläderna kändes fel. Alldeles för färgglada.
Det är svårt att inte jämföra med Tage Danielssons fantastiska filmatisering. Där är tex musiken mycket bättre. Men det var väldigt roligt att höra en ny variant av Vargsången!

Skärmavbild 2016-02-04 kl. 09.47.04

Mattis. Skrattar någon såhär i verkligheten?

Frida: Jag gillade också den nya vargsången! Tyckte i och för sig det var en rolig idé att rövarna hade masker på sig när de rövade, annars håller jag med om att kläderna (och borgen!) var lite för flådiga… Det är så svårt att tänka bort den gamla filmen! Men vildvittrorna då, de var väl en klar förbättring?

Vildvittra anime

Vildvittra

Sanna: Ja, vildvittrorna var mina favoriter! Jag gissar att det är just alla olika skogsväsen som kommer att vara den stora behållningen med den här serien. Var det förresten nån mer än jag som tyckte att den kändes ganska långsam? Det kommer 25 avsnitt till. Det är ju jättemånga!

Marta: Jag gillade verkligen inte den nya vargsången. Den gamla har en helt annan känsla i sig, och det är väl så jag känner för hela konceptet. Eftersom historien är så bra i grunden och Studio Ghibli har hög standard på sina animerade filmer, blir det bra animerad film. Men de lyckas inte förmedla ens i närheten samma känsla som Tage Danielssons film. Det som jag tycker om i serien är naturen, där har de verkligen lyckats! De mossiga stenarna och granarna är jättefina. Och jag håller med om att vildvittrorna blev bra. Vackra och farliga precis som de ska vara. Jag tyckte inte att den kändes långsam, men jag är ändå skeptisk till serieformatet. Det är lätt att det vattnas ut. Vad tycker ni, borde de kanske ha satsat på en enda film istället?

Sanna: Jag kan tänka mig att det hade blivit bättre med en långfilm, men jag än så länge bara sett första avsnittet. Jag funderar på det där med känsla, som du skriver Marta. Flera Ghibli-filmer lyckas verkligen få fram starka och tydliga känslor och stämningar. Eldflugornas grav är omöjlig att inte gråta till, och det finns många scener i både Min granne Totoro och When Marnie was there som skapar fina stämningar. Jag hoppas att det visar sig vara så även i Ronja Rövardotter, men helt säkert en helt annan känsla än i Tage Danielsson-filmen. Men det behöver inte vara sämre :). Förresten så tyckte jag att den allra bästa scenen i första avsnittet var när Mattis inte hör att Lovis talar till honom för han är helt uppslukad av att titta på lilla nyfödda Ronja, och Ronja håller i hans finger med hela sin lilla bebishand.

Ronjabebisen

Ronjabebisen

Marta: Ja, många av deras andra filmer har en fantastisk känsla. Jag har precis sett ”Howl’s moving castle” och ”Lånaren Arrietty”. Båda är verkligen finstämda och spännande. Problemet är nog att det är en helt annan känsla jag saknar här. Tage Danielssons version har en alldeles speciell värme och mänsklighet i sig. Kanske är det svårt att fånga hela känslan i animerad stil? Det som förstör mest är dock de rena, klart färgade kläderna, de överdrivna ansiktsuttrycken och rösterna, det hade de kunnat göra bättre även animerat.

Frida: Jo jag håller nog med, det fanns bitvis lite av en clown-känsla över figurerna (förstärkt av gesterna och kläderna). Klart att det ska finns humor, det finns det både i boken och i Tage Danielssons tolkning, men det är en fin balans eftersom berättelsen också är väldigt känslomässig. Det ska bli väldigt intressant att se hur serien utvecklar sig. Det känns som att figurerna är ganska slipade och karikatyrmässiga och det är svårt att föreställa sig hur de ska få fram det här smutsiga, mänskliga, operfekta, gripande som är så närvarande i både boken och den gamla filmen.

Mattis, clownigt arg.

Mattis, clownigt arg.

Marta: Ja, precis! Det är det smutsiga, mänskliga, operfekta som är det bästa i den gamla filmen. Tillsammans med den stora frihetskänslan! De har inte tappat hela känslan, jag tycker också att den nyfödda Ronja var fin. Astrid Lindgrens historia är i grunden så stark att det lyser igenom. Jag känner mig frestad att säga att de inte helt lyckats förstöra den, men kanske ska jag inte såga den totalt innan nästa avsnitt. Det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig!

Sanna: Jag menar inte heller att de har lyckats skapa en fin känsla. Däremot tycker jag inte att man ska ge upp hoppet ännu. Vi har egentligen inte mött varken Ronja eller Birk än så länge. Laura Jonstoij Berg, som gör Ronjas röst, har sagt att hon grät när hon skulle spela in vissa scener. Det tycker jag bådar gott på något sätt :).

Vad tycker ni?

Skatter från barndomen: Tomanernas liv

Tomanernas liv av Christine Nöstlinger, Berghs förlag 1989. Illustration Helme Heine. Foto: Marta Leonhardt.”Tomanernas liv” är skriven av den österrikiska författaren Christine Nöstlinger och illustrerad av Helme Heine. Den kom ut 1989 på Berghs förlag i översättning från tyska av Gunnel Enby. (En tidigare upplaga gavs ut 1977 under titeln ”Tomanis liv” på samma förlag.)

 

 

 

 

Ur Tomanernas liv av Christine Nöstlinger, Berghs förlag 1989. Illustration Helme Heine. Foto:Marta Leonhardt.”Tomanernas liv” handlar om systrarna Lovisa och Lisa Meier, som lever i ett vanligt hus med en trädgård, omgivet av liknande hus med liknande små trädgårdar. De är båda snälla och lydiga barn, som har femmor i alla ämnen. Efter skolan stickar de sockor och virkar grytlappar, diskar och putsar pappas skor. Deras föräldrar älskar dem mycket och varje dag efter jobbet tar pappa Meier med en liten present till sina döttrar, tex strumpstickor, trådrullar eller ett par fingerborgar. Men en dag kommer han hem med en stor bok, med titeln ”TOMANERNAS LIV”. Ur Tomanernas liv av Christine Nöstlinger, Berghs förlag 1989. Illustration Helme Heine. Foto: Marta Leonhardt.

Här börjar systrarna Meiers förvandling till två vilda, gränslösa, glada och oborstade blå troll. Deras mamma skäms så mycket över dem att de inte får gå i skolan längre och får bara gå ut nattetid, där de härjar under fullmånens sken till grannarnas förskräckelse.

Det här var en av mina favoritböcker när jag var liten. Det är en hyllning till barnets frihet att slippa hårda konventioner. Nöstlingers språk är varmt och humoristiskt och komplementeras väl av Heines uttrycksfulla illustrationer i akvarell. Jag föredrar i vanliga fall detaljrika illustrationer som fyller upp uppslagen, men Heines illustrationer är faktiskt oemotståndliga. Titta bara på trollens vassa tänder och deras klotrunda blå magar!

Boken finns inte längre i tryck hos det svenska förlaget, men går att hitta på antikvariat och begagnat på internet. Ur Tomanernas liv av Christine Nöstlinger, Berghs förlag 1989. Illustration Helme Heine. Foto: Marta Leonhardt.

 

/Marta