En sån dag

dsc04025

I våras hade förlaget Opal en bilderbokstävling i Sven Nordqvists ära. ”Den vill jag vara med i” tänkte jag. Planen var att göra klart manuset i god tid och att slippa stressa. Jag brukar ha ganska lätt för att få idéer till böcker, och tänkte att det liksom skulle lösa sig av sig självt. Det brukar alltid dyka upp manusidéer när jag duschar, promenerar eller just innan jag somnar. Ibland även när jag faktiskt sover, som min första bok Djungelön. Men på nåt vis gick veckorna utan att något hände. Då bytte jag strategi. Jag började skissa på karaktärer och miljöer och aktivt fundera på vad jag ville skicka in för typ av manus. Trots att det inte behövdes, så ville jag att mitt manus skulle ha någon slags koppling till Sven Nordqvists böcker. Ett kort tag kändes det som en bra idé att göra väldigt detaljerade bilder, precis som Sven gör. Men min stil har aldrig varit detaljerad, så den tanken släppte jag snabbt. Jag har läst många av Sven Nordqvists böcker både som barn och som vuxen. De jag gillar bäst är böckerna om Pettson och Findus. Som barn gillade jag främst alla spännande detaljer och de små figurerna i bilderna. Som vuxen är det mest relationen mellan gubben Pettson och katten Findus som intresserar mig. Hur deras väldigt olika personligheter passar så bra ihop, och så den fantastiska dialogen. Därför bestämde jag mig för att skriva ett manus med två karaktärer. Influerad av mitt eget liv blev det en mamma och en dotter. De är lite löst baserade på min egen och min dotters personlighet, men fick på något sätt eget liv och blev till slut ändå ganska olika.

dsc04023

Jag är inte så noga med mina skissböcker. Det här uppslaget innehåller både tidiga skisser på de två karaktärerna samt hänga gubbe med min dotter.

En sak som hämtades från verkligheten var mammans anade nedstämdhet. För ett par år sen, när jag var mitt uppe i att må dåligt, hade jag inte kunnat skriva om det, men nu kändes det bra att få med i en bok. I boken förklaras det inte varför mamman mår dåligt. Trots att hon är delvis baserad på mig själv, så kan jag komma på mig själv med att undra varför hon mår som hon mår. Jag skulle kunna hitta på något, det är ju trots allt jag som hittat på henne, men det känns helt fel. Hon är sin egen och världen i boken kan jag nu i efterhand inte påverka.

dsc04018

Jag brukar skissa upp uppslagen väldigt smått i början, och bara rita ut det allra viktigaste.

Eftersom jag har högläst en hel del för mitt barn, så funderar jag mycket på vilken sorts texter som fungerar bra vid högläsning och vilka som fungerar sämre. En sak som jag  märkt är jag jag tycker om att läsa dialog. Så i den här boken finns enbart dialog. Jag jobbade mycket med att göra det tydligt med vem som säger vad. Barnets repliker är skrivna i färgglada versaler, och mammans i svarta gemener. För att göra det tydligt även för den som inte läser själv, så har jag låtit barnet säga ordet ”mamma” väldigt ofta. Då förstår man vem som talar till vem. Samtidigt så är det hämtat direkt från verkligheten och kan säkert väcka igenkänning.

dsc04021

Här är skissen till uppslag nummer ett.

dsc04031

Och såhär blev det färdiga uppslaget.

En annan sak som jag jobbade mycket med var att berätta med subtila medel. Små detaljer kan säga väldigt mycket. Vilket håll någon är vänd, vilken färg något har, vilka småsaker som ligger utspridda i bakgrunden. En grå tjocktröja kan få symbolisera något helt annat. Ett barn tänker säkert inte på det, men jag tror ändå att såna små saker påverkar läsupplevelsen.

dsc04027

Jag fick göra en tapet! Så otroligt roligt!

Mina tidigare böcker har inte känts lika personliga som En sån dag, och det kändes extra nervöst att skicka in det här manuset. Därför kändes det också extra skönt när jag till slut fick veta att jag vunnit tävlingen.

Nu är boken färdig och tryckt, och är på väg ut i världen. Jag kan inte göra annat än att hoppas att den tas emot väl. Det är alltid kul att höra vad små och stora läsare tycker om boken man jobbat med så länge, så tveka inte att skicka iväg ett litet mejl och berätta: sanna@sannaborell.se

/Sanna

Tips!

Nu på torsdag (22/9) kommer första avsnittet av barnbokspodden Bladen brinner! De börjar storartat, med att prata med Barbro Lindgren och Mårten Sandén. Det går bland annat att lyssna direkt på deras sida, men också på iTunes, Acast osv.

De som ligger bakom podden är Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo. Båda är författare och har jobbat med barnböcker på olika sätt.

Med en så snygg logga (av Emma Adbåge) och ett så bra namn så kan det ju inte bli annat än bra!

1273bd_dbbed16d31cb4849b25f8d304b2d6a52mv2_d_2500_2500_s_4_2

/Sanna

 

Sommaren och ”Snildra i trubbel”

Hej bloggen!

Hur har er sommar varit? Min sommar har spenderats på Gotland, med över två månaders kurs i Life Drawing, dvs kroki och modellteckning. Det har varit helt fantastiskt!! Jag kan verkligen rekommendera att teckna kroki eller bara folk på stan eller när som helst, var som helst för att öva upp tecknandet! Nu är jag hemma i Malmö igen och försöker att hålla igång så att inte tecknarhanden rostar. Lyckligtvis har jag illustrationer till kapitelböcker att leverera, så just nu övas det på hästar, hästar och hästar 😉

20160808_124859

Visby är så vackert!

I sommar hände också något alldeles särskilt – den första bilderbok jag illustrerat kom ut! Boken heter ”Snildra i trubbel” och handlar om den lilla Blågröna mosaiktrollsländan Snildra som fastnar i ett uterum. Barnet Sam hittar henne och tillsammans ger de sig ut på ett äventyr i naturen på jakt efter Snildras vänner. Boken är skriven av Erik Hirschfeld och Annica Nettrup.

snildra-i-trubbel-bok

Utdrag ur BTJ:s recension:

”Illustrationerna, akvareller med eller utan tunna tuschkonturer, flödar ut över sidorna. Det finns en stor dos lekfull fantasi med proportioner, färger och många små extra detaljer som fångar blicken. Förutom själva berättelsen innehåller boken också sex sidor med bara fakta som delats upp i korta, kompakta avsnitt.” (Publiceras i BTJ-häftet nr 21, 2016. Lektör Solveig Lidén.)

 

4-snildra-i-trubbel_marta-leonhardt-illustration_web

Alla illustrationer är målade i akvarell och linjerna är i svart tusch med stålstift, precis som jag brukar göra. Det var mycket svårare att göra illustrationer till en bilderbok än andra uppdrag jag brukar få. Så mycket att tänka på – lämna utrymme i bilderna för texten, rörelsen över uppslaget, konsekvens genom historien m.m Jag ägnade också många timmar till research – läsa på om trollsländor och andra djur och växter i historien. Jag ville att det skulle bli faktamässigt korrekt utan att bli för stelt! Något jag försökte få fram är också trollsländornas färg. Snildra är en Blågrön mosaiktrollslända, en trollslända som skimrar vackert i blått och grönt. Men trollsländorna tar upp så liten del av varje uppslag, så jag försökte få fram färgerna genom hela boken istället. Därför är nästan varje uppslag i blågröna färger.

6-snildra-i-trubbel_marta-leonhardt-illustration_web

9-snildra-i-trubbel_marta-leonhardt-illustration_web

16-snildra-i-trubbel_marta-leonhardt-illustration_web

I slutändan blev jag väldigt nöjd med hur boken blev i tryckt format! All texten fick plats och illustrationerna blev varken för ljusa eller för mörka.

Boken finns att köpa direkt från förlaget: Hirschfeldförlag.se  Och på Bokus och Adlibris.

Nu börjar snart hösten, full av läsning och bokprojekt! Har du som läser planer och drömmar på att göra en egen bilderbok? Eller är du kanske en förälder som letar efter böcker till ditt barn? Berätta gärna i kommentarerna nedan! <3

/Marta

Välkomna till bokhösten!

Nu är hösten här! Den ”bokigaste” årstiden av dem alla. Många nya spännande böcker släpps (själv ser jag fram emot att läsa Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman), flera bokrelaterade grejer händer (till exempel Läslovet vecka 44) och så är det som om hela vädret och naturen anpassar sig för att bättre passa läsning och mys.

Om två veckor är det dags för den stora bokhögtiden Bokmässan i Göteborg. Själv åker jag dit över dagen, på lördagen, och det känns alldeles tillräckligt. Då passar jag på att signera min senaste bok En sån dag kl 15 i Opals monter.

Senare i höst blir det dags för Augustpriset. Förra året nominerades Hanna Gustavssons Iggy 4-ever, och det går väl inte att slå, men det ska bli spännande att se vilka som blir nominerade, och vinner, i år.

Efter det väntar vintern med ännu mörkare kvällar och hårda klappar, men det tar vi då. Nu är det höst och vi på Barnboksverket känner oss peppade och hoppas att ni följer med oss genom recensioner, intervjuer, boktips och mycket annat som har med barnlitteratur att göra! Nu kör vi!

/Sanna

Barnboksverket diskuterar: Så har jag det nu, av Meg Rosoff

15918737

Årets ALMA-pristagare är Meg Rosoff. Hon är en amerikansk författare som numera bor i London. Hon har inte skrivit så värst många böcker, och var heller inte speciellt känd i Sverige innan hon fick ALMA-priset. Frida och Sanna på Barnboksverket har läst Rosoffs debut Så har jag det nu (How I Live Now).

Frida: Vad är det som starkast hänger kvar hos dig efter att du läst klart boken?

Sanna: Det som hänger kvar hos mig är att den handlar om krig i nutid. Det känns liksom skrämmande rimligt. Och mycket, mycket otäckt.

Frida: Jag visste ingenting om handlingen när jag började läsa boken och jag fattade först inte att det var nutid. Ett tag där i början försökte jag lista ut vilket krig det handlade om. Ändå kändes det lite overkligt för mig ganska långt in i boken.

Sanna: Det verkade kännas overkligt även för karaktärerna i boken. Det gillade jag. Hur huvudpersonen är i sin lilla bubbla och hur kriget smyger sig på och sakta förstör allt.

Frida: Ja de var inte lillgamla och oroade sig för världen i stort utan var mer intresserade av sitt, det kändes verkligt på något sätt. Kanske det är en coping strategi också…

Sanna: Ja. Det bästa med boken tycker jag egentligen var hur barnen lever utan vuxna. Hur de först njuter av det, innan saker och ting blir farliga på riktigt. Jag tror att jag hade gillat det ännu mer om jag läste boken som tonåring.

Frida: Ja de vuxna är på något konstigt sätt frånvarande även när de är med, de är inte så viktiga liksom.
En annan grej som jag gillade är att jag hade lite svårt att få en tydlig bild av karaktärerna. De beskrivs i och för sig ganska karikatyrsmässigt med få, utmärkande drag, men för mig kändes det ändå lite som att det kunde varit vem som helst. På ett bra sätt! Trots att flera av dragen var viktiga för handlingen, Daisys ätstörningar, Edmonds skruffighet, Osberts dryghet etc. För mig var det verkligen inte personerna som fängslade utan något annat, mer svårdefinierat.

Sanna: Boken innehåller inte någon egentlig dialog heller. Allt berättas i jagform av huvudpersonen. Så det är bara hennes bild av de andra personerna osv som vi får veta. Jag har förstått att vissa hatar språket i boken, medan andra gillar det. Själv tyckte jag om hur “pratigt” det var. Men jag känner också att jag borde läst den på originalspråket istället för på svenska. Läste du den på svenska?

Frida: Jag läste den på engelska. Gillade faktiskt att Daisy’s berättande är så “matter-of-factly”, inga stora känslostormar utan mest ett konstaterande av vad som händer, även när det är väldigt otäckt.

Sanna: Men visst har hon humor också? En mörk, rolig humor, tycker jag.

Frida: Jo absolut, hon är inte som en robot. Mer cool. Eller så är det bara känslan av att man är i hennes huvud som är liksom, rofylld, fast det händer massor runtomkring.

Sanna: Jag tycker att det är väldig roligt, och hoppfullt, att Meg Rosoff var 47 år när Så har jag det nu, hennes debut, kom ut. Jag har än så länge inte läst någon av hennes andra böcker, men är rätt nyfiken. Speciellt eftersom de verkar vara väldigt olika. Har du tänkt läsa fler?

Frida: Hm, jag vet inte riktigt. Jag gillade mycket med boken, känslan och att det kändes som att Daisy var en verklig person, att man var henne, och att kriget kändes verkligt. Men själva storyn mellan personerna, t.ex. kärlekshistorien tyckte jag inte var något speciellt. Det var lite cheesy och inget som fångade mig. Å andra sidan var boken snabbläst och jag är lite nyfiken på vad hon mer har skrivit. Vi får se!
En sak till! Jag läste nu precis i motiveringen till ALMA-priset att “[…]Rosoffs empati för och lojalitet med unga [är] fullständig”. Och det kan jag hålla med om!

Sanna: Ja, det är sant! Dessutom har hon med hundar i alla sina böcker 🙂

Frida: Haha jag är ingen hundmänniska, det är inget som tillför något för min del 🙂 “kryddar svärta med humor” är något annat som står i motiveringen till priset. Känns som att det var precis de två saker vi också fångade upp 🙂

Sanna: Ja. Dock gillade jag förresten inte alls slutet på boken. Jag känner mig fortfarande lite arg över det.

Frida: Vad var det som du inte gillade?

Sanna: Det var nog dels att det hoppade så mycket i tiden. Allt hade liksom “svalnat” på nåt sätt tyckte jag. Jag hade nog föredragit att boken slutade tidigare. Den sista delen kändes rätt så onödig för mig. Och jag fick ändå inte veta vissa saker som jag verkligen ville veta.

Frida: Aha. Ja jag såg ju filmen så jag blandar ihop det lite. Det var jättekonstigt, personerna var helt annorlunda, Edmond var t.ex. äldst av syskonen och en tonårshunk………..

Sanna: Han är väl 14 i boken, och det kanske inte går för sig i en film…

Frida: Haha nä men han var inte ens det minsta scruffy, bara hunkig. Och den där genomträngande blicken var lite läskig på film, mer crazy-eyes stalkig hehe…

Sanna: Ok, det låter som att jag inte ska se filmen.

Frida: Nej gör det inte.

Sanna: Ok 🙂

Frida: Det var också helt weird att plötsligt få se Daisy utifrån, hon blev mer av en främling.

Sanna: Det är nog svårt att få fram det där nära på film. Man hör inte vad de tänker (och när man gör det brukar det bli rätt fånigt).

Intervju med barnboksillustratören och författaren Sanna Borell

Sanna har skrivit och illustrerat boken ”Jakten”, som kom ut på Olika förlag den här våren. Det är en spännande och fartfylld bok, med vackra färger och mönster. Boken presenterar också en moralisk frågeställning. I många barnböcker är det väldigt tydligt vad som är rätt och fel och vem som är ond eller god, men här öppnas det upp för diskussion.

jakten_omslag

Hur fick du idén till boken?

– Boken består av flera idéer som har fogats samman. Själva grundidén kom till när mitt barn och jag pratade om godhet och ondska. Av någon anledning pratade vi om tjuvar och mammor. Hon hävdade med bestämdhet att en person inte kan vara tjuv och mamma samtidigt, för tjuvar är onda och mammor är goda. Det gick jag och funderade på sen. Även om det på sätt och vis är bra att barn tänker att mammor alltid är goda så tycker jag att det finns något provocerande med det. Så därför ville jag göra en bok med en huvudkaraktär som både är mamma och tjuv. Boken tar samtidigt upp frågan om det kan vara okej att stjäla. Mamman i boken är onekligen en tjuv, men är hon verkligen ond?

Vill du berätta lite om hur ”Jakten” kom till? Började du med texten eller med bilder? Hur ser din arbetsprocess ut?

– När själva idén var någorlunda utformad så började jag skissa på hur bilderna skulle utformas. Någonstans i en gammal skissbok hade jag ritat en figur som jag tyckte om, men som inte använts till något. Jag plockade helt enkelt upp figuren och gjorde den till tjuvmamman i boken. Gamla skissböcker kan vara en skatt, och jag kan verkligen råda andra att skissa ner alla små idéer någonstans. De kan tas fram senare, och sättas ihop på nya sätt.Jakten_8

Jag har lagt märke till att texten i boken är väldigt snygg, hur har du gjort den?

– Tack! Det mesta i boken är gjort digitalt. Texten har jag dock gjort för hand, med tusch och pensel. Sen är den inskannad och tillfixad i Photoshop. Jag är glad att förlaget lät mig behålla den. Jag förstår de som tycker att all text ska vara skriven med tydliga typsnitt i bilderböcker. Samtidigt är bilderböcker nästintill konst ibland, och jag ville att texten och bilderna skulle passa ihop. Det är möjligt att vissa bokstäver är en aning svåra att läsa för ett barn, men det känns positivt att få visa att utformningen av bokstäver kan vara rolig och ganska fri. Min sexåring gillar att rita snirkliga och ibland oläsliga bokstäver. Jag skulle kunna rätta henne, men tycker att det är viktigare att hon tycker att det är roligt att skriva.

Vad tyckte du var roligast i processen och vad var svårast?

– Nästan alla projekt tycker jag är roligast alldeles i början. När idén håller på att formas och man leker runt med olika möjligheter. Just då får jag ofta lite hybris, men det lägger sig sen när de första bilderna är klara. Sen mot slutet brukar det kännas bra igen!

Det svåraste var att göra berättelsen tillräckligt tydlig. Förlaget (Olika) var mycket hjälpsamma, och läste boken för barn och så. Tillsammans gjorde vi några ändringar för att ännu tydligare få fram vad det handlar om.

Du har tidigare gjort boken ”Djungelön”. Var processen med ”Jakten” mycket olika från din tidigare bok?

– Dungelön var ett mer personligt projekt. Jag pratade inte med så många om den, och jag visade inte upp bilder under arbetets gång. Jag hade inget barn då, så den är mer påverkad av mina egna bilderboksminnen från när jag själv var barn. När jag gjorde Jakten gick jag kursen Bilderböcker för barn på HDK, och visade upp texten och bilderna för väldigt många människor. Det kan vara bra att få kritik från andra, men om det blir för mycket kan man tappa bort sig själv lite grann. Nu när boken är färdig och tryckt, tycker jag att jag tog till mig lagom mycket av andras åsikter och behöll det jag själv tyckte var viktigt. Och jag är väldigt tacksam för all tid och energi som andra har lagt ner på att läsa och gå igenom Jakten.

Har du fått någon respons eller roliga reaktioner från läsare?

– De roligaste reaktionerna har kommit från barn. De verkar ha starka åsikter om vad som är rätt och vad som är fel, och har kommit med egna förslag på hur tjuvmamman kunde gjort istället för att stjäla o.s.v. Det var precis sådana diskussioner jag hoppades på när jag gjorde boken! Från vuxna har jag mest fått kommentarer om illustrationerna, även om de också har pratat om den moraliska frågeställningen. En sak som många gillat är att boken har olika färgteman på olika uppslag. Väldigt många har även sagt att boken ser ut som ett tv-spel.Jakten_11

Vad har du på gång härnäst?

– Jag har precis vunnit förlaget Opals bilderbokstävling i Sven Nordqvists ära. Boken heter ”En sån dag” och ska komma ut i höst. Det känns som en väldigt lång tid att vänta. Jag vill visa upp boken nu! Men många av illustrationerna är än så länge bara skisser, så jag har en del jobb att göra nu i sommar.

Var kan man köpa boken?

– Jakten går att köpa hos flera internetbokhandlar, som till exempel Adlibris. Den går även att beställa på Olikas sida. Om någon vill ha den signerad går det bra att köpa en direkt av mig. Det är bara att höra av sig till sanna@sannaborell.se

Och tillslut, var kan folk hitta dig om de vill se mer av ditt arbete?

Jag jobbar som frilansande illustratör, och min hemsida är sannaborell.se Titta gärna in!

 

/Marta

Recension: Barnen upptäcker naturen

IMG_8671

När jag såg omslaget till boken Barnen upptäcker naturen fick jag höga förväntningar om en bok med många tips på aktiviteter i naturen att göra med mitt barn. Jag har alltid gillat naturen, i lagom stora doser. Det är kul att kunna namnen på åtminstone vissa av alla fåglar man ser, och att se vilket djur som ätit av en kotte. Barnen upptäcker naturen är full av små roliga saker som hur man gör maskrosskrift, hur man kan bygga en koja och hur olika djurspår ser ut. Min personliga favorit är uppslaget med Lekar i skogen. Där handlar det egentligen inte om kunskap om naturen, utan snarare om att uppleva den.

Texten är uppdelad i korta stycken, och det är många illustrationer på varje sida. Ett extra plus med bilderna är att vi får se att barn med alla möjliga hudfärger är ute i naturen, och att en rullstol inte behöver vara ett hinder för att vara med och upptäcka. Kanske självklart, men så är det inte alltid i barnbokssammanhang.

En rolig bok att återkomma till när det är dags att bege sig ut till skogen, stranden eller bara ta en titt på stjärnhimlen!

Boken är skapad av Brita Granström och Mick Manning och är utgiven på Ordalaget bokförlag. Brita och Mick har gjort flera andra böcker tillsammans. Ta en titt på dem här.

Sanna

Vinnaren i Opals bilderbokstävling är…

…”vår alldeles egna” Sanna Borell!

Juryns motivering: Med äkthet och tydligt tonfall rymmer Sanna Borells bilderbok långt mer än det som står att läsa i texten och i de lekfulla bilderna.  En modern och annorlunda bilderbok med oväntad vändning visar ett nära och okonstlat förhållande mellan mamma och barn. 

Sanna Borell leker med perspektiven i bilderna och skapar tillsammans med texten en helt egen stil som är varm, unik och uttrycksfull.

Du hittar mer om tävlingen och vinnaren här.

Stort GRATTIS till Sanna! 😀

/Barnboksverket

Bokserier säljer (eller lånas)!

Strax efter nyår publicerade Lunds Barn&Unga-avdelning 5-topplistor på de mest utlånade barnböckerna 2015. Jag som tycker sådana här siffror är kul att analysera såg ganska snart ett tydligt mönster framträda:

  • Faktaböcker: Castor (Lars Klinting), tre av fem platser
  • Seriealbum: Amulett (Kazu Kibuishi), fyra av fem platser
  • Kapitelböcker 9-12: Dagbok för alla mina fans (Jeff Kinney), fyra av fem platser (nr 1 var Harry Potter)
  • Kapitelböcker 6-9: Lasse-Maja (Martin Widmark), fem av fem platser
  • Bilderböcker: Alfons Åberg, Pippi och Pettsson
  • Pekböcker: Max och Bu&Bä

Alltså total dominans av böcker som finns i (långa) serier. För att en bok ska bli populär verkar det alltså hjälpa att ha skrivit många av samma sort. Här kanske någon påpekar att det snarare handlar om kvalitet, att böcker som är bra helt enkelt oftare får uppföljare. Visst, så är det säkert till viss del, samtidigt tror jag ändå att det ligger något i detta mönstret. Jag vet själv hur jag valde böcker som liten, jag valde det jag kände igen (dvs illustratören hade helt klart större inverkan på valet än författaren, vilket i sig är ganska intressant). Idag har jag ett kluvet förhållande till långa serier. Visst, det är trevligt att läsa något som man vet att man gillar och man vet ungefär vad man får, samtidigt vill man ju ha lite nytt efter ett tag. Men många barn är ju så att säga hehe, lite mer enkelspåriga, mår bra av tydliga rutiner etc, gillar sånt de känner igen.

Tro inte att jag får hybris här, jag misstänker att detta samband är känt sedan urminnes tider hos förläggarskrået. Dock finns det flera frågor som jag känner att jag skulle vilja forska mer i. Varför är långa bokserier mer populärt i barn- och ungdomslitteratur än i vuxenlitteratur? Hur väljer barn böcker på biblioteket (eller är det deras föräldrar som väljer åt dem)? Hur stor roll spelar illustratören vs författaren för hur barn väljer böcker? Jag vet att ni har teorier, tipsa i kommentarsfältet!

//Frida