Sedelärande inför jul

Så här inför jul är det ofta mycket snack med barnen om att sköta sig, skärpa sig och tygla sig, allt för att slippa kol i skorna eller ris i strumpan. Snart kommer Tomten, St Nikolas, Julängeln, Krampus eller vem det nu är man ska akta sig för, alternativt smöra för i december.

Jag tycker det är en intressant kvarleva, som påminner mig om de gamla sedelärande barnböckerna man på allvar läste för sina barn ”förr i tiden”, och kommer osökt att tänka på klassikern ”Pelle snusk” (Struwwelpeter) från 1845 (1849 i Sverige).
Boken är skriven av läkaren och psykiatern Heinrich Hoffmann, och originalutgåvan är även illustrerad av honom. När boken rönte stor framgång bland familj och vänner, och slutligen blev uppköpt av förlaget Literarische Anstalt i Frankfurt, övervakade han själv tecknarna som skulle illustrera och litografera utgåvan, eftersom han var rädd för att man skulle försöka förbättra hans avsiktligt enkla och naiva bilder.
Boken är en av de mest utgivna och översatta barnböcker genom tiderna, och spreds snabbt över hela Europa när den utkom i över 100 upplagor och sammanlagt  mer än 20 miljoner exemplar. Första titeln på boken blev: ”Lustige Geschichten und drollige Bilder mit 15 schön kolorierten Tafeln fur Kinder von 3 bis 6 Jahren.” (Lustiga berättelser och farsartade bilder med 15 färgtryck för barn mellan 3 och 6 år.)
Jättesmidig.

struwwelpeter_omslag

Boken är full av små berättelser på rim, om vad som händer i fall man inte äter sin mat (man förtvinar och dör helt enkelt), om man leker med tändstickor (man brinner upp), om man suger på tummen (man får den avklippt av skräddaren med den stora stora saxen) bla. Men mitt i alla de här omänskligt hårda och bisarra ”uppfostrings”-förslagen, så dyker det upp ett inslag av medmänsklighet i form av antirasism kan man väl säga; i berättelsen om vad som händer i fall man ”skrattar åt svarta”. Visserligen är utkomsten i berättelsen ganska bisarr också; Nikolas doppar de elaka barnen i bläck så att de blir ÄNNU svartare än moren. Men jag antar att det här går att skönja ett ställningstagande från författaren. Han gör även narr av jägaren som är efter en hare, vilket jag tycker är snygg satir.
Nedan följer axplock ur boken, som i mitt fall är på tyska.
jager

nikolas

Ner med de elaka mobbarna i ett bläckhorn!

katzen soppkaspar tummen

Blir du sugen på att läsa mer om tidig barnlitteratur? Jag visste väl det! Här är en länk till boken Pelle Snygg och barnen i Snaskeby i sin helhet, utgiven 1896 här i Sverige, skriven och illustrerad av Ottilia Adelborg

Och här är vidare en länk till författaren, tecknaren och konstnären Edward Lear – en av de första nonsensförfattarna och som 1846 gav ut A Book of Nonsense, en volym med limerickar för barn.
Här är en av bilderna från den boken, sannerligen nonsens när den är som bäst!

/Linda

Flickor i rymden – serier!

Nu blir det serier! Och grrrrlpower! Och rymd! Tre snabbistips kommer här:

1. Zita the Spacegirl – Ben Hatke

När Zitas bästa kompis förflyttas till en okänd plats via en upphittad maskin följer Zita efter för att rädda honom. De hamnar i en märklig värld där Zita får rollen som intergalaktisk hjälte. Ben Hatke som ligger bakom serien är väldigt bra på att hitta på roliga och fantasifulla figurer (han har bland annat gjort den superfina bilderboken ”Julia’s House for Lost Creatures”). I den här berättelsen kan man hitta allt ifrån neurotiska robotar till gigantiska sniglar (och med sniglar menar jag snäckor). Men det är inte bara bilderna som är fantastiska i denna boken, berättelsen har ett skönt tempo, lagom med action och lagom nivå på läskigheterna. Tyvärr finns den inte översatt till svenska men den fungerar bra att simultanöversätta!

Följs av Legends of Zita the Spacegirl och The Return of Zita the Spacegirl. Finns på ett bibliotek (förhoppningsvis) nära dig!

2. Cleopatra in Space – Mike Maihack

Cleopatra är dotter till farao i gamla tiders Egypten. Några märkliga stentavlor transporterar henne in i framtiden, där hon finner att hon är väntad. En gammal profetia pekar ut henne som galaxens räddare! Hon börjar skolan och får lära sig att skjuta med laserpistol och andra praktiska rymdstridskonster. Alltför snart är det skarpt läge… Ytligt sätt är berättelsen lik Zita the Spacegirl, men medan serien om Zita har fokus på äventyr och fantasi, finns det här ett större fokus på action. Denna serien berättar också mer om Cleopatras vardagsliv i skolan, med vänner, läxor etc. Den här finns inte heller översatt till svenska men är om möljigt ännu lättare än Zita att simultanöversätta då det är mer actionscener än dialog!

Följs av The Thief and the Sword och Secret of the Time Tablets.

3. Kapten Klara i rymden (japp, en serie på svenska!) – Johan Wanloo

Kapten Klara och krokodilen Harry är tillbaka! Och vart är väl mer logiskt att åka efter att man utforskat djuphavet än till rymden!? Kapten Klara är en skön tjej, hon har en härlig kombination av impulsivitet och skarp hjärna. Hon frågar ingen, hon gör! Och hon låter ingen sätta sig på henne. När en gullifierare påstår att lapp för ögat och sliten kavaj inte är gulligt svarar hon: Det kanske är gulligt för mig! Liksom de andra två serierna är denna fantasifull och actionfylld, men här är fokuset lite mer på humor. Det är snabba svängar, rappa käftar och knasiga karaktärer.

Uppföljare till Kapten Klara i underjorden.

Vilka är era favvorymdtjejer?

//Frida

Anna Höglund får Astrid Lindgren-priset!

Anna Höglund är årets vinnare av Astrid Lindgren-priset (ej att förväxla med ALMA-priset, där Anna sitter med i juryn).

Som barn älskade jag hennes bilder i Jaguaren (författare Ulf Stark). Men allra bäst blir det ändå när hon även skriver. Jag vill tipsa om hennes Om detta talar man endast med kaniner, som handlar om högkänslighet, samt Att vara jag. I början av nästa år kommer ytterligare en bok illustrerad av Anna Höglund, Alla frågar sig varför (författare Eva Susso).

/Sanna

Boktips – Dinotopia

Hej kära läsare!

Idag vill jag tipsa om en riktig skatt från barndomen: Dinotopia, illustrerad och författad av James Gurney. Jag älskar den här boken, och känner ett litet rus av lycka när jag nu öppnar den för första gången på många år. Den är något så ovanligt som en bilderbok för barn i mellanåldern, något som jag saknar ett större utbud av!

20161110_140212

”Boken du håller i dina händer utgör en ögats odyssé. Du kan pröva den på närmaste åttaåring. Alla dinosaurierna är exakta, baserade på fossila fynd. Huruvida resten är äkta beror på dig själv. Det hör hemma i marmorhallen, inte på ett museum, utan i din fantasi, på spegelns baksida, den värld som egentligen är den sannaste.”

– ur förordet av James Gurney själv.

Detta berör mig djupt, eftersom jag själv har en stark tilltro till fantasins livsnödvändiga roll. Och det här är verkligen en bok som sätter fart på fantasin och inspirationen! Den är skriven som dagboksanteckningar av en far och son, som efter ett skeppsbrott hamnar på ön Dinotopia. Det visar sig att dinosaurier lever kvar där, sida vid sida med människor…

20161110_141228 Att boken är skriven från en upptäcktsresandes synvinkel, på ett sakligt och lite gammeldags språk, tillsammans med noggranna skisser och anteckningar från hans observationer, gör att den känns mycket trovärdig. Det är många som undviker krångliga ord och ”vuxet” språk i barnböcker, men jag tror att det här får barnet att känna sig mer inkluderad och närmare mötet med en blick in i en verklig värld. Åtminstone var det så för mig som barn.

20161110_141255

20161110_140118

Läsaren får både utforska en fantastisk drömvärld och samtidigt lära sig en hel del vedertagen fakta. Illustrationerna är målade med olja, på ett realistiskt vis. Tittar man nära ser man att hans penseldrag är förvånansvärt lätta och att blyertslinjerna skymtar igenom. Detta förhöjer känslan i boken och visar prov på en stor skicklighet. Boken gavs ut för första gången år 1992, och tog Gurney två års artbete att slutföra.

I tider då när det är svårt för ett barn (eller vuxen!) att hantera världen runt omkring sig kan fantasin vara en stunds verklighetsflykt, men också en plats att bearbeta känslor som kanske inte riktigt får rum i andra sammanhang, samt en näring till de drömmar vi så väl behöver!

20161110_140028

Hoppas att ni har det bra i höstmörkret!

Ta hand om varann och er själva <3

/Marta

 

 

 

Sven går på kalas

Recension

Författare/Illustration: Annika Lundholm Moberg
Förlag: Opal
Kategori: Mjuk socialrealism för vuxen och barn?
svengarpakalas_omslag

”- Vi skulle ju kunna stanna hemma och bygga med Lego i stället, säger Sven. Jag känner ändå ingen på Örjans kalas.
– Sluta nu, säger pappa. Det kommer att bli jättekul. ”
Så inleds bilderboken Sven går på kalas och jag tror vi är en hel del som känner i gen oss i det där. Att vara bjuden på kalas, men att hellre vilja stanna hemma. Inte känna sig på humör. Inte ha lust. Att till sist tvinga sig i väg. Och sen råka ha jättekul.

Sven går på kalas är otroligt skickligt skriven. På ett precist och hårfint sätt navigerar Annika mellan text och bild, och hon får fram de många underfundigheterna på ett väldigt subtilt och lirkande sätt. Du hittar dem i sättet de vuxna talar olika språk med varandra, i känslan av att alla andra festdeltagare är monster och i den enorma känslan det är att hitta någon där som inte bara förstår en, utan som dessutom är lika genialisk som du själv. Till exempel.
ella

I den här boken så gestaltas alla vuxna som icke-särskilt-lyssnande eller inkännande personer, trista, tillgjorda och hycklande. På olika sätt o-kontaktbara för ett litet barn egentligen. På ett uppslag visar den helt fantastiska illustrationen hur barnen löper amok i Örjans hem, även Örjan. Inga föräldrar där som sätter gränser. Det förstärker verkligen gapet som kan finnas mellan vuxenvärlden och barnens.
Sven står för sig själv och hoppas på att inte bli upptäckt. Vem har inte upplevt den känslan? Känslan av att vara omgiven av idioter, och bara HOPPAS på att ingen vill prata med dig, alternativt att kalaset ska vara slut…svenpakalas1

Illustrationerna är roliga att titta på. Färgerna rör sig i det mustigare spektrumet, och även om de är många och mättade så håller de en behaglig och dämpad ton. Med en skicklig och välgjord form av kollageteknik, så får Annika fram precis rätt känsloläge i alla bilder. Det händer mycket i bilderna, och i samspelet mellan bild och text, vilket jag tycker ger berättelsen fin tyngd.

Personligen hittade jag gott om igenkänning i den här boken, och jag tippar på att det är samma sak för många barn som allt som oftast blir i vägtvingade på kalas, eller för många föräldrar som har tvingat sig själva till torftigt kallprat i en svettig hall med en annan vuxen som inte talar samma språk alls.
svenpakalas2

Boken kan också fungera som underlag för att prata om de olika känslor och situationer som uppstår i boken och som kan uppstå i barnets tillvaro. Jag tycker att den här boken har allt: obehag, substans, spänning och humor, allt förmedlat med enorm skärpa och intelligens.
5 barnboksverk till Sven går på kalas, och hett julklappstips till barnföräldrar som tycker om att ge sina barn bra böcker!  😉

/Linda

Minus och stora världen

Jag var inte särskilt förtjust i berättelserna om Pettsson när jag var liten (tyckte de var rätt trista), för mig handlade de 100% om de vackra bilderna. Den bok av Sven Norqvist jag verkligen verkligen älskade, bilder och text, var Minus och stora världen.

Minus i stora världen

Boken handlar om en pojke, Minus, som ger sig ut på promenad för att se sig om i världen och möter en massa olika figurer på vägen. Boken är centrerad kring siffror på det viset att varje uppslag (både i bild och berättelse) har en siffra som tema. På ett uppslag är det exempelvis sju av väldigt många saker i bilden, på nästa är det åtta etc. När jag läser om boken på förlagets hemsida ser jag att det (kanske inte helt överraskande) finns en pedagogisk tanke bakom detta, att barnen som läser ska uppmuntras att räkna. Det fungerade på mig kan jag säga!

Åtta fågelholkar

Åtta fågelholkar

Tant med två av allt

En tant med två av allt

Sven Nordqvists bilder är perfekta för en sådan övning, när man räknar får man verkligen grotta ner sig i alla små detaljer och hittar nya finurligheter varje gång. Det är något härligt motsägelsefullt med detta, att man kan finna ett mönster i dessa myllrande proppfulla bilder. Jag är visserligen en sorteringsnörd men misstänker ändå att fler kan uppskatta detta. Det är också något tillfredsställande med att se samma föremål ritade på flera olika sätt, liksom i ”20 ways to draw a …”-serien. Eller som i de där böckerna vi gjorde i mellanstadiet där man ritade massa näsor på en sida, massa ögon på nästa, frisyrer, kläder etc, och så fick kompisen peka på en grej per sida och så ritade man ihop resultatet till en figur. Det är fortfarande kul, testa!

//Frida

Pettson & Co

I somras var jag i Helsingborg och besökte Sven Nordqvist-utställningen Pettson & Co på Dunkers kulturhus med en vän. Vi gick en ganska så snabb runda på kanske 45 minuter, och hade inga barn med oss.

Min, medvetna, relation till Pettson och Findus började egentligen som vuxen, när jag läste ”När Findus var liten och försvann” för min son. Vi satt långa långa stunder med den otroligt gulliga och mysiga boken varje gång vi läste. Det där myllret av liv och småsaker att upptäcka överallt i hans bilder. Den varma humoristiska tonen. Det är svårt att värja sig.
Senare köpte jag ”Var är min syster”, som enligt mig har många helt underbart fantastiska bilder. Och det var framförallt originalen av de bilderna som jag i egenskap av illustratör uppskattade mest på den här utställningen. TÄNK bara att även Sven Nordqvist får lappa och laga sina bilder pga felmålningar och dylikt! Sånt får man se på de där originalen, det är en rätt lustig känsla.

Efter den långa väggen original, kom vi in i ett lite mindre rum, med en whiteboardtavla full av bokstavsmagneter. Min inre tonåring klev fram och skrev ”Sisters of mercy är bäst” på den. När jag halvnöjd med min mogenhet vände mig om, blev jag förskräckt vid igenkänningen av en gammal bok som låg där i en hög, bland andra böcker: ”Agaton Öman och Alfabetet”! Jag slet åt mig den och bläddrade panikartat fram till den värsta bilden jag kan minnas från min barndom: bilden till bokstaven B! Två gubbar sitter på huk med byxorna neddragna för att bajsa, under Bagare Bengtssons fönster! Gubbarna är helt otroligt obehagliga och jag ville konfrontera mitt barndomstrauma direkt för att stilla det, för att se att den inte alls skulle vara så obehaglig som ett barnsinne lätt kan göra en bild.
Men jag gick bet alltså. De där gubbarna är fortfarande otroligt äckliga, trots att jag annars är helt öppen för bajshumor liksom. Och medan jag bläddrade i boken mindes jag tydligare och tydligare hur obehaglig hela den boken faktiskt var för mig. Och jag kände det verkligen även som vuxen, obehaget, som ända hade någon form av lätt fascination inbakat i sig…

Efter att jag återupplevt min barndom under mindre lustfyllda men ändå upplysande former (jag hade aldrig i tanken att det var Sven Nordqvist som gjort den boken), gick vi vidare ut i ett större rum där det var mer fokus på lek, med ett uppbyggt tält och grejer, och Pettsons kök fick man också gå in i…många fler saker att leka med såg jag, så det är nog kul för barn mellan ca 3 till 7,8 nånting. Mycket fint gjort.

Utställningen pågår till den 22 januari 2017, så än finns det tid. Kila över med ungarna en helg vettja! 

Boktips: ”Var är min syster?”

Hej kära läsare!

Detta är andra dagen på vår temavecka om Sven Nordqvist och jag vill passa på att tipsa om en relativt nyutkommen bok av honom: ”Var är min syster?”. Den kom ut 2007 på Opals förlag, men baseras faktiskt på en idé som Sven fick för 25 år sedan, redan innan Pettson och Findus blev till.

Jag älskade Sven Nordqvists böcker redan som barn, men den här boken fick jag alltså läsa första gången som vuxen. Den är en resa genom en fantastisk och absurd värld, lika förunderlig som verkligheten kan tyckas för ett fantasifullt barn på upptäcksfärd. Jag fullkomligt älskar Svens känsla för detaljer! Det går att titta på bilderna igen och igen och upptäcka nya saker. Små varelser har ett eget liv och en egen historia som pågår i periferin till bokens berättelse. Detta är verkligen bilder att försvinna in i!

Samtidigt är berättelsen en historia om syskonkärleken hos en bror och syster.

”Du måste hjälpa mig att leta!
Min syster är försvunnen!
Vi skulle ut och leka
och nu är hon inte här.
Jämt så är hon borta,
alltid får man leta,
här och där och upp och ner
och under över allt.”

Och så börjar äventyret i jakten på den försvunna systern!

/Marta

En vecka med Sven Nordqvist

Den här veckan ägnar vi på Barnboksverket oss helt och hållet åt Sven Nordqvist. Sven fyllde 70 år nu i år, och det har uppmärksammats på alla möjliga sätt. Förlaget Opal anordnade en bilderbokstävling i hans ära (som jag vann!). Dunkers kulturhus har en utställning, för hela familjen, som heter Pettson & Co och Kulturen i Lund har en lekutställning tillägnad Pettson och Findus. Dessutom passar en massa bibliotek på att fira Sven och hans författarskap.

Nästan alla jag känner har en eller flera bilderböcker som de minns på ett alldeles särskilt sätt. Böcker som nästan är mer än böcker. Själv har jag ett par stycken som jag minns som hela världar. Nästan som om jag befann mig inne i bilderna. Varje gång jag ser en klick lim så får jag tillbaka känslan av en pixibok om en trasig spade som limmas ihop. Och varje snöig vinter så tänker jag på en bilderboksbild på snöiga granar som bildar en hel vägg. Jag har ingen aning om vilken bok den bilden fanns i, och det kommer jag troligen aldrig att få veta.

Sven Nordqvist är ett proffs på att bygga upp världar som är väldigt lätta att ”gå in i”. Jag minns hur jag upplevde flera av hans böcker som barn. En av bilderna i en av böckerna har etsats sig fast extra starkt i min hjärna, och jag har en väldigt stark känsla kopplad till just den bilden. Det är bilden som visar insidan av en gammal trasig lada, i boken Hattjakten. Varje gång jag befinner mig i en lada så är det just den känslan jag får tillbaka. Det som jag minns allra tydligast är hur dagsljuset syntes mellan de glesa plankorna i den annars mörka ladan, precis så som det brukar se ut i gamla lador.  Boken har jag inte läst sen jag var liten, men jag bläddrade i den för ett par veckor sen. Nästan nervös letade jag efter just den där bilden, osäker på om den ens fanns på riktigt. Men det fanns den! Den såg inte ut som i min hjärna, utan som en helt vanlig bild. Om jag enbart hade läst boken som vuxen, så hade jag aldrig kunnat uppleva den på det intensiva och djupa sätt som jag gjorde som barn. Bilder kan vara hur fina som helst, men jag upplever dem inte som levande världar längre.

I mitt eget bokskapande så funderar jag en hel del på det där. Skapar jag bilder som går att gå in i? Finns det barn som kommer att minnas mina bilder på det där speciella sättet sen när de blir vuxna? Det skulle vara otroligt roligt.

När jag var liten var det främst bilderna jag gillade i böckerna om Pettson och Findus. Jag gillade att titta på alla mucklorna och vad de hade för sig, och alla andra små detaljer i bilderna. För att vara bilderböcker innehåller de ganska mycket text, så man hinner som barn titta länge på varje bild. Nu som vuxen så är det främst relationen mellan Pettson och Findus som jag gillar. De har fantastiskt fina dialoger, med mycket humor, och texten är skriven på ett sätt som skapar väldigt fina stämningar. Av alla böcker det finns om julen så är Pettson får julbesök min favorit. Den innehåller också ett fint litet exempel på bra dialog. Pepparkaksdegen har på något märkligt sätt blivit mindre i skafferiet:

–Det var väldigt vad den har krympt, sa Pettson.
–Ja, det är konstigt med degar, de försvinner bara, sa Findus.
–Det kanske har varit nån katt här, och ätit av den, föreslog Pettson.
–Kanske det du, sa katten. Eller nån gubbe, kanske.
–Kanske det du, sa gubben.

Eftersom bilderböcker ofta läses av vuxna och barn tillsammans, så är det ju perfekt om de kan uppskattas av både och. Jag skulle gissa att det är en av orsakerna till att böckerna om Pettson och Findus är så populära.

/Sanna

 

Kanini

Malmö stadsbibliotek har byggt om sin barnavdelning! Och den är hur fin som helst!

Jag var där med min sjuåring, och vi blev båda två mycket imponerade. Det första som möter en är böcker, men sen finns det många mysiga krypin, pysselrum och här och var uppmuntras det till klättring och lek. Jag älskar rum som inte känns som vanliga rum, utan som en sagovärld, och så känns hela barnavdelningen. Den har fått namnet Kanini, och tog över tre år att ta fram. Kanini är till för barn mellan 0 och 8 år (avdelningen för 9-12-åringar heter Balagan, och är också fin.)

img_9848

img_9841

img_9853

2

Jag kan tänka mig att Kanini är många föräldraledigas favoritställe. Det finns en massa sköna sittplatser, det går att värma mat och eftersom skor är förbjudna går det utmärkt för små barn att krypa runt på de mjuka mattorna. Kanini har även sagostunder på en massa olika språk samt ”skapartisdag”, med pyssel för barn mellan 3 och 8 år.

För finare bilder och mer info klicka här.