Ett julkort blir till.

Precis innan jul bestämde jag mig för att jag skulle göra ett julkort med mina figurer, musen och grodan. Så här gick jag till väga.

Jag är nog lite svag för gamla julkort. Sådana där fina, typ Jenny Nyström. Förra julen Gjorde jag en hel trave med julkort till en massa vänner. Dom såg ut så här:

17512_1354984173Ett_av_mina_julkort

Men som sagt. Den här julen ville jag göra ett med mina figurer. Musen och grodan. Så jag började på det, vad jag förmodar, vanligaste sättet och googlade juliga bilder. Jag hade någon idé om att jag ville att dom skulle åka pulka ner för en backe. Framför mig hade jag en  blyertspenna och ett kopieringspapper.

Samtidigt som jag sökte så satt jag och kladdade.
Skärmavbild 2014-01-09 kl. 16.19.22

Efter flera olika förslag och några dagars frustration över att det inte blev som jag ville. Började jag på allvar skissa på akvarellpapper.

 

bilder097

bilder098

bilder099

Jag börjar nästan alltid med detaljer istället för former. Jag får väl gå någon utbildning och lära mig hur man ska göra.

 

bilder100

Därefter fyllde jag i linjerna med en svart tuschpenna och suddade bort blyertsen.

Här hade det varit kul med fler bilder men tyvärr glömde jag liksom bort det under arbetets gång. Men jag målade i efter bästa förmåga med akvarell och slutligen lite akvarellpennor.

 

Skärmavbild 2013-12-23 kl. 15.27.54

Så här i efterhand hade jag velat ha mer detaljer, bättre form och djup. Men förhoppningsvis lär jag mig lite varje gång och blir bättre och bättre.

I nästa inlägg från mig tänker jag skriva en ingående presentation av mig själv. Och kanske en liten överraskning. Men då vill jag läsa lite spännande och intressanta inlägg från andra först 😉

//Johannes

Om att aktivt söka inspiration

Peter Brown är en illustratör (och författare) från USA som har gjort flera häftiga bilderböcker, själv har jag “Mr Tiger Goes Wild” och “The Curious Garden”. Jag är också sugen på att köpa “Creepy Carrots”. Hursomhelst, han har skrivit ett jättebra blogginlägg om hur han kom fram till illustrationsstilen i “Mr Tiger Goes Wild”. Han började med att studera hur andra illustratörer och författare hade hanterat antropomorfiska djur och grottade ner sig i gammal Disney-konceptkonst (fantastiskt fina bilder). Efter ett tag började han se mönster i vad för specifika element det var han fastnade för i dessa verk och försökte komma på hur han skulle kunna kombinera ihop dessa i en helt egen stil (vilket han också lyckades med). Detta skulle jag säga är ett framgångsrikt exempel på hur man aktivt kan söka inspiration.

Mr Tiger Goes Wild

Andra menar att det är meningslöst och slöseri med tid att aktivt söka inspiration. Det man däremot kan göra är att skapa bra förutsättningar för att kunna bli inspirerad när man minst anar det. Ytterligare några menar att inspiration är för amatörer eller helt enkelt bullshit. Ett proffs är någon som helt enkelt ser till att jobbet blir gjort.

“Inspiration is for amateurs — the rest of us just show up and get to work.” /Chuck Close

Enligt wikipedia är inspiration ett stimuli som sätter igång mental verksamhet (egentligen inte alls direkt kopplat med motivation eller kreativitet). Hur vi än ser på inspiration tror jag att nyckeln är att inse att allas skapandeprocesser ser olika ut. Det gäller att hitta sina egna knep för att arbetet ska bli njutbart och roligt. De flesta framgångsrika och produktiva författare och illustratörer verkar dock vara överens på en punkt: Det är meningslöst att sitta och vänta på inspiration, gör du ingenting får du ingenting gjort!

//Frida

Envis utan armbågar

Jag har armbågar som överkokt spagetti. Jag har alltid behövt omgivningens uppskattning för att åstadkomma något. Det i sin tur gör det ganska svårt för mig att göra en bok. Jag skulle behöva någon som satt i rummet intill och bara väntade på att jag skulle visa upp nästa sida.

Och det var precis vad jag hade när jag för några år sedan bodde i Göteborg.

Jag var inneboende hos ett ungt par när jag fick för mig att jag skulle göra en liten saga. Jag minns inte riktigt vad som kom först. Bilderna eller historien, Men jag minns att jag ritade en liten mus på ett kvitto när jag satt på spårvagnen på väg hem. Därefter funderade jag lite på en kompis till musen. Det skulle vara ett djur som var ungefär lika stort. Valet föll på en groda.

Sen började jag skissa upp bilder i mitt skissblock. När jag skissat en bild tog jag och visade den för dom jag bodde hos och lovorden haglade. Fortfarande hade jag nog ingen tanke på att det skulle bli en bok. Jag skissade på billigt skisspapper med en IKEA-penna. Det var bara deras uppskattning jag var ute efter. Och att få teckna.

När jag var klar med hela historien så kom frågan om jag kanske inte skulle ge ut en bok.

Inte kunde väl jag. Steget från att sitta hemma och hitta på historier och skissa själv till att ge ut en bok var väldigt, väldigt långt! Så skisserna föll i glömska. Ett år senare var jag tillbaka i Göteborg. Den här gången jobbade jag på bokmässan och såg ett tillfälle att visa upp vad jag gjorde. Men så var det ju det där med dom vassa armbågarna. Och att han jag jobbade för var väldigt stressad under mässan. Så mitt drag blev att helt enkelt lägga mitt block lite diskret på soffan vi hade i montern. Efter en liten stund kom Lasse Åberg och satte sig i den. han svor en ramsa för sig själv och sa att han var trött på alla jävla människor på mässan och sen plockade han upp ett fotoalbum med bilder på sig själv. Mitt block noterade han inte.

Sista dagen hör jag någon fråga vems block som låg där på soffan. Och där stod Nina Hemmingsson och viftade med mitt skissblock. Lite urskuldande sa jag att det var mitt varpå hon frågade om hon fick titta i det. Jag sa ja. Hon satte sig då ner i soffan och bläddrade sakta igenom det. tittade på bild efter bild och sa sedan att hon tyckte bilderna var väldigt fina.

Så klart blev jag väldigt glad och sen när jag kommit hem skickade jag iväg bilderna till en förläggare.

Svaret blev något i still med. Är du illustratör? Gör du något annat? Fortsätt med det och lägg ner pennan.

Så det blev inte fler förlag. En Icke konstruktiv kommentar räckte för att jag skulle ge upp.

Men Ninas kommentar vägde också en hel del. Så istället för att försöka få något utgivet bestämde jag mig för att få något klart. Målet, att bli klar var nu det viktigaste. Jag färglade bilderna, letade upp ett Onlinetryckeri och tryckte upp tio böcker. Min tanke var att jag kunde ju ge bort böckerna till lite vänner sådär. Om någon ville ha. Två minuter efter att jag lagt upp bilder på böckerna på facebook hade jag en lista på fyrtio namn. Det hade jag inte räknat med. Eftersom varje bok kostade mig 200:- så kändes det orimligt att ge bort en massa böcker. Så jag gjorde ett nytt försök med förlagen och fick återigen tipset att jag skulle göra något annat.

Nu sitter jag och jobbar på bok nummer två. Den ska bli bättre och den ska bli utgiven.

Så är det någon där ute som vill ge ut en bok men tycker att det känns jobbigt eller omöjligt. Ge inte upp! Kan jag så kan du! Lyssna inte så mycket på det negativa och ta åt dig av det positiva. Min nästa bok SKA bli utgiven om jag så ska starta ett eget förlag. Jag har kanske inga vassa armbågar. Men jag är envis.

1234233_168560303346549_1068889462_n

//Johannes

Bajs i bilderböcker – var går gränsen?

Finns det något som är för äckligt för att illustera i en bilderbok? Och då pratar jag inte blod&död&sex-äckligt utan om bajs&kiss&snor&prutt-äckligt. Det finns många böcker om bajs, flera av dem väldigt populära. En del vuxna undviker dessa böcker (för att de tycker det är pinsamt? för att de är pryda?) men jag tror att få föräldrar idag skulle säga att de är opassande för barn. Finns det någon gräns för när det helt enkelt blir för äckligt? Är denna gräns samma för alla (antagligen inte)? Skiljer sig denna gräns mellan barn och vuxna? Skiljer sig gränsen mellan olika kulturer?

Bajs på marken är ok, på huvudet verkar också funka för de flesta. Bajs på tallriken börjar bli lite jobbigt. Att rita någon som har bajs i munnen är nästintill förbjudet (åtminstone om det är en människa). Att illustrera någon som bajsar kan göras mer eller mindre äckligt. Själv har jag ganska hög tröskel men jag hajade till något vid grisillustrationen i “det var det fräckaste” (vi har den “interaktiva” versionen där man drar i en liten flik och får se själva bajset komma ut ur grisrumpan).

grisrumpa_dyngbaggar

Generellt verkar det dock vara mer accepterat att avbilda djur som bajsar än människor. Djurbajs är mindre äckligt än människobajs. Att rita människor på toaletten är dock ok (så länge vi inte samtidigt ser vad som händer i toan). Bajs utan rumpa = ok. Rumpa utan bajs = ok. Vill vi inte veta varifrån bajset kommer? Att avbilda självaste hålet känns ganska tabu (det närmaste vi kommer är väl krysset eller pricken i kattrumporna som ändå är ganska vanligt att rita dit). Är kroppen äckligare än själva bajset? Eller handlar det om att vi har lärt oss sedan vi var små att själva bajsakten är något av det mest privata?

maxbajsar

Genom att använda sig av olika stilar kan man göra en bild mer eller mindre äcklig. En naturalistisk stil med mycket detaljer och naturtrogna skuggor och färger gör det lättare att leva sig in i det äckliga (= äckligare). Med en mer “cartoony” stil med platta ytor, förvrängda perspektiv och få detaljer kan man komma undan med mer (om det nu är det man vill, man kan ju också vara ute efter att chockera).

Nedan är en detalj ur en bild som jag jobbar med för tillfället. Personligen tycker jag inte att den är äcklig men jag misstänker att den eventuellt ligger och nosar på gränsen för ett fåtal. Min egen femåring reagerade knappt. I och för sig har vi ganska högt i tak hemma för kiss&bajs-humor så jag vet inte om hen är särskilt representativ ens för sin åldersgrupp (kan ett barn någonsin vara representativt för alla barn?). Hens enda kommentar var “om det var jag skulle jag vara lite försiktig så inte rumpan kom rakt ovanför huvudet”. Smart tänkt!

yetibajs

Vilken bilderbok har fått dig obekväm? Kommentera gärna!

//Frida

Engelskspråkiga bilderböcker på internet

Ungefär hälften av av bilderboksutgivningen i Sverige är översättningar. Det finns dock många utländska bilderböcker som inte översätts till svenska. Min mormor köpte alltid en bilderbok till mig och mina systrar när hon hade varit ute och rest, mer än en gång på ett språk som jag varken då eller nu förstår. Det blev mer eller mindre lyckat. I vissa böcker berättade bilderna mer än halva historien, i andra hade vi inte har någon aning om handlingen men bilderna var tillräckligt fina för att det inte skulle spela någon roll. Andra fick stå i bokhyllan, olästa.

Om man har som krav att förstå språket (vilket för mig betyder svenska eller engelska) finns det ändå en gigantisk skatt därute att upptäcka. Dels finns det böcker på engelska som inte översätts till svenska, dels finns det böcker från andra delar av världen som är översatta till engelska men inte svenska. Via internet kan man hitta (och köpa) böcker som man aldrig skulle komma i kontakt med via svenska bibliotek och bokaffärer. Här kommer några tips om ställen på internet där man kan leta bra bilderböcker på engelska.

1) Amazon.co.uk och Amazon.com – diverse topplistor bilderböcker. På den brittiska sidan dominerar Julia Donaldson/Alex Scheffler, på de amerikanska topplistorna är det Oliver Jeffers och Jon Klassen. Letar man runt lite kan man dock även hitta annat.

2) Prisvinnare. I både USA och UK finns det flera stora bilderbokspris, Caldecott award är en av de mer kända. Stora tidningar som t.ex. New York Times och The Guardian har också egna pris och årslistor. Googla “picture book award”.

3) Hittar du en bok du gillar, gå in på förlagets hemsida och kolla deras övriga utgivning. Jag trillade över “Wild” (Emily Hughes) som jag totalälskade, hittade sedan via Flying Eye Books även “Topsy turvy world”, “Pongo” och “One night, far from here” som alla är superfina böcker.

4) Podcasts. Jag har dock inte hittat så många… Tipsa gärna om du känner till någon! Ett par av de jag lyssnar på regelbundet är The Guardian Children’s Books podcast (som dock handlar mest om YA) och Brain Burps about books (var dock beredd att lyssna på mycket babbel).

5) Engelskspråkiga bilderboksbloggar. Tyvärr har jag inget konkret tips, av diverse skäl (främst tidsbrist) har jag satt hårda begränsningar på mitt bloggläsande… Googla picture book review blog alt. kid lit book review blog. Jag tror bloggar kan vara bra för att hitta böcker som inte nödvändigtvis är bestsellers men också böcker från andra länder än USA och UK. Jag hoppas återkomma på den här fronten!

Slutligen vill jag ge tips på några pärlor som jag inhandlat under året (utöver ovan nämnda böcker från Flying Eye Books):

  • Flotsam (David Wiesner)
  • The Curious Garden och Mr Tiger Goes Wild (Peter Brown)
  • Journey (Aaron Becker)
  • The Very Big Carrot (Satoe Tone)

För mig räcker det ofta med att bildgoogla boktiteln för att få en uppfattning om det är något jag kommer att gilla eller ej. Ett sista tips: Köper ni böcker med syftet att läsa dem för barn, undvik böcker på rim! De är mycket svårare att simultanöversätta…

//Frida

Nostalgitripp!

Härom veckan när jag var i skolans bibliotek fick den här boken mig att stanna till. Jag var bara tvungen att låna den för att se om privatdetektiv T. Sventon var lika skoj som jag mindes honom. Sedan dess är det temlor och flygande mattor som gäller var kväll! Roligt med en bok som alla tre barnen uppskattar,  trots att de är i helt olika åldrar (4,7 och 10). Bilderna är få men talande och lämnar en hel del åt den egna fantasin. Barnen ligger utspridda i soffan medan jag läser, och när det kommer en bild så granskar vi den noga. DSC_0006

Jag var lite orolig för att jag skulle tycka att där var mossiga värderingar och alltför typiska stereotyper, böckerna har ju ändå dryga 50 år på nacken. Men även om flickor förklär sig till syrenbuskar och pojkar till granar och även om herr Omars ögon är outgrundliga som den arabiska natten,  så är den läspande privatdetektiven med hökprofilen själv så komisk att det blir tydligt även för de minsta att han aldrig hade fått tag i Vesslan utan hjälp av sina vänner. Och att de är just vänner.

Vi har läst två böcker av tio (tror jag) och alla väntar vi på januari när vi kan läsa om Ture Sventon samtidigt som också vi avnjuter var sin fylld temla!

Johannes Lancing: En bra berättelse

Hejsan!

Jag jobbar som målare. Inte konstnär då. För några år sedan jobbade jag i Göteborg som guide på museet. På kvällarna när jag inte jobbade så började jag skriva och skissa på en liten barnbok. Responsen utifrån fick mig att trycka upp några böcker som jag ger bort till folk som vill ha.

Just nu håller jag på med en uppföljare som jag tänker ge ut på riktigt. Jag hoppas att jag kan bidra med något till den här eminenta bloggen.

Född?
1982

Yrke/Sysselsättning?
Målare, egenföretagare

Familj?
Singel

Älskar?
Djur och natur.

Avskyr?
Pappersarbete.

Bok som hängt med dig sen barndomen?
Petter och hans fyra getter.

——–

Min farfar var en jäkel på att berätta bra historier. Vad är då en bra historia? Och vad är det som gör att en del kan fängsla med sitt berättande medan andra inte kan det? Jag tror att det handlar om att så ett frö. Man liksom glider in i berättelsen. Utan någon riktig början, nämner något så där i förbifarten och fortsätter sedan berättelsen för att senare skörda det man sådde i början. Och då förstår man allt.
Mina föräldrar är väldigt dåliga på att berätta. Jag har funderat på varför det är så. Dom kom hem från en resa i Sankt Petersburg och jag ville ju så klart höra hur det varit.

Mamma började berätta om inflygningen, om vad dom såg och vad dom gjorde när dom landat. Där fyllde pappa i och sa att så var det inte. Jag fick aldrig reda på hur det varit.
Problemet var att dom var alldeles för måna om att det skulle bli vetenskapligt korrekt. Jag tror att det var det som var fel. Ja, och att dom var två stycken så klart.
Farfar hävdade att han aldrig ljög och att sanningen aldrig skulle stå i vägen för en bra historia. Bara det var sannolikt så var det bra nog.

En av mina favorithistorier är när han börjar, helt apropå ingenting berätta om när dom skulle bygga nya hus i Skillinge och hittade 4 kvadratiska husgrunder på en gånger 1 meter och en på 1 gånger 2 meter vilket var väldigt konstigt. Sen fortsätter han historien om en ung man som gick till sjöss och var med om en massa spännande. Men en dag fick den unge mannen båda benen avslitna och fick således två träben strax över knäna. Han klarade sig bra. men det fanns ett problem. Eftersom han inte kunde böja på benen så gick det inte att stänga dörren när han var på utedasset. Där av det specialbyggda avlånga dasset.
En gång åkte mannen och hans kompisar till Malmö för att supa och spela kort. När dom suttit där några timmar och alla rejält runda under fötterna behövde Oskar, som han hette, går på dass. hans vänner hjälpte honom dit och sa åt honom att ropa när han var klar. Timmarna gick och på morgonen, när vännerna nyktrat till gick dom för att leta upp Oskar. Till deras förskräckelse fanns han inte kvar på dasset.
Efter flera timmar hittade dom honom ståendes på huvudet, med benen i vädret i en redskapsbod. Hans ansikte var alldeles sönderskrapat. Vännerna frågade då vad som hänt och Oskar förklarade att han suttit på dass, med träbenen ut genom dörren när vaktmästaren kommit gåendes och plötsligt tagit tag i träbenen och innan Oskar vetat ordet av kört in honom i redskapsboden. Det sista han mindes var vaktmästarens ord.
– Nu har pågajävlarna ställt in rullebören* på dasset igen.
Nu var ju det här en väldigt nedkortad version av berättelsen men jag hoppas att det ger en
inblick om vad som kan vara en bra historia.
Jag läste någonstans att det första man ska komma på är slutet. Sen kommer det andra
av sig själv.

I boken Den berusade spindeln är några av farfars historier samlade.

*Skottkärran

johannes_lancing

Bokvideopriset 2013

Svensk Bokhandel delar ut pris för bästa bokvideo! Man kan titta och rösta här. De skriver: Prisutdelningen sker fredagen 27 september kl. 11 i Svensk Bokhandels monter B06:08 på Bokmässan i Göteborg.

Väldigt kul tycker jag, som själv gärna vill ha videor till mina böcker. Ovan kan man se förra årets vinnare Ett hus utan speglar (illustrerad av Moa Schulman som skriver om illustrationerna här).

/Sanna

Peter Pan i Kensington gardens

Den här boken av J.M Barrie hittade jag på Bokbörsen för något år sen, överlycklig beställde jag hem den mest för att kunna njuta av Arthur Rackhams underbara bilder, vilka ständigt kontrasterar det mörka och oroväckande, med det skira och väna, ljusa. Han är helt enkelt en genial jäkel.

Helst, hade man ju velat lägga vantarna på en riktigt tidig utgåva från 1906 – 1911, men de går på auktion till den ohyggliga summan av 8000 svenska riksdaler, eller däromkring. Utgåvor från 30-talet kan man hitta för ca 500, vilket blir som hittat i jämförelse, men ändock…en är inte gjord av pengar, som man ibland tvingas att påminna sitt barn om. Sitt inre OCH yttre barn.  Kanske i plural om man har flera av den varan.

Mitt exemplar är en svensk utgåva från -82, men jag tycker inte att det påverkar formgivningen av boken så värst, den är relativt tidlös och ren, fast man har visserligen använt en onödigt klumpig serif till titeln på omslaget, men det har nog inte så mycket med det slafsiga 80-talet att göra, även om det heter Geometric Slabserif (det, eller någon form av Rockwell). Men, nog om DET, i det här fallet handlar allt om insidan.

Peter Pan i Kensington gardens utspelar sig innan Peter Pan har blivit den figur vi kanske oftast känner honom som (som tex i klassikern ”Peter Pan och Wendy”, där han porträtteras som aningen äldre), och är en 7 dagar gammal bäbis som, ”liksom alla nyfödda”, har varit delvis fågel. Han tror helt och fullt att han är kapabel att flyga, så han kan faktiskt flyga ut genom fönstret på huset han bor i för att återvända till Kensington Gardens. Där får han höra från den kloke och vise kråkan Solomon att han inte längre är en fågel, utan mer mänsklig. När han får veta detta förlorar han förmågan att flyga och är fast i Kensington gardens. Detta är upptakten till berättelsen och den är underbar att läsa tack vare det uppsluppna, lättsamma och fina språket; finurliga formuleringar, fyllt av underfundigheter och humor i form av lustiga detaljer. En del finstämda partier finns med, och vissa gränsar till poesi nästan. Arthur Rackhams illustrationer kompletterar texten perfekt. Det här är en rolig kapitelbok som lämpar sig väl till barn mellan ca 5-8,9 år kanske, lite grovt generaliserat så där, om man nu inte bara vill läsa den för sig själv med en kopp te, eller kanske ett glas whiskey. Lingonsaft funkar säkert också om man nu gillar det.

Man kan faktiskt läsa boken i sin helhet här.

/Linda

Originalutgåvan, 1906

Originalutgåvan, 1906

 

 

Fåglarna förklarade att de inte ämnade hjälpa honom mer.

Älvorna är dansiga

Älvorna är dansiga