Internationell inspiration

Det här blir ett kort inlägg med tips ifall man vill bli inspirerad av lite annat än det som finns i Sverige! Picturebook Makers är en blogg där varje inlägg fokuserar på en (eller ibland flera) bilderboksskapare med fokus på arbetsprocessen. Ofta är det intressanta intervjuer med fokuspersonerna och alltid många bilder. Rekommenderas varmt!

Om man föredrar att bläddra analogt vill jag tipsa om utställningskatalogerna från barnboksfestivalen i Bologna, Illustrators annual, finns att köpa i svenska internetbokhandlar!

illustrators annual 2016

Slutligen kan jag tipsa om ett gammalt inlägg från denna blogg, där jag tidigare skrivit om andra samlingsböcker med bilderboksillustrationer, om du missat det så finns det här!

//Frida

Hans Arnold och Vivi söker en vän

Häromveckan bidrog jag till en kickstarter-kampanj som jag tyckte lät mycket rimlig, nämligen klippningen av en dokumentär om Hans Arnold. Vem kan undgå att bli berörd av denne skräckmästare? Hans Arnold har minst sagt gjort mycket men i barnbokssammanhang kan man nämna exempelvis Matulda och megasen, Allikin, Allrakäraste syster och såklart massor av illustrationer till diverse samlingar spökhistorier och folksagor. Det finns ingen som kan rita som honom!

Med det sagt så måste jag nämna en ny bok som trots föregående uttalande ändå omedelbart gav mig Hans Arnold-vibbar när jag såg den. Nu kanske många sätter i halsen och protesterar och visst, det är inte lika snyggt (hur skulle det kunna vara det) men vibbarna finns där!

Boken jag pratar om heter Vivi söker en vän av Maria Trolle och handlar helt enkelt om flickan Vivi som letar efter en vän. Detta tar henne bland annat upp till molnen, ner i havet och underjorden. Varken teckningarna eller storyn är särskilt unika eller nyskapande men boken är ändå på något sätt ganska helgjuten, den är vacker, fantasifull och har en ganska klassisk story (utan att kännas gammaldags). Min femåring gillade den verkligen och frågade direkt när den var slut om det fanns en fortsättning. Det finns det inte (än), däremot ska det finnas en målarbok.

Jag har lite svårt att sätta fingret på vad det är som gör att det påminner om Hans Arnold, kanske färgläggningen? Kanske tuschningen med många streck och små punkter? Kanske de små djuren som tittar fram sådär sällsamt ur skuggorna? Bilden nedan påminner onekligen ganska mycket om hålet ner i underjorden från allrakäraste syster, åtminstone jag föreställer mig en dvärg bakom dörren istället för en sork. Som botanist tycker jag också det är mycket trevligt att växterna har ritats med så stor variation och många detaljer, något som även femåringen påpekade. Vad jag förstår har Maria Trolle ett stort trädgårdsintresse, vilket tydligt märks. Det ska bli spännande att se vad hon gör härnäst!

//Frida

Bibblix

Idag blir det bara ett kort tipsinlägg. Ni som inte har provat Bibblix, gör det! Bibblix är en app där man kostnadsfritt kan låna barnböcker (för 6-12 år) att läsa på sin telefon eller surfplatta. Väldigt bra utbud tycker jag! Dock endast tillgängligt för dig som har lånekort i antingen i Malmö, Stockholm eller Katrineholm. Det fina är att du inte behöver bo där för att skaffa lånekort. Däremot behöver du gå till biblioteket en gång för att skriva in dig. Så nästa gång du passerar dessa orter, passa på att skaffa ett lånekort, det är lätt värt det!

Bibblix

//Frida

Kapitelbok med många illustrationer – Astra och Rymdkakorna

Idag tänkte jag skriva om en bok som vi nyligen läst hemma, ”Astra och Rymdkakorna”. Boken är skriven av Philip Reeve och illustrerad av Sarah McIntyre och har målgrupp 6-9 år. Men nu till det (enligt mig) mest fantastiska: Av bokens totalt 217 sidor är endast 16 uppslag utan illustrationer (endast kaksmulor räknas inte). Det blir många bilder för en kapitelbok! Oftast är det dessutom väldigt stora illustrationer som täcker hela uppslaget.

Hur fungerar det här, är det en särskilt påkostad bok som man räknar med ska sälja mycket? Priset är inte särskilt högt tycker jag, 120 kr på adlibris/bokus. Visserligen är illustrationerna inte i fyrfärg, men dock i tvåfärg (orange/svart) vilket väl inte kan vara alldeles billigt för 217 sidor. Det är en översättning från engelska så möjligtvis har man tidigare försäljningssiffror att stödja sig mot.

Eller är Sarah McIntyre en illustratör som arbetar ovanligt snabbt? Jag är dock väldigt förtjust i hennes illustrationer och har svårt att tänka mig att de skulle gå snabbare att göra än något annat. Inte bara är de snygga och roliga men också väldigt detaljrika.

Min gissning är det förstnämnda, förlaget räknar helt enkelt med att den ska sälja (kanske extra mycket på grund av illustrationerna?). En trevlig investering i så fall tycker jag för det gör verkligen skillnad! Barnets egna fantasi i all ära men det är också ganska mycket värt för ett mindre barn (eller större) att kunna hålla koncentrationen uppe i en längre sammanhållen berättelse, vilket bilderna hjälper till med. För övrigt är jag ju ett seriefreak av rang och njuter verkligen när text kompletteras med snygga bilder. Visst behövs det böcker både med och utan bilder men rikt illustrerade längre böcker är så pass ovanliga att när man väl stöter på dem känns det lyxigt. Jag hade lätt kunnat tänka mig att betala mer för en bok på grund av illustrationerna!

Vad innehåller boken då förutom snygga bilder, en flicka och några (ganska många) rymdkakor? Jo, robotar, maskiner, växter, utomjordingar, äventyr, humor och lite fler utomjordingar. Oslagbar kombo!

//Frida

Julkatt

Jag försökte fundera ut en julbok eller julbild att blogga om men jag kom faktiskt inte på en enda som jag riktigt tycker om. Det är något med det där myspysiga som inte riktigt funkar för mig. Istället ritade jag en julkatt med tindrande ögon. God jul!

Julkatt

Ps. Är det någon som har tips på en julig bok som inte är myspysig (men helst inte heller sorglig eller hemsk), tipsa gärna i kommentarsfältet!

//Frida

Flickor i rymden – serier!

Nu blir det serier! Och grrrrlpower! Och rymd! Tre snabbistips kommer här:

1. Zita the Spacegirl – Ben Hatke

När Zitas bästa kompis förflyttas till en okänd plats via en upphittad maskin följer Zita efter för att rädda honom. De hamnar i en märklig värld där Zita får rollen som intergalaktisk hjälte. Ben Hatke som ligger bakom serien är väldigt bra på att hitta på roliga och fantasifulla figurer (han har bland annat gjort den superfina bilderboken ”Julia’s House for Lost Creatures”). I den här berättelsen kan man hitta allt ifrån neurotiska robotar till gigantiska sniglar (och med sniglar menar jag snäckor). Men det är inte bara bilderna som är fantastiska i denna boken, berättelsen har ett skönt tempo, lagom med action och lagom nivå på läskigheterna. Tyvärr finns den inte översatt till svenska men den fungerar bra att simultanöversätta!

Följs av Legends of Zita the Spacegirl och The Return of Zita the Spacegirl. Finns på ett bibliotek (förhoppningsvis) nära dig!

2. Cleopatra in Space – Mike Maihack

Cleopatra är dotter till farao i gamla tiders Egypten. Några märkliga stentavlor transporterar henne in i framtiden, där hon finner att hon är väntad. En gammal profetia pekar ut henne som galaxens räddare! Hon börjar skolan och får lära sig att skjuta med laserpistol och andra praktiska rymdstridskonster. Alltför snart är det skarpt läge… Ytligt sätt är berättelsen lik Zita the Spacegirl, men medan serien om Zita har fokus på äventyr och fantasi, finns det här ett större fokus på action. Denna serien berättar också mer om Cleopatras vardagsliv i skolan, med vänner, läxor etc. Den här finns inte heller översatt till svenska men är om möljigt ännu lättare än Zita att simultanöversätta då det är mer actionscener än dialog!

Följs av The Thief and the Sword och Secret of the Time Tablets.

3. Kapten Klara i rymden (japp, en serie på svenska!) – Johan Wanloo

Kapten Klara och krokodilen Harry är tillbaka! Och vart är väl mer logiskt att åka efter att man utforskat djuphavet än till rymden!? Kapten Klara är en skön tjej, hon har en härlig kombination av impulsivitet och skarp hjärna. Hon frågar ingen, hon gör! Och hon låter ingen sätta sig på henne. När en gullifierare påstår att lapp för ögat och sliten kavaj inte är gulligt svarar hon: Det kanske är gulligt för mig! Liksom de andra två serierna är denna fantasifull och actionfylld, men här är fokuset lite mer på humor. Det är snabba svängar, rappa käftar och knasiga karaktärer.

Uppföljare till Kapten Klara i underjorden.

Vilka är era favvorymdtjejer?

//Frida

Minus och stora världen

Jag var inte särskilt förtjust i berättelserna om Pettsson när jag var liten (tyckte de var rätt trista), för mig handlade de 100% om de vackra bilderna. Den bok av Sven Norqvist jag verkligen verkligen älskade, bilder och text, var Minus och stora världen.

Minus i stora världen

Boken handlar om en pojke, Minus, som ger sig ut på promenad för att se sig om i världen och möter en massa olika figurer på vägen. Boken är centrerad kring siffror på det viset att varje uppslag (både i bild och berättelse) har en siffra som tema. På ett uppslag är det exempelvis sju av väldigt många saker i bilden, på nästa är det åtta etc. När jag läser om boken på förlagets hemsida ser jag att det (kanske inte helt överraskande) finns en pedagogisk tanke bakom detta, att barnen som läser ska uppmuntras att räkna. Det fungerade på mig kan jag säga!

Åtta fågelholkar

Åtta fågelholkar

Tant med två av allt

En tant med två av allt

Sven Nordqvists bilder är perfekta för en sådan övning, när man räknar får man verkligen grotta ner sig i alla små detaljer och hittar nya finurligheter varje gång. Det är något härligt motsägelsefullt med detta, att man kan finna ett mönster i dessa myllrande proppfulla bilder. Jag är visserligen en sorteringsnörd men misstänker ändå att fler kan uppskatta detta. Det är också något tillfredsställande med att se samma föremål ritade på flera olika sätt, liksom i ”20 ways to draw a …”-serien. Eller som i de där böckerna vi gjorde i mellanstadiet där man ritade massa näsor på en sida, massa ögon på nästa, frisyrer, kläder etc, och så fick kompisen peka på en grej per sida och så ritade man ihop resultatet till en figur. Det är fortfarande kul, testa!

//Frida

Poesi för barn

Jag kan erkänna direkt, jag är ingen poesiläsare. Läsning för mig har alltid symboliserat lust och avslappning. Poesi kräver för mycket, man måste liksom vara närvarande i varje ord, det blir inte längre kul utan känns mer som en skoluppgift. Har aldrig gillat Lennart Hellsing heller (oops).

Dock har det alltid varit något där som skaver, något jag ändå vill utforska. För några år sedan köpte jag därför diktsamlingen ”Gröngölingen är på väg” av Barbro Lindgren och införde hemma att vi skulle läsa en dikt varje kväll vid läggningen. Barnet protesterade men tvingades mer eller mindre (ja, så var det, ytterligare en lite obekväm bekännelse). Detta var något helt annat, det här att läsa dikter tillsammans. Jag tänkte inte bara på vad orden rörde upp inom mig, utan också i henne. Ibland kom det frågor men oftare kommenterade vi inte dikten alls, utan gick bara vidare till att läsa vanliga godnattboken, men det kändes ändå som att vi hade delat något, en känsla eller upplevelse, något mer än bara mys-vid-läggning.

Nu har dottern börjat skriva egna diktsånger, för det mesta naturromantiska bitar inspirerade av någon vacker fras och som sjunges med vemodig röst. Det är ju ändå något särskilt med det kortfattade intensiva (även om dikter absolut inte behöver vara korta) och att orden inte bara ska betyda något särskilt men också låta bra. Varför kan man t.ex. lyssna på sin favoritlåt om och om igen utan att tröttna? Det är lite samma grej tänker jag, med dikter och sånger.

I helgen på bokmässan gick jag på ett seminarium som hette just Poesi för barn. Medverkande var Mårten Melin, Lena Sjöberg samt Lisen och Emma Adbåge. Alla tre har nyligen kommit ut med diktböcker för barn: ”Att vara eller inte vara”, ”Under ett rabarberblad” och ”Halsen rapar – hjärtat slår” (respektive). Samtalet handlade om vad poesi är, vad poesi för barn är, och hur de tänker kring genren. Det är svårt att återge hela samtalet här men i princip var slutsatsen att dikter kan vara väldigt mycket och man kan skriva dem av väldigt olika skäl. Jag blev sugen på alla tre böckerna men den jag till slut ändå köpte var ”Halsen rapar – hjärtat slår” av Lisen och Emma Adbåge. Varför? Jag läste en av dikterna för min dotter och hon skrattade och sa: den boken vill jag ha! Dikten i fråga var denna:

STALLET
Jag går alltid hit
när allting är skit
och allting i livet känns tungt
bland hästbajs och stöv
jag glor på din röv
och känner det ilskna bli lugnt

Halsen rapar hjärtat slår

Och det är en väldigt roligt bok. De flesta dikterna är skojsiga med en liten twist men det finns också vemodiga och tänkvärda dikter. Jag har nu läst hela boken för mina två barn. Det var väldigt tydligt att de gillade vissa av dikterna mycket (höga utrop och kommentarer, ibland mitt i dikten!) medan andra bara fick tystnad och en enkel kommentar:”dålig”. Och det är kanske så det ska vara med dikter? Antingen träffar de med en smäll, eller så gör de det inte. Antingen vill man rama upp dem och hänga upp dem på väggen, eller så glömmer man dem (tills man läser dem en annan gång när allt är annorlunda?). Jag är ett tidigare fan av båda systrarna Adbåges illustrationer och i det här fallet går det nästan inte att skilja bilderna från texten, de kompletterar varandra så väl. Nästan alla av dikterna är på rim, och ärligt talat, rim är väl egentligen inte heller riktigt min grej, men jag blev plötsligt så sugen! Kanske får bli lite rimverkstad med kidsen i helgen?

//Frida

Bokserier säljer (eller lånas)!

Strax efter nyår publicerade Lunds Barn&Unga-avdelning 5-topplistor på de mest utlånade barnböckerna 2015. Jag som tycker sådana här siffror är kul att analysera såg ganska snart ett tydligt mönster framträda:

  • Faktaböcker: Castor (Lars Klinting), tre av fem platser
  • Seriealbum: Amulett (Kazu Kibuishi), fyra av fem platser
  • Kapitelböcker 9-12: Dagbok för alla mina fans (Jeff Kinney), fyra av fem platser (nr 1 var Harry Potter)
  • Kapitelböcker 6-9: Lasse-Maja (Martin Widmark), fem av fem platser
  • Bilderböcker: Alfons Åberg, Pippi och Pettsson
  • Pekböcker: Max och Bu&Bä

Alltså total dominans av böcker som finns i (långa) serier. För att en bok ska bli populär verkar det alltså hjälpa att ha skrivit många av samma sort. Här kanske någon påpekar att det snarare handlar om kvalitet, att böcker som är bra helt enkelt oftare får uppföljare. Visst, så är det säkert till viss del, samtidigt tror jag ändå att det ligger något i detta mönstret. Jag vet själv hur jag valde böcker som liten, jag valde det jag kände igen (dvs illustratören hade helt klart större inverkan på valet än författaren, vilket i sig är ganska intressant). Idag har jag ett kluvet förhållande till långa serier. Visst, det är trevligt att läsa något som man vet att man gillar och man vet ungefär vad man får, samtidigt vill man ju ha lite nytt efter ett tag. Men många barn är ju så att säga hehe, lite mer enkelspåriga, mår bra av tydliga rutiner etc, gillar sånt de känner igen.

Tro inte att jag får hybris här, jag misstänker att detta samband är känt sedan urminnes tider hos förläggarskrået. Dock finns det flera frågor som jag känner att jag skulle vilja forska mer i. Varför är långa bokserier mer populärt i barn- och ungdomslitteratur än i vuxenlitteratur? Hur väljer barn böcker på biblioteket (eller är det deras föräldrar som väljer åt dem)? Hur stor roll spelar illustratören vs författaren för hur barn väljer böcker? Jag vet att ni har teorier, tipsa i kommentarsfältet!

//Frida

Två pärlor från Jakob Martin Strid

paronetMimbo_Jimbo_cover_svensk.indd

 

En bok som jag verkligen tycker om och som jag har läst för mina barn väldigt många gånger är Den otroliga historien om det jättestora päronet av Jakob Martin Strid (Opal). Självklart blev jag jätteglad när en annan av hans böcker nyligen översatts till svenska och är i samma underbara format, dvs bautalång bilderbok (målgrupp 3-6 år). Den boken heter Mimbo Jimbo och den långa vintern och ges också ut av Opal. Vad är det som gör de här böckerna så underbart bra? Jag har kommit fram till tre kärnpunkter:

Bildkompositionerna

Det är myller, det är detaljer men framför allt är det GENOMSKÄRNINGSBILDER. Och inte det traditionella huset med olika rum (även om man får det också), vad sägs om genomskärning av drakubåt, vandrande hus, Ö-båt, Päronbåt och snötunnlar?

Päronbåt genomskärning

Päronet

Sense of wonder (fantasi!)

I bilderböcker brukar man få nöja sig med ett wow, typ det där uppslaget i mitten eller kanske vid bokens klimax (upplösningen/twisten). I båda dessa böcker finns det flera olika wow-tillfällen. Detta möjliggörs såklart delvis av det långa formatet (böckerna är båda två runt hundra sidor långa) men inte bara. Idéerna i de här böckerna hade lätt kunnat delas upp i flera olika böcker men JMS väljer att bara brassa på och trycka in dem i en och samma bok, vilket känns jättelyxigt. Det Nattsvarta Havet är kanske det häftigaste men också alla finurliga uppfinningar.

Solmaskin

Solmaskinen

Stilen

Jag har varit en serienörd i hela mitt liv och tenderar att dras till bilderböcker som är ritade i en slags traditionell barnseriestil, dvs tydliga svarta konturer och färgglatt. Detta kan man säga gäller för båda dessa böcker, även om färgläggningen är gjord på två väldigt olika sätt (Päronet är förmodlingen gjord i gouache, medan Vintern är färglagd i datorn, dvs platta färgytor). Färgläggningen i Päronet är helt klart snyggare men Vintern är inte helt fel den heller. Detaljnivån gör att det ändå inte ser platt ut och färgskalan får åtminstone mig att delvis associera till Ingrid Vang Nymans pippibilder. Det är bilder som man blir glad av!

Det enda negativa jag kan komma på (visserligen ett ganska stort minus) är att de kvinnliga karaktärerna lyser med sin frånvaro, både när det gäller huvud- och bikaraktärer. Å andra sidan är huvudpersonerna i båda böckerna djur, så med lite modifikation i uppläsningen kan man lätt göra en eller flera av dem till flickor. Tyvärr görs detta inte lika lätt med alla dessa skäggiga biroller.

Katt och Elefant

Mitcho och Sebastian, eller Mia och Sara?

Vad jag vet har bara yttligare en bok av JMS kommit ut på svenska, Lilla Grodan. Denna är i traditionellt bilderboksformat och även om den visserligen är charmig så är den inte episk (vilket är ett bra ord för att beskriva både Päronet och Vintern). Jag misstänker att det inte är särskilt lönsamt att göra så här långa bilderböcker, massor av bilder och så säljs den för bara lite mer än priset för en normallång bilderbok. Fast kanske kan det löna sig om de säljs jättemycket? (Tips: KÖP!)

//Frida