Studio Ghibli: Ronja Rövardotter

Ronja Rövardotter anime

Frida: Första avsnittet av Miyazakis animéserie baserad på Astrid Lindgrens bok Ronja Rövardotter sändes på svt i lördags. Barnboksverket har såklart sett den! Själv blev jag entusiastisk av flera saker men också lite störd av andra saker som kändes fel. Vad tyckte ni andra?

Sanna: Jag blev väldigt glad när jag hörde att Miyazaki skulle göra en serie av Ronja, men också lite orolig. Även om jag älskar animefilmer som Ponyo och Min granne Totoro så känns de som ett helt annat universum än det Ronja befinner sig i. Efter att ha sett första avsnittet så känner jag att jag hade lite rätt. Mattis minspel kändes fel och överdrivet, och rövarnas frisyrer var heeelt galna! Även kläderna kändes fel. Alldeles för färgglada.
Det är svårt att inte jämföra med Tage Danielssons fantastiska filmatisering. Där är tex musiken mycket bättre. Men det var väldigt roligt att höra en ny variant av Vargsången!

Skärmavbild 2016-02-04 kl. 09.47.04

Mattis. Skrattar någon såhär i verkligheten?

Frida: Jag gillade också den nya vargsången! Tyckte i och för sig det var en rolig idé att rövarna hade masker på sig när de rövade, annars håller jag med om att kläderna (och borgen!) var lite för flådiga… Det är så svårt att tänka bort den gamla filmen! Men vildvittrorna då, de var väl en klar förbättring?

Vildvittra anime

Vildvittra

Sanna: Ja, vildvittrorna var mina favoriter! Jag gissar att det är just alla olika skogsväsen som kommer att vara den stora behållningen med den här serien. Var det förresten nån mer än jag som tyckte att den kändes ganska långsam? Det kommer 25 avsnitt till. Det är ju jättemånga!

Marta: Jag gillade verkligen inte den nya vargsången. Den gamla har en helt annan känsla i sig, och det är väl så jag känner för hela konceptet. Eftersom historien är så bra i grunden och Studio Ghibli har hög standard på sina animerade filmer, blir det bra animerad film. Men de lyckas inte förmedla ens i närheten samma känsla som Tage Danielssons film. Det som jag tycker om i serien är naturen, där har de verkligen lyckats! De mossiga stenarna och granarna är jättefina. Och jag håller med om att vildvittrorna blev bra. Vackra och farliga precis som de ska vara. Jag tyckte inte att den kändes långsam, men jag är ändå skeptisk till serieformatet. Det är lätt att det vattnas ut. Vad tycker ni, borde de kanske ha satsat på en enda film istället?

Sanna: Jag kan tänka mig att det hade blivit bättre med en långfilm, men jag än så länge bara sett första avsnittet. Jag funderar på det där med känsla, som du skriver Marta. Flera Ghibli-filmer lyckas verkligen få fram starka och tydliga känslor och stämningar. Eldflugornas grav är omöjlig att inte gråta till, och det finns många scener i både Min granne Totoro och When Marnie was there som skapar fina stämningar. Jag hoppas att det visar sig vara så även i Ronja Rövardotter, men helt säkert en helt annan känsla än i Tage Danielsson-filmen. Men det behöver inte vara sämre :). Förresten så tyckte jag att den allra bästa scenen i första avsnittet var när Mattis inte hör att Lovis talar till honom för han är helt uppslukad av att titta på lilla nyfödda Ronja, och Ronja håller i hans finger med hela sin lilla bebishand.

Ronjabebisen

Ronjabebisen

Marta: Ja, många av deras andra filmer har en fantastisk känsla. Jag har precis sett “Howl’s moving castle” och “Lånaren Arrietty”. Båda är verkligen finstämda och spännande. Problemet är nog att det är en helt annan känsla jag saknar här. Tage Danielssons version har en alldeles speciell värme och mänsklighet i sig. Kanske är det svårt att fånga hela känslan i animerad stil? Det som förstör mest är dock de rena, klart färgade kläderna, de överdrivna ansiktsuttrycken och rösterna, det hade de kunnat göra bättre även animerat.

Frida: Jo jag håller nog med, det fanns bitvis lite av en clown-känsla över figurerna (förstärkt av gesterna och kläderna). Klart att det ska finns humor, det finns det både i boken och i Tage Danielssons tolkning, men det är en fin balans eftersom berättelsen också är väldigt känslomässig. Det ska bli väldigt intressant att se hur serien utvecklar sig. Det känns som att figurerna är ganska slipade och karikatyrmässiga och det är svårt att föreställa sig hur de ska få fram det här smutsiga, mänskliga, operfekta, gripande som är så närvarande i både boken och den gamla filmen.

Mattis, clownigt arg.

Mattis, clownigt arg.

Marta: Ja, precis! Det är det smutsiga, mänskliga, operfekta som är det bästa i den gamla filmen. Tillsammans med den stora frihetskänslan! De har inte tappat hela känslan, jag tycker också att den nyfödda Ronja var fin. Astrid Lindgrens historia är i grunden så stark att det lyser igenom. Jag känner mig frestad att säga att de inte helt lyckats förstöra den, men kanske ska jag inte såga den totalt innan nästa avsnitt. Det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig!

Sanna: Jag menar inte heller att de har lyckats skapa en fin känsla. Däremot tycker jag inte att man ska ge upp hoppet ännu. Vi har egentligen inte mött varken Ronja eller Birk än så länge. Laura Jonstoij Berg, som gör Ronjas röst, har sagt att hon grät när hon skulle spela in vissa scener. Det tycker jag bådar gott på något sätt :).

Vad tycker ni?

Födelsedagspresent – lektörsutlåtande

När jag fyllde år för några veckor sedan fick jag ett lektörsutlåtande i present av min man! Inte av honom då, utan han betalade för att jag skulle kunna skicka mitt bilderboksmanus till en professionell lektör. Spännande! Bilderboken det handlar om är en som jag skrivit lite tidigare om, här och här. Jag har skickat iväg den till förlag i två omgångar men ändå inte fått något napp. Och eftersom förlagen i de allra flesta fall inte ger någon feedback så undrar man ju, vad är det som fattas? Vad är det som gör att det inte når ända fram? Om det helt enkelt inte håller som helhet, vilka delar funkar bäst (så att man har något att ta fasta vid när man börjar på nästa projekt)? Det kan ibland vara svårt att få bra feedback av folk man känner, som inte vågar såra eller helt enkelt inte har kunskapen att bedöma bild/text (och kombinationen därav) professionellt.

Så under de senaste dagarna har jag gått över bilderna och texten igen för att ändra på smågrejer som har stört mig. Fördelen (och nackdelen) med att arbeta digitalt är att man kan justera smådetaljer i evigheter. Nu har jag skickat iväg det och väntar på svar. Fortsättning följer!

Två sommarfynd

När jag var i Denver i somras passade jag på att besöka “The Bookies“, en oberoende barnboksaffär med 35 år på nacken, inte dåligt! Jättemysigt ställe, jag hade gärna spenderat en hel dag där men istället blev det hetsiga 20 minuter eftersom min man och barn väntade i bilen utanför (och jag ville gärna försöka hinna med ett par serieaffärer också innan affärerna stängde). Hehe, inser nu att det säger en del om mitt barnboksintresse att barnen inte fick följa med in…

I USA och England är det ganska vanligt att en stor del av bilderböckerna har “softcover”, dvs mjuk pärm. Detta gillar jag verkligen inte, väldigt störigt att läsa bilderböcker i stort format när pärmarna fladdrar hit och dit. Därför valde jag att fokusera den lilla tid jag hade på sektionen som hette något i stil med “hardcover award winners”. Till exempel de som vunnit Caldecott medal (runt guldmärke på omslaget, kolla efter det!) eller “New York Times best illustrated children’s book”, två prestigefyllda priser som är bra kvalitetsstämplar. Trots lite stress lyckades jag hitta två riktigt fina böcker: The Legend of the Golden Snail (Graeme Base) och Fog Island (Tomi Ungerer).

Graeme Base (britt/australienare) är kanske mest känd för sin bok Animalia, en vackert illustrerad alfabetsbok med djur (dock på dikt, vilket gör den svår att simultanöversätta). The Legend of the Golden Snail handlar om en pojke som i en godnattsaga får höra talas om det fantastiska gyllene snigelskeppet som ligger begravt på en ö långt borta men kan väckas igen av den som kan den rätta trollformeln. Såklart bestämmer han sig för att ge sig iväg och leta reda på detta fantastiska djur. Boken innehåller ganska lite text men trots detta är den ganska “mastig” och har många spännande sidospår som stimulerar fantasin (precis min typ av bok!). Framför allt har boken fantastiskt vackra illustrationer som kompletterar texten på ett väldigt fint sätt. Man stannar till på varje sida för att titta på alla detaljer samtidigt som man är väldigt sugen på att läsa vidare för att få se det där snigelskeppet (spoiler: det visar sig vara rätt fab).

Tomi Ungerer (fransman) har skrivit över 140 böcker, en riktig gigant inom bilderboksvärlden. I Sverige skulle jag gissa att många kanske är bekanta med “De tre rövarna” som gjordes till en animerad film 2007 och har sänts på svt några gånger. I mitt barndomshem hade vi också en bok om ormen Kriktor som Tomi Ungerer ligger bakom. Fog Island kom ut 2013 och är därmed hans senaste bok (han är 83 år). Boken handlar om ett par syskon som råkar hamna på dimmiga ön, trots att föräldrarna varnat för det. Där träffar de en mystisk (men ganska snäll!) gubbe som bland annat ger dem en tjuvtitt ner i jordens innanmäte… Boken är mer lågmäld och långsam om man jämför med guldsnigelboken och barnen tappade tålamodet ett par gånger när jag läste den (särskilt i den relativt långa inledningen innan de kommer till själva ön). Däremot har den en väldigt speciell atmosfär som åtminstone gör att jag tycker det är synd när den tar slut. Medan The Legend of the Golden Snail liksom proppar en full med göttiga intryck som gör en mätt och glad gör Fog Island en hungrig på mer. Vad hände egentligen? Var har alla de som aldrig återvände från Fog island blivit av? Var gubben skojsig och snäll eller bara galen? Alltså två jättefina böcker som är charmiga på helt olika sätt, jag är väldigt nöjd med båda inköpen!

Att besöka barnboksaffärer (och serieaffärer) är något jag gärna gör när jag hamnar på ett nytt ställe. Även om jag hittat många fina pärlor via internet är det ändå inget som går upp emot att browsa och bläddra i bok efter bok på jakt efter något som får en att haja till. För övrigt kan jag meddela att den bästa serieaffären i Denver-området ligger i förorten Boulder och heter Time Warp Comics. Tror jag spenderade över 1000 spänn där, bland annat på flera barnserier, men mer om det i ett annat inlägg!

//Frida

Ett par böcker

Normalt dras jag framförallt till vackert illustrerade fantasiberättelser men den här gången tänkte jag recensera två böcker som är på andra sidan skalan: “Bamses kompisbok” och “Så funkar det!”. Jag kan lika gärna erkänna det direkt, jag är en gammal Bamsenörd. Skalman var min solklara favorit, dock identifierade jag mig mer med Teddy (Skalmans groupie). Ärligt talat är jag av den åsikten att Bamse aldrig kan bli så bra som på Bo Michaneks tid men det är ändå något särskilt med Bamseuniversumet som handlar om mer än bara nostalgi och som gör att jag fortfarande dras dit. När jag var liten fanns det i princip bara tidningen men nu för tiden ger Egmont ut en hel arsenal av olika Bamseböcker, allt ifrån kokböcker till matteböcker.

Bamses kompisbok innehåller “sagor och tips om att vara kompisar”. Det vill säga boken har en uttalad agenda om att lära barn hur man ska vara mot varandra. I boken finns dels tre sagor i bilderboksstil (en bild per sida med tillhörande text), dels tre uppslag med fakta om hur man är en bra kompis. Ärligt talat förstår jag inte riktigt hur man ska läsa uppslagen med fakta, det känns som att just de sidorna är mer riktade till föräldrar (eller pedagoger). Krasst nog tycker jag faktiskt att faktasidorna pajar lite för sagorna (som för fram ungefär samma budskap). Vem gillar att få det berättat för sig hur man ska vara? Har också svårt att tro att barn (som har hjärnan inställt på Bamse, dvs mycket bilder) har lust att lyssna på två hela sidor text med bara två små pyttebilder. Sagorna däremot tycker jag är jättebra! Där kan man få tips på hur man ska hantera en jobbig kompissituation samtidigt som att det inte finns något rätt eller fel. Berättelseformen gör det möjligt att man kan tänka “så gjorde hon, men hade det varit jag hade jag gjort såhär istället”. Och så kan man diskutera olika möjligheter med sitt barn (om man vill), som det är med alla bra berättelser. Hursomhelst tycker jag ändå att det är trevligt med en bok med uttalat kompistema, för visst är det ett ämne som är väldigt relevant för barn i en viss ålder. Allra helst hade jag sett att boken hade bestått av fler sagor och mindre “fakta” (eller all fakta samlad i slutet).

Så funkar det! (Ordalaget) är en ganska klassisk (men ny) bok som handlar om hur olika maskiner i vår vardag fungerar. Varje uppslag har ett tema, t.ex. byggfordon, instrument eller vardagsprylar. Tyngdpunkten i boken ligger på olika fordon. Boken innehåller massor av små luckor, ibland flera i samma föremål. Här hemma läste jag boken för treåringen, som möjligtvis var lite för liten. Jag kan inte klaga på koncentrationsnivån men jag har svårt att tro att allt gick in, beskrivningarna är delvis ganska avancerade. Bokens målgrupp är också 6-9 år men med lite freestyling kan man läsa den också för mindre barn. Bilderna är detaljerade utan att vara röriga, lagom helt enkelt Det bästa med såna här böcker är att man lär sig så mycket själv. Jag har t.ex. alltid undrat hur en orgel fungerar, nu vet jag!  Boken är ganska lång att sträckläsa, den passar nog bäst att slå upp och bläddra lite i fram och tillbaka. Frågan är hur många gånger man läser om en sån här bok, det känns som att när man väl vet hur något fungerar så är det inte så motiverat att läsa det igen. Barn funkar ju visserligen lite annorlunda men det känns som att boken riktar sig till barn som är stora nog att de kommit förbi fasen där de vill läsa om favoritboken en miljard gånger oavsett vad den handlar om. Sammantaget tycker jag om helheten och formatet, luckorna passar den här typen av bok väldigt bra.

//Frida

Hilda-serier (Luke Pearson) på svenska

Jag älskar serier, har alltid gjort och vill gärna föra över denna kärlek till mina barn. Som jag skrivit om tidigare (här och här) är det dock lite skralt med bra barnserier på svenska (dock kommer det ut fyra intressanta serier på Rabén och Sjögren i vår, håll utkik!).

Det här inlägget ska handla om min senaste upptäckt: Hilda-serierna av Luke Pearson. Hilda och midnattsjätten samt Hilda och trollet finns utgivna på svenska av Epix. Jag lånade dem på bibblan, tyvärr verkar det inte som att de går att köpa längre! Det är väldigt få saker jag inte gillar med dessa serier. Hur kan man inte älska en blåhårig flicka som har med sig ett ritblock, pennor, en flöjt och en bok om mossor(!!!) när hon går ut på fjället!?

Hilda bor med sin mamma i ett ensligt hus i något slags bergslandskap. Naturen är full av mystiska varelser, både traditionella som troll och pysslingar och lite mer icke-traditionella som flockar av flygande kattbollar. Helt normalt i Hildas värld (och i allas värld, dessa varelser lever inte bara i Hildas “barnfantasi”, I like!).

Det är humor, varken slapstick eller buskis utan en mer sofistikerad lågmäld humor. Man kan verkligen förlora sig i bildernas detaljer, jag hade inte haft något emot att ha en Hilda-plansch på väggen. Färgskalan är konsekvent ganska dunkelt blek och passar berättelsen. Det är liksom färgglatt och lite mystiskt på samma gång. Stilen har beskrivits som en blandning av Tove Jansson och Hayao Miyazaki.

Samtidigt funkar berättelserna i sin helhet väldigt väl. Det är inga historier som följer den typiska bågen där det byggs upp en spänning fram tills upplösningen (även om det också finns). Det finns väldigt få sega transportsträckor (med undantag för ganska mycket småfolksbabbel i Hilda och midnattsjätten), alla bitar är charmiga på sitt sätt. Det är inte upplösningen som är poängen utan sträckan dit och serierna håller för flera omläsningar. Det är ganska ovanligt att hitta en barnserie som funkar på så många plan, både idémässigt, visuellt och berättartekniskt (och som funkar för både barn och vuxna).

Totalt finns det än så länge fyra böcker i serien, på engelska: “Hilda and the troll” (även kallad “Hildafolk”), “Hilda and the midnight giant”, “Hilda and the bird parade” och “Hilda and the black hound”. Jag har köpt alla och läst dem för min 6.5-åring (vi gillar dem lika mycket båda två). Texten är inga problem att simultanöversätta (om man har lite fantasi). Serien verkar vara uppskattad så jag hoppas (och tror) att det kommer fler!

//Frida

Kitty Crowther – en av de bästa

Det var inte kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Kitty Crowthers verk. Året var 2009 och jag letade godnattsagor till mitt första barn som var ca ett år, hittade “Är det dags?”. Jag gillade inte den, tyckte både den var ganska trist att läsa och inte särskilt snygg (har t.ex. alltid haft lite svårt för “ögon i pannan” à la Alex Scheffler). Ändå blev den ett stående inslag vid läggningen av båda mina barn när de var mellan ett och två år.

Är det dags av Kitty crowther

2011 kom “Rotbarnet”. Jag läste om den på någon barnboksblogg och drogs till framsidan som är fantastiskt fin med mycket svart och växter som påminner om gamla folkkonst-broderier. Mama mia, nu blev jag kär. Skuggorna, växterna, färgerna, trädstammarna, sorgen, glädjen. Som botanist blev jag särskilt förtjust i diversiteten och detaljrikedomen i floran. Tyvärr blev mitt äldsta barn inte kär i rotbarnet, av någon anledning hatar hen denna bok (ingen underdrift) och jag får aldrig läsa den.

Rotbarnet

Nästa bok jag föll för var “Annie från sjön”, jag beställde den direkt när den kom och blev inte besviken (första gången jag läste den grät jag till och med en skvätt). Vyerna, perspektiven, vemodet (och återigen, svärtan och växterna). Jag läste en gång en intervju med Crowther (hittar inte det nu så jag reserverar mig för att jag inte minns 100% hur det var) där hon sa att hon aldrig justerade linjerna i en bild, om något blev fel ritade hon om hela bilden, just för att få fram “nerven” i de linjer man ritar från början till slut när man vet att man inte får sudda. Det känns verkligen, det ser ut som om bilderna vuxit fram under pennan och att figurerna liksom ritat sig själv streck för streck. Varje linje var för sig är lite sned och skakig men helheten är levande. Samtidigt är det inget som ser amatörmässigt ut, kompositionerna är fantastiska, balansen mellan svart och färg, ljus och mörker, rörelse och stillhet, flödet mellan bilderna, det är verkligen skickligt gjort.

Annie från Sjön Kitty Crowther

Den senaste boken hon kommit ut med i Sverige är “Ivo & Vera går och fiskar”. Jag är inget jättefan av de tidigare Ivo & Vera-böckerna så jag köpte inte den med en gång utan lånade den först på bibblan. Ojojoj, här har hon verkligen fått med ett smörgåsbord av mina favoritsaker: växter i överflöd, undervattensmiljöer, hemliga mys-ställen, mossa (jag är mossnörd) och en fantastisk färgskala med tyngdpunkten i svart och grönt. I boken har hon använt sig mycket av av neongrönt (en särskild tryckfärg) på samma sätt som hon använde sig av neonorange i “Den lille mannen och gud”. Genialt! Vem gillar inte neonfärger? Och kontrasten mot det svarta blir ännu mer framträdande. Den här boken gillar faktiskt båda mina barn!

Ivo och vera går och fiskar kitty crowtherDen lille mannen och gud Kitty Crowther

Nu har jag nog nämnt alla mina favoriter, förutom “Lilla döden hälsar på”. Människan kan inte bara göra fantastiska bilder, hon kan också skriva om allvarliga ämnen på ett både poetiskt, roligt och tröstande vis (och det gäller inte bara denna boken utan också t.ex. Rotbarnet och Annie från sjön). Crowthers döden är den gulligaste döden någonsin. Här lyckas hon också på ett litet hörn smyga in en annan av mina passioner, rituella masker! 2010 fick hon ALMA priset, väldigt välförtjänt. Jag är så glad över att hon finns och för alla böcker som finns kvar att upptäcka (både de hon inte gjort än och de som inte ännu översatts till svenska)!

//Frida

Marknadsföring – ett nödvändigt ont?

När jag sitter och ritar brukar jag lyssna på podcasts. De senaste gångerna har jag lyssnat på en som heter Let’s Make Kids Books. Den görs av en amerikansk pappa (Beau Blackwell) som ger ut egna bilderböcker och säljer via Amazon. Han anställer en illustratör (billigt) och sätter ihop sina böcker via Amazons verktyg CreateSpace. Det kostar inget att använda programmet eller lägga upp böckerna till försäljning, men det finns t.ex. vissa begränsningar i format. Amazon trycker upp böcker efter beställningar och tar en viss procent av försäljningen. So far so good, det verkar ju enkelt! Men svårt att synas på gigantiska Amazon kanske ni tänker? Inte för Beau Blackwell, han har lyckats kamma in rätt mycket cash på sina böcker. Hans böcker är kanske så pass bra att de sticker ut i det massiva utbudet? Och här kommer det intressanta. Nej. Nej. Nej, han gör inte fantastiska böcker. De ser ganska trista ut om jag ska vara helt ärlig. Men Beau är en “marketing expert”.

Beau Blackwell

Utan att arbeta inom bokbranschen förstår jag att marknaden i USA ser annorlunda ut än i Sverige. Bara antalet potentiella köpare i USA gör att man t.ex. kan tjäna pengar på att sälja många exemplar billigt på ett annat sätt än i Sverige (Beaus böcker är rätt billiga). Men ändå. Även här kan man kränga halvbra grejer om man bara vet hur man ska lägga fram det. Marknadsföring Skall Icke Underskattas.

Vad handlar det om då, vad är det man ska göra? Jag är tyvärr ingen marknadsföringsexpert själv men några saker har jag snappat upp som är viktiga att ha funderat över:

1) Branding: Vilken bild av dig själv vill du förmedla utåt? Vilka värderingar vill du bli associerad med? Märks detta på din hemsida? När du pratar om dig själv och vad du gör? Och framför allt, i dina böcker?

2) Målgrupp: Vem eller vilka föreställer du dig kommer att köpa dina böcker? Har du detta i bakhuvudet när du skapar? Syns du i sammanhang där din målgrupp befinner sig?

3) Plattform: Har du t.ex. en hemsida/facebooksida? Vart hamnar man när man googlar på ditt namn? Går det att snabbt hitta relevant information om dig?

4) Är du aktiv i social media? Facebook? Youtube? Twitter?

5) Syns du när du gör andra saker än promotar dig själv (t.ex. promotar andra)? Folk tröttnar rätt snabbt på dig om du bara hörs och syns när du precis kommit ut med en ny bok.

Man kan grotta sig vidare t.ex. genom att googla blog tour, fan base mailing list, book trailer, book launch campaign… (Det finns säkert ord på svenska för det här men det pallar jag inte kolla upp.)

Hursomhelst är detta fullt tillräckligt för att man ska bli yr och irriterad. Inte nog med att man ska hitta tid för att skapa, man ska sälja sin produkt (och sig själv) också. Jobbigt. Men ja, jag tror tyvärr inte att det går att komma ifrån, åtminstone inte om ett av ens mål är att få mer tid till att skapa (dvs tjäna pengar).

Jag tror inte att man behöver göra allt på en gång, det blir antagligen inte så bra. Men jag tror samtidigt att det inte skadar att fundera på åtminstone vissa av de här sakerna, t.ex. branding, målgrupp och plattform. Och det behöver inte bara vara jobbigt. Att visualisera en mottagare kan faktiskt öka skaparlusten. Att fundera ett extra varv över vilken bild av sig själv man vill visa på internet kan t.ex. ta bort lite av ängslan av att vara för mycket eller för lite personlig. Att göra reklam för någon annan (förutsatt att du gillar det de gör) kan vara lika roligt som att se någon annan göra reklam för dig.

Visst hade det varit härligt att bara slänga ut en bok i världen och hoppas att den ska tala för sig själv (dvs ta alla med storm). Tror tyvärr att det är få förunnat och inget man ska räkna med.

//Frida

Berättande i text och bild

I en riktigt bra bilderbok samverkar text och bild så att 1+1 blir 3 (eller 4 eller 10). Varken text eller bild klarar sig själva utan bildar en helhet först när de sätts ihop. När utrymmet är så tight som det är i bilderboksformatet vill man inte slösa plats genom att berätta samma sak i både bild och text. Men vad är då respektive verktyg bäst på?

Gunna Grähs skriver om detta väldigt bra i avsnittet “Om att rita och berätta” i boken “En fanfar för bilderboken” (Alfabeta 2013).

BILDER är bäst på att beskriva stämningar, händelser, objekt, miljöer och personer i realtid (det som händer nu). Det finns ingen poäng med att t.ex. skriva ut hur något ser ut eller hur någon reagerar när en bild kan beskriva det bättre.

Kitty Crowther (Annie från sjön) - stämningarnas mästare

Kitty Crowther (Annie från sjön) – stämningarnas mästarinna!

TEXT däremot är bättre på att förmedla det abstrakta, dvs tankar, känslor, drömmar, och önskningar. Text är också bättre på att förmedla ljud, dialog, sammanfattningar, slutsatser, framtid och dåtid.

Bild och text kan på olika sätt förstärka varandra men bilden kan också exempelvis ifrågasätta texten och på så sätt skapa en undertext eller ett intressant tvivel. Bilderna kan också rymma en eller flera parallella berättelser.

Sara Lundberg (Vita Streck) - när samspelet mellan bild och text funkar bra är det inget man tänker på, det bara flyter.

Sara Lundberg (Vita Streck) – berättelsen skapas i samspel mellan text och bild, när det funkar är det inget man tänker på som läsare, det bara flyter.

Så klart finns det överlapp och en skicklig bildskapare kan förmodligen förmedla både känslor och önskningar alldeles utmärkt med hjälp av bilder och en skicklig författare kan förmodligen både kort och träffsäkert beskriva exempelvis någons utseende. I bilderboken är det dock samverkan mellan text och bild som är det viktiga (och fina, och svåra). Det gäller att hitta rätt uttryck för just det man vill förmedla, kombinerat i text och bild. Detta innebär att ifall man är två som samarbetar kring en bok (författare och illustratör) hjälper det med stor sannolikhet att vara öppen för varandras olika uttryckssätt och att vara flexibel under arbetets gång. Vi är vana vid att tänka att texten kommer först och sen bilderna. Men många bilderboksskapare som gör både text och bild kan vittna om att ibland kommer bilderna först och sen texten, och ibland kommer det lite huller om buller.

Det är inte så lätt som man kan tro att skapa en bilderbok, men vilka möjligheter det finns! Och resultatet när det blir bra, så komprimerat, uttrycksfullt, alldeles unikt och inte minst nästintill omöjligt att överföra till andra media såsom tecknad film eller appar utan att något går förlorat. Om vi har ett intresse av att värna om bilderboken som konstform (och det har vi ju) bör vi försöka utnyttja dess unika förutsättningar och möjligheter. Länge leve bilderboken!

//Frida

Hur gick det sen? – en kärleksförklaring

Jag läste inte “Vem kan trösta Knyttet?” förrän jag var vuxen, Tove Jansson när jag var liten representerades av bilderboken “Hur gick det sen?”. Vi hade ett söderläst hoptejpat finskt exemplar med maskinskrivna svenska lappar tejpade över texten (ditsatta av min mormor förmodar jag som enligt försättsbladet köpte den i Finland 1984). Fortfarande förknippar jag den orangea färgen på pärmen med något som är spännande och mysigt samtidigt.

tj_omslag

Det är något med de grafiska färgfälten som man tycker borde vara så lätt att kopiera idag med dator men som visar sig vara nästan omöjligt. En del av de nyproducerade böckerna (t.ex. Mumintrollet går vilse av Riina & Sami Kaarla) försöker efterlikna Toves stil (om än i en lite annorlunda färgskala) men de små olikheterna som är gigantiska olikheter gör skillnaden mellan ett mästerverk och en gullig bilderbok. Så många gånger jag har stirrat på bilderna och tänkt “Hur svårt kan det vara?”. Svar: Jättesvårt.

tj_bummelstenar

De runda bergen, de raka träden, de gryniga skuggorna, det mjuka regnet, de smaskiga vinbären, de pyttiga glasen. Grå himmel, lila himmel, gul himmel! Hela boken är som en godisskål. En del av förtrollningen låg också i de snirkliga mystiska orden som man kunde hitta om man lyfte på de där maskinskrivna textlapparna. Vaan kuinkas sitten kävikään? läste jag och så kändes det ännu lite läskigare, ännu lite mysigare.

tj_vinbär

Och då har jag inte ens börjat beskriva hålen mellan sidorna. Att man kunde se bakåt i boken var minst lika viktigt som att man kunde se framåt, fast man vänt blad var det läskiga bakom inte riktigt helt lämnat (som i verkligheten), om man inte snabbar sig kan det hinna ifatt! Läsningen drivs nästan hetsigt framåt. Att man kunde skymta något minst lika läskigt på nästa sida (dammsugaren!) var ett nödvändigt ont för man visste att om man ville se de där öronen ovanför molnen till slut så måste man förbi både gafsan, bummelstenar och hattifnattar, det fanns ingen genväg.

tj_gafsan

Och det är inte bara läskigt, det är sorgligt också! Ett barn är försvunnet! En filifjonka blir platt och vettskrämd och som om det inte vore nog tappar hon kläderna när hon flyr för livet! Stackars ensamma filifjonkan, vad händer med henne? Inte alla berättelser slutar i en mammas famn med fika och solsken.

tj_filifjonka

Jag är varken litteraturvetare eller konstvetare (kan mer om algers olika livscykler än bildanalys) men att Tove Jansson var en oerhört skicklig bilderboksskapare, det vågar jag påstå!

//Frida

Ivägskickad dummy – vad hände sen?

I mitten av mars skickade jag min bilderboksdummy till sex förlag: Opal, Natur & Kultur, Alfabeta, Bonnier Carlsen, Rabén och Sjögren och OLIKA förlag. Läs mer om förberedelserna här. Detta är vad som hände sen:

  • 23 april: Rabén & Sjögren: standardrefusering
  • 25 april: Alfabeta: standardrefusering
  • 7 maj: Natur och Kultur: standardrefusering
  • 27 maj: Bonnier Carlsen: standardrefusering
  • 28 maj: Opal: standardrefusering
  • 5 juni: OLIKA: refusering med lite positiv kritik!

Jag hade visserligen förberett mig på att inte få napp på första rundan men efter fem standardrefuseringar blir man ändå lite nedstämd. Därför blev jag väldigt glad när jag i början av juni fick ett mail av OLIKA där de visserligen refuserade mig men också gav mig lite pepp! Såhär skrev de: “Det är en riktigt rolig idé som tar fasta på fantasi och barnets perspektiv, och du har en fin berättarröst! Det är också väldigt fint gjort, ett imponerande arbete. Tyvärr passar det inte vår planerade utgivning, så vi får avböja utgivning. Men önskar dig lycka till med det hos andra förlag, och med det fortsatta skrivandet!”

Jag har stor förståelse för att de allra flesta förlag inte har möjlighet att ge något personligt omdöme men så glad man kan bli över några få ord! Efter sommaren har jag fortsatt arbeta på manuset. Jag har också omarbetat formatet och bilderna och känner mig snart redo att skicka ut dummyn på en ny runda (till andra förlag den här gången). Glöm inte, den stora majoriteten av de som lyckas kännetecknas inte av någon slags medfödd talang utan av att de inte ger upp!

//Frida