Recension: Anden, Döden och tulpanen

Författare och illustratör: Wolf Erlbruch
Förlag: Lindskog förlag, 2012
Översättning: Lennart Lindskog

Bild från egen e-boksutgåva

När jag läser berättelsen om Anden, Döden och tulpanen, så börjar jag tveklöst att gråta, varje gång.
När jag läser OM berättelsen om Anden, Döden och tulpanen så börjar jag onekligen att gråta.
Och skulle jag se en pjäs om Anden, Döden och tulpanen så skulle jag tvivelsutan börja gråta. Så är jag en ganska lättrörd person.

Men jag tror att få skulle kunna läsa den här berättelsen och förbli oberörd.
Ingen kan väl värja sig mot den vänliga Döden som så milt och mänskligt tar sig an sitt offer? Som försöker göra det till en så behaglig upplevelse som möjligt, det här med att lämna jordelivet och gå vidare, vart än man nu ska…
” – Somliga änder säger att man blir en ängel som
sitter på ett moln och som kan titta ner på jorden.
– Det är möjligt. Du har ju redan vingar.
– Somliga änder säger också att det djupt nere i
jorden finns ett helvete där du blir stekt om du inte
varit en god and.
– Det är då märkvärdigt vilka historier ni änder
berättar för varandra, men vem vet.”

Ingen kan väl värja sig mot den milda, funderande men ändå enkla Anden, som så självklart värmer Döden när han blir kall efter ett dopp i hennes älsklingsdamm, som klättrar i träd och får ”besynnerliga tankar”, vemodiga tankar på hur tom dammen kommer att vara utan henne, och som så glatt väcker Döden om morgon och förkunnar  honom att hon inte är död.
”– Jag är inte död! kvackade hon glatt.
Döden lyfte sitt huvud.
– Det glädjer mig, sa han och satte sig
upp.
– Men om jag hade dött …
– Då hade jag inte fått sova ut, gäspade
Döden.
Det var inte så trevligt att höra, tyckte
Anden.”

Det finns väldigt mycket mänsklig humor i berättelsen, liksom instoppad så där lite oväntat som i raderna ovanför. Det gör både Död och And så bräckligt nära oss på något vis, det som sägs hamnar under huden och går in i blodomloppet. Jag tror det är för att vi får möta döden, det oundvikliga, det som är en del av livet, levandet, naturens cirkel, här i den här berättelsen på ett väldigt mjukt, men fortfarande obarmhärtigt vis i Dödens skepnad. Den kontrasten, det är där det händer.
Bilderna hjälper till; det är bara precis vad som händer som avbildas, förutom en och annan blomma i bild, i övrigt vitt. Färgerna är milda, dämpade och väldigt få, Döden bär en rutig klänning, den ger en hemtrevlig känsla. Han beskrivs också som ”…trevlig om man inte tänkte på vem han var – till och med mycket trevlig.”
Och de vackra, enkla illustrationerna förmedlar så otroligt väl varje uttryck hos de båda, trots att det är en and och ett kranium som står för uttrycken: en enkel vridning på huvudet, ett subtilt streck för mungipan och färgen och storleken på andens ögon som skiftar nästan obemärkt.

Bild från egen E-boksutgåva

Det är väl det som utmärker en genial författare, eller bilderboksskapare? Förmågan att träffa så mitt i prick, förmågan att skriva för alla, vuxna och barn.
Wolf Erlbruch fick ju också ALMA-priset detta året, och endast baserat på den här boken skulle jag själv stå upp för det beslutet.
I en intervju med Skånska dagbladet svarar han så här på frågan om han blev överraskad över att få priset:
”– Nej, det var väldigt underligt. Jag hade faktiskt en dröm strax innan, en väldigt tydlig dröm, där jag vann priset, berättar han på telefon från Stockholm där han precis varit på skolbesök.
– Sedan samma dag som prisbeskedet kom promenerade jag hem från min kiropraktor och mötte en pojke som stannade till och ropade: ”Många tack för dina underbara barnböcker”. Det var ännu mer underligt och så lite senare fick jag samtalet från Sverige.”
Uppenbart är det här en människa som står i klar förbindelse med sitt inre och med det stora yttre.
Jag tänker lite på Antoine de Saint-Exupéry och hans världskända Den Lille prinsen, det finns gemensamma nämnare, inte bara i att de båda författarna/illustratörerna fått priser för sina insatser, utan i det hur de berör ämnen som är svåra att nå, på ett väldigt känsligt och greppbart sätt, hur de uppenbarligen står i kontakt med det lilla och det stora, början och slutet.

Bild från egen e-boksutgåva

Och ja: även när jag SKRIVER om Anden, Döden och tulpanen, så gråter jag. Hejdlöst.

Mer om Wolf Erlbruch och hans böcker hittar du här.

/Linda

En kreativ process’ struktur – ja, jag har en, DEL 1

Struktur och Ordnung muss sein.

Att jobba som illustratör innebär så mycket mer än att teckna: planering, struktur och organisation är ganska stora nycklar, inte bara när det gäller marknadsföring, ekonomi, ständiga förhandlingar för att faktiskt kunna kalla det ”ekonomi” utan citationstecken, kommunikation, utan även i själva tecknarprocessen. Alla får komma fram till sin egen ordning i processen, och det här är berättelsen om min.
Inledningsvis, när jag får ett uppdrag från något av de förlag jag jobbar med, så läser jag manuset som ska bli boken, i pappersform. Jag får upp bilder för min inre syn, och delar upp dem så de är någorlunda jämnt fördelade över hela manuset, dvs ser så att det blir ett regelbundet flöde av bilder mellan textstyckena.
En del manus ger färre bilder, då får jag jobba längre med karaktärsskisserna och jag får kanske läsa manuset flera gånger för att hitta några scener jag kan illustrera. En del ger fler. Vissa ger mig ett överflöd, och då blir det i stället svårt att sålla och välja ut vilka bilder man till slut vill teckna. Till sist, i den här delen av processen, så ser mitt golv ut så här:

”En katts paradis”

Det är för att jag ska kunna se och känna att det är lagom med papper i högarna mellan varje bild. Jag behöver det taktila i mina arbetsprocesser.

När jag har gjort en bildlista, så skickar jag den till min kontakt på förlaget: ”De här scenerna tänker jag mig ska illustreras.” Och så svarar hon något i stil med: ”Hurra! Kör på!” i bästa fall, i värsta fall: ”Bra, men se upp så det inte blir för LÄSKIGT i bild med den och den scenen…” etc. (För LÄSKIGT? Skulle JAG? Va? 😀 )(Böckerna jag jobbar med riktar sig ofta till barn mellan 8 och 12. )
Sen gör jag ett bildmanus som jag skickar till förlaget, de godkänner, och jag skissar fram de olika karaktärerna så att de på förlaget får se hur jag tänker mig dem, men även för att jag ska kunna gå tillbaka och titta på hur de ser ut, de måste ju se likadana ut på varje bild.

Bildmanus

På karaktärsskisserna skriver jag ibland in stödord som har stått i beskrivningen av dem i manuset, som tex. ”slemmig med finnar” eller ”en vandrande korv med bölder”. Inte alla är så här målande beskrivet, då blir det enklare saker som ”minimal näsa”, ”tapp på överläppen” eller ”slöa ögonlock”. etc.

”Slemmig med finnar”


Karaktärsskissandet är ett av de roligaste stegen i hela processen; man tycker att man har en relativt klar bild över hur personen ser ut, men sen omformas den på pappret till den som den faktiskt är menad att vara, kanske någon helt annan. Det är här man inser att, även om JAG ÄR GUD i vissa mått, okej assistent till Gud då, så styr karaktärerna ändå själv till sist. Även den slemmige med finnar måste få bestämma själv exakt HUR slemmig han ska vara, och hur MYCKET finnar han faktiskt ska ha. Det är väl en allmän rättighet att få bestämma sånt själv kan man tycka.
Man kan också likna det vid en graviditet; du har en bild av hur personen i magen ska se ut, men så kommer en helt annan ut, en som är perfekt, för det var SÅ den skulle se ut och vara. Men nu svävar jag ut. Det betyder att det är dags att avsluta. Det finns dock ingen alls anledning att bli rädd; berättelsen om min process, DEL 2, kommer inom kort, så håll i hatten! (Ok, jag är ingen direkt jäkel på clif-hangers, det har jag väl visserligen aldrig heller påstått…)
Så här inför påsk så avslutar jag med en karaktärsskiss på en spektakulär häxa som är från manuset jag jobbar med just nu.

Glad Påsk!

The dreamwitch, karaktärsskiss

/Linda

Recension: Så många jag

Författare: Yllka Sheqiri
Illustratör: Melanie Hedlund
Utgivningsår: 2016
Förlag: Ordspår förlag

Så Många Jag är en naivistisk samling med poetiska fundror för barn. En liten bok med stora filosofiska funderingar om att vara liten och stor, om mysterium, ljus, bråk med språk, hjärnan… som filosoferas kring ett jagperspektiv. Även om vi är så många jag här i världen med olika funderingar så är man ju i grunden ett jag, och det har vi alla gemensamt. Jaget håller den röda tråden i samlingen. Boken är illustrerad av Melanie Hedlund. Vi har försökt att komplettera varandra genom att låta text och bild samspela, och samtidigt utmana och utveckla varandra.”

Så berättar Yllka om sin bok på Vulkans hemsida där hon finns med som nominerad till Selmapriset 2015. Och det tycker jag är en rättvis beskrivning av den.
(Du kan läsa hela intervjun här och mer om Selmapriset här.)

Det här är en diktbok riktad till barn i ca lågstadieåldern tänker jag mig.
Dikterna behandlar olika ämnen som kan vara intressanta för barn i den här åldern, tex
”Gympatårar” som handlar om det genanta i att bli svettig, ”Göra” som handlar om hur svårt det är att hålla reda på allt man FÅR göra och vad man INTE får göra, och ”Vara” som helt enkelt handlar om utklädningslek och att få vara någon annan en stund.
De flesta dikterna har alltså en ganska pragmatisk inriktning och språket är enkelt och lätt. Formen är någon slags…fri eller halvbunden, lite inkonsekvent, men det finns rytm i den, en del av dikterna skulle nog lämpa sig väl som ”spoken word”.

För mig, som tänker Shelley, Baudelaire och Södergran när jag tänker poesi, så känns det här lite… ointressant. Jag tror inte jag skulle tycka att det vore kul att läsa som liten heller, även om jag inte hade den referensramen då, jag VAR inte ett väldigt jättepretentiöst barn (förutom när jag skrev dikter om vår daggbeströdda trädgård, i sann naturromantisk anda), snarare någorlunda tvärtom.
Och naturligtvis förstår jag att det inte är gamla mossbelupna stenar med klassisk preferensram, som är målgruppen, det tycker jag ändå framgår ganska tydligt.
Jag menar bara, att dikter till barn KAN ha ett lite större djup, och fortfarande tala till dem.
Mina två favoriter i boken närmar sig det där djupet lite grann: ”Prinsessan” och ”Hejdå”. De har något mer abstrakt och ovisst över sig, en antydan till melankoli, och de närmar sig den atmosfären jag kan tycka en bra dikt ska ha, både innehållsmässigt och formmässigt. Smakprov:

Hejdå

Långt bort
är två vuxna små
allt jag ser

Jag blinkar,
en sekund.
Jag ser dem inte mer.

Sen finns det en dikt som är direkt humoristisk, ”Jag hjärnar dig”, som är en upplysande dikt och den kan jag också uppskatta.
Jag TROR faktiskt att många barn kommer att uppskatta den här boken.
Jag VET att ett barn gillar den; hon tyckte den var rolig, sa hon. (Jag har tyvärr inte haft fler försökskaniner.)

Den känns lätt och angelägen och illustrationerna på varje sida bidrar till enkelheten, med sitt tydliga och rena formspråk. Jag tycker ändå att dikterna nånstans känns substansfyllda. På ett väldigt flyktigt sätt. Ni vet.
Som små små maskrosfrön, som kanske kan mana till nya tankar hos barnen.
Eller små små frön som växer till någon slags förståelse för att det finns fler som gråter på gympan, det finns fler vars farmor var tjock men nu är död och att det finns fler som har folk omkring sig som fortfarande säger stereotypa saker som ”Kärlek börjar med bråk”, om killar som lägger fälleben för tjejer, av ingen anledning. (Jo, just det, de är kära…)

Det är överlag en ganska fin bok som ur ett barns perspektiv tar upp aktuella saker i tillvaron, som språk, mångfald, kärlek, lek och död på ett enkelt och lättillgängligt vis.

/Linda

Boktips: William Morris bok

Ett litet fredagstips till alla William Morris-fans, med eller utan barn:

William Morris bok, utgiven på Alvina förlag 2011, skriven och illustrerad av den franska duon Benjamin Lacombe och Agata Kawa, är en sann fröjd för sinnena.
Det är möjligt att den är så där rolig för ett barn, fast det beror förstås på vad det är för ett barn; det är en ganska lågmäld berättelse om den unge Williams avfärd och vistelse på internatskolan Marlborough College.Exempel ur texten är:
” William betraktar sin mamma där hon sitter mitt emot honom i sin långa, mörka klänning. William vet att det dröjer innan han får se hennes milda ansikte igen. För idag är det den stora dagen, dagen före avfärden.”Det är alltså en lätt dramatisk känsla över hela texten, en slags nerv eller känslighet, som går fint ihop med det spröda och sirliga i Agata Kawas illustrationer.Boken är oerhört vacker som sådan, den har ett ganska udda format (B: 215, H: 345), vackert språk och formspråk och illustrationerna flödar över av frodiga Morris-växtligheter.

Berättelsen är baserad på händelser ur hans liv, och den blir till sist ganska spännande ett kort tag, i alla fall för alla som kan relatera till att spendera lektionerna med att sitta och rita i stället för att lyssna på läraren…

Vill du läsa mer om William Morris och Arts & Crafts-rörelsen så kan du göra det här.
Trevlig helg-läsning!

/Linda

Lusse lelle…lille Lucifer?

Glad Lucia på er idag!

De flesta känner nog redan till den vanligaste myten om att Lucia var en kristen kvinna som sägs ha levt under antiken, år 283 efter Kristus, i Syrakusa, Sicilien.
Att hon inte ville gifta sig någonsin, utan ville bara tjäna gud.
Att hon därför gav bort hela sin hemgift till de fattiga, och när mannen hennes mor lovat bort henne till blev kränkt av detta, så slet Lucia ut sina ögon och skickade honom dem i hopp om att han skulle förlora intresset för henne då, att utan sina vackra ögon var hon inget värt. (Hon belönades dock genast för sin tro med ett par nya ögon av Gud, de nya ögonen sägs ha varit ännu vackrare än de hon hade tidigare.) Men den kränkte mannen angav henne istället till myndigheterna, som kristen, och hon straffades genom att skickas till bordell. Och att när hon vägrade, försökte man bränna upp henne, utan framgång, och att man slutligen stack henne till döds med en dolk eller ett svärd. Lucia helgonförklarades ca 100 år efter sin död och tillbeds inom katolicismen.

Helgonet Lucia avbildas ofta med sina första par ögon på en bricka och ett svärd eller en fjäder. Ibland har hon svärdet genom halsen, ibland har hon bara ett sår där.

Helgonet Lucia avbildas ofta med sina första par ögon på en bricka och ett svärd eller en fjäder. Ibland har hon svärdet genom halsen, ibland har hon bara ett sår där. Målning av Francesco del Cossa (1473).

MEN. Visste ni, att den troligtvis största anledningen till att vi firar Lucia här i Sverige, kommer från 1300-talet, då Europa hade den julianska kalenderräkningen, och luciadagen inföll samtidigt som vintersolståndet på norra halvklotet. Som längsta och mörkaste natten på året, sades det vara mycket oknytt, häxor och demoner i farten. Det gällde att stanna uppe och vaka (lussevaka) så inte käringen Lussi eller Lussegubben kom ner genom skorstenen och ställde till oreda eller straffade någon som kanske inte varit helshysst under året. Utsända av Lucifer själv förmodligen.

Utseendet vi har på vår Lucia idag verkar vara ihopsamlad från olika håll: det röda bandet hon bär runt midjan ska symbolisera blodet som rann när hon stacks till döds, dog martyrdöden, och ljusen i håret sägs komma från att hon ska ha gått i katakomberna bärandes på mat till fattiga andra kristna, eller att det ska representera en gloria.
Men ljusen i sig verkar komma från att man firade ljuset under den mörkaste natten under medeltiden.
I början under 1700-talet, när traditionen låg i sin vagga, var det vanligt att det var män som antog rollen som Lucia, och ännu mer när den senare började sprida sig på universiteten, där ju kvinnor inte var tillåtna. Så att Lucia tvunget ska framställas av kvinnor eller flickor är något som började först under 1920-talet.
Förmodligen är vår svenska tradition även inspirerad av den tyska högtiden Christkindlein, då en flicka fick klä sig i vitt med ljuskrona för att symbolisera Jesusbarnet, alternativt en julängel, buden är många.  Här är en sida med mer spännande berättelser om Lucias uppkomst.

Luciafirande på Koberg i Västergötland 1848. Akvarell av Fritz von Dardel.

Luciafirande på Koberg i Västergötland 1848. Akvarell av Fritz von Dardel.

DET var lite kring Lusse-firandets historia det!
Vill ni veta mer om vad det finns för barn- bilderböcker som handlar om Lucia, så rekommenderar jag er att kika in på den här sidan, där har man sammanställt en liten lista av böcker.

Sedelärande inför jul

Så här inför jul är det ofta mycket snack med barnen om att sköta sig, skärpa sig och tygla sig, allt för att slippa kol i skorna eller ris i strumpan. Snart kommer Tomten, St Nikolas, Julängeln, Krampus eller vem det nu är man ska akta sig för, alternativt smöra för i december.

Jag tycker det är en intressant kvarleva, som påminner mig om de gamla sedelärande barnböckerna man på allvar läste för sina barn ”förr i tiden”, och kommer osökt att tänka på klassikern ”Pelle snusk” (Struwwelpeter) från 1845 (1849 i Sverige).
Boken är skriven av läkaren och psykiatern Heinrich Hoffmann, och originalutgåvan är även illustrerad av honom. När boken rönte stor framgång bland familj och vänner, och slutligen blev uppköpt av förlaget Literarische Anstalt i Frankfurt, övervakade han själv tecknarna som skulle illustrera och litografera utgåvan, eftersom han var rädd för att man skulle försöka förbättra hans avsiktligt enkla och naiva bilder.
Boken är en av de mest utgivna och översatta barnböcker genom tiderna, och spreds snabbt över hela Europa när den utkom i över 100 upplagor och sammanlagt  mer än 20 miljoner exemplar. Första titeln på boken blev: ”Lustige Geschichten und drollige Bilder mit 15 schön kolorierten Tafeln fur Kinder von 3 bis 6 Jahren.” (Lustiga berättelser och farsartade bilder med 15 färgtryck för barn mellan 3 och 6 år.)
Jättesmidig.

struwwelpeter_omslag

Boken är full av små berättelser på rim, om vad som händer i fall man inte äter sin mat (man förtvinar och dör helt enkelt), om man leker med tändstickor (man brinner upp), om man suger på tummen (man får den avklippt av skräddaren med den stora stora saxen) bla. Men mitt i alla de här omänskligt hårda och bisarra ”uppfostrings”-förslagen, så dyker det upp ett inslag av medmänsklighet i form av antirasism kan man väl säga; i berättelsen om vad som händer i fall man ”skrattar åt svarta”. Visserligen är utkomsten i berättelsen ganska bisarr också; Nikolas doppar de elaka barnen i bläck så att de blir ÄNNU svartare än moren. Men jag antar att det här går att skönja ett ställningstagande från författaren. Han gör även narr av jägaren som är efter en hare, vilket jag tycker är snygg satir.
Nedan följer axplock ur boken, som i mitt fall är på tyska.
jager

nikolas

Ner med de elaka mobbarna i ett bläckhorn!

katzen soppkaspar tummen

Blir du sugen på att läsa mer om tidig barnlitteratur? Jag visste väl det! Här är en länk till boken Pelle Snygg och barnen i Snaskeby i sin helhet, utgiven 1896 här i Sverige, skriven och illustrerad av Ottilia Adelborg

Och här är vidare en länk till författaren, tecknaren och konstnären Edward Lear – en av de första nonsensförfattarna och som 1846 gav ut A Book of Nonsense, en volym med limerickar för barn.
Här är en av bilderna från den boken, sannerligen nonsens när den är som bäst!

/Linda

Sven går på kalas

Recension

Författare/Illustration: Annika Lundholm Moberg
Förlag: Opal
Kategori: Mjuk socialrealism för vuxen och barn?
svengarpakalas_omslag

”- Vi skulle ju kunna stanna hemma och bygga med Lego i stället, säger Sven. Jag känner ändå ingen på Örjans kalas.
– Sluta nu, säger pappa. Det kommer att bli jättekul. ”
Så inleds bilderboken Sven går på kalas och jag tror vi är en hel del som känner i gen oss i det där. Att vara bjuden på kalas, men att hellre vilja stanna hemma. Inte känna sig på humör. Inte ha lust. Att till sist tvinga sig i väg. Och sen råka ha jättekul.

Sven går på kalas är otroligt skickligt skriven. På ett precist och hårfint sätt navigerar Annika mellan text och bild, och hon får fram de många underfundigheterna på ett väldigt subtilt och lirkande sätt. Du hittar dem i sättet de vuxna talar olika språk med varandra, i känslan av att alla andra festdeltagare är monster och i den enorma känslan det är att hitta någon där som inte bara förstår en, utan som dessutom är lika genialisk som du själv. Till exempel.
ella

I den här boken så gestaltas alla vuxna som icke-särskilt-lyssnande eller inkännande personer, trista, tillgjorda och hycklande. På olika sätt o-kontaktbara för ett litet barn egentligen. På ett uppslag visar den helt fantastiska illustrationen hur barnen löper amok i Örjans hem, även Örjan. Inga föräldrar där som sätter gränser. Det förstärker verkligen gapet som kan finnas mellan vuxenvärlden och barnens.
Sven står för sig själv och hoppas på att inte bli upptäckt. Vem har inte upplevt den känslan? Känslan av att vara omgiven av idioter, och bara HOPPAS på att ingen vill prata med dig, alternativt att kalaset ska vara slut…svenpakalas1

Illustrationerna är roliga att titta på. Färgerna rör sig i det mustigare spektrumet, och även om de är många och mättade så håller de en behaglig och dämpad ton. Med en skicklig och välgjord form av kollageteknik, så får Annika fram precis rätt känsloläge i alla bilder. Det händer mycket i bilderna, och i samspelet mellan bild och text, vilket jag tycker ger berättelsen fin tyngd.

Personligen hittade jag gott om igenkänning i den här boken, och jag tippar på att det är samma sak för många barn som allt som oftast blir i vägtvingade på kalas, eller för många föräldrar som har tvingat sig själva till torftigt kallprat i en svettig hall med en annan vuxen som inte talar samma språk alls.
svenpakalas2

Boken kan också fungera som underlag för att prata om de olika känslor och situationer som uppstår i boken och som kan uppstå i barnets tillvaro. Jag tycker att den här boken har allt: obehag, substans, spänning och humor, allt förmedlat med enorm skärpa och intelligens.
5 barnboksverk till Sven går på kalas, och hett julklappstips till barnföräldrar som tycker om att ge sina barn bra böcker!  😉

/Linda

Pettson & Co

I somras var jag i Helsingborg och besökte Sven Nordqvist-utställningen Pettson & Co på Dunkers kulturhus med en vän. Vi gick en ganska så snabb runda på kanske 45 minuter, och hade inga barn med oss.

Min, medvetna, relation till Pettson och Findus började egentligen som vuxen, när jag läste ”När Findus var liten och försvann” för min son. Vi satt långa långa stunder med den otroligt gulliga och mysiga boken varje gång vi läste. Det där myllret av liv och småsaker att upptäcka överallt i hans bilder. Den varma humoristiska tonen. Det är svårt att värja sig.
Senare köpte jag ”Var är min syster”, som enligt mig har många helt underbart fantastiska bilder. Och det var framförallt originalen av de bilderna som jag i egenskap av illustratör uppskattade mest på den här utställningen. TÄNK bara att även Sven Nordqvist får lappa och laga sina bilder pga felmålningar och dylikt! Sånt får man se på de där originalen, det är en rätt lustig känsla.

Efter den långa väggen original, kom vi in i ett lite mindre rum, med en whiteboardtavla full av bokstavsmagneter. Min inre tonåring klev fram och skrev ”Sisters of mercy är bäst” på den. När jag halvnöjd med min mogenhet vände mig om, blev jag förskräckt vid igenkänningen av en gammal bok som låg där i en hög, bland andra böcker: ”Agaton Öman och Alfabetet”! Jag slet åt mig den och bläddrade panikartat fram till den värsta bilden jag kan minnas från min barndom: bilden till bokstaven B! Två gubbar sitter på huk med byxorna neddragna för att bajsa, under Bagare Bengtssons fönster! Gubbarna är helt otroligt obehagliga och jag ville konfrontera mitt barndomstrauma direkt för att stilla det, för att se att den inte alls skulle vara så obehaglig som ett barnsinne lätt kan göra en bild.
Men jag gick bet alltså. De där gubbarna är fortfarande otroligt äckliga, trots att jag annars är helt öppen för bajshumor liksom. Och medan jag bläddrade i boken mindes jag tydligare och tydligare hur obehaglig hela den boken faktiskt var för mig. Och jag kände det verkligen även som vuxen, obehaget, som ända hade någon form av lätt fascination inbakat i sig…

Efter att jag återupplevt min barndom under mindre lustfyllda men ändå upplysande former (jag hade aldrig i tanken att det var Sven Nordqvist som gjort den boken), gick vi vidare ut i ett större rum där det var mer fokus på lek, med ett uppbyggt tält och grejer, och Pettsons kök fick man också gå in i…många fler saker att leka med såg jag, så det är nog kul för barn mellan ca 3 till 7,8 nånting. Mycket fint gjort.

Utställningen pågår till den 22 januari 2017, så än finns det tid. Kila över med ungarna en helg vettja! 