Pettson & Co

I somras var jag i Helsingborg och besökte Sven Nordqvist-utställningen Pettson & Co på Dunkers kulturhus med en vän. Vi gick en ganska så snabb runda på kanske 45 minuter, och hade inga barn med oss.

Min, medvetna, relation till Pettson och Findus började egentligen som vuxen, när jag läste ”När Findus var liten och försvann” för min son. Vi satt långa långa stunder med den otroligt gulliga och mysiga boken varje gång vi läste. Det där myllret av liv och småsaker att upptäcka överallt i hans bilder. Den varma humoristiska tonen. Det är svårt att värja sig.
Senare köpte jag ”Var är min syster”, som enligt mig har många helt underbart fantastiska bilder. Och det var framförallt originalen av de bilderna som jag i egenskap av illustratör uppskattade mest på den här utställningen. TÄNK bara att även Sven Nordqvist får lappa och laga sina bilder pga felmålningar och dylikt! Sånt får man se på de där originalen, det är en rätt lustig känsla.

Efter den långa väggen original, kom vi in i ett lite mindre rum, med en whiteboardtavla full av bokstavsmagneter. Min inre tonåring klev fram och skrev ”Sisters of mercy är bäst” på den. När jag halvnöjd med min mogenhet vände mig om, blev jag förskräckt vid igenkänningen av en gammal bok som låg där i en hög, bland andra böcker: “Agaton Öman och Alfabetet”! Jag slet åt mig den och bläddrade panikartat fram till den värsta bilden jag kan minnas från min barndom: bilden till bokstaven B! Två gubbar sitter på huk med byxorna neddragna för att bajsa, under Bagare Bengtssons fönster! Gubbarna är helt otroligt obehagliga och jag ville konfrontera mitt barndomstrauma direkt för att stilla det, för att se att den inte alls skulle vara så obehaglig som ett barnsinne lätt kan göra en bild.
Men jag gick bet alltså. De där gubbarna är fortfarande otroligt äckliga, trots att jag annars är helt öppen för bajshumor liksom. Och medan jag bläddrade i boken mindes jag tydligare och tydligare hur obehaglig hela den boken faktiskt var för mig. Och jag kände det verkligen även som vuxen, obehaget, som ända hade någon form av lätt fascination inbakat i sig…

Efter att jag återupplevt min barndom under mindre lustfyllda men ändå upplysande former (jag hade aldrig i tanken att det var Sven Nordqvist som gjort den boken), gick vi vidare ut i ett större rum där det var mer fokus på lek, med ett uppbyggt tält och grejer, och Pettsons kök fick man också gå in i…många fler saker att leka med såg jag, så det är nog kul för barn mellan ca 3 till 7,8 nånting. Mycket fint gjort.

Utställningen pågår till den 22 januari 2017, så än finns det tid. Kila över med ungarna en helg vettja! 

Vinnaren i Opals bilderbokstävling är…

…”vår alldeles egna” Sanna Borell!

Juryns motivering: Med äkthet och tydligt tonfall rymmer Sanna Borells bilderbok långt mer än det som står att läsa i texten och i de lekfulla bilderna.  En modern och annorlunda bilderbok med oväntad vändning visar ett nära och okonstlat förhållande mellan mamma och barn. 

Sanna Borell leker med perspektiven i bilderna och skapar tillsammans med texten en helt egen stil som är varm, unik och uttrycksfull.

Du hittar mer om tävlingen och vinnaren här.

Stort GRATTIS till Sanna! 😀

/Barnboksverket

De bortglömda benens hämnd

Recension                                                                                                                                Författare: Rikard Ask                                                                                                       Illustration: Jutta Falkengren                                                                                               Förlag: willa holma förlag, 2015                                                                                              Kategori: Skräck/komik/sorg/kärlek

omslag_deBortglomda ensvartochruskignatt karlekforsvinna fruktaMittSkall

Det är med en intressant blandning av skräck, komik, värme och sorg som Rikard Ask leder oss genom den här underbara historien och jag tycker att Jutta Falkengrens illustrationer är otroligt samstämda med texten. Hennes kollageartade, serieinspirerade och egensinniga illustrationer är fulla av små roliga detaljer och perifera figurer, och är framställda med fullkomlig känsla för stämningar och balans.

Huvudkaraktärerna är något så otippat som två spök-djur; katten Tusse och hunden Solveig, för länge sedan döda och begravda, och nu spöken. Solveig är den påhittiga hämnd-entusiasten och Tusse den mer förvirrade och melankoliske som låter sig dras med av Solveigs entusiasm. För ett tag.

” Spökhunden Solveig förklarade glatt
hur det låg till och hur det var fatt
”Så är det. Alla djur glöms eller lämnas”,
sa Solveig. ”Jag tycker du borde hämnas.”

”Ja! Min hämnd ska bli stor,
men jag minns inte alls var han bor”,
sa Tusse. ”En mur..? Ett gult hus..?
Under trappen bodde en mus!”

Japp, texten är skriven på rim och det här gör att även om handlingen i sig kan verka hjärtskärande (en död liten katt som saknar och letar efter sin husse) och temat kan tyckas svårmodigt (döda små bortglömda husdjur), så ger rimmen en lättnad och en glädje med sin rytm och det är verkligen roligt att läsa den. Rimmen är överlag välfungerande och fiffiga, på ETT ställe fick jag inte ihop rytmen riktigt, men jag tycker det är sällsynt att berättelser skrivna på rim är så bra som den här.

I slutet smälter man fullständigt ihop till en liten pöl, det är så vackert så vackert. Mörk,söt och varm melankoli för våra yngsta.
Ett hett julklappstips!
5 barnboksverk med en liten stjärna efteråt!

Det övergivna huset

Recension                                                                                                                                Författare: Emma Askling                                                                                                      Formgivning: Ulrika Slottner                                                                                               Förlag: Idus förlag, 2014                                                                                              Kategori: Mystik med övernaturliga inslag

IMG_2250

Ett mystiskt brev. En försvunnen skolkamrat. En underlig gubbe. Ett övergivet hus som ingen bott i på 30 år.

Trådarna är många i Emma Asklings barnroman, och i prologen sätts vi in i en flyktingfamiljs mörka situation: boende hos en farbror väntar de på besked om uppehållstillstånd. Samtidigt som 12-åriga Amir jobbar med känslor kring sina ledsna föräldrar, önskar han innerligt att bli upptagen som en del av gemenskapen med sina klasskamrater.

Handlingen utspelar sig i det lilla Åtvidaberg i Östergötland och till en början kan den verka simpel; en arbetslös mamma och hennes dotter behöver finna en ny trygghet. Men mystiken drar i gång nästan genast, och efter ett hemlighetsfullt brev innehållande en nyckel styr de kosan mot sitt nya hem, utan att veta vem som skickat dem nyckeln, eller om den passar till sagda lägenhet. Brevet är endast undertecknat med ett mystiskt ”R”. Väl på plats i Åtvidaberg börjar 12-åriga Lo tillsammans med sin nyfunna vän Ida att nysta i de mysterier de ställs inför, bland annat det från titeln utlovade övergivna huset, och den där sången som ljuder från det, är det verkligen bara Lo som hör den?

Berättelsen får en spännande upplösning, och sättet alla bitar faller på plats är snyggt uttänkt och högst tillfredsställande. Karaktärerna och dialogerna känns trovärdiga och Emma är riktigt bra på att förmedla små fina detaljer i samspelet mellan de olika karaktärerna. Jag tycker också att de olika temana sammanvävs på ett smidigt och naturligt sätt, och boken är verkligen spännande och drivet skriven.

Det är därför jag måste invända mot omslaget, som jag tycker ger en aning hafsig och plottrig känsla, och speglar inte det kvalitativa i Emmas skrivstil. Om tanken med omslaget var att ge det en kollage-känsla så borde det gjorts tydligare, och typsnittet är det i sig inget fel på; det passar till en mystisk berättelse, men jag tror att de vita ytterlinjerna kring texten förstärker känslan av låg kvalitet, tyvärr.                                                                       Visserligen speglar omslaget innehållet i bokens berättelse ganska väl, men man kunde gjort det mycket mer spännande och en mer harmonisk bildlösning. Jag tror inte att jag skulle plockat upp boken från hyllan om jag inte fått den rekommenderad.

Men, som vi alla vet, är det i slutänden insidan som räknas, och av mig får Det övergivna huset 4 av 5 barnboksverk, låt er inte luras av omslaget. J

/Linda

Alice – den 150-åriga flicksnärtan

Vi på Barnboksverket tycker att det är på sin plats att skriva ett par rader kring flickan som inspirerade Lewis Carrol till det storslagna verket och huvudperson i Alice i Underlandet, för att fira att det i år är 150 år (!) sedan den utkom.
Min personliga reflektion är att den känns lika intresseväckande och underhållande idag, som den var då. Här följer en slags kort biografi över Alice; en del fakta kanske är felaktig, det finns många olika versioner om en del saker, som hur många syskon hon hade och huruvida hon och prinsen faktiskt var kära i varandra, och om hur mycket av Alice som verkligen ligger till grund för Alice-karaktären i boken.

alice_och_lewis

Alice och Dodgson

År 1862 befann sig den engelske författaren och matematikern Charles Lutwidge Dodgson på utflykt i en roddbåt med sina goda vänner och deras döttrar, däribland 8-åriga Alice. Han berättade en fantastisk saga där hon tjänade som protagonist.
Alla som har läst Alice i underlandet eller sett den som film, vet att det inte är den typiska, sedelärande sagan vi pratar om här, utan vad jag hört sägas, den första berättelsen för barn, åtminstone i nedskrivet format, utan sensmoral och där syftet var ren underhållning.
Alice bad Dodgson att skriva ner den åt henne, vilket han också gjorde. Kort därefter hamnade den hos ett förlag och efter många olika diskussioner om titel, så blev det den vi alla känner som Alice i underlandet (eng. Alice in Wonderland). Den publicerades 1865 under pseudonymen Lewis Carrol på förlaget McMillan och blev en ganska så omedelbar succé.

Alice's_Adventures_Under_Ground_-_Lewis_Carroll_-_British_Library_Add_MS_46700_f45v

Ur det ursprungliga manuskriptet, med illustrationer av Dodgson själv

Boken har översatts till minst 174 olika språk och jämförs med Bibeln och Shakespeare när det gäller mest citerade verk. Kulturella yttringar som influerats av verket är oräkneliga.
Till manuset gjorde författaren själv 37 illustrationer, men den första tryckta upplagan försågs med träsnitts-illustrationer av satirtecknaren John Tenniel. Författaren var missnöjd med dem därför att Alice inte avbildats så som hon såg ut, nämligen med mörkt hår och kort lugg, och upplagan drogs in. En del menar att den drogs in därför att John Tenniel inte var nöjd med tryckkvaliteten. En ny utgåva postdaterad 1866, med samma illustrationer, kom ut strax innan jul -65, och den var en fortsatt succé.

tenniel

Illustratör: John Tenniel

Så, vem var Alice egentligen?

Alice_Liddell

Alice Liddell, fotograferad av Dodgson

Alice Pleasance Liddell, född 4 maj 1852 i Westminster, London, som fjärde barnet till paret Lorina Hanna Liddell och Henry Liddell, dekanus vid Christ Church, Oxford.
Alice var ett av tio syskon, men det var främst med sina två systrar Lorina och Edith hon umgicks. De gjorde ofta utflykter tillsammans med Dodgson, och Alice gillade särskilt att gå på det nyöppnade University Museum och titta på dinosaurie-skelett, uppstoppade djur och insekter.
Alice växte upp i en familj som höll många tillställningar för den höga societeten och fick tidigt lära sig att föra kultiverade och intelligenta konversationer med den högre kretsen, som ofta bevistade deras hem. Det var så hon kom i kontakt med Prins Leopold när hon blev lite äldre. De blev kära i varandra, men drottning Victoria/Leopolds moder, ville att hennes son skulle gifta sig med en prinsessa, vilket han också senare gjorde, efter att Alice först hade gift sig med cricketspelaren Reginald Hargreaves.                                    Prinsens dotter döptes efter Alice, och Alice’s andra son döptes efter Leopold, så deras kärlek levde på sätt och vis vidare i barnens namn, kan man väl säga om man är lite utav en romantiker.

eighteen-year-old-alice-liddell

Alice, 18 år, fotograferad av Dogdson

Alice och Reginald flyttade till Cuffnells, ett vackert hem på landet i Hampshire.
Som liten hade Alice tagit konstlektioner för John Ruskin och hon hade ett fortsatt intresse för att teckna, måla och hugga ut bilder i trä. På kyrkan St. Frideswide i Osney sitter idag en panel hon gjort för en dörr till en annan kyrka.

Under 1.a världskriget förlorade paret sina två söner och Reginald återhämtade sig aldrig riktigt från den chocken och sorgen, han avled 1926. Men Alice fortsatte att vara aktiv socialt, men fick svårigheter med ekonomin och beslöt sig för att sälja manuskriptet hon fått av Dodgson i julklapp 1864. Det gick för 15.400 pund och hon kunde nu bo kvar i huset.
1932 blev Alice inbjuden till en Lewis Caroll-utställning i New York för att motta en hedersutnämnelse. Hon deltog, men blev utmattad av all uppståndelse som väcktes kring henne; hon fick drivor av brev från fans och ettriga journalister kom efter henne.
Hon dog av ålder 1934 och hennes aska ligger i familjegraven i Lyndhurst, Hampshire.

AliceHargreaves

Alice Hargreaves

Slutligen en modest tribut i form av en egenhändigt tecknad tolkning av Alice:

linda_tolkning

Alice av Linda Siewert

/Linda

En bildprocess

Jag jobbar för tillfället på illustrationer för en bilderbok om spökjägaren Spanare Spender, och tänkte visa hur en bildprocess i det arbetet kan se ut.
Det börjar med att jag får en bildbeskrivning av uppdragsgivaren, för i det här fallet har uppdragsgivaren väldigt klara bilder av hur karaktärerna ser ut. Så får jag tolka. Just den här bilden ska illustrera Spender i samtal med ett av berättelsens troll. Efter beskrivning skissar jag upp en slags karaktärsmall först, den blev så här:
IMG_6672

Sen skissar jag upp scenariot med den som utgångspunkt. Självaste Spender har jag redan skissat fram sen tidigare.
IMG_6673
Här ville uppdragsgivaren att trollet skulle vara fetare och “flebbigare”.
Så då flebbade jag till henne lite:
IMG_6674

Den här skissen fick godkänt, så jag började med färgskissen och gjorde olika färgtester(och gjorde uppenbarligen anteckningar om Kirkegaards “Knight of
resignation” på samma papper…). Om det är en ganska monoton färgskala som gäller så brukar jag inte göra färgskissen, men när det är många olika färger så vill jag gärna testa först hur jag ska balansera dem.
IMG_6675

Efter att färgskissen också är godkänd så börjar jag med linjeteckningen/tuschningen, med skissen som underlag, på ljusbordet. Sen färglägger jag. I det här fallet använder jag akvarellpennor och stompf.
Efteråt scannar jag in bilden och justerar kontrasten i Photoshop. Och så skickar jag till uppdragsgivaren, som efter den här typen av korrespondens oftast inte har något att anmärka på, och bilden är klar.
IMG_6350

/Linda

Sent i januari

Att läsa Tove Jansson är alltid väldigt personligt (jag antar att det blir så vad man än läser), och i berättelserna finns ofta en form av tröst att få. Det är väl mänskligheten i de olika karaktärerna, deras drömmar, känslor, hopp och rädslor. Därför kommer min text att vara ganska personlig och handla om tröst.

Jag, liksom mina föregående talare, har väldigt mycket ut av de olika böckerna Tove skrivit och framför allt Pappan och havet finner jag poetiskt vacker, stundvis dråplig, allmänt sorgmodig i det sökande den gestaltar i pappans författarskap, efter något större man så sällan lyckas fånga, och i Morrans sorgliga skepnad. Den är som balsam för själen, som ett välkomponerat musikstycke med cellon som huvudsaklig atmosfärskapare.

Men något vi glömt att nämna särskilt i blogposterna, är hennes serier om muminfamiljen. Det är här jag kommer att bli personlig.

Jag befann mig i soffan hos min då kära pojkvän och vi tittade på en film, som så många andra par en lördagkväll. Innan jag visste ordet av det var jag försjunken i djup sömn, och film och pojkvän var ett avlägset minne blott.
Vid nästa tillfälle jag återfick medvetandet och återkallade världen som vi känner den, var jag ensam på soffan. Känslan av besvikelse och övergivenhet var överväldigande. Det var mörkt, någorlunda kyligt och min käresta låg och sov i sin säng. Jag väckte honom. Frågade varför han hade övergivit mig på soffan. Han svarade att jag ju sov.
I vrede och förskräckelse över hans kallsinniga handlande, eller icke-handlande snarare, stormade jag ut på nattens gator och styrde cykeln hem. Jag vet att det kan tyckas överkänsligt och överdrivet att reagera så pass, men det är något visst med att vakna upp övergiven i mörka natten. Det är svårt att förlåta i en handvändning.
Hemma, i mitt eget sovrum, hittade jag tre volymer av Tove Janssons muminserier, jag hade lånat dem på biblioteket tidigare i veckan. Jag la mig, i min egen säng, och började läsa i en av dem. Innan jag visste ordet av det hade den iskalla klumpen i magen smält undan och ersatts av bomull, och varm honung spred sig genom kroppen. Snart kändes allt gemytligt och lite humoristiskt, jag skrattade så åt konstapeln som kommer mitt i natten för att sätta dit Mumintrollet för att bygga hus utan tillstånd. Det är kontrasten mellan verklighetens byråkrati och den sagolika Muminvärlden som gör det absurda, i just det här fallet.
Jag tror ingen människa hade kunna trösta mig lika omsorgsfullt och effektivt som Toves Mumin gjorde den natten.

Hallå där har du byggnadstillstånd?

Jag tycker det är mer personligt med sneda fönster.

Sånt blask. Jag ska lära dig att laga en "manhattan dynamit".

Jag tycker den här vintersporten börjar bli lite tröttsam. -Det blir nog vår snart ska du se älskling.

Läs mer här om Tove Janssons serier och serieskapande.

Spanare Spender

Nu är det officiellt; jag kommer under sommaren/hösten att jobba med barnboken “Spanare Spender och Mysteriet med kyrktornet”, tillsammans med Tobias Ahlstedt (författare, och driver Min byrå) och Niklas Wrångberg (formgivning, textredigering, driver Position AB).
Som ni kanske hör på namnet rör det sig om mystik och spänning, och det ska bli jätteroligt att illustrera, hittills är manuset väldigt fartfyllt och spännande! Boken kommer att ges ut på Position förlag, som är en del av Niklas reklambyrå.
http://www.position.nu/position-forlag/

Jag vill inte berätta mer om handlingen nu, men jag kan garantera “frän” läsning i höst.
Här har ni skisser av de två huvudkaraktärerna så länge, och mer om oss och Spanare Spender här!

Spanare Spender, skiss

Spanare Spender, skiss

Medspanare Molly

Medspanare Molly

/Linda

Grågris – boken

Citat

Det hela började egentligen med att min son fick två marsvinshanar i 11-årspresent. Oväntat nog blev den ena (Olle) gravid och tre till små-grisar behövde husrum. Två hanar (vi kollade noga) inackorderades hos en vän och honan behöll vi själva. Hon var alldeles grå om nosen så hon fick heta Grågris.(De andra fick ungefär lika fantasifulla namn: Plattgris/Slätgris – han var den enda med slät päls, och Oll-Pelle – efter mamma Olle och pappa Pelle.)

Grågris visade sig vara en riktig Lilla My/Pippi Långstrump-typ. Hon visade mod, missnöje och magstyrka i allmänhet och rättframhet och självständighet i synnerhet. När familjen Gris var lösa på golvet så var det hon som sprang efter en som en liten hund, och det var hon som ledde familjen ut på okänd mark (utanför lekfilten). När hon protesterade gjorde hon det med kraftfulla ninjasparkar och när de var sugna på något gott (marsvin i flock blir alltid sugna unisont) tjöt hon högst av alla. Hon var som gjord för äventyr, så vi hittade på en massa historier om henne. Det har resulterat i 6 stycken titlar på äventyr och en faktiskt färdig barnbok; ”Grågris går på café”. Den är inte publicerad någonstans än dock, men jag tänkte dela med mig här av lite bilder och texter ur den så länge.

Gragris_front
Omslag, framsida

hökoja_web

“Grågris var tonåring, det märkte man på hennes tilltagande
lättja och plötsliga och abnorma musikintresse.”

Grågris blir utskälld
“En hund stannade till och med och skällde på henne. Hon skämdes över
overallen som inte bara var en storlek för liten, utan även rosa med prickar på.”

cafedörr
“Dörren var alldeles för tung för Grågris att öppna, men
snabbtänkt som hon var kom hon genast på en smart plan.”

personal_web
“Två ansikten till kom nära, det ena såg ut som en
olycklig citron och det andra såg ut som en sömnig postsäck.”