Tillbaka!

Nu är vi tillbaka igen efter sommaren. Just den här tiden tycker jag är en av de bästa på hela året. Det känns som om allt kastas upp i luften och kan landa på ett nytt sätt. En nystart. Jag ska precis sätta mig och börja jobba med nya barnboksprojekt, och det känns väldigt roligt och spännande. Det känns också kul att bloggen kommer igång igen! Hoppas att ni vill följa oss i höst!

Kort boktips: Oväder

Oväder är en ny, fin bok från förlaget Mirando.

Vissa böcker går att läsa högt för sitt barn samtidigt som tankarna vandrar iväg åt annat håll. Det här är inte en sån bok. Första uppslaget börjar med:

Småsnår skälver

Morrhår darrar

Det gäller alltså att vara med. Som högläsare är det också roligt att få säga saker som ”Moouuuiii!!!” och ”Fssssss!!!”

Ibland passar bild och text inte riktigt ihop i bilderböcker. De har liksom olika känsla och ton, och känns helt fel. I Oväder känns det helt rätt, som om samma person har ritat och skrivit. Bilderna är dessutom väldigt snygga. De innehåller en massa fina färger, både verkliga och overkliga djur och vinden drar i de små strecken. Boken innehåller också små fina detaljer som handskrivet blandat med typsnitt, folietryck och ett försättsblad och eftersättsblad att studera i detalj.

Absolut en bok värd att letas upp och läsas!

Författare: Tuvalisa Rangström

Illustratör: Clara Dackenberg

/Sanna

Spara

Boktips: ALLT av Marc Martin

En ny bok från förlaget Mirando! Lycka! Mirando är förlaget som plockar ut vackra bilderböcker från andra delar av världen och ger ut på svenska (dock inte enbart översättningar, kolla in deras böcker här). De har tidigare gett ut Marc Martins bilderbok En flod, och nu kommer alltså även hans bok Allt (originaltitel Lots). Marc Martin är bosatt i Australien men kommer ursprungligen från Frankrike.

Allt är en slags upptäcktsbok om världen. Varje uppslag ägnas åt en stad eller en plats. Sidorna är fyllda av bilder samt små faktatexter, som ibland är formulerade med humor och ibland bara fakta rakt uppochned.

På varje sida går det att hitta själva upptäcktsresanden, som med sina röda och blå kläder påminner om Valle i Var är Valle-böckerna. Såna små detaljer är kul, och det är främst det där letandet som får igång min sjuåring.

Precis som med alla andra böcker från Mirando så känns boken omsorgsfullt utformad, och liksom lyxig. Den har ett stort format och matta sidor. Till och med bokryggen känns genomtänkt med sin rad av små pingviner som står uppe på varandra. Någon har lagt ner ett otroligt jobb på att handtexta hela översättningen (som är gjord av Elin Svahn).

Faran med den här typen av böcker är att det lätt blir fördomsfullt. Att det alltid är samma städer och länder som väljs ut, och att det alltid är det allra mest typiska med dessa platser som får vara med. Det är sällan som varje plats mångfald kommer fram. Jag kommer att tänka på Aleksandra Mizielinskas och Daniel Mizielinskis bok Kartor (Alfabeta), som kritiserades för att innehålla ”våldsam kolonialism”. Allt tycker jag klarar sig betydligt bättre. De utvalda platserna och städerna är fördelade hyfsat jämnt över jordklotet (och kul att Ulaanbaatar är med), men just det där med att det lite fördomsfullt typiska för varje land alltid ska vara med finns här också. Själva människorna har alla möjliga hud- och hårfärger, men är ändå väldigt lika varandra. De är lika stora och med fullt funktionsdugliga kroppar (okej, i Hong Kong finns en dam med käpp). Rent visuellt ser det säkert snyggast ut med en massa människor som ser ungefär likadana ut, men jag tycker ändå att det hade känts bättre med större variation. Nån enda liten människa i New York hade kanske kunnat ha slöja till exempel. Och var finns alla barn?

En rolig grej med boken är att jag hittar saker som jag blir bli nyfiken på. Till exempel så googlar jag efter bilder på Sydkoreas, och alla de andra ländernas, stationer på Antarktis (Storbritanniens är snyggast).

För att sammanfatta så är Allt en snyggt illustrerad bok som är rolig att titta i för både stora som små.

Titel: Allt Författare och illustratör: Marc Martin Förlag: Mirando Bok Översättning: Elin Svahn

/Sanna

 

En sån dag på Barnradion

Nu går det att lyssna på min senaste bok En sån dag, på Barnradion! Lyssna här. Även om jag har lyssnat en hel del på Barnradion och allt jag hört låtit proffsigt och bra, så funderade jag en hel del på hur en bilderbok med förhållandevis lite text skulle fungera helt utan bilder. Tack vare bakgrundsljud och bra skådisar tycker jag att resultatet blev bra! Mamman spelas av Philomene Grandin, som är anledningen till att Philofix är ett av SVTs bästa program. Jag är glad att barnet spelas av ett barn, och inte en vuxen som förställer sin röst när det är dags för barnet att prata. En sån dag innehåller enbart dialog, och ingen berättande text, och det känns som om det passar här. Som radioteater ungefär.

/Sanna

Spara

Tips!

SVT:s nya program Konsthistorier började sändas igår, och första avsnittet handlade om Elsa Beskow och Roger Andersson. Rekommenderas varmt! Tiden har väl på sätt och vis sprungit ifrån Elsa Beskows böcker på vissa sätt, men verkligen inte själva naturen i illustrationerna.

/Sanna

Nytt år

Välkomna till ett nytt år med Barnboksverket!

Själv inledde jag året med hybris efter att ha fått ett författarstipendium, och med att göra stora, högtflygande planer. Tyvärr lättade hybrisen nästan direkt, efter att jag insett att jag sitter obotligt fast i båda de manus jag jobbar med. Det är en frustrerande känsla när det känns som om det jag letar efter troligen finns någonstans i hjärnan, men av någon anledning är omöjligt att få fram. Som tur är har jag jobbat som frilansande illustratör länge nog för att veta att det inte går att vänta på inspiration. Sånt är för mesar. Det är bara att jobba sig framåt och lösa de problem som behöver lösas. Jag har vid det här laget skaffat mig ganska många strategier för att få min fantasi att hitta vägar runt hinder som dyker upp på vägen, och jag är egentligen säker på att saker och ting kommer att lösa sig till slut. En del av problemet är nog ändå det där stipendiet. Idéer som jag vanligtvis hade nöjt mig med känns inte tillräckligt bra längre. Jag tänker ibland på en av de finaste komplimanger jag någonsin fått. För en massa år sen, när jag la upp bilder på DeviantArt, fick jag en kommentar av en portugisisk konstnär som jag beundrade oerhört mycket. Den löd: I kinda believe that you could do great stuff. Just det där att hon trodde på mig, men egentligen inte tyckte att jag var riktigt framme än, betydde väldigt mycket. För det är precis så jag själv känner. Jag vet ungefär hur bra saker jag kan göra, men är inte riktigt där än. Och även om året egentligen har börjat rätt bra, så tror jag att det kommer att sluta ännu bättre.

(Jag är givetvis mycket tacksam för stipendiet jag fick, trots besvären som det gett mig.)

//Sanna

 

 

Julklappstips från en sjuåring

Böcker är alltid bra julklappar. Här kommer ett snabbt tips från en sjuåring som har mycket bestämda åsikter om vilka böcker som är bra, och vilka som är dåliga.

– Okej Tove, har du några julklappstips?

– Till vilken ålder?

– Som du, sju år.

– ”Plaskvått, Sally!” Jag älskar bilderna! Väldigt roliga. Alla har olika näsor och de har bara fyra fingrar. Man tror att det ska bli ett jättedåligt badland, men det blir ett jätteroligt!

– Har du något boktips till yngre barn?

– Popup-böcker! Det gillade jag jättemycket när jag var liten!

(Börjar bläddra i en popup-bok om valar och blir okontaktbar.)

9789172998254

Plaskvått, Sally! är den fjärde boken om Sally. Vi har även läst Läskigt, Sally! som också var mycket uppskattad. Författare: Anna Ehn och Mia Öström Illustratör: Jenny Karlsson

/Sanna

Anna Höglund får Astrid Lindgren-priset!

Anna Höglund är årets vinnare av Astrid Lindgren-priset (ej att förväxla med ALMA-priset, där Anna sitter med i juryn).

Som barn älskade jag hennes bilder i Jaguaren (författare Ulf Stark). Men allra bäst blir det ändå när hon även skriver. Jag vill tipsa om hennes Om detta talar man endast med kaniner, som handlar om högkänslighet, samt Att vara jag. I början av nästa år kommer ytterligare en bok illustrerad av Anna Höglund, Alla frågar sig varför (författare Eva Susso).

/Sanna

En vecka med Sven Nordqvist

Den här veckan ägnar vi på Barnboksverket oss helt och hållet åt Sven Nordqvist. Sven fyllde 70 år nu i år, och det har uppmärksammats på alla möjliga sätt. Förlaget Opal anordnade en bilderbokstävling i hans ära (som jag vann!). Dunkers kulturhus har en utställning, för hela familjen, som heter Pettson & Co och Kulturen i Lund har en lekutställning tillägnad Pettson och Findus. Dessutom passar en massa bibliotek på att fira Sven och hans författarskap.

Nästan alla jag känner har en eller flera bilderböcker som de minns på ett alldeles särskilt sätt. Böcker som nästan är mer än böcker. Själv har jag ett par stycken som jag minns som hela världar. Nästan som om jag befann mig inne i bilderna. Varje gång jag ser en klick lim så får jag tillbaka känslan av en pixibok om en trasig spade som limmas ihop. Och varje snöig vinter så tänker jag på en bilderboksbild på snöiga granar som bildar en hel vägg. Jag har ingen aning om vilken bok den bilden fanns i, och det kommer jag troligen aldrig att få veta.

Sven Nordqvist är ett proffs på att bygga upp världar som är väldigt lätta att ”gå in i”. Jag minns hur jag upplevde flera av hans böcker som barn. En av bilderna i en av böckerna har etsats sig fast extra starkt i min hjärna, och jag har en väldigt stark känsla kopplad till just den bilden. Det är bilden som visar insidan av en gammal trasig lada, i boken Hattjakten. Varje gång jag befinner mig i en lada så är det just den känslan jag får tillbaka. Det som jag minns allra tydligast är hur dagsljuset syntes mellan de glesa plankorna i den annars mörka ladan, precis så som det brukar se ut i gamla lador.  Boken har jag inte läst sen jag var liten, men jag bläddrade i den för ett par veckor sen. Nästan nervös letade jag efter just den där bilden, osäker på om den ens fanns på riktigt. Men det fanns den! Den såg inte ut som i min hjärna, utan som en helt vanlig bild. Om jag enbart hade läst boken som vuxen, så hade jag aldrig kunnat uppleva den på det intensiva och djupa sätt som jag gjorde som barn. Bilder kan vara hur fina som helst, men jag upplever dem inte som levande världar längre.

I mitt eget bokskapande så funderar jag en hel del på det där. Skapar jag bilder som går att gå in i? Finns det barn som kommer att minnas mina bilder på det där speciella sättet sen när de blir vuxna? Det skulle vara otroligt roligt.

När jag var liten var det främst bilderna jag gillade i böckerna om Pettson och Findus. Jag gillade att titta på alla mucklorna och vad de hade för sig, och alla andra små detaljer i bilderna. För att vara bilderböcker innehåller de ganska mycket text, så man hinner som barn titta länge på varje bild. Nu som vuxen så är det främst relationen mellan Pettson och Findus som jag gillar. De har fantastiskt fina dialoger, med mycket humor, och texten är skriven på ett sätt som skapar väldigt fina stämningar. Av alla böcker det finns om julen så är Pettson får julbesök min favorit. Den innehåller också ett fint litet exempel på bra dialog. Pepparkaksdegen har på något märkligt sätt blivit mindre i skafferiet:

–Det var väldigt vad den har krympt, sa Pettson.
–Ja, det är konstigt med degar, de försvinner bara, sa Findus.
–Det kanske har varit nån katt här, och ätit av den, föreslog Pettson.
–Kanske det du, sa katten. Eller nån gubbe, kanske.
–Kanske det du, sa gubben.

Eftersom bilderböcker ofta läses av vuxna och barn tillsammans, så är det ju perfekt om de kan uppskattas av både och. Jag skulle gissa att det är en av orsakerna till att böckerna om Pettson och Findus är så populära.

/Sanna