Tips!

SVT:s nya program Konsthistorier började sändas igår, och första avsnittet handlade om Elsa Beskow och Roger Andersson. Rekommenderas varmt! Tiden har väl på sätt och vis sprungit ifrån Elsa Beskows böcker på vissa sätt, men verkligen inte själva naturen i illustrationerna.

/Sanna

Nytt år

Välkomna till ett nytt år med Barnboksverket!

Själv inledde jag året med hybris efter att ha fått ett författarstipendium, och med att göra stora, högtflygande planer. Tyvärr lättade hybrisen nästan direkt, efter att jag insett att jag sitter obotligt fast i båda de manus jag jobbar med. Det är en frustrerande känsla när det känns som om det jag letar efter troligen finns någonstans i hjärnan, men av någon anledning är omöjligt att få fram. Som tur är har jag jobbat som frilansande illustratör länge nog för att veta att det inte går att vänta på inspiration. Sånt är för mesar. Det är bara att jobba sig framåt och lösa de problem som behöver lösas. Jag har vid det här laget skaffat mig ganska många strategier för att få min fantasi att hitta vägar runt hinder som dyker upp på vägen, och jag är egentligen säker på att saker och ting kommer att lösa sig till slut. En del av problemet är nog ändå det där stipendiet. Idéer som jag vanligtvis hade nöjt mig med känns inte tillräckligt bra längre. Jag tänker ibland på en av de finaste komplimanger jag någonsin fått. För en massa år sen, när jag la upp bilder på DeviantArt, fick jag en kommentar av en portugisisk konstnär som jag beundrade oerhört mycket. Den löd: I kinda believe that you could do great stuff. Just det där att hon trodde på mig, men egentligen inte tyckte att jag var riktigt framme än, betydde väldigt mycket. För det är precis så jag själv känner. Jag vet ungefär hur bra saker jag kan göra, men är inte riktigt där än. Och även om året egentligen har börjat rätt bra, så tror jag att det kommer att sluta ännu bättre.

(Jag är givetvis mycket tacksam för stipendiet jag fick, trots besvären som det gett mig.)

//Sanna

 

 

Julklappstips från en sjuåring

Böcker är alltid bra julklappar. Här kommer ett snabbt tips från en sjuåring som har mycket bestämda åsikter om vilka böcker som är bra, och vilka som är dåliga.

– Okej Tove, har du några julklappstips?

– Till vilken ålder?

– Som du, sju år.

– “Plaskvått, Sally!” Jag älskar bilderna! Väldigt roliga. Alla har olika näsor och de har bara fyra fingrar. Man tror att det ska bli ett jättedåligt badland, men det blir ett jätteroligt!

– Har du något boktips till yngre barn?

– Popup-böcker! Det gillade jag jättemycket när jag var liten!

(Börjar bläddra i en popup-bok om valar och blir okontaktbar.)

9789172998254

Plaskvått, Sally! är den fjärde boken om Sally. Vi har även läst Läskigt, Sally! som också var mycket uppskattad. Författare: Anna Ehn och Mia Öström Illustratör: Jenny Karlsson

/Sanna

Anna Höglund får Astrid Lindgren-priset!

Anna Höglund är årets vinnare av Astrid Lindgren-priset (ej att förväxla med ALMA-priset, där Anna sitter med i juryn).

Som barn älskade jag hennes bilder i Jaguaren (författare Ulf Stark). Men allra bäst blir det ändå när hon även skriver. Jag vill tipsa om hennes Om detta talar man endast med kaniner, som handlar om högkänslighet, samt Att vara jag. I början av nästa år kommer ytterligare en bok illustrerad av Anna Höglund, Alla frågar sig varför (författare Eva Susso).

/Sanna

En vecka med Sven Nordqvist

Den här veckan ägnar vi på Barnboksverket oss helt och hållet åt Sven Nordqvist. Sven fyllde 70 år nu i år, och det har uppmärksammats på alla möjliga sätt. Förlaget Opal anordnade en bilderbokstävling i hans ära (som jag vann!). Dunkers kulturhus har en utställning, för hela familjen, som heter Pettson & Co och Kulturen i Lund har en lekutställning tillägnad Pettson och Findus. Dessutom passar en massa bibliotek på att fira Sven och hans författarskap.

Nästan alla jag känner har en eller flera bilderböcker som de minns på ett alldeles särskilt sätt. Böcker som nästan är mer än böcker. Själv har jag ett par stycken som jag minns som hela världar. Nästan som om jag befann mig inne i bilderna. Varje gång jag ser en klick lim så får jag tillbaka känslan av en pixibok om en trasig spade som limmas ihop. Och varje snöig vinter så tänker jag på en bilderboksbild på snöiga granar som bildar en hel vägg. Jag har ingen aning om vilken bok den bilden fanns i, och det kommer jag troligen aldrig att få veta.

Sven Nordqvist är ett proffs på att bygga upp världar som är väldigt lätta att “gå in i”. Jag minns hur jag upplevde flera av hans böcker som barn. En av bilderna i en av böckerna har etsats sig fast extra starkt i min hjärna, och jag har en väldigt stark känsla kopplad till just den bilden. Det är bilden som visar insidan av en gammal trasig lada, i boken Hattjakten. Varje gång jag befinner mig i en lada så är det just den känslan jag får tillbaka. Det som jag minns allra tydligast är hur dagsljuset syntes mellan de glesa plankorna i den annars mörka ladan, precis så som det brukar se ut i gamla lador.  Boken har jag inte läst sen jag var liten, men jag bläddrade i den för ett par veckor sen. Nästan nervös letade jag efter just den där bilden, osäker på om den ens fanns på riktigt. Men det fanns den! Den såg inte ut som i min hjärna, utan som en helt vanlig bild. Om jag enbart hade läst boken som vuxen, så hade jag aldrig kunnat uppleva den på det intensiva och djupa sätt som jag gjorde som barn. Bilder kan vara hur fina som helst, men jag upplever dem inte som levande världar längre.

I mitt eget bokskapande så funderar jag en hel del på det där. Skapar jag bilder som går att gå in i? Finns det barn som kommer att minnas mina bilder på det där speciella sättet sen när de blir vuxna? Det skulle vara otroligt roligt.

När jag var liten var det främst bilderna jag gillade i böckerna om Pettson och Findus. Jag gillade att titta på alla mucklorna och vad de hade för sig, och alla andra små detaljer i bilderna. För att vara bilderböcker innehåller de ganska mycket text, så man hinner som barn titta länge på varje bild. Nu som vuxen så är det främst relationen mellan Pettson och Findus som jag gillar. De har fantastiskt fina dialoger, med mycket humor, och texten är skriven på ett sätt som skapar väldigt fina stämningar. Av alla böcker det finns om julen så är Pettson får julbesök min favorit. Den innehåller också ett fint litet exempel på bra dialog. Pepparkaksdegen har på något märkligt sätt blivit mindre i skafferiet:

–Det var väldigt vad den har krympt, sa Pettson.
–Ja, det är konstigt med degar, de försvinner bara, sa Findus.
–Det kanske har varit nån katt här, och ätit av den, föreslog Pettson.
–Kanske det du, sa katten. Eller nån gubbe, kanske.
–Kanske det du, sa gubben.

Eftersom bilderböcker ofta läses av vuxna och barn tillsammans, så är det ju perfekt om de kan uppskattas av både och. Jag skulle gissa att det är en av orsakerna till att böckerna om Pettson och Findus är så populära.

/Sanna

 

Kanini

Malmö stadsbibliotek har byggt om sin barnavdelning! Och den är hur fin som helst!

Jag var där med min sjuåring, och vi blev båda två mycket imponerade. Det första som möter en är böcker, men sen finns det många mysiga krypin, pysselrum och här och var uppmuntras det till klättring och lek. Jag älskar rum som inte känns som vanliga rum, utan som en sagovärld, och så känns hela barnavdelningen. Den har fått namnet Kanini, och tog över tre år att ta fram. Kanini är till för barn mellan 0 och 8 år (avdelningen för 9-12-åringar heter Balagan, och är också fin.)

img_9848

img_9841

img_9853

2

Jag kan tänka mig att Kanini är många föräldraledigas favoritställe. Det finns en massa sköna sittplatser, det går att värma mat och eftersom skor är förbjudna går det utmärkt för små barn att krypa runt på de mjuka mattorna. Kanini har även sagostunder på en massa olika språk samt “skapartisdag”, med pyssel för barn mellan 3 och 8 år.

För finare bilder och mer info klicka här.

Boktips: Titta ner i havet

dsc04032

För ett par dagar sedan fick jag höra att hälften av allt liv i haven har försvunnit på lite drygt 40 år. Det är så förfärligt att det inte riktigt går att ta in. De känsliga korallerna kan mycket väl försvinna helt under min livstid. En forskare jämför människans massutrotning av havets arter med massutrotningen som orsakades av en asteroid för ungefär 66 miljoner år sedan, då dinosaurierna försvann. Med tanke på allt det känns det fint att rikta blicken ner i havet och lära sig mer om det liv som ännu finns kvar.

Titta ner i havet är en faktabok fylld av flikar att öppna. Som en julkalender ungefär. Den innehåller korta texter om allt möjligt som finns i havet. Sidorna är gjorda av tjock kartong med rundade hörn, och hela boken känns tålig.

När mitt barn och jag läser den så är det just det där med flikarna vi tycker är roligast. Vi bläddrar runt och lyfter de flikar vi tycker verkar mest spännande. Texterna är så korta att de aldrig hinner bli tråkiga. Men vissa saker vill vi veta mer om, och då googlar vi efter mer information. Till exempel så hittar vi en papegojfisk “som gömmer sig inuti en geléartad påse”. Jag tänkte att illustratören måste ha överdrivit lite här, men det visar sig att naturen är mer otrolig än vad man kan tänka sig.

dsc04037

Ett annat djur vi upptäcker i boken är Praya dubia. “Lika smal som din handled men kan bli längre än en blåval”. Att läsa om saker jag själv inte kände till, tillsammans med mitt barn, känns väldigt fint. Vi upptäcker och fascineras verkligen tillsammans.

dsc04034

Titta ner i havet är skiven av Kate Davies och illustrerad av Colin King. Den ges ut av Ordalaget bokförlag.

/Sanna

En sån dag

dsc04025

I våras hade förlaget Opal en bilderbokstävling i Sven Nordqvists ära. “Den vill jag vara med i” tänkte jag. Planen var att göra klart manuset i god tid och att slippa stressa. Jag brukar ha ganska lätt för att få idéer till böcker, och tänkte att det liksom skulle lösa sig av sig självt. Det brukar alltid dyka upp manusidéer när jag duschar, promenerar eller just innan jag somnar. Ibland även när jag faktiskt sover, som min första bok Djungelön. Men på nåt vis gick veckorna utan att något hände. Då bytte jag strategi. Jag började skissa på karaktärer och miljöer och aktivt fundera på vad jag ville skicka in för typ av manus. Trots att det inte behövdes, så ville jag att mitt manus skulle ha någon slags koppling till Sven Nordqvists böcker. Ett kort tag kändes det som en bra idé att göra väldigt detaljerade bilder, precis som Sven gör. Men min stil har aldrig varit detaljerad, så den tanken släppte jag snabbt. Jag har läst många av Sven Nordqvists böcker både som barn och som vuxen. De jag gillar bäst är böckerna om Pettson och Findus. Som barn gillade jag främst alla spännande detaljer och de små figurerna i bilderna. Som vuxen är det mest relationen mellan gubben Pettson och katten Findus som intresserar mig. Hur deras väldigt olika personligheter passar så bra ihop, och så den fantastiska dialogen. Därför bestämde jag mig för att skriva ett manus med två karaktärer. Influerad av mitt eget liv blev det en mamma och en dotter. De är lite löst baserade på min egen och min dotters personlighet, men fick på något sätt eget liv och blev till slut ändå ganska olika.

dsc04023

Jag är inte så noga med mina skissböcker. Det här uppslaget innehåller både tidiga skisser på de två karaktärerna samt hänga gubbe med min dotter.

En sak som hämtades från verkligheten var mammans anade nedstämdhet. För ett par år sen, när jag var mitt uppe i att må dåligt, hade jag inte kunnat skriva om det, men nu kändes det bra att få med i en bok. I boken förklaras det inte varför mamman mår dåligt. Trots att hon är delvis baserad på mig själv, så kan jag komma på mig själv med att undra varför hon mår som hon mår. Jag skulle kunna hitta på något, det är ju trots allt jag som hittat på henne, men det känns helt fel. Hon är sin egen och världen i boken kan jag nu i efterhand inte påverka.

dsc04018

Jag brukar skissa upp uppslagen väldigt smått i början, och bara rita ut det allra viktigaste.

Eftersom jag har högläst en hel del för mitt barn, så funderar jag mycket på vilken sorts texter som fungerar bra vid högläsning och vilka som fungerar sämre. En sak som jag  märkt är jag jag tycker om att läsa dialog. Så i den här boken finns enbart dialog. Jag jobbade mycket med att göra det tydligt med vem som säger vad. Barnets repliker är skrivna i färgglada versaler, och mammans i svarta gemener. För att göra det tydligt även för den som inte läser själv, så har jag låtit barnet säga ordet “mamma” väldigt ofta. Då förstår man vem som talar till vem. Samtidigt så är det hämtat direkt från verkligheten och kan säkert väcka igenkänning.

dsc04021

Här är skissen till uppslag nummer ett.

dsc04031

Och såhär blev det färdiga uppslaget.

En annan sak som jag jobbade mycket med var att berätta med subtila medel. Små detaljer kan säga väldigt mycket. Vilket håll någon är vänd, vilken färg något har, vilka småsaker som ligger utspridda i bakgrunden. En grå tjocktröja kan få symbolisera något helt annat. Ett barn tänker säkert inte på det, men jag tror ändå att såna små saker påverkar läsupplevelsen.

dsc04027

Jag fick göra en tapet! Så otroligt roligt!

Mina tidigare böcker har inte känts lika personliga som En sån dag, och det kändes extra nervöst att skicka in det här manuset. Därför kändes det också extra skönt när jag till slut fick veta att jag vunnit tävlingen.

Nu är boken färdig och tryckt, och är på väg ut i världen. Jag kan inte göra annat än att hoppas att den tas emot väl. Det är alltid kul att höra vad små och stora läsare tycker om boken man jobbat med så länge, så tveka inte att skicka iväg ett litet mejl och berätta: sanna@sannaborell.se

/Sanna

Tips!

Nu på torsdag (22/9) kommer första avsnittet av barnbokspodden Bladen brinner! De börjar storartat, med att prata med Barbro Lindgren och Mårten Sandén. Det går bland annat att lyssna direkt på deras sida, men också på iTunes, Acast osv.

De som ligger bakom podden är Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo. Båda är författare och har jobbat med barnböcker på olika sätt.

Med en så snygg logga (av Emma Adbåge) och ett så bra namn så kan det ju inte bli annat än bra!

1273bd_dbbed16d31cb4849b25f8d304b2d6a52mv2_d_2500_2500_s_4_2

/Sanna

 

Välkomna till bokhösten!

Nu är hösten här! Den “bokigaste” årstiden av dem alla. Många nya spännande böcker släpps (själv ser jag fram emot att läsa Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman), flera bokrelaterade grejer händer (till exempel Läslovet vecka 44) och så är det som om hela vädret och naturen anpassar sig för att bättre passa läsning och mys.

Om två veckor är det dags för den stora bokhögtiden Bokmässan i Göteborg. Själv åker jag dit över dagen, på lördagen, och det känns alldeles tillräckligt. Då passar jag på att signera min senaste bok En sån dag kl 15 i Opals monter.

Senare i höst blir det dags för Augustpriset. Förra året nominerades Hanna Gustavssons Iggy 4-ever, och det går väl inte att slå, men det ska bli spännande att se vilka som blir nominerade, och vinner, i år.

Efter det väntar vintern med ännu mörkare kvällar och hårda klappar, men det tar vi då. Nu är det höst och vi på Barnboksverket känner oss peppade och hoppas att ni följer med oss genom recensioner, intervjuer, boktips och mycket annat som har med barnlitteratur att göra! Nu kör vi!

/Sanna