Kanini

Malmö stadsbibliotek har byggt om sin barnavdelning! Och den är hur fin som helst!

Jag var där med min sjuåring, och vi blev båda två mycket imponerade. Det första som möter en är böcker, men sen finns det många mysiga krypin, pysselrum och här och var uppmuntras det till klättring och lek. Jag älskar rum som inte känns som vanliga rum, utan som en sagovärld, och så känns hela barnavdelningen. Den har fått namnet Kanini, och tog över tre år att ta fram. Kanini är till för barn mellan 0 och 8 år (avdelningen för 9-12-åringar heter Balagan, och är också fin.)

img_9848

img_9841

img_9853

2

Jag kan tänka mig att Kanini är många föräldraledigas favoritställe. Det finns en massa sköna sittplatser, det går att värma mat och eftersom skor är förbjudna går det utmärkt för små barn att krypa runt på de mjuka mattorna. Kanini har även sagostunder på en massa olika språk samt ”skapartisdag”, med pyssel för barn mellan 3 och 8 år.

För finare bilder och mer info klicka här.

Boktips: Titta ner i havet

dsc04032

För ett par dagar sedan fick jag höra att hälften av allt liv i haven har försvunnit på lite drygt 40 år. Det är så förfärligt att det inte riktigt går att ta in. De känsliga korallerna kan mycket väl försvinna helt under min livstid. En forskare jämför människans massutrotning av havets arter med massutrotningen som orsakades av en asteroid för ungefär 66 miljoner år sedan, då dinosaurierna försvann. Med tanke på allt det känns det fint att rikta blicken ner i havet och lära sig mer om det liv som ännu finns kvar.

Titta ner i havet är en faktabok fylld av flikar att öppna. Som en julkalender ungefär. Den innehåller korta texter om allt möjligt som finns i havet. Sidorna är gjorda av tjock kartong med rundade hörn, och hela boken känns tålig.

När mitt barn och jag läser den så är det just det där med flikarna vi tycker är roligast. Vi bläddrar runt och lyfter de flikar vi tycker verkar mest spännande. Texterna är så korta att de aldrig hinner bli tråkiga. Men vissa saker vill vi veta mer om, och då googlar vi efter mer information. Till exempel så hittar vi en papegojfisk ”som gömmer sig inuti en geléartad påse”. Jag tänkte att illustratören måste ha överdrivit lite här, men det visar sig att naturen är mer otrolig än vad man kan tänka sig.

dsc04037

Ett annat djur vi upptäcker i boken är Praya dubia. ”Lika smal som din handled men kan bli längre än en blåval”. Att läsa om saker jag själv inte kände till, tillsammans med mitt barn, känns väldigt fint. Vi upptäcker och fascineras verkligen tillsammans.

dsc04034

Titta ner i havet är skiven av Kate Davies och illustrerad av Colin King. Den ges ut av Ordalaget bokförlag.

/Sanna

En sån dag

dsc04025

I våras hade förlaget Opal en bilderbokstävling i Sven Nordqvists ära. ”Den vill jag vara med i” tänkte jag. Planen var att göra klart manuset i god tid och att slippa stressa. Jag brukar ha ganska lätt för att få idéer till böcker, och tänkte att det liksom skulle lösa sig av sig självt. Det brukar alltid dyka upp manusidéer när jag duschar, promenerar eller just innan jag somnar. Ibland även när jag faktiskt sover, som min första bok Djungelön. Men på nåt vis gick veckorna utan att något hände. Då bytte jag strategi. Jag började skissa på karaktärer och miljöer och aktivt fundera på vad jag ville skicka in för typ av manus. Trots att det inte behövdes, så ville jag att mitt manus skulle ha någon slags koppling till Sven Nordqvists böcker. Ett kort tag kändes det som en bra idé att göra väldigt detaljerade bilder, precis som Sven gör. Men min stil har aldrig varit detaljerad, så den tanken släppte jag snabbt. Jag har läst många av Sven Nordqvists böcker både som barn och som vuxen. De jag gillar bäst är böckerna om Pettson och Findus. Som barn gillade jag främst alla spännande detaljer och de små figurerna i bilderna. Som vuxen är det mest relationen mellan gubben Pettson och katten Findus som intresserar mig. Hur deras väldigt olika personligheter passar så bra ihop, och så den fantastiska dialogen. Därför bestämde jag mig för att skriva ett manus med två karaktärer. Influerad av mitt eget liv blev det en mamma och en dotter. De är lite löst baserade på min egen och min dotters personlighet, men fick på något sätt eget liv och blev till slut ändå ganska olika.

dsc04023

Jag är inte så noga med mina skissböcker. Det här uppslaget innehåller både tidiga skisser på de två karaktärerna samt hänga gubbe med min dotter.

En sak som hämtades från verkligheten var mammans anade nedstämdhet. För ett par år sen, när jag var mitt uppe i att må dåligt, hade jag inte kunnat skriva om det, men nu kändes det bra att få med i en bok. I boken förklaras det inte varför mamman mår dåligt. Trots att hon är delvis baserad på mig själv, så kan jag komma på mig själv med att undra varför hon mår som hon mår. Jag skulle kunna hitta på något, det är ju trots allt jag som hittat på henne, men det känns helt fel. Hon är sin egen och världen i boken kan jag nu i efterhand inte påverka.

dsc04018

Jag brukar skissa upp uppslagen väldigt smått i början, och bara rita ut det allra viktigaste.

Eftersom jag har högläst en hel del för mitt barn, så funderar jag mycket på vilken sorts texter som fungerar bra vid högläsning och vilka som fungerar sämre. En sak som jag  märkt är jag jag tycker om att läsa dialog. Så i den här boken finns enbart dialog. Jag jobbade mycket med att göra det tydligt med vem som säger vad. Barnets repliker är skrivna i färgglada versaler, och mammans i svarta gemener. För att göra det tydligt även för den som inte läser själv, så har jag låtit barnet säga ordet ”mamma” väldigt ofta. Då förstår man vem som talar till vem. Samtidigt så är det hämtat direkt från verkligheten och kan säkert väcka igenkänning.

dsc04021

Här är skissen till uppslag nummer ett.

dsc04031

Och såhär blev det färdiga uppslaget.

En annan sak som jag jobbade mycket med var att berätta med subtila medel. Små detaljer kan säga väldigt mycket. Vilket håll någon är vänd, vilken färg något har, vilka småsaker som ligger utspridda i bakgrunden. En grå tjocktröja kan få symbolisera något helt annat. Ett barn tänker säkert inte på det, men jag tror ändå att såna små saker påverkar läsupplevelsen.

dsc04027

Jag fick göra en tapet! Så otroligt roligt!

Mina tidigare böcker har inte känts lika personliga som En sån dag, och det kändes extra nervöst att skicka in det här manuset. Därför kändes det också extra skönt när jag till slut fick veta att jag vunnit tävlingen.

Nu är boken färdig och tryckt, och är på väg ut i världen. Jag kan inte göra annat än att hoppas att den tas emot väl. Det är alltid kul att höra vad små och stora läsare tycker om boken man jobbat med så länge, så tveka inte att skicka iväg ett litet mejl och berätta: sanna@sannaborell.se

/Sanna

Tips!

Nu på torsdag (22/9) kommer första avsnittet av barnbokspodden Bladen brinner! De börjar storartat, med att prata med Barbro Lindgren och Mårten Sandén. Det går bland annat att lyssna direkt på deras sida, men också på iTunes, Acast osv.

De som ligger bakom podden är Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo. Båda är författare och har jobbat med barnböcker på olika sätt.

Med en så snygg logga (av Emma Adbåge) och ett så bra namn så kan det ju inte bli annat än bra!

1273bd_dbbed16d31cb4849b25f8d304b2d6a52mv2_d_2500_2500_s_4_2

/Sanna

 

Välkomna till bokhösten!

Nu är hösten här! Den ”bokigaste” årstiden av dem alla. Många nya spännande böcker släpps (själv ser jag fram emot att läsa Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman), flera bokrelaterade grejer händer (till exempel Läslovet vecka 44) och så är det som om hela vädret och naturen anpassar sig för att bättre passa läsning och mys.

Om två veckor är det dags för den stora bokhögtiden Bokmässan i Göteborg. Själv åker jag dit över dagen, på lördagen, och det känns alldeles tillräckligt. Då passar jag på att signera min senaste bok En sån dag kl 15 i Opals monter.

Senare i höst blir det dags för Augustpriset. Förra året nominerades Hanna Gustavssons Iggy 4-ever, och det går väl inte att slå, men det ska bli spännande att se vilka som blir nominerade, och vinner, i år.

Efter det väntar vintern med ännu mörkare kvällar och hårda klappar, men det tar vi då. Nu är det höst och vi på Barnboksverket känner oss peppade och hoppas att ni följer med oss genom recensioner, intervjuer, boktips och mycket annat som har med barnlitteratur att göra! Nu kör vi!

/Sanna

Barnboksverket diskuterar: Så har jag det nu, av Meg Rosoff

15918737

Årets ALMA-pristagare är Meg Rosoff. Hon är en amerikansk författare som numera bor i London. Hon har inte skrivit så värst många böcker, och var heller inte speciellt känd i Sverige innan hon fick ALMA-priset. Frida och Sanna på Barnboksverket har läst Rosoffs debut Så har jag det nu (How I Live Now).

Frida: Vad är det som starkast hänger kvar hos dig efter att du läst klart boken?

Sanna: Det som hänger kvar hos mig är att den handlar om krig i nutid. Det känns liksom skrämmande rimligt. Och mycket, mycket otäckt.

Frida: Jag visste ingenting om handlingen när jag började läsa boken och jag fattade först inte att det var nutid. Ett tag där i början försökte jag lista ut vilket krig det handlade om. Ändå kändes det lite overkligt för mig ganska långt in i boken.

Sanna: Det verkade kännas overkligt även för karaktärerna i boken. Det gillade jag. Hur huvudpersonen är i sin lilla bubbla och hur kriget smyger sig på och sakta förstör allt.

Frida: Ja de var inte lillgamla och oroade sig för världen i stort utan var mer intresserade av sitt, det kändes verkligt på något sätt. Kanske det är en coping strategi också…

Sanna: Ja. Det bästa med boken tycker jag egentligen var hur barnen lever utan vuxna. Hur de först njuter av det, innan saker och ting blir farliga på riktigt. Jag tror att jag hade gillat det ännu mer om jag läste boken som tonåring.

Frida: Ja de vuxna är på något konstigt sätt frånvarande även när de är med, de är inte så viktiga liksom.
En annan grej som jag gillade är att jag hade lite svårt att få en tydlig bild av karaktärerna. De beskrivs i och för sig ganska karikatyrsmässigt med få, utmärkande drag, men för mig kändes det ändå lite som att det kunde varit vem som helst. På ett bra sätt! Trots att flera av dragen var viktiga för handlingen, Daisys ätstörningar, Edmonds skruffighet, Osberts dryghet etc. För mig var det verkligen inte personerna som fängslade utan något annat, mer svårdefinierat.

Sanna: Boken innehåller inte någon egentlig dialog heller. Allt berättas i jagform av huvudpersonen. Så det är bara hennes bild av de andra personerna osv som vi får veta. Jag har förstått att vissa hatar språket i boken, medan andra gillar det. Själv tyckte jag om hur “pratigt” det var. Men jag känner också att jag borde läst den på originalspråket istället för på svenska. Läste du den på svenska?

Frida: Jag läste den på engelska. Gillade faktiskt att Daisy’s berättande är så “matter-of-factly”, inga stora känslostormar utan mest ett konstaterande av vad som händer, även när det är väldigt otäckt.

Sanna: Men visst har hon humor också? En mörk, rolig humor, tycker jag.

Frida: Jo absolut, hon är inte som en robot. Mer cool. Eller så är det bara känslan av att man är i hennes huvud som är liksom, rofylld, fast det händer massor runtomkring.

Sanna: Jag tycker att det är väldig roligt, och hoppfullt, att Meg Rosoff var 47 år när Så har jag det nu, hennes debut, kom ut. Jag har än så länge inte läst någon av hennes andra böcker, men är rätt nyfiken. Speciellt eftersom de verkar vara väldigt olika. Har du tänkt läsa fler?

Frida: Hm, jag vet inte riktigt. Jag gillade mycket med boken, känslan och att det kändes som att Daisy var en verklig person, att man var henne, och att kriget kändes verkligt. Men själva storyn mellan personerna, t.ex. kärlekshistorien tyckte jag inte var något speciellt. Det var lite cheesy och inget som fångade mig. Å andra sidan var boken snabbläst och jag är lite nyfiken på vad hon mer har skrivit. Vi får se!
En sak till! Jag läste nu precis i motiveringen till ALMA-priset att “[…]Rosoffs empati för och lojalitet med unga [är] fullständig”. Och det kan jag hålla med om!

Sanna: Ja, det är sant! Dessutom har hon med hundar i alla sina böcker 🙂

Frida: Haha jag är ingen hundmänniska, det är inget som tillför något för min del 🙂 “kryddar svärta med humor” är något annat som står i motiveringen till priset. Känns som att det var precis de två saker vi också fångade upp 🙂

Sanna: Ja. Dock gillade jag förresten inte alls slutet på boken. Jag känner mig fortfarande lite arg över det.

Frida: Vad var det som du inte gillade?

Sanna: Det var nog dels att det hoppade så mycket i tiden. Allt hade liksom “svalnat” på nåt sätt tyckte jag. Jag hade nog föredragit att boken slutade tidigare. Den sista delen kändes rätt så onödig för mig. Och jag fick ändå inte veta vissa saker som jag verkligen ville veta.

Frida: Aha. Ja jag såg ju filmen så jag blandar ihop det lite. Det var jättekonstigt, personerna var helt annorlunda, Edmond var t.ex. äldst av syskonen och en tonårshunk………..

Sanna: Han är väl 14 i boken, och det kanske inte går för sig i en film…

Frida: Haha nä men han var inte ens det minsta scruffy, bara hunkig. Och den där genomträngande blicken var lite läskig på film, mer crazy-eyes stalkig hehe…

Sanna: Ok, det låter som att jag inte ska se filmen.

Frida: Nej gör det inte.

Sanna: Ok 🙂

Frida: Det var också helt weird att plötsligt få se Daisy utifrån, hon blev mer av en främling.

Sanna: Det är nog svårt att få fram det där nära på film. Man hör inte vad de tänker (och när man gör det brukar det bli rätt fånigt).

Recension: Barnen upptäcker naturen

IMG_8671

När jag såg omslaget till boken Barnen upptäcker naturen fick jag höga förväntningar om en bok med många tips på aktiviteter i naturen att göra med mitt barn. Jag har alltid gillat naturen, i lagom stora doser. Det är kul att kunna namnen på åtminstone vissa av alla fåglar man ser, och att se vilket djur som ätit av en kotte. Barnen upptäcker naturen är full av små roliga saker som hur man gör maskrosskrift, hur man kan bygga en koja och hur olika djurspår ser ut. Min personliga favorit är uppslaget med Lekar i skogen. Där handlar det egentligen inte om kunskap om naturen, utan snarare om att uppleva den.

Texten är uppdelad i korta stycken, och det är många illustrationer på varje sida. Ett extra plus med bilderna är att vi får se att barn med alla möjliga hudfärger är ute i naturen, och att en rullstol inte behöver vara ett hinder för att vara med och upptäcka. Kanske självklart, men så är det inte alltid i barnbokssammanhang.

En rolig bok att återkomma till när det är dags att bege sig ut till skogen, stranden eller bara ta en titt på stjärnhimlen!

Boken är skapad av Brita Granström och Mick Manning och är utgiven på Ordalaget bokförlag. Brita och Mick har gjort flera andra böcker tillsammans. Ta en titt på dem här.

Sanna

Recension: Banditsagor – Stulna berättelser

Stulna_sagor1

Det är alltid roligt att få läsa en nyutgiven bok. Extra roligt är det när den har guld på omslaget och ett spännande namn, som Stulna berättelser. “Vad är det här?“ tänker man. “Det verkar spännande!“ Sen börjar man läsa för sitt barn och det säger “Läs mer!“. Perfekt! Jag som bara fått läsa Bamse i mer än ett år.

Bakom boken står teatergruppen Banditsagor och willa holma förlag. Gruppen Banditsagor har sedan 2008 satt upp föreställningar baserade på folksagor. Boken innehåller åtta berättelser, skrivna av olika författare och illustrerade av olika illustratörer. I vissa fall är det uppenbart vilken saga man utgått från (som Snövit och de sju sjuksköterskorna) medan andra för mig är ett mysterium (som till exempel BOOM!).

Stulna_sagor2

Den underbara häxkatten, ritad av Ellen Norlund.

Min favoritkaraktär finner jag i den första berättelsen, Gumman i rädda skogen (skriven av Elin Ruuth, illustrerad av Ellen Norlund). Det är en häxkatt, och denna katt är värd att citeras:

-Vad gör häxkatter då?
-Mest ligger vi framför spisen och tvättar oss, sa katten. Men ibland …
-Ibland vadå? undrade gumman.
-Ibland hostar vi upp en hårboll också, sa katten belåtet.
-Kan du inte trolla? frågade gumman.
-Det tror jag inte, sa katten. Det är du som är häxan. Kan DU trolla?

En kväll tar barnets mormor över och läser ur boken. Burger Princess, som inspirerats av Prinsessan på ärten, får högsta betyg. Mitt i Baby Yaga blir det för otäckt för mormor, som slutar läsa. “Va? Hur otäck kan den vara?“ tänker jag, och fortsätter läsa för barnet (som vid det laget har tjatat om att få höra slutet). Visst, den var otäck, men för barnet var nog det otäckaste att bli lämnad med en halv läskig saga och sin egen fantasi.

Folksagor innehåller ofta elaka styvmödrar, onda häxor, kroppar som styckas och barn som dör. I flera av berättelserna i Stulna berättelser är handlingen förflyttad till nutid. Och ibland till och med till Malmö. Det blir såklart läskigare. Kanske på gränsen för vissa.

Som illustratör blir jag extra glad av illustrationerna. Hela boken är snyggt illustrerad, i olika stilar. Hanna Petersson gör en modern version av Oden med Hugin och Munin intatuerade på armarna, och med nutida ansiktsbehåring. María Herguetas halvrealistiska stil och tjusiga färgskala får mig att googla efter fler av hennes bilder, och gör mig sugen på spaghetti.

Stulna_sagor4

Illustration: Hanna Petersson

Stulna_sagor3

Illustration: María Hergueta

Helhetsintrycket av boken är att den känns väl genomarbetad och att alla inblandade har haft roligt under processen.

Rekommenderas!

De inblandade är:
Gumman i rädda skogen: Elin Ruuth, text, Ellen Nordlund bild                                   Snövit och de sju sjuksköterskorna: Sara Hansson, text och bild                                      Stora Sören och Lilla Limpan: Henrik Bromander, text och bild                                           Baby Yaga: Sara Tuss Efrik, text, Mark Efrik Hammarberg, bild                                             Boom!: Manda Stenström, text, Emil Strandberg, bild                                                             Pappan och allt som är farligt: Viktor Algren, text, Hanna Petersson, bild                            Burger Princess: Henrik Johansson, text, Maria Hergueta, bild                                             Sagan om ormen: Nils Markus Karlsson & Annika Nyman, text, Evelina Johansson, bild                                                                                                                                               /Sanna

Recension: Bildriket – en konstbok för unga

68048q90w179a0l0e0bgffffffr0

Bildriket är en konstbok som beskriver 35 av ”världens mest kända målningar”. Med ”världen” menas dock främst västvärlden. Och föga förvånande är nästan alla konstnärer män (32 av 35). Jag blir inte heller förvånad över vilka vita, döda män som valts ut. Det är klassiker som Leonardo da Vinci, Michaelangelo, Rembrandt, Turner, Renoir, Manet, Vincent van Gogh, Degas, Munch, Klimt, Matisse, Monet och givetvis Picasso.
Lyckas man se förbi det så är det trots allt en bra bok. Det absolut bästa är alla små faktatexter med pilar till intressanta detaljer i målningarna. De pekar till exempel ut Michelangelos självporträtt, som en ihålig skinnsäck, på Sixtinska kapellets tak, och om John Millais målning Ofelia står det ”Kan du se något som påminner om en dödskalle bland löven på stranden? Det kanske är en oavsiktlig skugga som har den effekten eller så är det en avsiktlig påminnelse om döden”.
När man läser boken får man veta vad konstnärerna egentligen tänkte, och varför målningarna är uppbyggda som de är. Olika perspektiv och färger finns inte där av slump, utan är valda av en anledning.
Själv tröttnar jag aldrig på den symbolmättade Arnolfinis trolovning av Jan van Eyck. Varje detalj betyder något och när man får veta vad så är det som att upptäcka ett bortglömt språk. Jag tror att det är just det där, att få se och förstå något som man först inte ser eller förstår, som är den största behållningen med den här boken. Om man inte riktigt vet hur man ska prata om konst så ger boken många förslag på det.
Bildriket är skriven av Rosie Dickins och är utgiven av Ordalaget bokförlag.

van-eyck-arnolfini

Arnolfinis trolovning

/Sanna