Ilon Wikland

En intressant intervju med Ilon Wikland i Sverige! går att se här. Det skulle vara roligt att få se hennes första version av Ronja Rövardotter. Jag tror att jag skulle gilla den mer. Astrid Lindgren kanske la sig i illustrationerna lite för mycket.

Intervju

Bibliotekarin

Nedan följer en ny intervju med skolbibliotekarien Karin Torstensson, a.k.a. Bibliotekarin. Mycket nöje!

/Sanna

Jag har hört att du har lite udda och roliga sätt att väcka intresse för böcker och läsning? Kan du ge oss några exempel?

Ja, det kan jag göra. När jag träffar förskoleklassen första gången låter jag dem följa en röd tråd som jag slingrat genom hela bibblan. Längs tråden har jag bland annat lagt kritor, sax, gosedjurshund och söndriga böcker. Sedan har jag läst Historien om någon. Utifrån det har vi pratat om bokvård på ett sätt som har fungerat väldigt bra.

20141120_155640

Historien om någon, med rekvisita.

När jag hade skräcktema med de äldre eleverna hade jag rödfärgat hår, röda linser och huggtänder speciellt gjutna för mina tänder, och mycket röda och svarta kläder.

20141120_222720(1)

Karin med röda linser.

När vi hade fantasytema hade jag med lite rekvisita, bland annat en Narniaportal gjord av ett dockskåp. Jag hade också en “rustningring”, och en gosedjursdrake med mig. När jag visade Harry Potter-glasögon, visste alla vad det skulle handlade om. När jag skulle boktipsa om Monsterflickan drog jag ett hårstrå från huvudet och förklarade att boken handlar om en tjej som från sin garderob kan transportera sig till den person som hårstrået tillhört.

20141120_165328

En mexikansk drake av trä, Narniaskåpet och Harry Potter-glasögon.

I en bok, Beastly, spelade rosor en stor roll, då hade jag med eterisk rosolja för att skapa feeling. I den boken finns det chatt-partier med och då delade jag ut attribut för de olika sagokaraktärerna till eleverna och lät dem läsa upp ”sin” del. Odjuret påminde t.ex. om Chewbacca så då hade jag en miniatyr av honom. En annan sagokaraktär var H.C. Andersons lilla sjöjungfru och då delade jag ut en miniatyr av statyn av henne.

En annan grej jag gjort är att jag gömmer en dagbok i klassrummet. Sen bryter jag mig in i den och läser upp det första som står i den. Det får väldigt starka reaktioner, “nej, man får inte läsa andras dagböcker”, men egentligen är det ju jag själv som skrivit i dagboken. Dagboken blir sedan klassens egen gemensamma dagbok i vilken de får härma sättet att skriva dagbok på.

Jag har också en läsglädjevagn. Det är en vanlig bokvagn där jag satt ett stort laminerat frågetecken på. Vad jag har med mig på den varierar och eftersom jag inte vill att de ska tjuvtitta innan det är dags, har jag en vampyrmantel som täcker dess innehåll. En sån grej är ju superlätt att göra, och den väcker mycket uppmärksamhet och nyfikenhet på skolan även i de klasser jag inte har den i.

Vad har du fått för reaktioner?

Det med röda linser var väldigt effektivt. Jag råkade skrämma den biträdande rektorn. Barnen blir nyfikna och undrar vad som är på gång. Man märker att de pratar om det hemma och så. Det blir ju roligare för mig också. Jag tycker att man tänka brett och inte bara prata om böcker. När det har handlat om portaler har vi pratat Minecraft. Vi pratar ofta om musik, spel och filmer.

Har du några tips att göra högläsningen roligare?

När man kan skrika till som ljudeffekt så ska man göra det. Jag tycker inte om att prata med olika röster, men ibland sänker jag rösten, och ibland skrattar jag till. Jag sitter nästan aldrig ner när jag högläser, utan går omkring. Jag tycker om att välja pinsamma ställen i böcker, så man får rodna tillsammans. Det är också bra med spännande delar av boken där man undrar hur det ska gå. Det är främst de typerna av partier jag väljer ut. Det är viktigt att ha inlevelse och variera.

I bilderböcker använder jag post it-lappar. Jag sätter dem över delar av bilder, för att få en dialog kring vad det kan vara under. Jag kan täcka över Herr Kattzons reaktion när kattungen Lilla Morrhår ska bo hos dem. Det är något som Herr Kattzon inte alls gillar, medan det i texten står att de nog kommer trivas ihop.

Vi pratar mycket om bilderna. I boken Krokodilen som inte gillade vatten fick barnen först se bokens tapet, och gissa vad den handlade om. I den boken finns också ett ställe där krokodilen är på väg att nysa. Innan jag vänder blad så säger jag att jag inte vet om jag vågar titta på den snoriga bilden som förmodligen kommer på nästa uppslag. Då låter jag dem se den och reagera först och i det fallet var det inte en snorig bild, utan något helt annat…

Även i Lilla snälla varg finns ett spännande ögonblick när man tror att vargen Rolf ska äta upp Tanten. Där låter jag också barnen titta först och då brukar de börja skratta när det visar sig hända något helt annat. Vi ylar förresten tillsammans till den också, och blåser och flåsar. Jag täcker över Lilla grisens hus med post it-lappar så att barnen får gissa om han lyckas blåsa omkull huset eller inte.

Mycket inlevelse är det viktigaste när man högläser. Och att använda kroppsspråk. När man själv inte kan göra ljudeffekter får de hjälpa till, det kan gälla snarkningar. Jag tror också att om man gör något på ett roligt sätt så lär man sig av bara farten. Jag tänker också “nu ska vi uppleva det här tillsammans”. Att chocka och förvåna kan vara bra. Att det händer något annat än att jag bara står där framme helt stilla och pratar är viktigt.

Recension: Luna & friends

luna2

Luna & friends är en målarbok skapad av Luna Dsign. Den är full av olika fantasifulla figurer, i olika fantasifulla miljöer. På varje sida kan man hitta katten Luna.
Ett plus är absolut att bilderna är så detaljrika. När jag var liten orkade jag aldrig fylla i de stora fälten utan tyckte mest om att noga välja ut ögonfärger osv. Vissa detaljer i målarboken kan jag trots det tycka är lite väl små. De kanske passar vuxna, med smala pennor, men blir svåra för små barn. Linjerna är dessutom väldigt tunna, så man får vara noga när man ritar. Vissa fält kan man inte fylla i, för de är redan svarta. Lite synd tycker jag, som kanske inte vill att dinosaurien som får sina tänder borstade ska vara helt svart i munnen.

luna3

En glassig sida ur målarboken Luna & friends.

Ofta när jag tittar på en illustratörs bilder för första gången så kommer jag att tänka på någon annan illustratörs bilder.  “Aha, den här personen gör samma typ av ögon som den där” eller “den här personen måste gilla den där och den där illustratören”. Här kommer jag dock inte att tänka på någon annan, och det är roligt!
Målarboken är gjord av tjockt, bra papper. Varje sida är dessutom perforerad så att man kan riva ut den och sätta upp på väggen.
Så, en lite annorlunda, fantasifull målarbok med många detaljer, passande för barn (och vuxna) som gillar pilliga saker.

luna4

Länkar för den som vill se mer:

www.lunadsign.se

http://designofluna.blogspot.se/

http://shop.lunapalandet.se/

/Sanna

“Swedish Picture Books and Gender Ambiguity”

Jag tycker att det är väldigt roligt att läsa om hur andra länder uppfattar Sverige. Kanske för att det nästan alltid är positiva saker som skrivs 😀

I det här blogginlägget skriver amerikanen Laura Reiko Simeon om hur svenska bilderböcker uppfattas ur ett genusperspektiv. Det står bland annat att det finns amerikanska barnböcker som uppmuntrar acceptans av barn som bryter sig loss ur könsnormer men “The point of these stories is that a character is acting in opposition to gender norms, but for children who may not yet be aware that they’re “not supposed to” do or like certain things, these well-intentioned books could introduce self-consciousness.” Just det där får mig att minnas när jag i mellanstadiet fick lära mig om fördomar. Jag tror aldrig att fördomarna i klassen ökat så snabbt som just då. “Tjejer kan också vara bra på att spela fotboll.” (Jaha, är alltså killar bättre på fotboll?) “Det är helt okej att inte vara blond.” (Jaha, anses det bättre att vara blond?) Osv osv.

När jag läser böcker för mitt barn så tycker jag om när det som är “udda” får vara helt “normalt”. Om någon har två mammor så behöver man inte göra en grej av det, typ “Stina har två mammor, det är helt okej”, utan bara skriva “Stina och hennes mammor ska ut på äventyr idag”.

Jag läste nyligen en bok om en pojke med kjol för mitt barn. Det nämndes aldrig i texten att han hade kjol och det påverkade inte handlingen på något sätt. Trots det så var jag tvungen att fånigt påpeka det för mitt barn, för jag var så nyfiken på om hon funderat på hans kjol. Jag sa “vilken fin kjol han har” för att få en reaktion. Hon svarade “ja” och började prata om annat. Precis så önskar jag att det alltid kan få vara.

/Sanna

 

 

Intervju: Elias S. Ericson

Förra hösten gick jag den roliga kursen Bilderböcker för barn på HDK i Göteborg. Där fanns flera väldigt begåvade personer. En av dem var Elias S. Ericson. Nu har boken som han jobbade med kommit ut på Kabusa Böcker! Den heter Blompojken och handlar om en pojke som är bra på sitt sätt, utan att gilla “coola bilar” och utan att vara “stor och stark”. Texten är kort och varje ord känns valt med omsorg. Den bildar liksom en rytm och är väldigt lätt att läsa högt. Min favoritdel i texten är:

Liten pojke
Inte stor, men
Inte stark, men
Blompojken han tänker bra
Blompojken han ritar fint
Inte stor och stark
Men annars väldigt bra

Blompojke2

Bilderna tycker jag också mycket om. Färgerna är superfina, och jag gillar att texten har olika färg, beroende på färgerna i bilderna.

Jag vill även tipsa om Elias seriealbum Åror, även om den inte är för barn utan för unga/vuxna.

Här följer en intervju med Elias!

/Sanna

Elias Porträttbild

Hur fick du idén till Blompojken? Visste du direkt hur bilderna skulle se ut eller krävdes det mycket skissande?

Blompojkens kärna kom till på HDK:s kurs Bilderböcker för barn. Efter att jag spenderat timmar på att skriva ett helt annat manus – som jag aldrig riktigt blev nöjd med – åkte jag ut på stan för att komma på andra tankar. Plötsligt när jag var ute och promenerade började Blompojken dikt upp sig själv i mitt huvud. Det var en väldigt konstig upplevelse: den skrev liksom sig själv helt utan förvarning, så jag sprang in i närmsta byggnad och satte mig ner för att skriva och göra de första skisserna. Det ursprungliga manuset har knappt ändrats sedan texten uppenbarade sig för mig den där dagen.

Jag visste dock inte hur bilderna skulle se ut från början, utan gjorde flera små frimärksskisser innan jag förstod hur boken skulle gå ihop. I och med att texten är väldigt enkel var vissa uppslag särskilt svåra att komma på hur jag skulle illustrera. Text och bild skulle samspela, inte säga samma sak!

Gällande karaktärsdesign var det för mig viktigt att om jag nu skulle göra en bilderbok om en pojke skulle han i alla fall inte vara könsnormativ eller vit. Barnbokskulturen präglas fortfarande av ett tråkigt antal blonda, vita pojkar med stereotypt pojkigt könsuttryck. Det finns ingen anledning för mig att bidra fler såna böcker när så många barn exkluderas från media. Jag hoppas att fler barnboksförfattare ska börja förstå vikten av mångfald i kultur: särskilt barnkultur. Att kunna spegla sig själva i fiktionella karaktärer är något alla borde få göra, oavsett kön, sexuell och/eller romantisk läggning, etnicitet, kroppstyp eller funktionsvariation.

Tidig storyboard

Tidig storyboard till Blompojken

Vad är det (om något) du främst vill förmedla med boken?  Vilka vill du helst ska läsa din bok?

Blompojken har många budskap, men främst vill jag berätta att förtryck aldrig är offrets fel. Blompojken måste inte sluta vara normbrytande, folk måste sluta trakassera honom.

Allra helst vill jag att folk som på olika sätt liknar Blompojken ska läsa boken och finna trygghet och stöd. Min personlighet var inte som Blompojkens när jag var liten, men jag kan ändå relatera till känslan av att pressas till att sluta vara annorlunda för att göra omvärlden bekväm. Jag tror jag hade mått bra av en bok med Blompojkens budskap under många olika perioder i mitt liv.

Vad inspirerar dig när du tecknar? Har du några favoritillustratörer/konstnärer?

Jag finner inspiration överallt och har svårt att välja favoriter! Texten i Blompojken inspirerades av spoken word, Vem ska trösta knyttet av Tove Jansson och skrivarstilen som Gro Dahle – som var min lärare under barnbokskursen – har.

Bildkonstnärligt kan jag inte komma på någon specifik person som jag inspirerades av just för Blompojken. Jag har en bred stilmässig smak: alltifrån simpla svenska socialrealistiska serier till överromantiskt blommig 70-talsmanga. Jag tror jag tog in många olika element utan att reflektera över dem aktivt.

Vad har du fått för reaktioner på Blompojken?

Mycket positivt. Folk har berättat väldigt fina historier om både barn och vuxna kunnat relatera till Blompojken på olika sätt. Det gör mig väldigt glad att lyckas nå ut till folk på det viset!

Vad håller du på med nu? Blir det fler bilderböcker i framtiden?

Just nu går jag på Serieskolan i Malmö och försöker att bredda min smak och stil: tillbaka till grunderna för att bli bättre i det långa loppet! Jobbar också på en väldigt annorlunda historia, science fiction-webserien ESPACED. I korta drag handlar den om en tjej i en svensk småstad som råkar bryta sig in i ett rymdskepp och plötsligt finner sig själv i ett science fiction-äventyr. Alla huvudkaraktärer tillhör grupper som är underrepresenterade i media: det känns roligt att kunna göra en historia som mest centrerar kring rymdäventyr men att samtidigt bidra till en större mångfald inom serier! Den går att läsa på espacedcomic.tumblr.com .

 

Illustrationstips

Denna sorgens dag (om en inte röstade på SD, och det gjorde en förhoppningsvis inte) så kanske det kan behövas lite ny inspiration. En av mina absoluta favoritsysselsättningar när jag känner mig lite nere och energilös, oavsett anledning, är att titta på andras illustrationer. På childrensillustrators.com kan man se barnboksillustrationer av varierande kvalitet. Just att den är så varierande tycker jag bara är roligt. Bilden nedan är av David Dean. Enligt mig så brukar text och bild tillsammans lyfta både texten och bilden och det tycker jag de gör här!

81035

/Sanna

Tove Jansson och jag

Jag gillar inte att ha en massa saker framme. Jag har skänkt bort de flesta böcker jag äger, eller burit ner dem i källarförrådet. Men alla böcker som är skrivna av, eller om, Tove Jansson har fått stå kvar. De har en egen hylla (tillsammans med en uppstoppad ekorre).

Precis som för alla andra som gillar Tove Jansson känns det som att just hon och jag har en speciell relation. Jag kan helt enkelt inte svika henne genom att lägga undan hennes böcker. Inte ens Lyssnerskan, som trots sin fantastiska titel och sitt fantastiska omslag inte är speciellt bra.

Egentligen är jag emot alla grejer som säljs med olika muminmotiv på, men i mitt hem finns ändå muminmuggar, muminpappan i porslin, Stinky på handduk, mumintroll i snöglob osv. När min dotter fick namnet Tove var det delvis p.g.a. Tove Jansson.

Kort sagt, jag gillar Tove Jansson och hennes böcker. Hon lyckades skapa en värld som jag tycker om att besöka och karaktärer som jag i verkliga livet ofta stöter på. Jag minns att jag som barn ibland föreställde mig att jag var Lilla My, men senare mer identifierade mig med homsan Toft i boken Sent i november. Nyligen gjorde jag testet “Vem är du i Mumindalen?” och blev till min bestörtning min hatfigur Sniff!

Jag läser då och då om flera av Toves böcker, och försöker ofta att få andra att läsa dem. Här följer min topplista på de tre bästa Tove Jonsson-böckerna! Intressant nog handlar ingen av dem om mumintroll.

Nummer tre: Sommarboken

sommarboken

Nästan varje sommar läser jag Sommarboken. Det är den enda jag gillar av böckerna som Tove skrev för vuxna. Det händer egentligen inte så speciellt spännande saker, men stämningen är fin och somrig.

Nummer två: Vem ska trösta knyttet?
knyttet
Vad jag önskar att Tove hade gjort fler bilderböcker! Både Vem ska trösta knyttet? och Hur gick det sen? är fantastiska. Den farliga resan läste jag aldrig som barn och gillar inte som vuxen. Många tycker att Vem ska trösta knyttet? är svårläst med sin handskrivna skrivstil, vilket är synd. Den innehåller dessutom rätt mycket text.
Nummer ett: Sent i november
sent-i-november

En av mina absoluta favoritböcker, någonsin. Varje mening är så fint formulerad. Helt perfekt.

/Sanna