Det osynliga barnet

Jag älskar Tove Janssons bilder, hennes språk och känslan, av att bli förstådd, som infinner sig vid kontakten med hennes verk. Hennes böcker är av det slaget som verkligen kan beröra både barn och vuxna. En kan läsa om dem otaliga gånger och varje gång finna ett större psykologiskt och existentiellt djup uttryckt med värme och humor.

det osynliga barnet_barnboksverket_jansson

En berättelse som jag vill rekommendera är “Det osynliga barnet”. Bara hur berättelsens osynliga huvudkaraktär är gestaltad är en rörande träffsäker bild. ninni

 

 

 

 

 

Det osynliga barnet är en berättelse om flickan Ninni som har vuxit upp hos en hemsk tant.

”  – Inte arg, förstår ni, sånt kan man begripa. Hon var bara iskall och ironisk.
– Vad är ironisk, frågade mumintrollet.
– Nå, föreställ dig att du snavar på en klibbsvamp och sätter dig mitt i den rensade svampen, sa Tooticki. Det naturliga vore förstås att din mamma blev arg. Men nehej, det blir hon inte. Istället säger hon, kallt och förkrossande: Jag förstår att det där är din uppfattning om att dansa, men jag vore tacksam om du inte gjorde det i maten. Så, ungefär.
– Fy så obehagligt, sa mumintrollet.”

Tooticki tar med Ninni till muminhuset, där hon långsamt börjar återfå sin gestalt. En tass i taget.

Hela berättelsen är skriven med en ljuvlig skärpa och humor och man kan riktigt höra finlandssvenskan! Åh, som jag önskar att jag kunde skriva lika levande som Tove Jansson! Vi behöver verkligen fler berättartalanger som henne och för mig är hon en stor inspiration. Jag inspireras också av hennes tecknarstil, som med få linjer uttrycker så mycket. Jag hoppas att de som är barn nu får tillgång till muminberättelserna, och då inte bara de nygjorda filmerna. Det finns så mycket att upptäcka, uppleva, lära sig och drömma om i muminvärldarna! Och en rejäl tankeställare för de vuxna som är ironiska och nedlåtande mot barn.

Mer mumin åt folket!

/Marta