Recension: Anden, Döden och tulpanen

Författare och illustratör: Wolf Erlbruch
Förlag: Lindskog förlag, 2012
Översättning: Lennart Lindskog

Bild från egen e-boksutgåva

När jag läser berättelsen om Anden, Döden och tulpanen, så börjar jag tveklöst att gråta, varje gång.
När jag läser OM berättelsen om Anden, Döden och tulpanen så börjar jag onekligen att gråta.
Och skulle jag se en pjäs om Anden, Döden och tulpanen så skulle jag tvivelsutan börja gråta. Så är jag en ganska lättrörd person.

Men jag tror att få skulle kunna läsa den här berättelsen och förbli oberörd.
Ingen kan väl värja sig mot den vänliga Döden som så milt och mänskligt tar sig an sitt offer? Som försöker göra det till en så behaglig upplevelse som möjligt, det här med att lämna jordelivet och gå vidare, vart än man nu ska…
” – Somliga änder säger att man blir en ängel som
sitter på ett moln och som kan titta ner på jorden.
– Det är möjligt. Du har ju redan vingar.
– Somliga änder säger också att det djupt nere i
jorden finns ett helvete där du blir stekt om du inte
varit en god and.
– Det är då märkvärdigt vilka historier ni änder
berättar för varandra, men vem vet.”

Ingen kan väl värja sig mot den milda, funderande men ändå enkla Anden, som så självklart värmer Döden när han blir kall efter ett dopp i hennes älsklingsdamm, som klättrar i träd och får ”besynnerliga tankar”, vemodiga tankar på hur tom dammen kommer att vara utan henne, och som så glatt väcker Döden om morgon och förkunnar  honom att hon inte är död.
”– Jag är inte död! kvackade hon glatt.
Döden lyfte sitt huvud.
– Det glädjer mig, sa han och satte sig
upp.
– Men om jag hade dött …
– Då hade jag inte fått sova ut, gäspade
Döden.
Det var inte så trevligt att höra, tyckte
Anden.”

Det finns väldigt mycket mänsklig humor i berättelsen, liksom instoppad så där lite oväntat som i raderna ovanför. Det gör både Död och And så bräckligt nära oss på något vis, det som sägs hamnar under huden och går in i blodomloppet. Jag tror det är för att vi får möta döden, det oundvikliga, det som är en del av livet, levandet, naturens cirkel, här i den här berättelsen på ett väldigt mjukt, men fortfarande obarmhärtigt vis i Dödens skepnad. Den kontrasten, det är där det händer.
Bilderna hjälper till; det är bara precis vad som händer som avbildas, förutom en och annan blomma i bild, i övrigt vitt. Färgerna är milda, dämpade och väldigt få, Döden bär en rutig klänning, den ger en hemtrevlig känsla. Han beskrivs också som ”…trevlig om man inte tänkte på vem han var – till och med mycket trevlig.”
Och de vackra, enkla illustrationerna förmedlar så otroligt väl varje uttryck hos de båda, trots att det är en and och ett kranium som står för uttrycken: en enkel vridning på huvudet, ett subtilt streck för mungipan och färgen och storleken på andens ögon som skiftar nästan obemärkt.

Bild från egen E-boksutgåva

Det är väl det som utmärker en genial författare, eller bilderboksskapare? Förmågan att träffa så mitt i prick, förmågan att skriva för alla, vuxna och barn.
Wolf Erlbruch fick ju också ALMA-priset detta året, och endast baserat på den här boken skulle jag själv stå upp för det beslutet.
I en intervju med Skånska dagbladet svarar han så här på frågan om han blev överraskad över att få priset:
”– Nej, det var väldigt underligt. Jag hade faktiskt en dröm strax innan, en väldigt tydlig dröm, där jag vann priset, berättar han på telefon från Stockholm där han precis varit på skolbesök.
– Sedan samma dag som prisbeskedet kom promenerade jag hem från min kiropraktor och mötte en pojke som stannade till och ropade: ”Många tack för dina underbara barnböcker”. Det var ännu mer underligt och så lite senare fick jag samtalet från Sverige.”
Uppenbart är det här en människa som står i klar förbindelse med sitt inre och med det stora yttre.
Jag tänker lite på Antoine de Saint-Exupéry och hans världskända Den Lille prinsen, det finns gemensamma nämnare, inte bara i att de båda författarna/illustratörerna fått priser för sina insatser, utan i det hur de berör ämnen som är svåra att nå, på ett väldigt känsligt och greppbart sätt, hur de uppenbarligen står i kontakt med det lilla och det stora, början och slutet.

Bild från egen e-boksutgåva

Och ja: även när jag SKRIVER om Anden, Döden och tulpanen, så gråter jag. Hejdlöst.

Mer om Wolf Erlbruch och hans böcker hittar du här.

/Linda

En kreativ process’ struktur – ja, jag har en, DEL 1

Struktur och Ordnung muss sein.

Att jobba som illustratör innebär så mycket mer än att teckna: planering, struktur och organisation är ganska stora nycklar, inte bara när det gäller marknadsföring, ekonomi, ständiga förhandlingar för att faktiskt kunna kalla det ”ekonomi” utan citationstecken, kommunikation, utan även i själva tecknarprocessen. Alla får komma fram till sin egen ordning i processen, och det här är berättelsen om min.
Inledningsvis, när jag får ett uppdrag från något av de förlag jag jobbar med, så läser jag manuset som ska bli boken, i pappersform. Jag får upp bilder för min inre syn, och delar upp dem så de är någorlunda jämnt fördelade över hela manuset, dvs ser så att det blir ett regelbundet flöde av bilder mellan textstyckena.
En del manus ger färre bilder, då får jag jobba längre med karaktärsskisserna och jag får kanske läsa manuset flera gånger för att hitta några scener jag kan illustrera. En del ger fler. Vissa ger mig ett överflöd, och då blir det i stället svårt att sålla och välja ut vilka bilder man till slut vill teckna. Till sist, i den här delen av processen, så ser mitt golv ut så här:

”En katts paradis”

Det är för att jag ska kunna se och känna att det är lagom med papper i högarna mellan varje bild. Jag behöver det taktila i mina arbetsprocesser.

När jag har gjort en bildlista, så skickar jag den till min kontakt på förlaget: ”De här scenerna tänker jag mig ska illustreras.” Och så svarar hon något i stil med: ”Hurra! Kör på!” i bästa fall, i värsta fall: ”Bra, men se upp så det inte blir för LÄSKIGT i bild med den och den scenen…” etc. (För LÄSKIGT? Skulle JAG? Va? 😀 )(Böckerna jag jobbar med riktar sig ofta till barn mellan 8 och 12. )
Sen gör jag ett bildmanus som jag skickar till förlaget, de godkänner, och jag skissar fram de olika karaktärerna så att de på förlaget får se hur jag tänker mig dem, men även för att jag ska kunna gå tillbaka och titta på hur de ser ut, de måste ju se likadana ut på varje bild.

Bildmanus

På karaktärsskisserna skriver jag ibland in stödord som har stått i beskrivningen av dem i manuset, som tex. ”slemmig med finnar” eller ”en vandrande korv med bölder”. Inte alla är så här målande beskrivet, då blir det enklare saker som ”minimal näsa”, ”tapp på överläppen” eller ”slöa ögonlock”. etc.

”Slemmig med finnar”


Karaktärsskissandet är ett av de roligaste stegen i hela processen; man tycker att man har en relativt klar bild över hur personen ser ut, men sen omformas den på pappret till den som den faktiskt är menad att vara, kanske någon helt annan. Det är här man inser att, även om JAG ÄR GUD i vissa mått, okej assistent till Gud då, så styr karaktärerna ändå själv till sist. Även den slemmige med finnar måste få bestämma själv exakt HUR slemmig han ska vara, och hur MYCKET finnar han faktiskt ska ha. Det är väl en allmän rättighet att få bestämma sånt själv kan man tycka.
Man kan också likna det vid en graviditet; du har en bild av hur personen i magen ska se ut, men så kommer en helt annan ut, en som är perfekt, för det var SÅ den skulle se ut och vara. Men nu svävar jag ut. Det betyder att det är dags att avsluta. Det finns dock ingen alls anledning att bli rädd; berättelsen om min process, DEL 2, kommer inom kort, så håll i hatten! (Ok, jag är ingen direkt jäkel på clif-hangers, det har jag väl visserligen aldrig heller påstått…)
Så här inför påsk så avslutar jag med en karaktärsskiss på en spektakulär häxa som är från manuset jag jobbar med just nu.

Glad Påsk!

The dreamwitch, karaktärsskiss

/Linda

Boktips: William Morris bok

Ett litet fredagstips till alla William Morris-fans, med eller utan barn:

William Morris bok, utgiven på Alvina förlag 2011, skriven och illustrerad av den franska duon Benjamin Lacombe och Agata Kawa, är en sann fröjd för sinnena.
Det är möjligt att den är så där rolig för ett barn, fast det beror förstås på vad det är för ett barn; det är en ganska lågmäld berättelse om den unge Williams avfärd och vistelse på internatskolan Marlborough College.Exempel ur texten är:
” William betraktar sin mamma där hon sitter mitt emot honom i sin långa, mörka klänning. William vet att det dröjer innan han får se hennes milda ansikte igen. För idag är det den stora dagen, dagen före avfärden.”Det är alltså en lätt dramatisk känsla över hela texten, en slags nerv eller känslighet, som går fint ihop med det spröda och sirliga i Agata Kawas illustrationer.Boken är oerhört vacker som sådan, den har ett ganska udda format (B: 215, H: 345), vackert språk och formspråk och illustrationerna flödar över av frodiga Morris-växtligheter.

Berättelsen är baserad på händelser ur hans liv, och den blir till sist ganska spännande ett kort tag, i alla fall för alla som kan relatera till att spendera lektionerna med att sitta och rita i stället för att lyssna på läraren…

Vill du läsa mer om William Morris och Arts & Crafts-rörelsen så kan du göra det här.
Trevlig helg-läsning!

/Linda

Mitt första inlägg

Hej alla som läser Barnboksverket!

Jag är en ny här och tänkte börja med att presentera mig själv, beskriva vad jag sysslar med och berätta hur allt började.

Jag heter Lina Sandquist och jag bor i Malmö. Efter att ha varit bosatt i Skara, Vingåker, Uppsala, Hofors och Göteborg, samt gått en rad olika utbildningar hamnade jag, efter att ha träffat min kärlek, i Malmö. Jag bor tillsammans med ett litet gäng bestående av Niko (kärleken), vårat barn Mio och katten Sally.

Ur ” Om natten- en bok om allt som händer medan du sover ”

Hur började resan mot att till slut bli barnboksillustratör då? Det började redan när jag var barn och min mamma vittnar om att jag ritade i stort sett varje dag under hela min uppväxt. I skolan hade jag svårt för att koncentrera mig, så där fortsatte jag att rita i och utanför marginalerna i skrivböckerna. Det var också på så sätt, under mellanstadiet som mina karaktärer sakta började växa fram. Jag har tagit den omvända vägen- att börja skapa fritt ur fantasin och sedan på konstskolor fått lära mig att gestalta och lära mig de olika teknikerna. Men det började alltså med vanlig blyertspenna och bläckpenna i skrivböckernas marginaler. Jag är så glad att jag hade svårt att koncentrera mig och på så sätt upptäckte att det var något skapande jag skulle arbeta med.

 

Ur ” Om natten- en bok om allt som händer medan du sover ”

I gymnasiet valde jag Samhällsvetenskapliga programmet med övertalning av syokonsulenten. Det var ok och det gav mig en bred grund att stå på, även om jag stundtals var extremt rastlös och bara längtade efter att få göra vad som helst där man fick använda händerna och skapa något. Jag tänkte hela tiden att efter studenten kan jag plugga till vad jag vill.

Det gjorde jag också- jag började med en ettårig bred estetisk utbildning, för att ta reda på exakt vad jag ville jobba med. Det var som att vara i himmelriket i ett år, på helgerna längtade jag efter att det skulle bli måndag igen så jag fick fortsätta med foto, film, teckning, måleri, kroki, smide, keramik, hantverk och skrivande. Det är något av det bästa jag har gjort. Jag fastnade för foto och spenderade otaliga timmar i mörkrummet med att framkalla och söka vidare till fotoutbildningar. Jag kom istället in på en mediautbildning med inriktning mot illustration och grafisk form. Det var där och med hjälp av en lärare som jag upptäckte att det var något inom bilden som passade mig. Jag gick därefter en måleriutbildning på Domen Konstskola i Göteborg och utvecklades massor. Därefter sökte jag till det tvååriga Serie- och Bilderberättarprogrammet i Hofors (Gävle högskola), gick vidare till en provdag och kom sedan in. Tyvärr finns inte skolan kvar längre, men det var två lärorika år där jag tecknade serier och barnboksbilder konstant hela tiden, även på helger (och nätter). Här utvecklades mina karaktärer ännu mer. När jag började där hade de ett ganska galet och spretigt uttryck, men nu lugnade de ner sig lite och blev mer sammanhållna. Det var då barnboksvärlden började kännas helt rätt för mig och mitt slutprojekt på skolan blev också en barnbok.

Ur ” Om natten- en bok om allt som händer medan du sover ”

Det tog sedan ganska många år innan jag satsade helhjärtat på illustrationen. Jag visste inte vilket annat jobb jag skulle kombinera frilansandet med, valde fel några gånger och de jobben tog all min energi. Det är klurigt det där- att hitta ett annat jobb(än det man är utbildad till) som inte tar all ens energi, men fortfarande är tillräckligt utmanande för att inte blir uttråkad. Jag blir tyvärr uttråkad ganska fort och behöver få använda min fantasi och jobba med problemlösning om det ska hålla i längden (som illustratörsjobbet). Jag kom så småningom fram till att det var på särskola och med barn som har autism jag ville jobba med. Det passade mig perfekt. Det var verkligen något att bita i men arbetsdagen hade också lugna inslag. På hösten 2014, efter att jag varit föräldrarledig hade jag laddat tillräckligt många år och kände att det var dags. Jag var mer peppad än någonsin. Jag började med att sätta ihop en portfolio med barnboksinriktning och åkte sedan till Bokmässan i Göteborg. Där gick jag på lite skakiga ben runt och pratade med alla bokförlagen och delade ut min portfolio. Två förlag nappade ganska direkt och så hade jag fått mina första jobb som illustratör.

Nu två och ett halvt år senare har jag snart illustrerat fem böcker, så när jag väl hade bestämt mig så rullade det på. Det är verkligen så det funkar, det där med att bestämma sig och tro på det fullt ut. Som timvikarie på särskola jobbar jag fortfarande vid sidan om frilansandet och trivs fortfarande väldigt bra med det.

Här nedan är böckerna som jag illustrerat:

Om natten- en bok om allt som händer medan du sover ”, manus: Embla Sue Panova,  Idus förlag 2015

 

” Varför finns jag? ” , manus: Karin Salmson, OLIKA förlag 2016

Just nu håller jag på att jobba med tre böcker. Det är en ny bokserie som främjar små barns språkutveckling. Det är ett helt nytt koncept och det känns mycket spännande att vara med och utforma. Manus står författaren Embla Sue Panova och talpedagogen Jessika Linde för. Böckerna ges ut på Speja förlag (Votum) i augusti 2017.

Här är omslagen (ungefär hur de kommer se ut):

Bokserien ” Nu ska vi prata! ” , manus: Embla Sue Panova och Jessika Linde,           Speja förlag 2017

Planerna inom närmaste framtiden är att jobba med ett eget barnboksmanus, börja illustrera för äldre barn och att fortsätta lära mig gouache.

Nu fick ni i stora drag veta hur vägen fram till illustratörsyrket sett ut och vad jag har arbetat med sedan jag startade.

I fortsättningen tänker jag recensera barnböcker jag tycker är extra bra, skriva och visa skisser runt arbetsprocessen och om annat som faller mig in och förstås har med barnböcker att göra.

Ha det så fint tills nästa gång!

/ Lina

 

 

 

 

Lusse lelle…lille Lucifer?

Glad Lucia på er idag!

De flesta känner nog redan till den vanligaste myten om att Lucia var en kristen kvinna som sägs ha levt under antiken, år 283 efter Kristus, i Syrakusa, Sicilien.
Att hon inte ville gifta sig någonsin, utan ville bara tjäna gud.
Att hon därför gav bort hela sin hemgift till de fattiga, och när mannen hennes mor lovat bort henne till blev kränkt av detta, så slet Lucia ut sina ögon och skickade honom dem i hopp om att han skulle förlora intresset för henne då, att utan sina vackra ögon var hon inget värt. (Hon belönades dock genast för sin tro med ett par nya ögon av Gud, de nya ögonen sägs ha varit ännu vackrare än de hon hade tidigare.) Men den kränkte mannen angav henne istället till myndigheterna, som kristen, och hon straffades genom att skickas till bordell. Och att när hon vägrade, försökte man bränna upp henne, utan framgång, och att man slutligen stack henne till döds med en dolk eller ett svärd. Lucia helgonförklarades ca 100 år efter sin död och tillbeds inom katolicismen.

Helgonet Lucia avbildas ofta med sina första par ögon på en bricka och ett svärd eller en fjäder. Ibland har hon svärdet genom halsen, ibland har hon bara ett sår där.

Helgonet Lucia avbildas ofta med sina första par ögon på en bricka och ett svärd eller en fjäder. Ibland har hon svärdet genom halsen, ibland har hon bara ett sår där. Målning av Francesco del Cossa (1473).

MEN. Visste ni, att den troligtvis största anledningen till att vi firar Lucia här i Sverige, kommer från 1300-talet, då Europa hade den julianska kalenderräkningen, och luciadagen inföll samtidigt som vintersolståndet på norra halvklotet. Som längsta och mörkaste natten på året, sades det vara mycket oknytt, häxor och demoner i farten. Det gällde att stanna uppe och vaka (lussevaka) så inte käringen Lussi eller Lussegubben kom ner genom skorstenen och ställde till oreda eller straffade någon som kanske inte varit helshysst under året. Utsända av Lucifer själv förmodligen.

Utseendet vi har på vår Lucia idag verkar vara ihopsamlad från olika håll: det röda bandet hon bär runt midjan ska symbolisera blodet som rann när hon stacks till döds, dog martyrdöden, och ljusen i håret sägs komma från att hon ska ha gått i katakomberna bärandes på mat till fattiga andra kristna, eller att det ska representera en gloria.
Men ljusen i sig verkar komma från att man firade ljuset under den mörkaste natten under medeltiden.
I början under 1700-talet, när traditionen låg i sin vagga, var det vanligt att det var män som antog rollen som Lucia, och ännu mer när den senare började sprida sig på universiteten, där ju kvinnor inte var tillåtna. Så att Lucia tvunget ska framställas av kvinnor eller flickor är något som började först under 1920-talet.
Förmodligen är vår svenska tradition även inspirerad av den tyska högtiden Christkindlein, då en flicka fick klä sig i vitt med ljuskrona för att symbolisera Jesusbarnet, alternativt en julängel, buden är många.  Här är en sida med mer spännande berättelser om Lucias uppkomst.

Luciafirande på Koberg i Västergötland 1848. Akvarell av Fritz von Dardel.

Luciafirande på Koberg i Västergötland 1848. Akvarell av Fritz von Dardel.

DET var lite kring Lusse-firandets historia det!
Vill ni veta mer om vad det finns för barn- bilderböcker som handlar om Lucia, så rekommenderar jag er att kika in på den här sidan, där har man sammanställt en liten lista av böcker.

Sedelärande inför jul

Så här inför jul är det ofta mycket snack med barnen om att sköta sig, skärpa sig och tygla sig, allt för att slippa kol i skorna eller ris i strumpan. Snart kommer Tomten, St Nikolas, Julängeln, Krampus eller vem det nu är man ska akta sig för, alternativt smöra för i december.

Jag tycker det är en intressant kvarleva, som påminner mig om de gamla sedelärande barnböckerna man på allvar läste för sina barn ”förr i tiden”, och kommer osökt att tänka på klassikern ”Pelle snusk” (Struwwelpeter) från 1845 (1849 i Sverige).
Boken är skriven av läkaren och psykiatern Heinrich Hoffmann, och originalutgåvan är även illustrerad av honom. När boken rönte stor framgång bland familj och vänner, och slutligen blev uppköpt av förlaget Literarische Anstalt i Frankfurt, övervakade han själv tecknarna som skulle illustrera och litografera utgåvan, eftersom han var rädd för att man skulle försöka förbättra hans avsiktligt enkla och naiva bilder.
Boken är en av de mest utgivna och översatta barnböcker genom tiderna, och spreds snabbt över hela Europa när den utkom i över 100 upplagor och sammanlagt  mer än 20 miljoner exemplar. Första titeln på boken blev: ”Lustige Geschichten und drollige Bilder mit 15 schön kolorierten Tafeln fur Kinder von 3 bis 6 Jahren.” (Lustiga berättelser och farsartade bilder med 15 färgtryck för barn mellan 3 och 6 år.)
Jättesmidig.

struwwelpeter_omslag

Boken är full av små berättelser på rim, om vad som händer i fall man inte äter sin mat (man förtvinar och dör helt enkelt), om man leker med tändstickor (man brinner upp), om man suger på tummen (man får den avklippt av skräddaren med den stora stora saxen) bla. Men mitt i alla de här omänskligt hårda och bisarra ”uppfostrings”-förslagen, så dyker det upp ett inslag av medmänsklighet i form av antirasism kan man väl säga; i berättelsen om vad som händer i fall man ”skrattar åt svarta”. Visserligen är utkomsten i berättelsen ganska bisarr också; Nikolas doppar de elaka barnen i bläck så att de blir ÄNNU svartare än moren. Men jag antar att det här går att skönja ett ställningstagande från författaren. Han gör även narr av jägaren som är efter en hare, vilket jag tycker är snygg satir.
Nedan följer axplock ur boken, som i mitt fall är på tyska.
jager

nikolas

Ner med de elaka mobbarna i ett bläckhorn!

katzen soppkaspar tummen

Blir du sugen på att läsa mer om tidig barnlitteratur? Jag visste väl det! Här är en länk till boken Pelle Snygg och barnen i Snaskeby i sin helhet, utgiven 1896 här i Sverige, skriven och illustrerad av Ottilia Adelborg

Och här är vidare en länk till författaren, tecknaren och konstnären Edward Lear – en av de första nonsensförfattarna och som 1846 gav ut A Book of Nonsense, en volym med limerickar för barn.
Här är en av bilderna från den boken, sannerligen nonsens när den är som bäst!

/Linda

Boktips – Dinotopia

Hej kära läsare!

Idag vill jag tipsa om en riktig skatt från barndomen: Dinotopia, illustrerad och författad av James Gurney. Jag älskar den här boken, och känner ett litet rus av lycka när jag nu öppnar den för första gången på många år. Den är något så ovanligt som en bilderbok för barn i mellanåldern, något som jag saknar ett större utbud av!

20161110_140212

”Boken du håller i dina händer utgör en ögats odyssé. Du kan pröva den på närmaste åttaåring. Alla dinosaurierna är exakta, baserade på fossila fynd. Huruvida resten är äkta beror på dig själv. Det hör hemma i marmorhallen, inte på ett museum, utan i din fantasi, på spegelns baksida, den värld som egentligen är den sannaste.”

– ur förordet av James Gurney själv.

Detta berör mig djupt, eftersom jag själv har en stark tilltro till fantasins livsnödvändiga roll. Och det här är verkligen en bok som sätter fart på fantasin och inspirationen! Den är skriven som dagboksanteckningar av en far och son, som efter ett skeppsbrott hamnar på ön Dinotopia. Det visar sig att dinosaurier lever kvar där, sida vid sida med människor…

20161110_141228 Att boken är skriven från en upptäcktsresandes synvinkel, på ett sakligt och lite gammeldags språk, tillsammans med noggranna skisser och anteckningar från hans observationer, gör att den känns mycket trovärdig. Det är många som undviker krångliga ord och ”vuxet” språk i barnböcker, men jag tror att det här får barnet att känna sig mer inkluderad och närmare mötet med en blick in i en verklig värld. Åtminstone var det så för mig som barn.

20161110_141255

20161110_140118

Läsaren får både utforska en fantastisk drömvärld och samtidigt lära sig en hel del vedertagen fakta. Illustrationerna är målade med olja, på ett realistiskt vis. Tittar man nära ser man att hans penseldrag är förvånansvärt lätta och att blyertslinjerna skymtar igenom. Detta förhöjer känslan i boken och visar prov på en stor skicklighet. Boken gavs ut för första gången år 1992, och tog Gurney två års artbete att slutföra.

I tider då när det är svårt för ett barn (eller vuxen!) att hantera världen runt omkring sig kan fantasin vara en stunds verklighetsflykt, men också en plats att bearbeta känslor som kanske inte riktigt får rum i andra sammanhang, samt en näring till de drömmar vi så väl behöver!

20161110_140028

Hoppas att ni har det bra i höstmörkret!

Ta hand om varann och er själva <3

/Marta

 

 

 

Boktips: ”Var är min syster?”

Hej kära läsare!

Detta är andra dagen på vår temavecka om Sven Nordqvist och jag vill passa på att tipsa om en relativt nyutkommen bok av honom: ”Var är min syster?”. Den kom ut 2007 på Opals förlag, men baseras faktiskt på en idé som Sven fick för 25 år sedan, redan innan Pettson och Findus blev till.

Jag älskade Sven Nordqvists böcker redan som barn, men den här boken fick jag alltså läsa första gången som vuxen. Den är en resa genom en fantastisk och absurd värld, lika förunderlig som verkligheten kan tyckas för ett fantasifullt barn på upptäcksfärd. Jag fullkomligt älskar Svens känsla för detaljer! Det går att titta på bilderna igen och igen och upptäcka nya saker. Små varelser har ett eget liv och en egen historia som pågår i periferin till bokens berättelse. Detta är verkligen bilder att försvinna in i!

Samtidigt är berättelsen en historia om syskonkärleken hos en bror och syster.

”Du måste hjälpa mig att leta!
Min syster är försvunnen!
Vi skulle ut och leka
och nu är hon inte här.
Jämt så är hon borta,
alltid får man leta,
här och där och upp och ner
och under över allt.”

Och så börjar äventyret i jakten på den försvunna systern!

/Marta

Sommaren och ”Snildra i trubbel”

Hej bloggen!

Hur har er sommar varit? Min sommar har spenderats på Gotland, med över två månaders kurs i Life Drawing, dvs kroki och modellteckning. Det har varit helt fantastiskt!! Jag kan verkligen rekommendera att teckna kroki eller bara folk på stan eller när som helst, var som helst för att öva upp tecknandet! Nu är jag hemma i Malmö igen och försöker att hålla igång så att inte tecknarhanden rostar. Lyckligtvis har jag illustrationer till kapitelböcker att leverera, så just nu övas det på hästar, hästar och hästar 😉

20160808_124859

Visby är så vackert!

I sommar hände också något alldeles särskilt – den första bilderbok jag illustrerat kom ut! Boken heter ”Snildra i trubbel” och handlar om den lilla Blågröna mosaiktrollsländan Snildra som fastnar i ett uterum. Barnet Sam hittar henne och tillsammans ger de sig ut på ett äventyr i naturen på jakt efter Snildras vänner. Boken är skriven av Erik Hirschfeld och Annica Nettrup.

snildra-i-trubbel-bok

Utdrag ur BTJ:s recension:

”Illustrationerna, akvareller med eller utan tunna tuschkonturer, flödar ut över sidorna. Det finns en stor dos lekfull fantasi med proportioner, färger och många små extra detaljer som fångar blicken. Förutom själva berättelsen innehåller boken också sex sidor med bara fakta som delats upp i korta, kompakta avsnitt.” (Publiceras i BTJ-häftet nr 21, 2016. Lektör Solveig Lidén.)

 

4-snildra-i-trubbel_marta-leonhardt-illustration_web

Alla illustrationer är målade i akvarell och linjerna är i svart tusch med stålstift, precis som jag brukar göra. Det var mycket svårare att göra illustrationer till en bilderbok än andra uppdrag jag brukar få. Så mycket att tänka på – lämna utrymme i bilderna för texten, rörelsen över uppslaget, konsekvens genom historien m.m Jag ägnade också många timmar till research – läsa på om trollsländor och andra djur och växter i historien. Jag ville att det skulle bli faktamässigt korrekt utan att bli för stelt! Något jag försökte få fram är också trollsländornas färg. Snildra är en Blågrön mosaiktrollslända, en trollslända som skimrar vackert i blått och grönt. Men trollsländorna tar upp så liten del av varje uppslag, så jag försökte få fram färgerna genom hela boken istället. Därför är nästan varje uppslag i blågröna färger.

6-snildra-i-trubbel_marta-leonhardt-illustration_web

9-snildra-i-trubbel_marta-leonhardt-illustration_web

16-snildra-i-trubbel_marta-leonhardt-illustration_web

I slutändan blev jag väldigt nöjd med hur boken blev i tryckt format! All texten fick plats och illustrationerna blev varken för ljusa eller för mörka.

Boken finns att köpa direkt från förlaget: Hirschfeldförlag.se  Och på Bokus och Adlibris.

Nu börjar snart hösten, full av läsning och bokprojekt! Har du som läser planer och drömmar på att göra en egen bilderbok? Eller är du kanske en förälder som letar efter böcker till ditt barn? Berätta gärna i kommentarerna nedan! <3

/Marta