My first Kafka – klassiker i barnboksform


Jag har, på självaste internationella barnboksdagen, firat med att läsa My first Kafka av Matthue Roth och Rohan Daniel Eason, utgiven på One Peace Books, och skriven på engelska.
Jag som inte bara, utan överdrift, älskar allt av Kafka utan också har det här stora intresset för barnböcker/bilderböcker, jublade när jag upptäckte bokens existens.
Jag jublade och längtade och längtade och jublade. Och snart var den här.
Faktiskt så var det nu exakt ett år sen. Det är så lång tid det tar för mig att smälta en smärre besvikelse. En smärre.
(Mina förväntningar var ju skyhöga, kolla bara här, jag skrev om den innan jag ens lagt vantarna på ett ex! Jättenöjd. Var jag då.)

För, det finns ingen tvekan om att det är en fantastisk bok som sådan. Man har alltså gjort en omarbetning av Kafkas Förvandlingen, och det tycker jag att man gjort bra.  Men det finns en del grejer man bara inte gör, som jag ser det, tex mixtra med klassiska inledningar.
“När Gregor Samsa vaknade ur sina oroliga drömmar fann han sig förvandlad till en stor skalbagge.” Så lyder Kafkas original-inledning. Jag ser väldigt ogärna att man petar för mycket i den. Självklart kan man göra meningen mer lättläst i just en adaption till barnboksform, men att bryta upp den och låta kärninformationen i meningen komma som ny, andra mening, känns fel för mig. Jag vill gärna ha den först av allt. Det känns viktigt. Det har med anslag och atmosfär att göra, surrealismen slår en direkt. Det finns ingen chans att missa det. Den typen av rak uppriktighet är trevlig emellanåt, och jag tycker det är synd att den går förlorad här.

Och så är det det här med den lite udda textsättningen. Den gör att jag känner en ständigt närvarande förvirring. Du kanske tänker nu att det beror på storyn i sig? Att det ligger i att jag inte läser på engelska så ofta längre? Att det är sådan min person är?
I beg to differ: texten är nämligen satt som om den vore skriven på någon form av vers. Och jag hittar ingen form av vers.  Kanske har man velat skapa mer luft på text-sidorna helt enkelt, för att försöka uppnå en känsla av lättlästhet. Men raderna är för korta, (mest lättläst är en rad med mellan ca 79 – 90 tecken för standardläsaren, enligt egen empiri) och många blankrader som indikerar nytt stycke. Finns det en tanke bakom sättningen, så går den mig förbi. Det går säkert att argumentera för det här, men för mig blir det rörigt.

Kan man bara komma över det där med typografin och den inledande meningen, så är det en himla trevlig bok! Tyvärr tycks den inte finnas på svenska, men den är ganska lätt att översätta så där, under högläsningens  gång. Kanske tack vare den udda textsättningen!?

Bilderna är helt underbara: ömsom hysteriskt fyllda av streck, småmönster och detaljer och ömsom avskalat lugna och rena i uttrycket. De speglar texten precis i stämning och atmosfär. Rohan har en tecknarstil som påminner mig en smula om Edward Gorey och en ännu mindre smula om Matt Gordon. Tror i det senare fallet handlar det om dynamiken i bilderna, och i det första fallet enkelheten, men ändå detaljarbetet, i hur han tecknar människor.
  

Den här boken är rolig att ha, både som Kafka-fan och som tecknare. Bilderna är minst sagt inspirerande. Jag tycker det är svårt att avgöra vilken åldersgrupp den är riktad till, men kring 6 – 9 år skulle jag tro.
Det finns ett läskigt parti, som jag tror skulle göra mig obehaglig till mods som barn, och det är när det där äpplet fastnar i ryggen på Gregor. Det börjar mögla och sprider sjukdom. Läskigt. Det gör ont. Men sån är ju berättelsen, bara ett litet heads-up. Det är en spännande berättelse, med roliga och väldigt snygga bilder, och så ett kanske lite underligt och sorgligt slut. : ) Definitivt läsvärd.
3,5 av 5 Barnboksverk.


/Linda

 

Jag och mamma – böcker för de allra minsta

 

Idag vill jag tipsa om en bok för de allra minsta! Den heter Jag och mamma och är från början utgiven av Parragon Books under titeln Mummy and me. Marie Helleday Ekwurtzel står för översättningen, men varken författaren eller illustratören står med på bokens baksida. Det är nog tyvärr ganska vanligt vid utgivning av liknande bokserier.

Det som gör boken speciell är att det är en liten fingerdocka mitt i boken, något som genast fångade min dotters fulla uppmärksamhet! Vi började läsa den när hon var fyra månader och även om hon förstås inte förstår vad jag läser än, känns det mysigt att kunna läsa tillsammans. Ibland slutar det förstås med att hon helst bara vill tugga på fingerdockan, men det kommer förmodligen att vara olika delar av läsupplevelsen som engagerar vid olika stadier i utvecklingen… 🙂Texten är lagom lång för så här tidig läsning och det finns utrymme för att göra ljudeffekter när elefanterna leker och trumpetar.

Illustrationerna av är enkla men charmiga. Jag tycker dock att det kunde varit lite roligare texturer. Det hade varit fint med en mjukare, mer handgjord känsla. Med på varje uppslag finns andra djur med ungar som lockar till att peka och berätta mer.

Roligt nog fick vår dotter en till julklapp i form av en bok ur samma serie, fast på hebreiska. Det finns många böcker i serien på olika språk. 

Allt som allt tycker jag att det är charmiga, lekfulla böcker för 0-3år.

/Marta

Recension: Anden, Döden och tulpanen

Författare och illustratör: Wolf Erlbruch
Förlag: Lindskog förlag, 2012
Översättning: Lennart Lindskog

Bild från egen e-boksutgåva

När jag läser berättelsen om Anden, Döden och tulpanen, så börjar jag tveklöst att gråta, varje gång.
När jag läser OM berättelsen om Anden, Döden och tulpanen så börjar jag onekligen att gråta.
Och skulle jag se en pjäs om Anden, Döden och tulpanen så skulle jag tvivelsutan börja gråta. Så är jag en ganska lättrörd person.

Men jag tror att få skulle kunna läsa den här berättelsen och förbli oberörd.
Ingen kan väl värja sig mot den vänliga Döden som så milt och mänskligt tar sig an sitt offer? Som försöker göra det till en så behaglig upplevelse som möjligt, det här med att lämna jordelivet och gå vidare, vart än man nu ska…
” – Somliga änder säger att man blir en ängel som
sitter på ett moln och som kan titta ner på jorden.
– Det är möjligt. Du har ju redan vingar.
– Somliga änder säger också att det djupt nere i
jorden finns ett helvete där du blir stekt om du inte
varit en god and.
– Det är då märkvärdigt vilka historier ni änder
berättar för varandra, men vem vet.”

Ingen kan väl värja sig mot den milda, funderande men ändå enkla Anden, som så självklart värmer Döden när han blir kall efter ett dopp i hennes älsklingsdamm, som klättrar i träd och får “besynnerliga tankar”, vemodiga tankar på hur tom dammen kommer att vara utan henne, och som så glatt väcker Döden om morgon och förkunnar  honom att hon inte är död.
“– Jag är inte död! kvackade hon glatt.
Döden lyfte sitt huvud.
– Det glädjer mig, sa han och satte sig
upp.
– Men om jag hade dött …
– Då hade jag inte fått sova ut, gäspade
Döden.
Det var inte så trevligt att höra, tyckte
Anden.”

Det finns väldigt mycket mänsklig humor i berättelsen, liksom instoppad så där lite oväntat som i raderna ovanför. Det gör både Död och And så bräckligt nära oss på något vis, det som sägs hamnar under huden och går in i blodomloppet. Jag tror det är för att vi får möta döden, det oundvikliga, det som är en del av livet, levandet, naturens cirkel, här i den här berättelsen på ett väldigt mjukt, men fortfarande obarmhärtigt vis i Dödens skepnad. Den kontrasten, det är där det händer.
Bilderna hjälper till; det är bara precis vad som händer som avbildas, förutom en och annan blomma i bild, i övrigt vitt. Färgerna är milda, dämpade och väldigt få, Döden bär en rutig klänning, den ger en hemtrevlig känsla. Han beskrivs också som “…trevlig om man inte tänkte på vem han var – till och med mycket trevlig.”
Och de vackra, enkla illustrationerna förmedlar så otroligt väl varje uttryck hos de båda, trots att det är en and och ett kranium som står för uttrycken: en enkel vridning på huvudet, ett subtilt streck för mungipan och färgen och storleken på andens ögon som skiftar nästan obemärkt.

Bild från egen E-boksutgåva

Det är väl det som utmärker en genial författare, eller bilderboksskapare? Förmågan att träffa så mitt i prick, förmågan att skriva för alla, vuxna och barn.
Wolf Erlbruch fick ju också ALMA-priset detta året, och endast baserat på den här boken skulle jag själv stå upp för det beslutet.
I en intervju med Skånska dagbladet svarar han så här på frågan om han blev överraskad över att få priset:
“– Nej, det var väldigt underligt. Jag hade faktiskt en dröm strax innan, en väldigt tydlig dröm, där jag vann priset, berättar han på telefon från Stockholm där han precis varit på skolbesök.
– Sedan samma dag som prisbeskedet kom promenerade jag hem från min kiropraktor och mötte en pojke som stannade till och ropade: ”Många tack för dina underbara barnböcker”. Det var ännu mer underligt och så lite senare fick jag samtalet från Sverige.”
Uppenbart är det här en människa som står i klar förbindelse med sitt inre och med det stora yttre.
Jag tänker lite på Antoine de Saint-Exupéry och hans världskända Den Lille prinsen, det finns gemensamma nämnare, inte bara i att de båda författarna/illustratörerna fått priser för sina insatser, utan i det hur de berör ämnen som är svåra att nå, på ett väldigt känsligt och greppbart sätt, hur de uppenbarligen står i kontakt med det lilla och det stora, början och slutet.

Bild från egen e-boksutgåva

Och ja: även när jag SKRIVER om Anden, Döden och tulpanen, så gråter jag. Hejdlöst.

Mer om Wolf Erlbruch och hans böcker hittar du här.

/Linda

Boktips ” Mitt bland stjärnor ” av Lotta Olsson och Olof Landström

 

Titel: ” Mitt bland stjärnor ”

Författare: Lotta Olsson

Illustratör: Olof Landström

Förlag: Lilla Piratförlaget

Utgivningsår: 2016

Det här är en poetisk och lärande bok som är både lågmäld och storslagen på en och samma gång. Eftersom jag är en vuxen (eller ett vuxet barn), som lånar barnböcker till mig själv och även arbetar som barnboksillustratör, så vill jag först ge min syn på denna bok. Boken beskriver i stort hur jorden och djuren skapades fram till civilisationen idag. Men på rim och på ett drömmande sätt, som inte gör det för faktamässigt och tråkigt. Texten känns ljus och luftig och lite melankolisk. Mycket fint rimmat och skrivet av Lotta Olsson. Jag blir genast sugen på att läsa mer av henne. Lika mycket som jag fastnade för texten fastnade jag för de harmoniska illustrationerna. De förmedlar ett lugn och en poetisk melankoli, som stämmer väldigt bra överens med texten. Det konstiga är att illustrationerna både är lågmälda och mäktiga på samma gång. Precis som texten är både lågmäld och överväldigande på samma gång. Olof Landström är mycket skicklig i sitt manér och bilderna går att titta på länge.

Jag läste den för den tänkta målgruppen i form av Mio som är fyra år. Helt klart var barnet Mio alldeles för trött just den kvällen. Boken fångade trots det nyfikenheten och många frågor dök upp, men det var lite svårt att hålla koncentrationen hela vägen till slutet. Jag tror den här boken ska läsas för barn när de inte är för trötta. För det är ” Mitt bland stjärnor ” värd. Det är ingen enkel bok, utan kräver att hjärnan orkar jobba och koncentrera sig. Riktigt bra barnböcker ska enligt mig precis vara så- lite krävande och ögonöppnande (vilket också kräver ett någorlunda piggt barn). Allt detta är ” Mitt bland stjärnor “. Ingen godnattsaga om en kanin som så gärna vill somna med andra ord.

Hur som helst så uppskattades boken trots övertröttheten hos min fyraåring. Det som barnaögonen fastnade mest för var alla de olika djuren och rymden och vår blåa lilla boll jorden. I boken finns allt från små löss och syrsor till sjöhästar, krokodiler, stora elefanter och dinosaurier. Och en pytteliten dinosaurieunge. Rymden beskrivs som stor, väldig, mörk, tyst och kall. Det var spännande tyckte Mio och tyckte att solen var jättestor i förhållande till jorden. Vi lärde oss mycket  båda två.

Det här är ett av de finaste textstyckena i boken enligt mig:

” Varje värld är lika verklig,

lika olik, lika märklig.

Myra, mussla, ko och gran:

ingens värld är likadan. ”

Jag är säker på att det här är en bok vi kommer ha i boklådan länge, för det finns så mycket att lära- både fakta och nya ord. Sedan finns det framförallt så mycket att tänka runt, egna tankar om hur vi blev till och om hela livet helt enkelt.

Att ett barn inte kan hålla koncentrationen behöver absolut inte vara något dåligt betyg utan istället betyda att detta är något att bita i och en bok som kommer att hålla väldigt, väldigt länge.

Hoppas vi hörs om en månad igen!

/Lina

 

 

Recension: Så många jag

Författare: Yllka Sheqiri
Illustratör: Melanie Hedlund
Utgivningsår: 2016
Förlag: Ordspår förlag

Så Många Jag är en naivistisk samling med poetiska fundror för barn. En liten bok med stora filosofiska funderingar om att vara liten och stor, om mysterium, ljus, bråk med språk, hjärnan… som filosoferas kring ett jagperspektiv. Även om vi är så många jag här i världen med olika funderingar så är man ju i grunden ett jag, och det har vi alla gemensamt. Jaget håller den röda tråden i samlingen. Boken är illustrerad av Melanie Hedlund. Vi har försökt att komplettera varandra genom att låta text och bild samspela, och samtidigt utmana och utveckla varandra.”

Så berättar Yllka om sin bok på Vulkans hemsida där hon finns med som nominerad till Selmapriset 2015. Och det tycker jag är en rättvis beskrivning av den.
(Du kan läsa hela intervjun här och mer om Selmapriset här.)

Det här är en diktbok riktad till barn i ca lågstadieåldern tänker jag mig.
Dikterna behandlar olika ämnen som kan vara intressanta för barn i den här åldern, tex
“Gympatårar” som handlar om det genanta i att bli svettig, “Göra” som handlar om hur svårt det är att hålla reda på allt man FÅR göra och vad man INTE får göra, och “Vara” som helt enkelt handlar om utklädningslek och att få vara någon annan en stund.
De flesta dikterna har alltså en ganska pragmatisk inriktning och språket är enkelt och lätt. Formen är någon slags…fri eller halvbunden, lite inkonsekvent, men det finns rytm i den, en del av dikterna skulle nog lämpa sig väl som “spoken word”.

För mig, som tänker Shelley, Baudelaire och Södergran när jag tänker poesi, så känns det här lite… ointressant. Jag tror inte jag skulle tycka att det vore kul att läsa som liten heller, även om jag inte hade den referensramen då, jag VAR inte ett väldigt jättepretentiöst barn (förutom när jag skrev dikter om vår daggbeströdda trädgård, i sann naturromantisk anda), snarare någorlunda tvärtom.
Och naturligtvis förstår jag att det inte är gamla mossbelupna stenar med klassisk preferensram, som är målgruppen, det tycker jag ändå framgår ganska tydligt.
Jag menar bara, att dikter till barn KAN ha ett lite större djup, och fortfarande tala till dem.
Mina två favoriter i boken närmar sig det där djupet lite grann: “Prinsessan” och “Hejdå”. De har något mer abstrakt och ovisst över sig, en antydan till melankoli, och de närmar sig den atmosfären jag kan tycka en bra dikt ska ha, både innehållsmässigt och formmässigt. Smakprov:

Hejdå

Långt bort
är två vuxna små
allt jag ser

Jag blinkar,
en sekund.
Jag ser dem inte mer.

Sen finns det en dikt som är direkt humoristisk, “Jag hjärnar dig”, som är en upplysande dikt och den kan jag också uppskatta.
Jag TROR faktiskt att många barn kommer att uppskatta den här boken.
Jag VET att ett barn gillar den; hon tyckte den var rolig, sa hon. (Jag har tyvärr inte haft fler försökskaniner.)

Den känns lätt och angelägen och illustrationerna på varje sida bidrar till enkelheten, med sitt tydliga och rena formspråk. Jag tycker ändå att dikterna nånstans känns substansfyllda. På ett väldigt flyktigt sätt. Ni vet.
Som små små maskrosfrön, som kanske kan mana till nya tankar hos barnen.
Eller små små frön som växer till någon slags förståelse för att det finns fler som gråter på gympan, det finns fler vars farmor var tjock men nu är död och att det finns fler som har folk omkring sig som fortfarande säger stereotypa saker som “Kärlek börjar med bråk”, om killar som lägger fälleben för tjejer, av ingen anledning. (Jo, just det, de är kära…)

Det är överlag en ganska fin bok som ur ett barns perspektiv tar upp aktuella saker i tillvaron, som språk, mångfald, kärlek, lek och död på ett enkelt och lättillgängligt vis.

/Linda

Boktips: William Morris bok

Ett litet fredagstips till alla William Morris-fans, med eller utan barn:

William Morris bok, utgiven på Alvina förlag 2011, skriven och illustrerad av den franska duon Benjamin Lacombe och Agata Kawa, är en sann fröjd för sinnena.
Det är möjligt att den är så där rolig för ett barn, fast det beror förstås på vad det är för ett barn; det är en ganska lågmäld berättelse om den unge Williams avfärd och vistelse på internatskolan Marlborough College.Exempel ur texten är:
” William betraktar sin mamma där hon sitter mitt emot honom i sin långa, mörka klänning. William vet att det dröjer innan han får se hennes milda ansikte igen. För idag är det den stora dagen, dagen före avfärden.”Det är alltså en lätt dramatisk känsla över hela texten, en slags nerv eller känslighet, som går fint ihop med det spröda och sirliga i Agata Kawas illustrationer.Boken är oerhört vacker som sådan, den har ett ganska udda format (B: 215, H: 345), vackert språk och formspråk och illustrationerna flödar över av frodiga Morris-växtligheter.

Berättelsen är baserad på händelser ur hans liv, och den blir till sist ganska spännande ett kort tag, i alla fall för alla som kan relatera till att spendera lektionerna med att sitta och rita i stället för att lyssna på läraren…

Vill du läsa mer om William Morris och Arts & Crafts-rörelsen så kan du göra det här.
Trevlig helg-läsning!

/Linda

Granen av Tove Jansson

Nu när julen annalkas kan det vara bra att vända sig till Tove Jansson med sina funderingar om vad all den här kalabaliken egentligen handlar om. Mumintrollen blir väckta ur sin långa vinterdvala och måste börja förbereda sig på den mystiska julen som kommer till kvällen.

“Mamma, vakna, sa mumintrollet förskräckt. Nånting hemskt har hänt. De kallar det jul.
Vad menar du, sa mamman och stack fram nosen.
Jag vet inte riktigt, sa hennes son. Men ingenting är ordnat och nån har gått förlorad och alla springer omkring som tokiga. Kanske är det översvämning nu igen.”

Ur “Granen” av Tove Jansson

20161214_154856

Vad behöver man för att på bästa sätt blidka julen? Den vill ha mat och de allra finaste presenterna och sedan behöver den visst en gran också! De små mumintrollen, som bara känner till vår och sommar och brukar gå i ide någon gång i oktober är mycket förvirrade, men gör sitt bästa för att skydda sig.

“Granen” är en varm och rolig historia. Något som kan hjälpa till att inte ta traditionerna på alltför stort allvar. På något sätt blir det nog bra ändå, och kanske är det medmänskligheten som värderas högre än att allting ska vara korrekt i slutändan.

20161214_112738

Hoppas att ni alla får en fin jul, midvinter och chanukka!

/Marta

Sedelärande inför jul

Så här inför jul är det ofta mycket snack med barnen om att sköta sig, skärpa sig och tygla sig, allt för att slippa kol i skorna eller ris i strumpan. Snart kommer Tomten, St Nikolas, Julängeln, Krampus eller vem det nu är man ska akta sig för, alternativt smöra för i december.

Jag tycker det är en intressant kvarleva, som påminner mig om de gamla sedelärande barnböckerna man på allvar läste för sina barn “förr i tiden”, och kommer osökt att tänka på klassikern “Pelle snusk” (Struwwelpeter) från 1845 (1849 i Sverige).
Boken är skriven av läkaren och psykiatern Heinrich Hoffmann, och originalutgåvan är även illustrerad av honom. När boken rönte stor framgång bland familj och vänner, och slutligen blev uppköpt av förlaget Literarische Anstalt i Frankfurt, övervakade han själv tecknarna som skulle illustrera och litografera utgåvan, eftersom han var rädd för att man skulle försöka förbättra hans avsiktligt enkla och naiva bilder.
Boken är en av de mest utgivna och översatta barnböcker genom tiderna, och spreds snabbt över hela Europa när den utkom i över 100 upplagor och sammanlagt  mer än 20 miljoner exemplar. Första titeln på boken blev: “Lustige Geschichten und drollige Bilder mit 15 schön kolorierten Tafeln fur Kinder von 3 bis 6 Jahren.” (Lustiga berättelser och farsartade bilder med 15 färgtryck för barn mellan 3 och 6 år.)
Jättesmidig.

struwwelpeter_omslag

Boken är full av små berättelser på rim, om vad som händer i fall man inte äter sin mat (man förtvinar och dör helt enkelt), om man leker med tändstickor (man brinner upp), om man suger på tummen (man får den avklippt av skräddaren med den stora stora saxen) bla. Men mitt i alla de här omänskligt hårda och bisarra “uppfostrings”-förslagen, så dyker det upp ett inslag av medmänsklighet i form av antirasism kan man väl säga; i berättelsen om vad som händer i fall man “skrattar åt svarta”. Visserligen är utkomsten i berättelsen ganska bisarr också; Nikolas doppar de elaka barnen i bläck så att de blir ÄNNU svartare än moren. Men jag antar att det här går att skönja ett ställningstagande från författaren. Han gör även narr av jägaren som är efter en hare, vilket jag tycker är snygg satir.
Nedan följer axplock ur boken, som i mitt fall är på tyska.
jager

nikolas

Ner med de elaka mobbarna i ett bläckhorn!

katzen soppkaspar tummen

Blir du sugen på att läsa mer om tidig barnlitteratur? Jag visste väl det! Här är en länk till boken Pelle Snygg och barnen i Snaskeby i sin helhet, utgiven 1896 här i Sverige, skriven och illustrerad av Ottilia Adelborg

Och här är vidare en länk till författaren, tecknaren och konstnären Edward Lear – en av de första nonsensförfattarna och som 1846 gav ut A Book of Nonsense, en volym med limerickar för barn.
Här är en av bilderna från den boken, sannerligen nonsens när den är som bäst!

/Linda

Boktips – Dinotopia

Hej kära läsare!

Idag vill jag tipsa om en riktig skatt från barndomen: Dinotopia, illustrerad och författad av James Gurney. Jag älskar den här boken, och känner ett litet rus av lycka när jag nu öppnar den för första gången på många år. Den är något så ovanligt som en bilderbok för barn i mellanåldern, något som jag saknar ett större utbud av!

20161110_140212

“Boken du håller i dina händer utgör en ögats odyssé. Du kan pröva den på närmaste åttaåring. Alla dinosaurierna är exakta, baserade på fossila fynd. Huruvida resten är äkta beror på dig själv. Det hör hemma i marmorhallen, inte på ett museum, utan i din fantasi, på spegelns baksida, den värld som egentligen är den sannaste.”

– ur förordet av James Gurney själv.

Detta berör mig djupt, eftersom jag själv har en stark tilltro till fantasins livsnödvändiga roll. Och det här är verkligen en bok som sätter fart på fantasin och inspirationen! Den är skriven som dagboksanteckningar av en far och son, som efter ett skeppsbrott hamnar på ön Dinotopia. Det visar sig att dinosaurier lever kvar där, sida vid sida med människor…

20161110_141228 Att boken är skriven från en upptäcktsresandes synvinkel, på ett sakligt och lite gammeldags språk, tillsammans med noggranna skisser och anteckningar från hans observationer, gör att den känns mycket trovärdig. Det är många som undviker krångliga ord och “vuxet” språk i barnböcker, men jag tror att det här får barnet att känna sig mer inkluderad och närmare mötet med en blick in i en verklig värld. Åtminstone var det så för mig som barn.

20161110_141255

20161110_140118

Läsaren får både utforska en fantastisk drömvärld och samtidigt lära sig en hel del vedertagen fakta. Illustrationerna är målade med olja, på ett realistiskt vis. Tittar man nära ser man att hans penseldrag är förvånansvärt lätta och att blyertslinjerna skymtar igenom. Detta förhöjer känslan i boken och visar prov på en stor skicklighet. Boken gavs ut för första gången år 1992, och tog Gurney två års artbete att slutföra.

I tider då när det är svårt för ett barn (eller vuxen!) att hantera världen runt omkring sig kan fantasin vara en stunds verklighetsflykt, men också en plats att bearbeta känslor som kanske inte riktigt får rum i andra sammanhang, samt en näring till de drömmar vi så väl behöver!

20161110_140028

Hoppas att ni har det bra i höstmörkret!

Ta hand om varann och er själva <3

/Marta

 

 

 

Sven går på kalas

Recension

Författare/Illustration: Annika Lundholm Moberg
Förlag: Opal
Kategori: Mjuk socialrealism för vuxen och barn?
svengarpakalas_omslag

”- Vi skulle ju kunna stanna hemma och bygga med Lego i stället, säger Sven. Jag känner ändå ingen på Örjans kalas.
– Sluta nu, säger pappa. Det kommer att bli jättekul. ”
Så inleds bilderboken Sven går på kalas och jag tror vi är en hel del som känner i gen oss i det där. Att vara bjuden på kalas, men att hellre vilja stanna hemma. Inte känna sig på humör. Inte ha lust. Att till sist tvinga sig i väg. Och sen råka ha jättekul.

Sven går på kalas är otroligt skickligt skriven. På ett precist och hårfint sätt navigerar Annika mellan text och bild, och hon får fram de många underfundigheterna på ett väldigt subtilt och lirkande sätt. Du hittar dem i sättet de vuxna talar olika språk med varandra, i känslan av att alla andra festdeltagare är monster och i den enorma känslan det är att hitta någon där som inte bara förstår en, utan som dessutom är lika genialisk som du själv. Till exempel.
ella

I den här boken så gestaltas alla vuxna som icke-särskilt-lyssnande eller inkännande personer, trista, tillgjorda och hycklande. På olika sätt o-kontaktbara för ett litet barn egentligen. På ett uppslag visar den helt fantastiska illustrationen hur barnen löper amok i Örjans hem, även Örjan. Inga föräldrar där som sätter gränser. Det förstärker verkligen gapet som kan finnas mellan vuxenvärlden och barnens.
Sven står för sig själv och hoppas på att inte bli upptäckt. Vem har inte upplevt den känslan? Känslan av att vara omgiven av idioter, och bara HOPPAS på att ingen vill prata med dig, alternativt att kalaset ska vara slut…svenpakalas1

Illustrationerna är roliga att titta på. Färgerna rör sig i det mustigare spektrumet, och även om de är många och mättade så håller de en behaglig och dämpad ton. Med en skicklig och välgjord form av kollageteknik, så får Annika fram precis rätt känsloläge i alla bilder. Det händer mycket i bilderna, och i samspelet mellan bild och text, vilket jag tycker ger berättelsen fin tyngd.

Personligen hittade jag gott om igenkänning i den här boken, och jag tippar på att det är samma sak för många barn som allt som oftast blir i vägtvingade på kalas, eller för många föräldrar som har tvingat sig själva till torftigt kallprat i en svettig hall med en annan vuxen som inte talar samma språk alls.
svenpakalas2

Boken kan också fungera som underlag för att prata om de olika känslor och situationer som uppstår i boken och som kan uppstå i barnets tillvaro. Jag tycker att den här boken har allt: obehag, substans, spänning och humor, allt förmedlat med enorm skärpa och intelligens.
5 barnboksverk till Sven går på kalas, och hett julklappstips till barnföräldrar som tycker om att ge sina barn bra böcker!  😉

/Linda