Skatter från barndomen: Tomanernas liv

Tomanernas liv av Christine Nöstlinger, Berghs förlag 1989. Illustration Helme Heine. Foto: Marta Leonhardt.”Tomanernas liv” är skriven av den österrikiska författaren Christine Nöstlinger och illustrerad av Helme Heine. Den kom ut 1989 på Berghs förlag i översättning från tyska av Gunnel Enby. (En tidigare upplaga gavs ut 1977 under titeln ”Tomanis liv” på samma förlag.)

 

 

 

 

Ur Tomanernas liv av Christine Nöstlinger, Berghs förlag 1989. Illustration Helme Heine. Foto:Marta Leonhardt.”Tomanernas liv” handlar om systrarna Lovisa och Lisa Meier, som lever i ett vanligt hus med en trädgård, omgivet av liknande hus med liknande små trädgårdar. De är båda snälla och lydiga barn, som har femmor i alla ämnen. Efter skolan stickar de sockor och virkar grytlappar, diskar och putsar pappas skor. Deras föräldrar älskar dem mycket och varje dag efter jobbet tar pappa Meier med en liten present till sina döttrar, tex strumpstickor, trådrullar eller ett par fingerborgar. Men en dag kommer han hem med en stor bok, med titeln ”TOMANERNAS LIV”. Ur Tomanernas liv av Christine Nöstlinger, Berghs förlag 1989. Illustration Helme Heine. Foto: Marta Leonhardt.

Här börjar systrarna Meiers förvandling till två vilda, gränslösa, glada och oborstade blå troll. Deras mamma skäms så mycket över dem att de inte får gå i skolan längre och får bara gå ut nattetid, där de härjar under fullmånens sken till grannarnas förskräckelse.

Det här var en av mina favoritböcker när jag var liten. Det är en hyllning till barnets frihet att slippa hårda konventioner. Nöstlingers språk är varmt och humoristiskt och komplementeras väl av Heines uttrycksfulla illustrationer i akvarell. Jag föredrar i vanliga fall detaljrika illustrationer som fyller upp uppslagen, men Heines illustrationer är faktiskt oemotståndliga. Titta bara på trollens vassa tänder och deras klotrunda blå magar!

Boken finns inte längre i tryck hos det svenska förlaget, men går att hitta på antikvariat och begagnat på internet. Ur Tomanernas liv av Christine Nöstlinger, Berghs förlag 1989. Illustration Helme Heine. Foto: Marta Leonhardt.

 

/Marta

De bortglömda benens hämnd

Recension                                                                                                                                Författare: Rikard Ask                                                                                                       Illustration: Jutta Falkengren                                                                                               Förlag: willa holma förlag, 2015                                                                                              Kategori: Skräck/komik/sorg/kärlek

omslag_deBortglomda ensvartochruskignatt karlekforsvinna fruktaMittSkall

Det är med en intressant blandning av skräck, komik, värme och sorg som Rikard Ask leder oss genom den här underbara historien och jag tycker att Jutta Falkengrens illustrationer är otroligt samstämda med texten. Hennes kollageartade, serieinspirerade och egensinniga illustrationer är fulla av små roliga detaljer och perifera figurer, och är framställda med fullkomlig känsla för stämningar och balans.

Huvudkaraktärerna är något så otippat som två spök-djur; katten Tusse och hunden Solveig, för länge sedan döda och begravda, och nu spöken. Solveig är den påhittiga hämnd-entusiasten och Tusse den mer förvirrade och melankoliske som låter sig dras med av Solveigs entusiasm. För ett tag.

” Spökhunden Solveig förklarade glatt
hur det låg till och hur det var fatt
”Så är det. Alla djur glöms eller lämnas”,
sa Solveig. ”Jag tycker du borde hämnas.”

”Ja! Min hämnd ska bli stor,
men jag minns inte alls var han bor”,
sa Tusse. ”En mur..? Ett gult hus..?
Under trappen bodde en mus!”

Japp, texten är skriven på rim och det här gör att även om handlingen i sig kan verka hjärtskärande (en död liten katt som saknar och letar efter sin husse) och temat kan tyckas svårmodigt (döda små bortglömda husdjur), så ger rimmen en lättnad och en glädje med sin rytm och det är verkligen roligt att läsa den. Rimmen är överlag välfungerande och fiffiga, på ETT ställe fick jag inte ihop rytmen riktigt, men jag tycker det är sällsynt att berättelser skrivna på rim är så bra som den här.

I slutet smälter man fullständigt ihop till en liten pöl, det är så vackert så vackert. Mörk,söt och varm melankoli för våra yngsta.
Ett hett julklappstips!
5 barnboksverk med en liten stjärna efteråt!

Det övergivna huset

Recension                                                                                                                                Författare: Emma Askling                                                                                                      Formgivning: Ulrika Slottner                                                                                               Förlag: Idus förlag, 2014                                                                                              Kategori: Mystik med övernaturliga inslag

IMG_2250

Ett mystiskt brev. En försvunnen skolkamrat. En underlig gubbe. Ett övergivet hus som ingen bott i på 30 år.

Trådarna är många i Emma Asklings barnroman, och i prologen sätts vi in i en flyktingfamiljs mörka situation: boende hos en farbror väntar de på besked om uppehållstillstånd. Samtidigt som 12-åriga Amir jobbar med känslor kring sina ledsna föräldrar, önskar han innerligt att bli upptagen som en del av gemenskapen med sina klasskamrater.

Handlingen utspelar sig i det lilla Åtvidaberg i Östergötland och till en början kan den verka simpel; en arbetslös mamma och hennes dotter behöver finna en ny trygghet. Men mystiken drar i gång nästan genast, och efter ett hemlighetsfullt brev innehållande en nyckel styr de kosan mot sitt nya hem, utan att veta vem som skickat dem nyckeln, eller om den passar till sagda lägenhet. Brevet är endast undertecknat med ett mystiskt ”R”. Väl på plats i Åtvidaberg börjar 12-åriga Lo tillsammans med sin nyfunna vän Ida att nysta i de mysterier de ställs inför, bland annat det från titeln utlovade övergivna huset, och den där sången som ljuder från det, är det verkligen bara Lo som hör den?

Berättelsen får en spännande upplösning, och sättet alla bitar faller på plats är snyggt uttänkt och högst tillfredsställande. Karaktärerna och dialogerna känns trovärdiga och Emma är riktigt bra på att förmedla små fina detaljer i samspelet mellan de olika karaktärerna. Jag tycker också att de olika temana sammanvävs på ett smidigt och naturligt sätt, och boken är verkligen spännande och drivet skriven.

Det är därför jag måste invända mot omslaget, som jag tycker ger en aning hafsig och plottrig känsla, och speglar inte det kvalitativa i Emmas skrivstil. Om tanken med omslaget var att ge det en kollage-känsla så borde det gjorts tydligare, och typsnittet är det i sig inget fel på; det passar till en mystisk berättelse, men jag tror att de vita ytterlinjerna kring texten förstärker känslan av låg kvalitet, tyvärr.                                                                       Visserligen speglar omslaget innehållet i bokens berättelse ganska väl, men man kunde gjort det mycket mer spännande och en mer harmonisk bildlösning. Jag tror inte att jag skulle plockat upp boken från hyllan om jag inte fått den rekommenderad.

Men, som vi alla vet, är det i slutänden insidan som räknas, och av mig får Det övergivna huset 4 av 5 barnboksverk, låt er inte luras av omslaget. J

/Linda

Alice – den 150-åriga flicksnärtan

Vi på Barnboksverket tycker att det är på sin plats att skriva ett par rader kring flickan som inspirerade Lewis Carrol till det storslagna verket och huvudperson i Alice i Underlandet, för att fira att det i år är 150 år (!) sedan den utkom.
Min personliga reflektion är att den känns lika intresseväckande och underhållande idag, som den var då. Här följer en slags kort biografi över Alice; en del fakta kanske är felaktig, det finns många olika versioner om en del saker, som hur många syskon hon hade och huruvida hon och prinsen faktiskt var kära i varandra, och om hur mycket av Alice som verkligen ligger till grund för Alice-karaktären i boken.

alice_och_lewis

Alice och Dodgson

År 1862 befann sig den engelske författaren och matematikern Charles Lutwidge Dodgson på utflykt i en roddbåt med sina goda vänner och deras döttrar, däribland 8-åriga Alice. Han berättade en fantastisk saga där hon tjänade som protagonist.
Alla som har läst Alice i underlandet eller sett den som film, vet att det inte är den typiska, sedelärande sagan vi pratar om här, utan vad jag hört sägas, den första berättelsen för barn, åtminstone i nedskrivet format, utan sensmoral och där syftet var ren underhållning.
Alice bad Dodgson att skriva ner den åt henne, vilket han också gjorde. Kort därefter hamnade den hos ett förlag och efter många olika diskussioner om titel, så blev det den vi alla känner som Alice i underlandet (eng. Alice in Wonderland). Den publicerades 1865 under pseudonymen Lewis Carrol på förlaget McMillan och blev en ganska så omedelbar succé.

Alice's_Adventures_Under_Ground_-_Lewis_Carroll_-_British_Library_Add_MS_46700_f45v

Ur det ursprungliga manuskriptet, med illustrationer av Dodgson själv

Boken har översatts till minst 174 olika språk och jämförs med Bibeln och Shakespeare när det gäller mest citerade verk. Kulturella yttringar som influerats av verket är oräkneliga.
Till manuset gjorde författaren själv 37 illustrationer, men den första tryckta upplagan försågs med träsnitts-illustrationer av satirtecknaren John Tenniel. Författaren var missnöjd med dem därför att Alice inte avbildats så som hon såg ut, nämligen med mörkt hår och kort lugg, och upplagan drogs in. En del menar att den drogs in därför att John Tenniel inte var nöjd med tryckkvaliteten. En ny utgåva postdaterad 1866, med samma illustrationer, kom ut strax innan jul -65, och den var en fortsatt succé.

tenniel

Illustratör: John Tenniel

Så, vem var Alice egentligen?

Alice_Liddell

Alice Liddell, fotograferad av Dodgson

Alice Pleasance Liddell, född 4 maj 1852 i Westminster, London, som fjärde barnet till paret Lorina Hanna Liddell och Henry Liddell, dekanus vid Christ Church, Oxford.
Alice var ett av tio syskon, men det var främst med sina två systrar Lorina och Edith hon umgicks. De gjorde ofta utflykter tillsammans med Dodgson, och Alice gillade särskilt att gå på det nyöppnade University Museum och titta på dinosaurie-skelett, uppstoppade djur och insekter.
Alice växte upp i en familj som höll många tillställningar för den höga societeten och fick tidigt lära sig att föra kultiverade och intelligenta konversationer med den högre kretsen, som ofta bevistade deras hem. Det var så hon kom i kontakt med Prins Leopold när hon blev lite äldre. De blev kära i varandra, men drottning Victoria/Leopolds moder, ville att hennes son skulle gifta sig med en prinsessa, vilket han också senare gjorde, efter att Alice först hade gift sig med cricketspelaren Reginald Hargreaves.                                    Prinsens dotter döptes efter Alice, och Alice’s andra son döptes efter Leopold, så deras kärlek levde på sätt och vis vidare i barnens namn, kan man väl säga om man är lite utav en romantiker.

eighteen-year-old-alice-liddell

Alice, 18 år, fotograferad av Dogdson

Alice och Reginald flyttade till Cuffnells, ett vackert hem på landet i Hampshire.
Som liten hade Alice tagit konstlektioner för John Ruskin och hon hade ett fortsatt intresse för att teckna, måla och hugga ut bilder i trä. På kyrkan St. Frideswide i Osney sitter idag en panel hon gjort för en dörr till en annan kyrka.

Under 1.a världskriget förlorade paret sina två söner och Reginald återhämtade sig aldrig riktigt från den chocken och sorgen, han avled 1926. Men Alice fortsatte att vara aktiv socialt, men fick svårigheter med ekonomin och beslöt sig för att sälja manuskriptet hon fått av Dodgson i julklapp 1864. Det gick för 15.400 pund och hon kunde nu bo kvar i huset.
1932 blev Alice inbjuden till en Lewis Caroll-utställning i New York för att motta en hedersutnämnelse. Hon deltog, men blev utmattad av all uppståndelse som väcktes kring henne; hon fick drivor av brev från fans och ettriga journalister kom efter henne.
Hon dog av ålder 1934 och hennes aska ligger i familjegraven i Lyndhurst, Hampshire.

AliceHargreaves

Alice Hargreaves

Slutligen en modest tribut i form av en egenhändigt tecknad tolkning av Alice:

linda_tolkning

Alice av Linda Siewert

/Linda

Recension: Skrotingen – Bankeli Bonk!

Bank, Bunk och Bynk. Det är bara några av ljuden som Skrotingen upptäcker på sin ljudsafari bland grytor och durkslag.

framsida

Jag har läst Skrotningen – Bankeli Bonk av Marika Hoppare utgiven av Akrobok förlag. Det är Marikas debut. Och vilken debut sen. Att på ett så enkelt och lättförståeligt vis få in ljud och barns nyfikenhet ser man inte ofta. Skrotingen är som barn är mest. Nyfikna och utforskande. Vad händer om man Trummar på en silverbricka? Det låter förstås ”Bänk! Bänk! Bänk!”

Boken är uppbyggd på liknande vis som många andra barnböcker. En textsida och in illustrationssida men Marika har lyckats väva ihop sidorna på ett väldigt fint och tilltalande vis.

uppslag

Språket är enkelt och tilltalande men i bland smyger det in engelska ord och på någon sida rimmar det. Nu är detta inget att hänga upp sig på efter som boken som helhet är så himla fin. Absolut en bok som jag kan rekommendera.

marika

Illustrationer till ”Flickan i drömfångaren”

I våras fick jag ett drömuppdrag! Jag skulle få illustrera omslaget till en kapitelbok för barn i mellanåldern. Boken heter ”Flickan i drömfångaren” och är skriven av Ingrid Jönsson. Ni kan läsa hennes inlägg om skrivandet härEfter en första kontakt med förläggaren på Beta Pedagog, som är fantastiskt trevlig och har varit underbar att samarbeta med, fick jag kontakt med Ingrid! Hon skickade mig manuset. Det gick inte att lägga ifrån sig och jag föll genast för den kombinationen av realism och magi. Berättelsen följer flickan Tess utveckling efter att hennes föräldrar skiljt sig och hon flyttat med sin mamma till en liten håla och tvingas börja på en ny skola. Magin kommer in i berättelsen i form av en förtrollad flicka som bor i en gammal drömfångare i Tess fönster.

När jag hade läst manuset började jag göra ett par konceptskisser för omslaget. Jag visste att jag ville ha med drömfångaren och en stjärnhimmel. Här har jag använt en gammal bild (här) och snabbt skissat över den i Photoshop.

I nästa skiss ville jag utgå ifrån en vaken Tess, som sitter omgiven av sina böcker, bilder och dikter.

 

 

 

 

Jag gillade båda skisserna och ville ha en kombination av båda. Jag hade fått klartecken på skisserna från förlaget och Ingrid tyckte om min skiss av den sittande Tess.drömfångaren_skiss3_web

Sedan var det äntligen tid att sätta igång med målningen! På Ingrids förfrågan satte jag in Nashota i drömfångarens nät. Det kändes bra att hon också fick vara med påframsidan. Efter att ha skissat upp bilden på akvarellpapper med blyerts, fyllde jag i konturerna och de svarta detaljerna med flytande tusch och stålstift. Sedan målade jag bakgrunden, med mycket vått-i-vått för att få jämna, livfulla övergångar i akvarellfärgen. Efter att jag täckt hela målningen med ett par lager akvarellfärg, gick jag över vissa detaljer med akvarellpennor för att få en mer täckande yta och fler skiftningar i färg och textur. Sedan målade jag stjärnorna och vissa små blänk med vit gouache på tub.

omslag

Förlaget satte in texten till omslaget. Såhär blev den färdiga framsidan. Illustrationen löper runt hela omslaget och några av fjädrarna blåser vidare till baksidan.

 

 

 

 

 

Drömfångaren till inlagan ritade jag med tuschpennor. Jag bildgooglade mängder med olika slags drömfångare och gjorde därefter en egen design. Drömfångaren har en hel sida i början av boken och är sedan med som en liten bild i varje kapitels början.

När illustrationerna till förlaget var klara fick jag erbjudandet att göra tre till illustrationer till Ingrid. Det blev tre stycken illustrationer på den underbara lilla Nashota, bokens magiska lilla älva som jag själv blev helt förälskad i!

 

Jag utgick ifrån ett par episoder i boken som visade väldigt olika sidor av Nashota.Drömfångaren_Nashota_bokhyllan_illustration_leonhardt_100dpi_web

 

 

 

 

Drömfångaren_Nashota_plåt_illustration_leonhardt_100dpi_web

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det kändes allt lite vemodigt att avsluta projektet, för det hade varit så fantastiskt roligt! Men jag är så glad över alla barn och ungdomar som kommer att se dem och läsa boken. Jag rekommenderar den varmt!

/Marta

Boken kan ni köpa här:

http://www.betapedagog.se/ShowSearchResult.aspx?pagesize=20&searchstring=dr%C3%B6mf%C3%A5ngaren

eller här:
http://www.adlibris.com/se/bok/flickan-i-dromfangaren-9789186213565

Recension: Spöket i köket

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 23.03.18Det trillade in en bok som vi blev ombedda att recensera. Undertecknad blev som eld och lågor och bönade och bad att få skriva. Det skulle bli den bästa recensionen någonsin. Med humor och inlevelse skulle jag skriva så bra så att barnboksförfattare skulle stå i kö.

När jag väl fick tag på boken satte jag mig tillrätta med en kopp te, papper och penna. Här skulle det minsann recenseras! Jag läste igenom boken först en gång och sen en gång till.

I min fantasi hade jag skrivit spaltmeter om boken och nu fick jag inte fram ett enda ord. Inte en enda bokstav. Jag förstod den inte. Jag kunde inte greppa den.

Boken heter Spöket i Köket och är utgiven på Heidruns förlag. Skriven av Sara Berg och Karin Frimodig med illustrationer av Matti Berg.

Sara och Karin har även skrivit ”Kim och skrutten”.

Varje uppslag börjar med med ett ljud som ”Phuuu” eller ”Schhhh” följt av ett ett rim och en beskrivande bild.

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 23.03.47

Veckorna gick och jag kände att det blev svårare och svårare. Något jag trott skulle vara så lätt var så otroligt svårt. Tillslut fick jag erkänna mig besegrad. Jag klarade inte av att skriva en recension om den här boken. Tillslut vände jag mig till experterna. En grupp med treåringar.

 

Barnen gillade verkligen boken. Den är välformulerad och fångar treåringarnas intresse med ord som finns i barnens vardag som till exempel snabbmakaroner. Bilderna tyckte de var en aningens mörka och dystra. I tre dagar fick barnen låna boken av mig och nu frågar de när de kan få tillbaka den och läsa den igen. Bra betyg till barn, författare och illustratörer.

Och jag kan bara hålla tummarna att jag får fler recensionschanser.

 

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 23.03.53

 

/Johannes

 

Sent i januari

Att läsa Tove Jansson är alltid väldigt personligt (jag antar att det blir så vad man än läser), och i berättelserna finns ofta en form av tröst att få. Det är väl mänskligheten i de olika karaktärerna, deras drömmar, känslor, hopp och rädslor. Därför kommer min text att vara ganska personlig och handla om tröst.

Jag, liksom mina föregående talare, har väldigt mycket ut av de olika böckerna Tove skrivit och framför allt Pappan och havet finner jag poetiskt vacker, stundvis dråplig, allmänt sorgmodig i det sökande den gestaltar i pappans författarskap, efter något större man så sällan lyckas fånga, och i Morrans sorgliga skepnad. Den är som balsam för själen, som ett välkomponerat musikstycke med cellon som huvudsaklig atmosfärskapare.

Men något vi glömt att nämna särskilt i blogposterna, är hennes serier om muminfamiljen. Det är här jag kommer att bli personlig.

Jag befann mig i soffan hos min då kära pojkvän och vi tittade på en film, som så många andra par en lördagkväll. Innan jag visste ordet av det var jag försjunken i djup sömn, och film och pojkvän var ett avlägset minne blott.
Vid nästa tillfälle jag återfick medvetandet och återkallade världen som vi känner den, var jag ensam på soffan. Känslan av besvikelse och övergivenhet var överväldigande. Det var mörkt, någorlunda kyligt och min käresta låg och sov i sin säng. Jag väckte honom. Frågade varför han hade övergivit mig på soffan. Han svarade att jag ju sov.
I vrede och förskräckelse över hans kallsinniga handlande, eller icke-handlande snarare, stormade jag ut på nattens gator och styrde cykeln hem. Jag vet att det kan tyckas överkänsligt och överdrivet att reagera så pass, men det är något visst med att vakna upp övergiven i mörka natten. Det är svårt att förlåta i en handvändning.
Hemma, i mitt eget sovrum, hittade jag tre volymer av Tove Janssons muminserier, jag hade lånat dem på biblioteket tidigare i veckan. Jag la mig, i min egen säng, och började läsa i en av dem. Innan jag visste ordet av det hade den iskalla klumpen i magen smält undan och ersatts av bomull, och varm honung spred sig genom kroppen. Snart kändes allt gemytligt och lite humoristiskt, jag skrattade så åt konstapeln som kommer mitt i natten för att sätta dit Mumintrollet för att bygga hus utan tillstånd. Det är kontrasten mellan verklighetens byråkrati och den sagolika Muminvärlden som gör det absurda, i just det här fallet.
Jag tror ingen människa hade kunna trösta mig lika omsorgsfullt och effektivt som Toves Mumin gjorde den natten.

Hallå där har du byggnadstillstånd?

Jag tycker det är mer personligt med sneda fönster.

Sånt blask. Jag ska lära dig att laga en "manhattan dynamit".

Jag tycker den här vintersporten börjar bli lite tröttsam. -Det blir nog vår snart ska du se älskling.

Läs mer här om Tove Janssons serier och serieskapande.

Det osynliga barnet

Jag älskar Tove Janssons bilder, hennes språk och känslan, av att bli förstådd, som infinner sig vid kontakten med hennes verk. Hennes böcker är av det slaget som verkligen kan beröra både barn och vuxna. En kan läsa om dem otaliga gånger och varje gång finna ett större psykologiskt och existentiellt djup uttryckt med värme och humor.

det osynliga barnet_barnboksverket_jansson

En berättelse som jag vill rekommendera är ”Det osynliga barnet”. Bara hur berättelsens osynliga huvudkaraktär är gestaltad är en rörande träffsäker bild. ninni

 

 

 

 

 

Det osynliga barnet är en berättelse om flickan Ninni som har vuxit upp hos en hemsk tant.

”  – Inte arg, förstår ni, sånt kan man begripa. Hon var bara iskall och ironisk.
– Vad är ironisk, frågade mumintrollet.
– Nå, föreställ dig att du snavar på en klibbsvamp och sätter dig mitt i den rensade svampen, sa Tooticki. Det naturliga vore förstås att din mamma blev arg. Men nehej, det blir hon inte. Istället säger hon, kallt och förkrossande: Jag förstår att det där är din uppfattning om att dansa, men jag vore tacksam om du inte gjorde det i maten. Så, ungefär.
– Fy så obehagligt, sa mumintrollet.”

Tooticki tar med Ninni till muminhuset, där hon långsamt börjar återfå sin gestalt. En tass i taget.

Hela berättelsen är skriven med en ljuvlig skärpa och humor och man kan riktigt höra finlandssvenskan! Åh, som jag önskar att jag kunde skriva lika levande som Tove Jansson! Vi behöver verkligen fler berättartalanger som henne och för mig är hon en stor inspiration. Jag inspireras också av hennes tecknarstil, som med få linjer uttrycker så mycket. Jag hoppas att de som är barn nu får tillgång till muminberättelserna, och då inte bara de nygjorda filmerna. Det finns så mycket att upptäcka, uppleva, lära sig och drömma om i muminvärldarna! Och en rejäl tankeställare för de vuxna som är ironiska och nedlåtande mot barn.

Mer mumin åt folket!

/Marta

 

Magiska djungeln

Vilken åldersgrupp riktar sig en bok till? Jag fyller 32 i år och satt och log när jag läste denna enkla och fina bok. Överraskningsmomentet som hela boken är baserad på blev aldrig uttjatat eller tråkigt. Även om jag snabbt listade ut hur det egentligen stod till kunde jag inte låta bli att le.jpg2

I Magiska Djungeln av Hanna Olausson får vi följa en prickig zebra som träffar en flygande apa och en massa andra spännande djur. Eller hur är det egentligen? Är zebror prickiga. Det här är en bildande bok för de minsta. Boken skojar och leker och jag kran riktigt höra förtjusta barnskratt.jpg

Magiska Djungeln är skriven och illustrerad av Hanna Olausson under en Australienresa och utgiven av förlaget Ordalaget. Men det tänkte jag att Hanna själv skulle få berätta om i ett senare inlägg.Skärmavbild 2014-04-12 kl. 14.15.31