Gästbloggare: Kajsa Lind

Idag gästbloggar Kajsa Lind, som har illustrerat två bilderböcker som kommer ut senare i år. Om ni vill se mer av Kajsa så gå in på kajsalind.se.

(Jag känner förresten igen mig i att sitta och grimasera när man ritar miner. Skönt att det inte bara är jag!)

Mycket läsnöje!

/Sanna

Det som jag framförallt hade siktet inställt på redan när jag först började fundera på att frilansa var barnböcker. Jag har alltid gillat att hitta på och måla upp olika världar och ge liv åt karaktärer som dyker upp i huvudet. Därför är jag självklart superglad över att jag nu har nått mitt mål med två barnböcker som kommer ut i år. Den ena är skriven av Kristina Murray Brodin och släpps på Olika förlag i september. Den andra har Karin Jacov skrivit och Idus Förlag kommer att ge ut den någon gång under sommaren. Jag tänkte berätta lite mer om den sistnämnda boken och hur processen ser ut när bilderna växer fram!

”Malte Modig” som boken heter beskriver Karin själv såhär ”Malte funderar mycket på om man måste vara modig när man heter Modig när det finns så mycket att vara rädd för. Vi får följa med Malte och hans bästa vän Märta under en dag där modet prövas genom ett par högst vardagliga men för Malte ändå skrämmande händelser.”

Första gången jag fick läsa Karins manus kände jag direkt att vi tänker väldigt lika. Jag såg snabbt framför mig hur bilderna och karaktärerna skulle se ut och gjorde upp ett bildmanus som Karin fick läsa. Det visade sig att min känsla var rätt, Karin tyckte att mina bilder stämde bra överens med hur hon själv hade tänkt sig! Efter lite skissande hade jag två personer att visa upp:

Därefter var det bara att sätta igång med bilderna! Innan jag började rita så hade jag en genomtänkt bild av hur miljöerna skulle se ut. Mina skisser är oftast väldigt slarviga, kladdiga och fula. Här kommer ett exempel:

10345107_10154126454800553_575742348_n

När ”fulskissen” är hyfsad så tar jag fram tunna tuschpennor och ljusbord och gör en ”finskiss”. Såhär kan det se ut när den är klar:

10253193_10154126455545553_606313837_n

Därefter åker allt in i datorn via scannern och jag tar fram min ritplatta och startar photoshop och sätter igång med färgläggning:

10346778_10154126456125553_1798946097_n

Ofta kommer jag på mig själv med att sitta och grimasera när jag ritar miner eller kroppsuttryck på mina figurer. Här om dagen när jag hade ritat flera bilder av rädda och bekymrade Malte så hade jag nästan huvudvärk så mycket jag hade rynkat mina ögonbryn. Så känsla och inlevelse är väldigt viktigt när jag ritar. Det är också de berättelserna som jag gillar bäst, de som är fyllda av känslor och relationer och uttryck. I arbetet med denna boken har jag och Karin haft fria händer och kunnat bolla idéer och tankar under processen, vilket har fungerat mycket bra. Jag vet att Karin har åtminstone en uppföljare på gång men jag håller tummarna för att det ska bli en hel serie med Malte-böcker. Det har helt enkelt varit superroligt att rita Malte Modig, vilket jag hoppas kommer att synas i bilderna!

/Kajsa

Gästbloggare: Hanna Olausson

Jag skrev för en tid sen om magisk djungel och lovade att Hanna skulle få berätta lite om arbetet bakom. Här är det!

 

2013-03-16 15.02.48

Ibland påminns jag om alla de dagar jag satt nere i min kompis källare på andra sidan jorden. Med kutad rygg målade jag dagarna i ända utan att egentligen veta vad jag skulle göra när jag blev klar. Nu ett år senare kan man hitta boken både på nätet, i bokhandeln, leksaksaffärer och bibliotek! Hur gick det till?

 

Våren 2012 tog jag examen i industridesign från Designhögskolan i Umeå. Men som 22-åring kände jag mig inte riktigt redo för ett fast jobb, utan bestämde mig för att ta ett år ledigt för att samla intryck och hälsa på mina vänner i Australien. Ett år av äventyr, umgänge och fritid, allt det där som bortprioriterades under universitetsåren. Efter 4 månaders resande började jag dock känna mig lite uttråkad och rastlös.

 

Hemma hos en vän i Sydney fick jag syn på en stor vit pannå som stod lutad mot en vägg. Jag bestämde mig för att sätta färg på den. Ett litet beslut som kom att ge stora möjligheter.

P1110068_small

Successivt förvandlades den vita duken till en färgglad ögonblicksbild från en resa jag och min vän gjort tillsammans. Till min förvåning fick jag mycket komplimanger av människor i min omgivning och alla ställde samma fråga:

– Har du aldrig funderat på att gör en barnbok?

– Jo, det har jag väl. Men jag har aldrig riktigt haft tid.

– Men nu har du ju tid!

– Jo, men nu ”backpackar” jag ju. Då kan man inte ha massa färgburkar och tavlor släpandes efter sig..

Två dagar senare hade jag 15 stycket pannåer och tio burkar färg under armen. Herre gud, tänkte jag, jag som knappt har pengar till mat.

P1110380_small

Jag brukar säga att allt började lite som ett skämt, tanken var egentligen bara att ha något att göra under min tid i Sydney. Kanske kunde jag sälja tavlorna och få in mer pengar till resekassan. Om det nu blev en barnbok var det bara en bonus. Därför tänkte jag inte så himla mycket när jag väl började måla. Boken och historien växte fram allt eftersom. Mycket av processen fick jag från mina tre år på designhögskolan. Jag pratade med så många som möjligt runt om kring mig, stora som små testade boken, olika texter, olika ord. Inte kunde jag tro att det var så svårt att skriva en barnbok. Jag målade minst 50 st apor och elefanter innan jag hittade de som passade. Ju mer tid jag spenderade desto seriösare blev skapandet. Två veckor blev snabbt tre månader. Rätt som det var hade jag anordnat en sagostund i ett bibliotek, högläst för fem lågstadieklasser, haft konstutställning i centrala Sydney och i en affär på Nya Zealand finns nu konsttryck av målningarna till försäljning.

skisser2

Jag bestämde mig efter en stund för att frakta hem alla tavlorna istället för att sälja av dem, och tur var väl det! Efter ett besök på bokmässan i Göteborg fick jag kontakt med bokförlaget Ordalaget, som ville ta sig an utmaningen att publicera boken. Om allt går bra har jag även ett förlag i Schweiz som ska släppa den på tyska. Ett förlag som jag stötte på under en spontan inlinesresa i Sydney. Det är verkligen knasigt med tillfälligheter i bland. För mig har det bara handlat om att prata med så många som möjligt, det gör jag alltid ändå. Frågar runt typ, det värsta som kan hända är att man får ett nej. Och det bästa… det finns det nog inget svar på.

 

Ja. tänk vilken vändning en utlandsresa kan ta. Att ha tid får en verkligen att börja tänka. För mig känns det helt rätt att skriva barnböcker, egentligen är jag ju bara mig själv. En färgglad, målmedveten tjej, med ett ordentligt barnasinne som älskar att skapa. Mina vänner brukar säga att jag lever i en barnbok. Jag älskar utmaningar, äventyr, energi och fantasi. Nu ser jag inget slut på mitt barnboksmålande och jag skissar redan för fullt på min nästa bok som kommer våren 2015. Denna gången är det inte Sydney utan Norges vildmark som får stå för inspirationen till uppföljare på Magiska Djungeln. Det är det bästa med författarlivet, man kan ju faktiskt vara var som helst!

 

Jag hoppas att jag kommer kunna kombinera alla mina olika intressen och vem vet, en dag kanske jag är en leksaksskapandedesignkonstnärsförfattare bosatt i en liten skidby med fina alptoppar som sträcker sig ner till havets vågor och min regnbågsfärgade segelbåt.

Drömma det gillar jag, ibland slår de in!

kristy_hanna_malning_webb

Hanna

 

Glöm inte att kolla in Hannas hemsida och Facebook!

 

 

 

 

Gästbloggare: Ingrid Jönsson

Flickan i drömfångaren

 

 

 

 

Ingrid Jönsson är aktuell med boken ”Flickan i drömfångaren” som gavs ut på Beta Pedagog i vår. Omslagsillustration: Marta Leonhardt

 

Jag har aldrig riktigt förstått den där klyschan med att författare skulle ha svårt att släppa sin bok, sin baby, ifrån sig. Att man jämför en bok med ett barn tycker jag nästan är stötande. Kom igen, det är ju ändå bara lite papper och trycksvärta. Okej då … lite mer är det förstås, men för mig har det inte varit några problem att släppa mina två böcker. Konstigt uttryck förresten, ”boksläpp”! Jag hade en galen idé i samband med förberedelserna inför releasefesten till ”Flickan i drömfångaren”. Nämligen att jag skulle låtsas tappa en bok och sen säga: ”Jaha, det var det boksläppet, det – tack för att ni kom. Böckerna säljs där borta.” Det skulle bli jordens billigaste releaseparty, förstås, men gästerna skulle nog blivit ganska besvikna …

Nej, för mig har det känts som en befrielse att skicka i väg manuset. Och har man sen tur, som jag hittills har haft, vad gäller schysta förlag och grymt begåvade illustratörer, kan man bara luta sig tillbaka och njuta av att boken ger sig ut på egen hand, och tar världen om inte med storm, så åtminstone med styv kuling!

Att jag alltid gillat att skriva låter fruktansvärt klyschig, men det är sant. Inte förrän jag kommit upp i den gyllene medelåldern insåg jag att om det skulle bli något av med författardrömmarna så fick jag sätta fart. Så det gjorde jag. Det finns två skäl till att det blev just barnböcker för mellanåldern. Dels var jag lite rädd för att det skulle bli självutlämnande och privat att skriva för vuxna, och dels var jag sugen på att skriva något riktigt bra och viktigt för just barn. Jag har arbetat som lärare i tjugo år och visst finns ett stort intresse och ett engagemang för barn med i botten, när jag skriver.

Mitt mål med skrivandet är att producera texter som barn både kan bli underhållna av och lära sig något av. Inte minst vill jag att de ska lära sig något om sig själva och om livet. Få nya insikter och kunna se saker ur en annan synvinkel. Det är ett stort ansvar att skriva för barn – så mottaglig och samtidigt så sårbar som man är i mellanåldern är man nog varken förr eller senare. Litteraturen är en tillflyktsort för många. Därför vill jag förmedla hopp. Inte förringa elände och problem, men avsluta med en hoppfull känsla. Det tycker jag är viktigt.

När jag skriver börjar jag ofta med att bestämma temat i boken. Hittills har det blivit mod, vänskap, att stå upp för vad man tror på, att lära sig tycka om sig själv, att följa sina drömmar och att vuxenvärlden i allmänhet bör skärpa till sig … När jag sen har skrivit klart har det ofta visat sig att jag fått med en stänk existentialism i anrättningen också … Det är nog därför jag gillar magisk realism, som ju är genren i ”Flickan i drömfångaren”.

Inspiration hittar jag på olika håll. Hittills har det inte varit en bristvara. Jag bor ju mitt i Brösarps norra backar på Österlen och naturen är viktig för mig. Det är en överdrift att säga att jag är en skogsmulle – snarare är jag tjuren Ferdinand som älskar att lukta på blommor och se molnen vandra över himlen. Och träd – jag ÄLSKAR träd! Det är en himla tur att jag bor bland hundraåriga tjocka bokar och ekar. Så här i lövsprickningstider är det så vackert att man nästan inte kan sticka näsan utanför dörren utan att gråta (nåja, det beror delvis på pollenallergi också …)

Och så inspirerar ju alla ”mina” skolbarn mig. Jag lovar, man behöver bara finnas i skolmiljö sisådär en vecka eller två och vips kommer det ungefär femtioåtta bokideér flygande och ansätter hjärnan!

När jag sen skriver så gör jag det tämligen tråkigt strukturerat. Men det passar mig. Först gör jag en tydlig synopsis. Jag skriver ner en halv – en sida i ett block om varje kapitel, och gör mindmaps om personer och miljöer. Lite senare blir de halva sidorna ett par meningar på postitlappar (en lapp till varje kapitel) som jag kan flytta runt på ett stort papper.

Jag gör inget råmanus utan jag skriver så bra jag kan från början, med långa miljöbeskrivningar (älskar dem) och en massa annat trevligt lullull. Sen får jag förstås stryka en del. När jag har skrivit manuset ”klart” har jag skickat till testläsare och till lektör. Och sen kan det bli lite ändringar. Hittills har jag inte skrivit om något manus helt och hållet, dock. Kanske får en del tjusigt, men onödigt, stryka på foten och måhända måste en och annan karaktär eller tråd försvinna. Less is more, gäller ju verkligen. Tyvärr. Skämt åsido, jag har verkligen upptäckt hur mycket bättre ens texter blir när man stryker i dem.

ingrid jonsson

För det viktiga är ju inte vad som står. Det viktiga är vad som inte står. Det har jag inte hittat på själv men när jag såg det på en blogg någonstans i nätdjungeln tog jag genast uttrycket till mig. Så sant. Och så svårt. Och så roligt! Jag tycker det är hur kul som helst att utmana mig själv att skriva den ultimata texten. Och samtidigt vilar jag i den trygga vetskapen om att vägen till fulländning, den är oändligt lång!

 

Ingrid Jönsson

 

 

Länkar:
https://www.facebook.com/flickanidromfangaren 
http://skola.betapedagog.se/flickan-i-dromfangaren-p-2267-c-565.aspx
http://www.bokus.com/bok/9789186213565/flickan-i-dromfangaren/
http://ingridjonsson.com
http://martaleonhardt.com

Ett julkort blir till.

Precis innan jul bestämde jag mig för att jag skulle göra ett julkort med mina figurer, musen och grodan. Så här gick jag till väga.

Jag är nog lite svag för gamla julkort. Sådana där fina, typ Jenny Nyström. Förra julen Gjorde jag en hel trave med julkort till en massa vänner. Dom såg ut så här:

17512_1354984173Ett_av_mina_julkort

Men som sagt. Den här julen ville jag göra ett med mina figurer. Musen och grodan. Så jag började på det, vad jag förmodar, vanligaste sättet och googlade juliga bilder. Jag hade någon idé om att jag ville att dom skulle åka pulka ner för en backe. Framför mig hade jag en  blyertspenna och ett kopieringspapper.

Samtidigt som jag sökte så satt jag och kladdade.
Skärmavbild 2014-01-09 kl. 16.19.22

Efter flera olika förslag och några dagars frustration över att det inte blev som jag ville. Började jag på allvar skissa på akvarellpapper.

 

bilder097

bilder098

bilder099

Jag börjar nästan alltid med detaljer istället för former. Jag får väl gå någon utbildning och lära mig hur man ska göra.

 

bilder100

Därefter fyllde jag i linjerna med en svart tuschpenna och suddade bort blyertsen.

Här hade det varit kul med fler bilder men tyvärr glömde jag liksom bort det under arbetets gång. Men jag målade i efter bästa förmåga med akvarell och slutligen lite akvarellpennor.

 

Skärmavbild 2013-12-23 kl. 15.27.54

Så här i efterhand hade jag velat ha mer detaljer, bättre form och djup. Men förhoppningsvis lär jag mig lite varje gång och blir bättre och bättre.

I nästa inlägg från mig tänker jag skriva en ingående presentation av mig själv. Och kanske en liten överraskning. Men då vill jag läsa lite spännande och intressanta inlägg från andra först 😉

//Johannes

Gästbloggare: Moa Schulman

Idag gästbloggar Moa Schulman, om hur det var att illustrera Ett hus utan speglar av Mårten Sandén. Vad jag gillar sånt här! Att se skisser, referensbilder och hur allt såg ut innan det blev klart. Nedan kan ni se en bild jag tog av Moa på en vernissage under den stora barnboksmässan i Bologna. Till höger på bilden syns omslaget till Ett hus utan speglar, upplyst bakifrån. (Och allra längst ner kan ni se det helt fantastiska hus som Moa växte upp i. Jag kan bara inte sluta titta på det.)

/Sanna

Screen-shot-2014-06-09-at-01.12.42

När är du född: 1982

Yrke: Illustratör, skribent och formgivare

Familj: mamma, pappa, bror, pojkvän, hund och bästisar

Älskar: mitt jobb, hunden Rudy, aktivism och växterna på min balkong

Avskyr: att jag inte har en sångröst

Vilken barnbok betydde mest för dig när du var barn?

Om jag får säga en kapitelbok så var det skuggserien av Maria Gripe. Den läste jag fem gånger på raken och läser om just nu.

En barnbok som jag har oförglömliga minnen av är In the night kitchen av Maurice Sendak. Jag ryser fortfarande när jag ser bilderna.

ETT HUS UTAN SPEGLAR av Mårten Sandén

Vad: 19 illustrationer, en per kapitel.

Kund: Rabén & Sjögren

Jag fick manuset till Ett hus utan speglar av Mårten Sandén redan i mitten av 2011, ett drygt år innan boken skulle komma ut. Eftersom jag fortfarande studerade då så var den goda framförhållningen en förutsättning för att jag skulle hinna. 19 illustrationer, tapet samt ett bokomslag skulle hinna ta form parallellt med sista året på konstfack. Eftersom det här var mitt första barnboksuppdrag så innebar varje moment nya problemställningar.

Jag började med att läsa manuset noga. Strök under i texten när jag stötte på partier som var viktiga för illustrationerna: utseenden, tidsålder, känsla, årstid. Stödord jag skrev ner för att ringa in stämningen i boken var: eftertänksam, sorglig, melankolisk, ensam, mystisk, spöklik, långsam, drömmande.

Boken skulle med hjälp av formgivning och illustration anta en lite ålderdomlig ton, påminna om en klassisk kapitelbok. Tillsammans med förläggaren Marie Augustsson bestämde vi därför att vi skulle lyfta ut en central mening från varje kapitel och låta den illustreras på en helsida invid varje kapitelstart. Det var skönt att på så sätt få hjälp med urvalet, vad i den här berättelsen ska visualiseras?

När det kommer till utseendet på karaktärerna så fick jag också lite hjälp. Författaren Mårten mailade över några förlagor för alla karaktärer som figurerade i boken, hur han hade tänkt sig att de såg ut. Både förlaget och Mårten var tydliga med att jag inte behövde förhålla mig till dem men jag upptäckte samtidigt att jag gillade den begränsningen.

Hayley_ Mills_Moa_Schulman                          flickan_Wilma

Skådespelaren Hayley Mills                                   Flickan Wilma i boken

Därefter kom frågan om teknik. Jag är van vid att jobba i olika tekniker och hade ingen självklar ingång till hur just den här boken skulle illustreras, men det faktum att den skulle tryckas i svartvitt var vägledande, kontrasterna behövde överdrivas för att få fram en “mystisk” ton. Jag ville att bilderna skulle vara mörka och täcka alla vita ytor med gråskala och rumslighet. Det här gav mig tillfällighet att testa en för mig ny teknik, inscannade bläckstrukturer som jag byggde ihop i datorn.

Så här såg några tidiga skisser ut:

Skiss_över_första_kapitlets_trapphall_Moa_Schulman

Skiss över första kapitlets trapphall

utsikt_Moa_Schulman

Utsikt

Studie_Moa_Schulman

Studie i karaktärers utseende (här Wilma och Thomasine)

Eftersom jag aldrig illustrerat en lång berättelse förut innebar det en stor utmaning att få överblick och hålla ihop bilderna. Jag skissade upp alla scener först och försökte bygga upp en dynamik. Jag valde att inte skapa bilderna i kapitel-ordning, utan istället ta dem i slumpartad ordning, för att undvika att min egen utveckling (min utveckling inom den här tekniken och den här berättelsen) skulle avslöjas. Jag ville inte riskera att bilderna exempelvis skulle bli bättre och bättre ju längre in i boken man kom, eller att de tvärtom skulle bli synbart sämre på grund av att jag exempelvis skulle få ont om tid mot slutet av arbetet.

Jag har alltid gillat att illustrera människor men är ganska ovan vid att illustrera rum. Dessutom rum som tillhör ett hus som är mycket gammalt. För interiören behövde jag göra bildresearch.

Trapphall_från_första_kapitlet_Moa_Schulman

Trapphall från första kapitlet

trapphall_hittad_på_internet_Moa_Schulman

Trapphall hittad på internet

Det som var mest kämpigt var att välja stil och teknik. När jag väl bestämt mig gick det fortare. Det anade jag inte innan jag påbörjade arbetet, att det skulle ta två tredjedelar av tiden att göra de första tre illustrationerna.

En rolig sak med att illustrera den här boken var att Mårten Sandén hade mina gamla favoritböcker som förlaga till Ett hus utan speglar, nämligen Maria Gripes skuggserie. Jag läste dem minst fem gånger när jag var liten, och jag kunde i läsningen av Mårtens bok verkligen se hur han inspirerats. Ytterligare en sak som bidrog till att jag fick en stark känsla för den här boken är att jag växte upp i ett stort hus, ett kråkslott, som jag tyckte påminde mycket om huset i boken. Också där spökade det, det var nog det som gjorde att vi flyttade. Men i boken får det spöklika ett mer försonande drag.

Ett_hus_utan_speglar_Moa_Schulman

Huset i boken (från omslaget)         

Villa_Dagaborg_Moa_Schulman

Villa Dagaborg där jag växte upp