En kreativ process’ struktur – ja, jag har en, DEL 1

Struktur och Ordnung muss sein.

Att jobba som illustratör innebär så mycket mer än att teckna: planering, struktur och organisation är ganska stora nycklar, inte bara när det gäller marknadsföring, ekonomi, ständiga förhandlingar för att faktiskt kunna kalla det ”ekonomi” utan citationstecken, kommunikation, utan även i själva tecknarprocessen. Alla får komma fram till sin egen ordning i processen, och det här är berättelsen om min.
Inledningsvis, när jag får ett uppdrag från något av de förlag jag jobbar med, så läser jag manuset som ska bli boken, i pappersform. Jag får upp bilder för min inre syn, och delar upp dem så de är någorlunda jämnt fördelade över hela manuset, dvs ser så att det blir ett regelbundet flöde av bilder mellan textstyckena.
En del manus ger färre bilder, då får jag jobba längre med karaktärsskisserna och jag får kanske läsa manuset flera gånger för att hitta några scener jag kan illustrera. En del ger fler. Vissa ger mig ett överflöd, och då blir det i stället svårt att sålla och välja ut vilka bilder man till slut vill teckna. Till sist, i den här delen av processen, så ser mitt golv ut så här:

”En katts paradis”

Det är för att jag ska kunna se och känna att det är lagom med papper i högarna mellan varje bild. Jag behöver det taktila i mina arbetsprocesser.

När jag har gjort en bildlista, så skickar jag den till min kontakt på förlaget: ”De här scenerna tänker jag mig ska illustreras.” Och så svarar hon något i stil med: ”Hurra! Kör på!” i bästa fall, i värsta fall: ”Bra, men se upp så det inte blir för LÄSKIGT i bild med den och den scenen…” etc. (För LÄSKIGT? Skulle JAG? Va? 😀 )(Böckerna jag jobbar med riktar sig ofta till barn mellan 8 och 12. )
Sen gör jag ett bildmanus som jag skickar till förlaget, de godkänner, och jag skissar fram de olika karaktärerna så att de på förlaget får se hur jag tänker mig dem, men även för att jag ska kunna gå tillbaka och titta på hur de ser ut, de måste ju se likadana ut på varje bild.

Bildmanus

På karaktärsskisserna skriver jag ibland in stödord som har stått i beskrivningen av dem i manuset, som tex. ”slemmig med finnar” eller ”en vandrande korv med bölder”. Inte alla är så här målande beskrivet, då blir det enklare saker som ”minimal näsa”, ”tapp på överläppen” eller ”slöa ögonlock”. etc.

”Slemmig med finnar”


Karaktärsskissandet är ett av de roligaste stegen i hela processen; man tycker att man har en relativt klar bild över hur personen ser ut, men sen omformas den på pappret till den som den faktiskt är menad att vara, kanske någon helt annan. Det är här man inser att, även om JAG ÄR GUD i vissa mått, okej assistent till Gud då, så styr karaktärerna ändå själv till sist. Även den slemmige med finnar måste få bestämma själv exakt HUR slemmig han ska vara, och hur MYCKET finnar han faktiskt ska ha. Det är väl en allmän rättighet att få bestämma sånt själv kan man tycka.
Man kan också likna det vid en graviditet; du har en bild av hur personen i magen ska se ut, men så kommer en helt annan ut, en som är perfekt, för det var SÅ den skulle se ut och vara. Men nu svävar jag ut. Det betyder att det är dags att avsluta. Det finns dock ingen alls anledning att bli rädd; berättelsen om min process, DEL 2, kommer inom kort, så håll i hatten! (Ok, jag är ingen direkt jäkel på clif-hangers, det har jag väl visserligen aldrig heller påstått…)
Så här inför påsk så avslutar jag med en karaktärsskiss på en spektakulär häxa som är från manuset jag jobbar med just nu.

Glad Påsk!

The dreamwitch, karaktärsskiss

/Linda

Lusse lelle…lille Lucifer?

Glad Lucia på er idag!

De flesta känner nog redan till den vanligaste myten om att Lucia var en kristen kvinna som sägs ha levt under antiken, år 283 efter Kristus, i Syrakusa, Sicilien.
Att hon inte ville gifta sig någonsin, utan ville bara tjäna gud.
Att hon därför gav bort hela sin hemgift till de fattiga, och när mannen hennes mor lovat bort henne till blev kränkt av detta, så slet Lucia ut sina ögon och skickade honom dem i hopp om att han skulle förlora intresset för henne då, att utan sina vackra ögon var hon inget värt. (Hon belönades dock genast för sin tro med ett par nya ögon av Gud, de nya ögonen sägs ha varit ännu vackrare än de hon hade tidigare.) Men den kränkte mannen angav henne istället till myndigheterna, som kristen, och hon straffades genom att skickas till bordell. Och att när hon vägrade, försökte man bränna upp henne, utan framgång, och att man slutligen stack henne till döds med en dolk eller ett svärd. Lucia helgonförklarades ca 100 år efter sin död och tillbeds inom katolicismen.

Helgonet Lucia avbildas ofta med sina första par ögon på en bricka och ett svärd eller en fjäder. Ibland har hon svärdet genom halsen, ibland har hon bara ett sår där.

Helgonet Lucia avbildas ofta med sina första par ögon på en bricka och ett svärd eller en fjäder. Ibland har hon svärdet genom halsen, ibland har hon bara ett sår där. Målning av Francesco del Cossa (1473).

MEN. Visste ni, att den troligtvis största anledningen till att vi firar Lucia här i Sverige, kommer från 1300-talet, då Europa hade den julianska kalenderräkningen, och luciadagen inföll samtidigt som vintersolståndet på norra halvklotet. Som längsta och mörkaste natten på året, sades det vara mycket oknytt, häxor och demoner i farten. Det gällde att stanna uppe och vaka (lussevaka) så inte käringen Lussi eller Lussegubben kom ner genom skorstenen och ställde till oreda eller straffade någon som kanske inte varit helshysst under året. Utsända av Lucifer själv förmodligen.

Utseendet vi har på vår Lucia idag verkar vara ihopsamlad från olika håll: det röda bandet hon bär runt midjan ska symbolisera blodet som rann när hon stacks till döds, dog martyrdöden, och ljusen i håret sägs komma från att hon ska ha gått i katakomberna bärandes på mat till fattiga andra kristna, eller att det ska representera en gloria.
Men ljusen i sig verkar komma från att man firade ljuset under den mörkaste natten under medeltiden.
I början under 1700-talet, när traditionen låg i sin vagga, var det vanligt att det var män som antog rollen som Lucia, och ännu mer när den senare började sprida sig på universiteten, där ju kvinnor inte var tillåtna. Så att Lucia tvunget ska framställas av kvinnor eller flickor är något som började först under 1920-talet.
Förmodligen är vår svenska tradition även inspirerad av den tyska högtiden Christkindlein, då en flicka fick klä sig i vitt med ljuskrona för att symbolisera Jesusbarnet, alternativt en julängel, buden är många.  Här är en sida med mer spännande berättelser om Lucias uppkomst.

Luciafirande på Koberg i Västergötland 1848. Akvarell av Fritz von Dardel.

Luciafirande på Koberg i Västergötland 1848. Akvarell av Fritz von Dardel.

DET var lite kring Lusse-firandets historia det!
Vill ni veta mer om vad det finns för barn- bilderböcker som handlar om Lucia, så rekommenderar jag er att kika in på den här sidan, där har man sammanställt en liten lista av böcker.

Sedelärande inför jul

Så här inför jul är det ofta mycket snack med barnen om att sköta sig, skärpa sig och tygla sig, allt för att slippa kol i skorna eller ris i strumpan. Snart kommer Tomten, St Nikolas, Julängeln, Krampus eller vem det nu är man ska akta sig för, alternativt smöra för i december.

Jag tycker det är en intressant kvarleva, som påminner mig om de gamla sedelärande barnböckerna man på allvar läste för sina barn ”förr i tiden”, och kommer osökt att tänka på klassikern ”Pelle snusk” (Struwwelpeter) från 1845 (1849 i Sverige).
Boken är skriven av läkaren och psykiatern Heinrich Hoffmann, och originalutgåvan är även illustrerad av honom. När boken rönte stor framgång bland familj och vänner, och slutligen blev uppköpt av förlaget Literarische Anstalt i Frankfurt, övervakade han själv tecknarna som skulle illustrera och litografera utgåvan, eftersom han var rädd för att man skulle försöka förbättra hans avsiktligt enkla och naiva bilder.
Boken är en av de mest utgivna och översatta barnböcker genom tiderna, och spreds snabbt över hela Europa när den utkom i över 100 upplagor och sammanlagt  mer än 20 miljoner exemplar. Första titeln på boken blev: ”Lustige Geschichten und drollige Bilder mit 15 schön kolorierten Tafeln fur Kinder von 3 bis 6 Jahren.” (Lustiga berättelser och farsartade bilder med 15 färgtryck för barn mellan 3 och 6 år.)
Jättesmidig.

struwwelpeter_omslag

Boken är full av små berättelser på rim, om vad som händer i fall man inte äter sin mat (man förtvinar och dör helt enkelt), om man leker med tändstickor (man brinner upp), om man suger på tummen (man får den avklippt av skräddaren med den stora stora saxen) bla. Men mitt i alla de här omänskligt hårda och bisarra ”uppfostrings”-förslagen, så dyker det upp ett inslag av medmänsklighet i form av antirasism kan man väl säga; i berättelsen om vad som händer i fall man ”skrattar åt svarta”. Visserligen är utkomsten i berättelsen ganska bisarr också; Nikolas doppar de elaka barnen i bläck så att de blir ÄNNU svartare än moren. Men jag antar att det här går att skönja ett ställningstagande från författaren. Han gör även narr av jägaren som är efter en hare, vilket jag tycker är snygg satir.
Nedan följer axplock ur boken, som i mitt fall är på tyska.
jager

nikolas

Ner med de elaka mobbarna i ett bläckhorn!

katzen soppkaspar tummen

Blir du sugen på att läsa mer om tidig barnlitteratur? Jag visste väl det! Här är en länk till boken Pelle Snygg och barnen i Snaskeby i sin helhet, utgiven 1896 här i Sverige, skriven och illustrerad av Ottilia Adelborg

Och här är vidare en länk till författaren, tecknaren och konstnären Edward Lear – en av de första nonsensförfattarna och som 1846 gav ut A Book of Nonsense, en volym med limerickar för barn.
Här är en av bilderna från den boken, sannerligen nonsens när den är som bäst!

/Linda

Pettson & Co

I somras var jag i Helsingborg och besökte Sven Nordqvist-utställningen Pettson & Co på Dunkers kulturhus med en vän. Vi gick en ganska så snabb runda på kanske 45 minuter, och hade inga barn med oss.

Min, medvetna, relation till Pettson och Findus började egentligen som vuxen, när jag läste ”När Findus var liten och försvann” för min son. Vi satt långa långa stunder med den otroligt gulliga och mysiga boken varje gång vi läste. Det där myllret av liv och småsaker att upptäcka överallt i hans bilder. Den varma humoristiska tonen. Det är svårt att värja sig.
Senare köpte jag ”Var är min syster”, som enligt mig har många helt underbart fantastiska bilder. Och det var framförallt originalen av de bilderna som jag i egenskap av illustratör uppskattade mest på den här utställningen. TÄNK bara att även Sven Nordqvist får lappa och laga sina bilder pga felmålningar och dylikt! Sånt får man se på de där originalen, det är en rätt lustig känsla.

Efter den långa väggen original, kom vi in i ett lite mindre rum, med en whiteboardtavla full av bokstavsmagneter. Min inre tonåring klev fram och skrev ”Sisters of mercy är bäst” på den. När jag halvnöjd med min mogenhet vände mig om, blev jag förskräckt vid igenkänningen av en gammal bok som låg där i en hög, bland andra böcker: ”Agaton Öman och Alfabetet”! Jag slet åt mig den och bläddrade panikartat fram till den värsta bilden jag kan minnas från min barndom: bilden till bokstaven B! Två gubbar sitter på huk med byxorna neddragna för att bajsa, under Bagare Bengtssons fönster! Gubbarna är helt otroligt obehagliga och jag ville konfrontera mitt barndomstrauma direkt för att stilla det, för att se att den inte alls skulle vara så obehaglig som ett barnsinne lätt kan göra en bild.
Men jag gick bet alltså. De där gubbarna är fortfarande otroligt äckliga, trots att jag annars är helt öppen för bajshumor liksom. Och medan jag bläddrade i boken mindes jag tydligare och tydligare hur obehaglig hela den boken faktiskt var för mig. Och jag kände det verkligen även som vuxen, obehaget, som ända hade någon form av lätt fascination inbakat i sig…

Efter att jag återupplevt min barndom under mindre lustfyllda men ändå upplysande former (jag hade aldrig i tanken att det var Sven Nordqvist som gjort den boken), gick vi vidare ut i ett större rum där det var mer fokus på lek, med ett uppbyggt tält och grejer, och Pettsons kök fick man också gå in i…många fler saker att leka med såg jag, så det är nog kul för barn mellan ca 3 till 7,8 nånting. Mycket fint gjort.

Utställningen pågår till den 22 januari 2017, så än finns det tid. Kila över med ungarna en helg vettja! 

Vinnaren i Opals bilderbokstävling är…

…”vår alldeles egna” Sanna Borell!

Juryns motivering: Med äkthet och tydligt tonfall rymmer Sanna Borells bilderbok långt mer än det som står att läsa i texten och i de lekfulla bilderna.  En modern och annorlunda bilderbok med oväntad vändning visar ett nära och okonstlat förhållande mellan mamma och barn. 

Sanna Borell leker med perspektiven i bilderna och skapar tillsammans med texten en helt egen stil som är varm, unik och uttrycksfull.

Du hittar mer om tävlingen och vinnaren här.

Stort GRATTIS till Sanna! 😀

/Barnboksverket

Alice – den 150-åriga flicksnärtan

Vi på Barnboksverket tycker att det är på sin plats att skriva ett par rader kring flickan som inspirerade Lewis Carrol till det storslagna verket och huvudperson i Alice i Underlandet, för att fira att det i år är 150 år (!) sedan den utkom.
Min personliga reflektion är att den känns lika intresseväckande och underhållande idag, som den var då. Här följer en slags kort biografi över Alice; en del fakta kanske är felaktig, det finns många olika versioner om en del saker, som hur många syskon hon hade och huruvida hon och prinsen faktiskt var kära i varandra, och om hur mycket av Alice som verkligen ligger till grund för Alice-karaktären i boken.

alice_och_lewis

Alice och Dodgson

År 1862 befann sig den engelske författaren och matematikern Charles Lutwidge Dodgson på utflykt i en roddbåt med sina goda vänner och deras döttrar, däribland 8-åriga Alice. Han berättade en fantastisk saga där hon tjänade som protagonist.
Alla som har läst Alice i underlandet eller sett den som film, vet att det inte är den typiska, sedelärande sagan vi pratar om här, utan vad jag hört sägas, den första berättelsen för barn, åtminstone i nedskrivet format, utan sensmoral och där syftet var ren underhållning.
Alice bad Dodgson att skriva ner den åt henne, vilket han också gjorde. Kort därefter hamnade den hos ett förlag och efter många olika diskussioner om titel, så blev det den vi alla känner som Alice i underlandet (eng. Alice in Wonderland). Den publicerades 1865 under pseudonymen Lewis Carrol på förlaget McMillan och blev en ganska så omedelbar succé.

Alice's_Adventures_Under_Ground_-_Lewis_Carroll_-_British_Library_Add_MS_46700_f45v

Ur det ursprungliga manuskriptet, med illustrationer av Dodgson själv

Boken har översatts till minst 174 olika språk och jämförs med Bibeln och Shakespeare när det gäller mest citerade verk. Kulturella yttringar som influerats av verket är oräkneliga.
Till manuset gjorde författaren själv 37 illustrationer, men den första tryckta upplagan försågs med träsnitts-illustrationer av satirtecknaren John Tenniel. Författaren var missnöjd med dem därför att Alice inte avbildats så som hon såg ut, nämligen med mörkt hår och kort lugg, och upplagan drogs in. En del menar att den drogs in därför att John Tenniel inte var nöjd med tryckkvaliteten. En ny utgåva postdaterad 1866, med samma illustrationer, kom ut strax innan jul -65, och den var en fortsatt succé.

tenniel

Illustratör: John Tenniel

Så, vem var Alice egentligen?

Alice_Liddell

Alice Liddell, fotograferad av Dodgson

Alice Pleasance Liddell, född 4 maj 1852 i Westminster, London, som fjärde barnet till paret Lorina Hanna Liddell och Henry Liddell, dekanus vid Christ Church, Oxford.
Alice var ett av tio syskon, men det var främst med sina två systrar Lorina och Edith hon umgicks. De gjorde ofta utflykter tillsammans med Dodgson, och Alice gillade särskilt att gå på det nyöppnade University Museum och titta på dinosaurie-skelett, uppstoppade djur och insekter.
Alice växte upp i en familj som höll många tillställningar för den höga societeten och fick tidigt lära sig att föra kultiverade och intelligenta konversationer med den högre kretsen, som ofta bevistade deras hem. Det var så hon kom i kontakt med Prins Leopold när hon blev lite äldre. De blev kära i varandra, men drottning Victoria/Leopolds moder, ville att hennes son skulle gifta sig med en prinsessa, vilket han också senare gjorde, efter att Alice först hade gift sig med cricketspelaren Reginald Hargreaves.                                    Prinsens dotter döptes efter Alice, och Alice’s andra son döptes efter Leopold, så deras kärlek levde på sätt och vis vidare i barnens namn, kan man väl säga om man är lite utav en romantiker.

eighteen-year-old-alice-liddell

Alice, 18 år, fotograferad av Dogdson

Alice och Reginald flyttade till Cuffnells, ett vackert hem på landet i Hampshire.
Som liten hade Alice tagit konstlektioner för John Ruskin och hon hade ett fortsatt intresse för att teckna, måla och hugga ut bilder i trä. På kyrkan St. Frideswide i Osney sitter idag en panel hon gjort för en dörr till en annan kyrka.

Under 1.a världskriget förlorade paret sina två söner och Reginald återhämtade sig aldrig riktigt från den chocken och sorgen, han avled 1926. Men Alice fortsatte att vara aktiv socialt, men fick svårigheter med ekonomin och beslöt sig för att sälja manuskriptet hon fått av Dodgson i julklapp 1864. Det gick för 15.400 pund och hon kunde nu bo kvar i huset.
1932 blev Alice inbjuden till en Lewis Caroll-utställning i New York för att motta en hedersutnämnelse. Hon deltog, men blev utmattad av all uppståndelse som väcktes kring henne; hon fick drivor av brev från fans och ettriga journalister kom efter henne.
Hon dog av ålder 1934 och hennes aska ligger i familjegraven i Lyndhurst, Hampshire.

AliceHargreaves

Alice Hargreaves

Slutligen en modest tribut i form av en egenhändigt tecknad tolkning av Alice:

linda_tolkning

Alice av Linda Siewert

/Linda

Intervju: Marika Hoppare

När började arbetet med Skrotingen?

Jag är nog inte helt ensam om att ha inspirerats av mina egna barn när det kommer till barnboksförfattare. ”Skrotingen” har jag kallat mina barn ända sen min första dotter började busa med mig. När jag duschade brukade mina barn stå och banka på glasdörren och skratta åt mig när jag gjorde ljudeffekter och de följde linjer som jag ritade i ångan på glaset. De tyckte det var jätteroligt, så det är tack vare dem som ”Skrotingen – Bankeli Bonk!” kom till.

Jag började skriva på ett riktigt manus under min föräldraledighet och kände att det här kan ju bli något.

Hur har du gått tillväga i själva skapandeprocessen?

Det blev många utkast och en proppfull papperskorg. Likaså med karaktärsdesignen. Jag vet inte hur många olika skisser jag gjorde innan Skrotingen stod där framför mig på pappret och allt blev så självklart. När jag hittat designen och grunden till manuset så fanns det inget som kunde ha stoppat mig. Jag ville bara rita och skriva. Jag tror det är en stor nyckel till att faktiskt färdigställa sina bokprojekt. Att känna passion för det.

Under processen testade jag också mycket på mina barn vad som verkade fungera och inte. De är den bästa panelen!

Har du haft någon hjälp? (Moraliskt och/eller praktiskt?)

Min sambo har varit ett enormt stöd både genom att låta mig sitta och jobba med boken på kvällar och helger men också genom att vara ett fantastiskt bollplank. Det skadar inte att leva med någon som själv är väldigt intresserad av design och som har ett bra öga.

Förutom honom så är min syster den enda som jag släppt in i den här processen och även hon har varit ett väldigt stort stöd.

Hur ser framtiden ut? Har du fler barnböcker på G?

Jag har flera manus som ligger och skriker på mig att de vill bli färdigställda. Bl.a. en uppföljare på Skrotingen – Bankeli Bonk!, men jag har inte riktigt bestämt mig vilken som ska få bli min andra bok än. Jag hoppas innerligt att framtiden ser ljus ut och att jag får hålla på med det här till jag trillar av pinn för det är det roligaste jag någonsin gjort.

Och slutligen. Har du något tips eller råd till blivande barnboksförfattare?

Jag är känner mig väldigt ödmjuk inför det faktum att man aldrig kan bli fullärd och jag har bara skrivit en bok än så länge. Det enda jag känner att jag har kvalifikation nog att råda aspirerande barnboksförfattare till är att göra det med hjärtat. Det ska vara roligt men om det ska bli riktigt bra måste det få ta tid.

Ett klassiskt tips är ju att man inte ska kopiera utan försöka vara unik men jag tycker absolut att man ska inspireras av andra och fundera på vad det är som gör andra böcker så bra.

Tack så mycket Marika!

 Nu skall jag genast kasta mig över din bok ”Skrotningen – Bankeli Bonk!” Så att en recession av boken kan publiceras här. 

 

Shaun Tans arbetsprocess

Här är en liten video där den intressanta och otroligt skicklige Shaun Tan beskriver lite om sin arbetsprocess. Shaun Tans böcker har mångfacetterade, uttrycksfulla bilder som helt eller till större del står för det han vill förmedla. Jag tycker att det alltid är lika intressant att se hur andra illustratörer jobbar och hur deras studios ser ut.

Hoppas att ni har en fin fredag!

/Marta

Sent i januari

Att läsa Tove Jansson är alltid väldigt personligt (jag antar att det blir så vad man än läser), och i berättelserna finns ofta en form av tröst att få. Det är väl mänskligheten i de olika karaktärerna, deras drömmar, känslor, hopp och rädslor. Därför kommer min text att vara ganska personlig och handla om tröst.

Jag, liksom mina föregående talare, har väldigt mycket ut av de olika böckerna Tove skrivit och framför allt Pappan och havet finner jag poetiskt vacker, stundvis dråplig, allmänt sorgmodig i det sökande den gestaltar i pappans författarskap, efter något större man så sällan lyckas fånga, och i Morrans sorgliga skepnad. Den är som balsam för själen, som ett välkomponerat musikstycke med cellon som huvudsaklig atmosfärskapare.

Men något vi glömt att nämna särskilt i blogposterna, är hennes serier om muminfamiljen. Det är här jag kommer att bli personlig.

Jag befann mig i soffan hos min då kära pojkvän och vi tittade på en film, som så många andra par en lördagkväll. Innan jag visste ordet av det var jag försjunken i djup sömn, och film och pojkvän var ett avlägset minne blott.
Vid nästa tillfälle jag återfick medvetandet och återkallade världen som vi känner den, var jag ensam på soffan. Känslan av besvikelse och övergivenhet var överväldigande. Det var mörkt, någorlunda kyligt och min käresta låg och sov i sin säng. Jag väckte honom. Frågade varför han hade övergivit mig på soffan. Han svarade att jag ju sov.
I vrede och förskräckelse över hans kallsinniga handlande, eller icke-handlande snarare, stormade jag ut på nattens gator och styrde cykeln hem. Jag vet att det kan tyckas överkänsligt och överdrivet att reagera så pass, men det är något visst med att vakna upp övergiven i mörka natten. Det är svårt att förlåta i en handvändning.
Hemma, i mitt eget sovrum, hittade jag tre volymer av Tove Janssons muminserier, jag hade lånat dem på biblioteket tidigare i veckan. Jag la mig, i min egen säng, och började läsa i en av dem. Innan jag visste ordet av det hade den iskalla klumpen i magen smält undan och ersatts av bomull, och varm honung spred sig genom kroppen. Snart kändes allt gemytligt och lite humoristiskt, jag skrattade så åt konstapeln som kommer mitt i natten för att sätta dit Mumintrollet för att bygga hus utan tillstånd. Det är kontrasten mellan verklighetens byråkrati och den sagolika Muminvärlden som gör det absurda, i just det här fallet.
Jag tror ingen människa hade kunna trösta mig lika omsorgsfullt och effektivt som Toves Mumin gjorde den natten.

Hallå där har du byggnadstillstånd?

Jag tycker det är mer personligt med sneda fönster.

Sånt blask. Jag ska lära dig att laga en "manhattan dynamit".

Jag tycker den här vintersporten börjar bli lite tröttsam. -Det blir nog vår snart ska du se älskling.

Läs mer här om Tove Janssons serier och serieskapande.

Jag har ingen fantasi…

Hur många gånger har man inte hört det? Jag tror att alla kan fantisera. Jag är helt säker på det. Men som med mycket annat måste man nog träna. Jag har alltid varit ganska kreativ. När jag var yngre var det mycket teater och sen blev det film. Sen ibland har det kommit annat emellan och rätt vad det är kommer jag på att jag glidit iväg lite för långt från det jag älskar. I bland finns det inte riktigt utrymme till att vara fullt så kreativ som jag önskar. Ska man måla ska papper, färger och penslar fram. Jag kanske vill göra en stopmotionfilm med allt vad det innebär. Allt kräver plats och när man bor i en liten lägenhet finns inte alltid platsen.

Då tycker jag att skriva är bra. Datorn står ju där. Inget som ska plockas fram. Så försöker jag hålla min kreativa glöd vid liv. Jag skriver lite noveller. Men hur vet jag vad jag ska skriva då? Det finns alltid något att skriva om. Jag ska försöka ge ett exempel.

För ett tag sen satt jag på tåget på väg till Malmö. Jag plockade fram min iPad för att fortsätta på en påbörjad novell. Då visade det sig att jag inte kunde öppna dokumentet. Vad gör man då? Börjar på något nytt så klart. Så jag drog iväg ett meddelade till en vän och frågade vad jag skulle skriva. Till svar fick jag: Skriv om något om sitter fast.

Det första som dök upp i huvudet var ett svärd, ett magiskt svärd. En smed som smider ett magiskt svärd. Varför gör han det? Är det en beställning? Är det en hjälte som beställt? Eller kanske en skurk?

”Året var 1066 efter vår tidräknings början. Närmare bestämt torsdagen den 27:e Oktober klockan 22:10. Smeden Svante Blondus stod och betraktade sin senaste skapelse. Ett svärd av aldrig tidigare skådat slag. Det var ett magnifikt långsvärd. Bearbetat till fulländnings. Det hade tagit honom otroliga två år att slutföra det och nu äntligen kunde han se resultatet av sitt hårda slit. Svärdet var inte bara vackert att se på och välbalanserat, det var magiskt. Svärdet var oförstörbart. Svante fattade handtaget med båda händerna och svingade svärdet över huvudet. I en enda obruten rörelse slog svärdet emot det gamla städet och klöv det i två delar. Svärdet fortsatte sin bana utan minskad fart genom den kraftiga ekstubben. Med en dov klang föll det två städbitarna i golvet.

Svante log belåtet. Han hade alltid varit en man som tog sitt arbete på största allvar. När hertig Sven av Mordvinien kommit till honom med sin beställning på ett svärd och det skulle inte vara vilket svärd som helst, utan det bästa svärd som någonsin tillverkats. Nu två år senare var han äntligen klar. Sven hade betalat bra så det fanns ingen anledning att fundera över vad han skulle använda ett sådant magnifikt svärd till.”

 

Sen rullar det bara på av sig själv. Det hela slutade med en fyra sidor lång novell. Det gäller att hugga den där första tanken och sen bara låta det rulla på. Sen när man är klar och om det ska bli något mer än bara för egen nöjes skull kan man gå tillbaka och finslipa.

”En månad senare när Filip den förstes rike fallit. De sista kämpande förbanden hade gått över till Sven och Filip erkände sig besegrad. Filip Greps genast och stenades till döds. Filips kvarlevor kastades i en hög. Bredvid honom låg de sista resterna av en känd och halshuggen lönnmördare. Sancho dog av en hjärtattack när budet nådde fram till honom.

 

Sanchos efterträdare, Alfons de modige insåg att det inte var lönt att skicka in någon i närstrid mot denna demon till krigsherre. Därför samlade Alfons sina klokaste mannar och bestämde sig för att ta fram ett vapen som kunde fälla Sven en gång för alla. Pil och både var inte på mode längre. Det hade de moderna rustningarna satt stopp för. och närstridsvapen hade gång på gång misslyckats. Man var tvungen att tänka ut något nytt.

 

En man från Alesia föreslog att man skulle konstruera ett hävarmsvapen som med kraft slungade iväg små stenprojektil. Vapnet skulle se monteras fast på armen eller bäras i handen. Efter några tragiska försök gav man upp den idén. En annan vis man vid namn Alfred Collier tyckte att man skulle tillverka ett rör med någon form av handtag. Sedan skulle man fylla röret med något explosivt och sedan en pil eller rund sten. Han var väldigt exalterad med övriga i sällskapet var inte fullt så imponerade. Förmodligen var Collier några år före sin tid.”

Hur gör jag med namn då? Det är väldigt olika. I det här fallet använde jag mig av en gammal Europakarta för att ”följa” resan. Och sen om någon betydelserik person skulle dyka på i historien så försökte jag plocka från verkligheten. Så Filip den förste fanns faktiskt på riktigt. Inte riktigt år 1066 men 1478 till 1505, kung över Kastilien. Kastilien är en historisk region i Spanien. Där har även Sancho regerat och även Alfons Den modige (Ett tips är att läsa lite om spanska kungar. Många roliga namn)

Alesia, som i berättelsen ”uppfinner” katapulten var i verkligheten en stad som förintades under en belägring med just katapulter.

Och på det viset fortsatte jag. Alfred Collier, ja, han får ni själva gissa var han kommer ifrån…