Jag har ingen fantasi…

Hur många gånger har man inte hört det? Jag tror att alla kan fantisera. Jag är helt säker på det. Men som med mycket annat måste man nog träna. Jag har alltid varit ganska kreativ. När jag var yngre var det mycket teater och sen blev det film. Sen ibland har det kommit annat emellan och rätt vad det är kommer jag på att jag glidit iväg lite för långt från det jag älskar. I bland finns det inte riktigt utrymme till att vara fullt så kreativ som jag önskar. Ska man måla ska papper, färger och penslar fram. Jag kanske vill göra en stopmotionfilm med allt vad det innebär. Allt kräver plats och när man bor i en liten lägenhet finns inte alltid platsen.

Då tycker jag att skriva är bra. Datorn står ju där. Inget som ska plockas fram. Så försöker jag hålla min kreativa glöd vid liv. Jag skriver lite noveller. Men hur vet jag vad jag ska skriva då? Det finns alltid något att skriva om. Jag ska försöka ge ett exempel.

För ett tag sen satt jag på tåget på väg till Malmö. Jag plockade fram min iPad för att fortsätta på en påbörjad novell. Då visade det sig att jag inte kunde öppna dokumentet. Vad gör man då? Börjar på något nytt så klart. Så jag drog iväg ett meddelade till en vän och frågade vad jag skulle skriva. Till svar fick jag: Skriv om något om sitter fast.

Det första som dök upp i huvudet var ett svärd, ett magiskt svärd. En smed som smider ett magiskt svärd. Varför gör han det? Är det en beställning? Är det en hjälte som beställt? Eller kanske en skurk?

“Året var 1066 efter vår tidräknings början. Närmare bestämt torsdagen den 27:e Oktober klockan 22:10. Smeden Svante Blondus stod och betraktade sin senaste skapelse. Ett svärd av aldrig tidigare skådat slag. Det var ett magnifikt långsvärd. Bearbetat till fulländnings. Det hade tagit honom otroliga två år att slutföra det och nu äntligen kunde han se resultatet av sitt hårda slit. Svärdet var inte bara vackert att se på och välbalanserat, det var magiskt. Svärdet var oförstörbart. Svante fattade handtaget med båda händerna och svingade svärdet över huvudet. I en enda obruten rörelse slog svärdet emot det gamla städet och klöv det i två delar. Svärdet fortsatte sin bana utan minskad fart genom den kraftiga ekstubben. Med en dov klang föll det två städbitarna i golvet.

Svante log belåtet. Han hade alltid varit en man som tog sitt arbete på största allvar. När hertig Sven av Mordvinien kommit till honom med sin beställning på ett svärd och det skulle inte vara vilket svärd som helst, utan det bästa svärd som någonsin tillverkats. Nu två år senare var han äntligen klar. Sven hade betalat bra så det fanns ingen anledning att fundera över vad han skulle använda ett sådant magnifikt svärd till.”

 

Sen rullar det bara på av sig själv. Det hela slutade med en fyra sidor lång novell. Det gäller att hugga den där första tanken och sen bara låta det rulla på. Sen när man är klar och om det ska bli något mer än bara för egen nöjes skull kan man gå tillbaka och finslipa.

“En månad senare när Filip den förstes rike fallit. De sista kämpande förbanden hade gått över till Sven och Filip erkände sig besegrad. Filip Greps genast och stenades till döds. Filips kvarlevor kastades i en hög. Bredvid honom låg de sista resterna av en känd och halshuggen lönnmördare. Sancho dog av en hjärtattack när budet nådde fram till honom.

 

Sanchos efterträdare, Alfons de modige insåg att det inte var lönt att skicka in någon i närstrid mot denna demon till krigsherre. Därför samlade Alfons sina klokaste mannar och bestämde sig för att ta fram ett vapen som kunde fälla Sven en gång för alla. Pil och både var inte på mode längre. Det hade de moderna rustningarna satt stopp för. och närstridsvapen hade gång på gång misslyckats. Man var tvungen att tänka ut något nytt.

 

En man från Alesia föreslog att man skulle konstruera ett hävarmsvapen som med kraft slungade iväg små stenprojektil. Vapnet skulle se monteras fast på armen eller bäras i handen. Efter några tragiska försök gav man upp den idén. En annan vis man vid namn Alfred Collier tyckte att man skulle tillverka ett rör med någon form av handtag. Sedan skulle man fylla röret med något explosivt och sedan en pil eller rund sten. Han var väldigt exalterad med övriga i sällskapet var inte fullt så imponerade. Förmodligen var Collier några år före sin tid.”

Hur gör jag med namn då? Det är väldigt olika. I det här fallet använde jag mig av en gammal Europakarta för att “följa” resan. Och sen om någon betydelserik person skulle dyka på i historien så försökte jag plocka från verkligheten. Så Filip den förste fanns faktiskt på riktigt. Inte riktigt år 1066 men 1478 till 1505, kung över Kastilien. Kastilien är en historisk region i Spanien. Där har även Sancho regerat och även Alfons Den modige (Ett tips är att läsa lite om spanska kungar. Många roliga namn)

Alesia, som i berättelsen “uppfinner” katapulten var i verkligheten en stad som förintades under en belägring med just katapulter.

Och på det viset fortsatte jag. Alfred Collier, ja, han får ni själva gissa var han kommer ifrån…

 

 

 

Gästbloggare: Hanna Olausson

Jag skrev för en tid sen om magisk djungel och lovade att Hanna skulle få berätta lite om arbetet bakom. Här är det!

 

2013-03-16 15.02.48

Ibland påminns jag om alla de dagar jag satt nere i min kompis källare på andra sidan jorden. Med kutad rygg målade jag dagarna i ända utan att egentligen veta vad jag skulle göra när jag blev klar. Nu ett år senare kan man hitta boken både på nätet, i bokhandeln, leksaksaffärer och bibliotek! Hur gick det till?

 

Våren 2012 tog jag examen i industridesign från Designhögskolan i Umeå. Men som 22-åring kände jag mig inte riktigt redo för ett fast jobb, utan bestämde mig för att ta ett år ledigt för att samla intryck och hälsa på mina vänner i Australien. Ett år av äventyr, umgänge och fritid, allt det där som bortprioriterades under universitetsåren. Efter 4 månaders resande började jag dock känna mig lite uttråkad och rastlös.

 

Hemma hos en vän i Sydney fick jag syn på en stor vit pannå som stod lutad mot en vägg. Jag bestämde mig för att sätta färg på den. Ett litet beslut som kom att ge stora möjligheter.

P1110068_small

Successivt förvandlades den vita duken till en färgglad ögonblicksbild från en resa jag och min vän gjort tillsammans. Till min förvåning fick jag mycket komplimanger av människor i min omgivning och alla ställde samma fråga:

– Har du aldrig funderat på att gör en barnbok?

– Jo, det har jag väl. Men jag har aldrig riktigt haft tid.

– Men nu har du ju tid!

– Jo, men nu ”backpackar” jag ju. Då kan man inte ha massa färgburkar och tavlor släpandes efter sig..

Två dagar senare hade jag 15 stycket pannåer och tio burkar färg under armen. Herre gud, tänkte jag, jag som knappt har pengar till mat.

P1110380_small

Jag brukar säga att allt började lite som ett skämt, tanken var egentligen bara att ha något att göra under min tid i Sydney. Kanske kunde jag sälja tavlorna och få in mer pengar till resekassan. Om det nu blev en barnbok var det bara en bonus. Därför tänkte jag inte så himla mycket när jag väl började måla. Boken och historien växte fram allt eftersom. Mycket av processen fick jag från mina tre år på designhögskolan. Jag pratade med så många som möjligt runt om kring mig, stora som små testade boken, olika texter, olika ord. Inte kunde jag tro att det var så svårt att skriva en barnbok. Jag målade minst 50 st apor och elefanter innan jag hittade de som passade. Ju mer tid jag spenderade desto seriösare blev skapandet. Två veckor blev snabbt tre månader. Rätt som det var hade jag anordnat en sagostund i ett bibliotek, högläst för fem lågstadieklasser, haft konstutställning i centrala Sydney och i en affär på Nya Zealand finns nu konsttryck av målningarna till försäljning.

skisser2

Jag bestämde mig efter en stund för att frakta hem alla tavlorna istället för att sälja av dem, och tur var väl det! Efter ett besök på bokmässan i Göteborg fick jag kontakt med bokförlaget Ordalaget, som ville ta sig an utmaningen att publicera boken. Om allt går bra har jag även ett förlag i Schweiz som ska släppa den på tyska. Ett förlag som jag stötte på under en spontan inlinesresa i Sydney. Det är verkligen knasigt med tillfälligheter i bland. För mig har det bara handlat om att prata med så många som möjligt, det gör jag alltid ändå. Frågar runt typ, det värsta som kan hända är att man får ett nej. Och det bästa… det finns det nog inget svar på.

 

Ja. tänk vilken vändning en utlandsresa kan ta. Att ha tid får en verkligen att börja tänka. För mig känns det helt rätt att skriva barnböcker, egentligen är jag ju bara mig själv. En färgglad, målmedveten tjej, med ett ordentligt barnasinne som älskar att skapa. Mina vänner brukar säga att jag lever i en barnbok. Jag älskar utmaningar, äventyr, energi och fantasi. Nu ser jag inget slut på mitt barnboksmålande och jag skissar redan för fullt på min nästa bok som kommer våren 2015. Denna gången är det inte Sydney utan Norges vildmark som får stå för inspirationen till uppföljare på Magiska Djungeln. Det är det bästa med författarlivet, man kan ju faktiskt vara var som helst!

 

Jag hoppas att jag kommer kunna kombinera alla mina olika intressen och vem vet, en dag kanske jag är en leksaksskapandedesignkonstnärsförfattare bosatt i en liten skidby med fina alptoppar som sträcker sig ner till havets vågor och min regnbågsfärgade segelbåt.

Drömma det gillar jag, ibland slår de in!

kristy_hanna_malning_webb

Hanna

 

Glöm inte att kolla in Hannas hemsida och Facebook!

 

 

 

 

Pratande böcker eller gosedjur…?

Som student på Medieproduktion och processdesign på Malmö högskola kom jag nyligen i kontakt med Adruino (mer info och produkter hittar du här http://www.electrokit.com/). Jag brukar virka mina egna figurer och låta historierna växa fram ur maskorna. Det blir lite som meditation att skapa figurerna. Det tar tid och tvingar mig att tänka hur maskorna ska hänga ihop för att jag ska få till den tänkta figuren då jag oftast arbetar helt utan skisser.

Nu kanske ni funderar varför det här inlägget började med att jag berättade vart man kan handla Adruinoprodukter. Hjo, det jag fastnade för när jag hörde talas om Adruino är att jag nu skulle kunna ge liv till mina virkade figurer eller varför inte till mina barnböcker. Det “enda” som krävs är några kretskort, lite programmering och att jag kopplar det till boken eller gosedjuret. Jag tycker det låter spännande och ska försöka återkomma med experiment.

Det finns massor med exempel på Youtube. Skulle vara väldigt roligt att höra om nån som läser detta har byggt något med Adruino.

 

 

Tapeter!

tapet1

Jag har alltid gillat tapeter (har säkert andra namn också) i bilderböcker. Boken känns lite extra påkostad och man får en extra bild att titta på, som är lite friare än bokens övriga bilder. En riktigt snygg tapet finns i Önskedagen, skriven av Laura Leuck och illustrerad av Marc Boutavant. (Se ovan.)

 tapet2

En annan fin finns i Stora muminboken, av Tove Jansson. Om jag inte minns fel så fanns den en gång i tiden som väggtapet. Jag hade lätt kunnat tänka mig den i min dotters rum.

Bilden på tapeten tar ofta fasta på någon liten detalj som finns i boken. Två exempel på det är tapeterna i Snövit, illustrerad av Benjamin Lacombe och Hugo – Elak, blodtörstig och JÄTTEFARLIG? skriven och illustrerad av Mia Nilsson. (Båda syns nedan.) Det är kul när det inte är helt uppenbart. Det tog några läsningar innan jag och min dotter upptäckte bakverken i Mia Nilssons tapet.

tapet10tapet3

Ibland blir tapetens bild som en väg in i bokens värld. Nedan syns tapeten i Till vildingarnas land av Maurice Sendak.

tapet9

Det är också roligt när något skiljer den första tapeten från den sista. Nedan syns Castor snickrar av Lars Klinting. Liksom först ett “hej” och sen ett “hejdå”.

tapet4tapet5

Det behöver egentligen inte vara så avancerat. Benjamin Chauds snirkliga linjer i Min kanin Sockan är supersnygga!

tapet8

I min bilderbok Djungelön fick jag glädjen att göra en egen tapet. Den blev såhär:

tapet_Djungelön

Handlingen i boken jag håller på med nu cirkulerar runt en frukt som blir stulen. Tapeten ser i dagsläget ut såhär:

tapet_JAKTEN

/Sanna

Vidare fundering.

Först så hade jag tänkt att jag skulle skriva ett långt och uttömmande inlägg om mig själv. Som någon sorts presentation. Man känner ju trots allt sig själv bäst och jag tänkte göra det lätt för mig.

Nu gjorde jag inte det. Jag gjorde det svårt.

Innan jag fortsätter så vill jag bara stryka under att jag kan ha jätte fel med allt jag skriver. Det här är ingen doktorsavhandling utan bara lite funderingar och reflektioner från min sida.

Vad var det då som fick mig att tänka om när jag valde vad jag skulle skriva om? Jo, det förra inlägget. För jag tänkte. Vad finns det från Afrika?

Jag började med att Googla “Childrens book from Africa” och “African children illustrationer” och liknande.

Överhängande av svaren handlade om barnböcker OM Afrika. Det fanns även några sidor som behandlade det muntliga berättandet. Jag uppfattade som att det fanns ett problem. Jag lät Neuronerna jobba och kollade igenom vänlistan på Facebook. Jag har en vän från Burundi. Så snabbt som ögat drog jag iväg ett mail och bad henne om hjälp.

Ganska snabbt fick jag lära mig att det var mycket franska barnböcker och att hon läste “Tintin” och “Clementine” och hon föredrog fotbollsböcker och Manga.

Efter ett tag kom hon på att “Les Tortues Ninja” var stora när hon var liten. Hon hade även mailat till sin halvsyster och frågat vad hennes tvååriga son gillade. Mussepigg.

Nu fick jag även läsa på lite om Afrikas historia och kolonialmakterna. Burundi blev självständigt 1962.

Klart att även litteraturen blivit påverkad av Europa.

Nu är Burundi ett väldigt litet land och kanske inte representativt för hela Afrika. Så jag har även slängt ut frågan till en man från Kongo men har inte fått något svar än.

Nu kändes det som om jag hade lite mer på fötterna rent historisk och började nu leta efter aktiva illustratörer från Afrika. Här följer en lista på några av dom jag hittade. Googla gärna och kolla in deras bilder.

Piet Grobler Sydafrikansk illustratör.
Véronique Tadjo bildkonstnär, romanförfattare och bildkonstnär från elfenbenskusten.
Christian Epanya Kamerunsk författare. Har gett ut tre bilderböcker.
John Kilaka Barnboksförfattare från Tanzania.

Nu ska jag fortsätta att botanisera i den Afrikanska bildhistorien. Hoppas att ni också gör det och blir inspirerade.

/Johannes

Ett julkort blir till.

Precis innan jul bestämde jag mig för att jag skulle göra ett julkort med mina figurer, musen och grodan. Så här gick jag till väga.

Jag är nog lite svag för gamla julkort. Sådana där fina, typ Jenny Nyström. Förra julen Gjorde jag en hel trave med julkort till en massa vänner. Dom såg ut så här:

17512_1354984173Ett_av_mina_julkort

Men som sagt. Den här julen ville jag göra ett med mina figurer. Musen och grodan. Så jag började på det, vad jag förmodar, vanligaste sättet och googlade juliga bilder. Jag hade någon idé om att jag ville att dom skulle åka pulka ner för en backe. Framför mig hade jag en  blyertspenna och ett kopieringspapper.

Samtidigt som jag sökte så satt jag och kladdade.
Skärmavbild 2014-01-09 kl. 16.19.22

Efter flera olika förslag och några dagars frustration över att det inte blev som jag ville. Började jag på allvar skissa på akvarellpapper.

 

bilder097

bilder098

bilder099

Jag börjar nästan alltid med detaljer istället för former. Jag får väl gå någon utbildning och lära mig hur man ska göra.

 

bilder100

Därefter fyllde jag i linjerna med en svart tuschpenna och suddade bort blyertsen.

Här hade det varit kul med fler bilder men tyvärr glömde jag liksom bort det under arbetets gång. Men jag målade i efter bästa förmåga med akvarell och slutligen lite akvarellpennor.

 

Skärmavbild 2013-12-23 kl. 15.27.54

Så här i efterhand hade jag velat ha mer detaljer, bättre form och djup. Men förhoppningsvis lär jag mig lite varje gång och blir bättre och bättre.

I nästa inlägg från mig tänker jag skriva en ingående presentation av mig själv. Och kanske en liten överraskning. Men då vill jag läsa lite spännande och intressanta inlägg från andra först 😉

//Johannes

Om att aktivt söka inspiration

Peter Brown är en illustratör (och författare) från USA som har gjort flera häftiga bilderböcker, själv har jag “Mr Tiger Goes Wild” och “The Curious Garden”. Jag är också sugen på att köpa “Creepy Carrots”. Hursomhelst, han har skrivit ett jättebra blogginlägg om hur han kom fram till illustrationsstilen i “Mr Tiger Goes Wild”. Han började med att studera hur andra illustratörer och författare hade hanterat antropomorfiska djur och grottade ner sig i gammal Disney-konceptkonst (fantastiskt fina bilder). Efter ett tag började han se mönster i vad för specifika element det var han fastnade för i dessa verk och försökte komma på hur han skulle kunna kombinera ihop dessa i en helt egen stil (vilket han också lyckades med). Detta skulle jag säga är ett framgångsrikt exempel på hur man aktivt kan söka inspiration.

Mr Tiger Goes Wild

Andra menar att det är meningslöst och slöseri med tid att aktivt söka inspiration. Det man däremot kan göra är att skapa bra förutsättningar för att kunna bli inspirerad när man minst anar det. Ytterligare några menar att inspiration är för amatörer eller helt enkelt bullshit. Ett proffs är någon som helt enkelt ser till att jobbet blir gjort.

“Inspiration is for amateurs — the rest of us just show up and get to work.” /Chuck Close

Enligt wikipedia är inspiration ett stimuli som sätter igång mental verksamhet (egentligen inte alls direkt kopplat med motivation eller kreativitet). Hur vi än ser på inspiration tror jag att nyckeln är att inse att allas skapandeprocesser ser olika ut. Det gäller att hitta sina egna knep för att arbetet ska bli njutbart och roligt. De flesta framgångsrika och produktiva författare och illustratörer verkar dock vara överens på en punkt: Det är meningslöst att sitta och vänta på inspiration, gör du ingenting får du ingenting gjort!

//Frida

Envis utan armbågar

Jag har armbågar som överkokt spagetti. Jag har alltid behövt omgivningens uppskattning för att åstadkomma något. Det i sin tur gör det ganska svårt för mig att göra en bok. Jag skulle behöva någon som satt i rummet intill och bara väntade på att jag skulle visa upp nästa sida.

Och det var precis vad jag hade när jag för några år sedan bodde i Göteborg.

Jag var inneboende hos ett ungt par när jag fick för mig att jag skulle göra en liten saga. Jag minns inte riktigt vad som kom först. Bilderna eller historien, Men jag minns att jag ritade en liten mus på ett kvitto när jag satt på spårvagnen på väg hem. Därefter funderade jag lite på en kompis till musen. Det skulle vara ett djur som var ungefär lika stort. Valet föll på en groda.

Sen började jag skissa upp bilder i mitt skissblock. När jag skissat en bild tog jag och visade den för dom jag bodde hos och lovorden haglade. Fortfarande hade jag nog ingen tanke på att det skulle bli en bok. Jag skissade på billigt skisspapper med en IKEA-penna. Det var bara deras uppskattning jag var ute efter. Och att få teckna.

När jag var klar med hela historien så kom frågan om jag kanske inte skulle ge ut en bok.

Inte kunde väl jag. Steget från att sitta hemma och hitta på historier och skissa själv till att ge ut en bok var väldigt, väldigt långt! Så skisserna föll i glömska. Ett år senare var jag tillbaka i Göteborg. Den här gången jobbade jag på bokmässan och såg ett tillfälle att visa upp vad jag gjorde. Men så var det ju det där med dom vassa armbågarna. Och att han jag jobbade för var väldigt stressad under mässan. Så mitt drag blev att helt enkelt lägga mitt block lite diskret på soffan vi hade i montern. Efter en liten stund kom Lasse Åberg och satte sig i den. han svor en ramsa för sig själv och sa att han var trött på alla jävla människor på mässan och sen plockade han upp ett fotoalbum med bilder på sig själv. Mitt block noterade han inte.

Sista dagen hör jag någon fråga vems block som låg där på soffan. Och där stod Nina Hemmingsson och viftade med mitt skissblock. Lite urskuldande sa jag att det var mitt varpå hon frågade om hon fick titta i det. Jag sa ja. Hon satte sig då ner i soffan och bläddrade sakta igenom det. tittade på bild efter bild och sa sedan att hon tyckte bilderna var väldigt fina.

Så klart blev jag väldigt glad och sen när jag kommit hem skickade jag iväg bilderna till en förläggare.

Svaret blev något i still med. Är du illustratör? Gör du något annat? Fortsätt med det och lägg ner pennan.

Så det blev inte fler förlag. En Icke konstruktiv kommentar räckte för att jag skulle ge upp.

Men Ninas kommentar vägde också en hel del. Så istället för att försöka få något utgivet bestämde jag mig för att få något klart. Målet, att bli klar var nu det viktigaste. Jag färglade bilderna, letade upp ett Onlinetryckeri och tryckte upp tio böcker. Min tanke var att jag kunde ju ge bort böckerna till lite vänner sådär. Om någon ville ha. Två minuter efter att jag lagt upp bilder på böckerna på facebook hade jag en lista på fyrtio namn. Det hade jag inte räknat med. Eftersom varje bok kostade mig 200:- så kändes det orimligt att ge bort en massa böcker. Så jag gjorde ett nytt försök med förlagen och fick återigen tipset att jag skulle göra något annat.

Nu sitter jag och jobbar på bok nummer två. Den ska bli bättre och den ska bli utgiven.

Så är det någon där ute som vill ge ut en bok men tycker att det känns jobbigt eller omöjligt. Ge inte upp! Kan jag så kan du! Lyssna inte så mycket på det negativa och ta åt dig av det positiva. Min nästa bok SKA bli utgiven om jag så ska starta ett eget förlag. Jag har kanske inga vassa armbågar. Men jag är envis.

1234233_168560303346549_1068889462_n

//Johannes

Peter Pan i Kensington gardens

Den här boken av J.M Barrie hittade jag på Bokbörsen för något år sen, överlycklig beställde jag hem den mest för att kunna njuta av Arthur Rackhams underbara bilder, vilka ständigt kontrasterar det mörka och oroväckande, med det skira och väna, ljusa. Han är helt enkelt en genial jäkel.

Helst, hade man ju velat lägga vantarna på en riktigt tidig utgåva från 1906 – 1911, men de går på auktion till den ohyggliga summan av 8000 svenska riksdaler, eller däromkring. Utgåvor från 30-talet kan man hitta för ca 500, vilket blir som hittat i jämförelse, men ändock…en är inte gjord av pengar, som man ibland tvingas att påminna sitt barn om. Sitt inre OCH yttre barn.  Kanske i plural om man har flera av den varan.

Mitt exemplar är en svensk utgåva från -82, men jag tycker inte att det påverkar formgivningen av boken så värst, den är relativt tidlös och ren, fast man har visserligen använt en onödigt klumpig serif till titeln på omslaget, men det har nog inte så mycket med det slafsiga 80-talet att göra, även om det heter Geometric Slabserif (det, eller någon form av Rockwell). Men, nog om DET, i det här fallet handlar allt om insidan.

Peter Pan i Kensington gardens utspelar sig innan Peter Pan har blivit den figur vi kanske oftast känner honom som (som tex i klassikern ”Peter Pan och Wendy”, där han porträtteras som aningen äldre), och är en 7 dagar gammal bäbis som, ”liksom alla nyfödda”, har varit delvis fågel. Han tror helt och fullt att han är kapabel att flyga, så han kan faktiskt flyga ut genom fönstret på huset han bor i för att återvända till Kensington Gardens. Där får han höra från den kloke och vise kråkan Solomon att han inte längre är en fågel, utan mer mänsklig. När han får veta detta förlorar han förmågan att flyga och är fast i Kensington gardens. Detta är upptakten till berättelsen och den är underbar att läsa tack vare det uppsluppna, lättsamma och fina språket; finurliga formuleringar, fyllt av underfundigheter och humor i form av lustiga detaljer. En del finstämda partier finns med, och vissa gränsar till poesi nästan. Arthur Rackhams illustrationer kompletterar texten perfekt. Det här är en rolig kapitelbok som lämpar sig väl till barn mellan ca 5-8,9 år kanske, lite grovt generaliserat så där, om man nu inte bara vill läsa den för sig själv med en kopp te, eller kanske ett glas whiskey. Lingonsaft funkar säkert också om man nu gillar det.

Man kan faktiskt läsa boken i sin helhet här.

/Linda

Originalutgåvan, 1906

Originalutgåvan, 1906

 

 

Fåglarna förklarade att de inte ämnade hjälpa honom mer.

Älvorna är dansiga

Älvorna är dansiga