Boktips: William Morris bok

Ett litet fredagstips till alla William Morris-fans, med eller utan barn:

William Morris bok, utgiven på Alvina förlag 2011, skriven och illustrerad av den franska duon Benjamin Lacombe och Agata Kawa, är en sann fröjd för sinnena.
Det är möjligt att den är så där rolig för ett barn, fast det beror förstås på vad det är för ett barn; det är en ganska lågmäld berättelse om den unge Williams avfärd och vistelse på internatskolan Marlborough College.Exempel ur texten är:
” William betraktar sin mamma där hon sitter mitt emot honom i sin långa, mörka klänning. William vet att det dröjer innan han får se hennes milda ansikte igen. För idag är det den stora dagen, dagen före avfärden.”Det är alltså en lätt dramatisk känsla över hela texten, en slags nerv eller känslighet, som går fint ihop med det spröda och sirliga i Agata Kawas illustrationer.Boken är oerhört vacker som sådan, den har ett ganska udda format (B: 215, H: 345), vackert språk och formspråk och illustrationerna flödar över av frodiga Morris-växtligheter.

Berättelsen är baserad på händelser ur hans liv, och den blir till sist ganska spännande ett kort tag, i alla fall för alla som kan relatera till att spendera lektionerna med att sitta och rita i stället för att lyssna på läraren…

Vill du läsa mer om William Morris och Arts & Crafts-rörelsen så kan du göra det här.
Trevlig helg-läsning!

/Linda

Sven går på kalas

Recension

Författare/Illustration: Annika Lundholm Moberg
Förlag: Opal
Kategori: Mjuk socialrealism för vuxen och barn?
svengarpakalas_omslag

”- Vi skulle ju kunna stanna hemma och bygga med Lego i stället, säger Sven. Jag känner ändå ingen på Örjans kalas.
– Sluta nu, säger pappa. Det kommer att bli jättekul. ”
Så inleds bilderboken Sven går på kalas och jag tror vi är en hel del som känner i gen oss i det där. Att vara bjuden på kalas, men att hellre vilja stanna hemma. Inte känna sig på humör. Inte ha lust. Att till sist tvinga sig i väg. Och sen råka ha jättekul.

Sven går på kalas är otroligt skickligt skriven. På ett precist och hårfint sätt navigerar Annika mellan text och bild, och hon får fram de många underfundigheterna på ett väldigt subtilt och lirkande sätt. Du hittar dem i sättet de vuxna talar olika språk med varandra, i känslan av att alla andra festdeltagare är monster och i den enorma känslan det är att hitta någon där som inte bara förstår en, utan som dessutom är lika genialisk som du själv. Till exempel.
ella

I den här boken så gestaltas alla vuxna som icke-särskilt-lyssnande eller inkännande personer, trista, tillgjorda och hycklande. På olika sätt o-kontaktbara för ett litet barn egentligen. På ett uppslag visar den helt fantastiska illustrationen hur barnen löper amok i Örjans hem, även Örjan. Inga föräldrar där som sätter gränser. Det förstärker verkligen gapet som kan finnas mellan vuxenvärlden och barnens.
Sven står för sig själv och hoppas på att inte bli upptäckt. Vem har inte upplevt den känslan? Känslan av att vara omgiven av idioter, och bara HOPPAS på att ingen vill prata med dig, alternativt att kalaset ska vara slut…svenpakalas1

Illustrationerna är roliga att titta på. Färgerna rör sig i det mustigare spektrumet, och även om de är många och mättade så håller de en behaglig och dämpad ton. Med en skicklig och välgjord form av kollageteknik, så får Annika fram precis rätt känsloläge i alla bilder. Det händer mycket i bilderna, och i samspelet mellan bild och text, vilket jag tycker ger berättelsen fin tyngd.

Personligen hittade jag gott om igenkänning i den här boken, och jag tippar på att det är samma sak för många barn som allt som oftast blir i vägtvingade på kalas, eller för många föräldrar som har tvingat sig själva till torftigt kallprat i en svettig hall med en annan vuxen som inte talar samma språk alls.
svenpakalas2

Boken kan också fungera som underlag för att prata om de olika känslor och situationer som uppstår i boken och som kan uppstå i barnets tillvaro. Jag tycker att den här boken har allt: obehag, substans, spänning och humor, allt förmedlat med enorm skärpa och intelligens.
5 barnboksverk till Sven går på kalas, och hett julklappstips till barnföräldrar som tycker om att ge sina barn bra böcker!  😉

/Linda

Pettson & Co

I somras var jag i Helsingborg och besökte Sven Nordqvist-utställningen Pettson & Co på Dunkers kulturhus med en vän. Vi gick en ganska så snabb runda på kanske 45 minuter, och hade inga barn med oss.

Min, medvetna, relation till Pettson och Findus började egentligen som vuxen, när jag läste ”När Findus var liten och försvann” för min son. Vi satt långa långa stunder med den otroligt gulliga och mysiga boken varje gång vi läste. Det där myllret av liv och småsaker att upptäcka överallt i hans bilder. Den varma humoristiska tonen. Det är svårt att värja sig.
Senare köpte jag ”Var är min syster”, som enligt mig har många helt underbart fantastiska bilder. Och det var framförallt originalen av de bilderna som jag i egenskap av illustratör uppskattade mest på den här utställningen. TÄNK bara att även Sven Nordqvist får lappa och laga sina bilder pga felmålningar och dylikt! Sånt får man se på de där originalen, det är en rätt lustig känsla.

Efter den långa väggen original, kom vi in i ett lite mindre rum, med en whiteboardtavla full av bokstavsmagneter. Min inre tonåring klev fram och skrev ”Sisters of mercy är bäst” på den. När jag halvnöjd med min mogenhet vände mig om, blev jag förskräckt vid igenkänningen av en gammal bok som låg där i en hög, bland andra böcker: ”Agaton Öman och Alfabetet”! Jag slet åt mig den och bläddrade panikartat fram till den värsta bilden jag kan minnas från min barndom: bilden till bokstaven B! Två gubbar sitter på huk med byxorna neddragna för att bajsa, under Bagare Bengtssons fönster! Gubbarna är helt otroligt obehagliga och jag ville konfrontera mitt barndomstrauma direkt för att stilla det, för att se att den inte alls skulle vara så obehaglig som ett barnsinne lätt kan göra en bild.
Men jag gick bet alltså. De där gubbarna är fortfarande otroligt äckliga, trots att jag annars är helt öppen för bajshumor liksom. Och medan jag bläddrade i boken mindes jag tydligare och tydligare hur obehaglig hela den boken faktiskt var för mig. Och jag kände det verkligen även som vuxen, obehaget, som ända hade någon form av lätt fascination inbakat i sig…

Efter att jag återupplevt min barndom under mindre lustfyllda men ändå upplysande former (jag hade aldrig i tanken att det var Sven Nordqvist som gjort den boken), gick vi vidare ut i ett större rum där det var mer fokus på lek, med ett uppbyggt tält och grejer, och Pettsons kök fick man också gå in i…många fler saker att leka med såg jag, så det är nog kul för barn mellan ca 3 till 7,8 nånting. Mycket fint gjort.

Utställningen pågår till den 22 januari 2017, så än finns det tid. Kila över med ungarna en helg vettja! 

Shaun Tans arbetsprocess

Här är en liten video där den intressanta och otroligt skicklige Shaun Tan beskriver lite om sin arbetsprocess. Shaun Tans böcker har mångfacetterade, uttrycksfulla bilder som helt eller till större del står för det han vill förmedla. Jag tycker att det alltid är lika intressant att se hur andra illustratörer jobbar och hur deras studios ser ut.

Hoppas att ni har en fin fredag!

/Marta

Illustrationstips

Denna sorgens dag (om en inte röstade på SD, och det gjorde en förhoppningsvis inte) så kanske det kan behövas lite ny inspiration. En av mina absoluta favoritsysselsättningar när jag känner mig lite nere och energilös, oavsett anledning, är att titta på andras illustrationer. På childrensillustrators.com kan man se barnboksillustrationer av varierande kvalitet. Just att den är så varierande tycker jag bara är roligt. Bilden nedan är av David Dean. Enligt mig så brukar text och bild tillsammans lyfta både texten och bilden och det tycker jag de gör här!

81035

/Sanna

Jag har ingen fantasi…

Hur många gånger har man inte hört det? Jag tror att alla kan fantisera. Jag är helt säker på det. Men som med mycket annat måste man nog träna. Jag har alltid varit ganska kreativ. När jag var yngre var det mycket teater och sen blev det film. Sen ibland har det kommit annat emellan och rätt vad det är kommer jag på att jag glidit iväg lite för långt från det jag älskar. I bland finns det inte riktigt utrymme till att vara fullt så kreativ som jag önskar. Ska man måla ska papper, färger och penslar fram. Jag kanske vill göra en stopmotionfilm med allt vad det innebär. Allt kräver plats och när man bor i en liten lägenhet finns inte alltid platsen.

Då tycker jag att skriva är bra. Datorn står ju där. Inget som ska plockas fram. Så försöker jag hålla min kreativa glöd vid liv. Jag skriver lite noveller. Men hur vet jag vad jag ska skriva då? Det finns alltid något att skriva om. Jag ska försöka ge ett exempel.

För ett tag sen satt jag på tåget på väg till Malmö. Jag plockade fram min iPad för att fortsätta på en påbörjad novell. Då visade det sig att jag inte kunde öppna dokumentet. Vad gör man då? Börjar på något nytt så klart. Så jag drog iväg ett meddelade till en vän och frågade vad jag skulle skriva. Till svar fick jag: Skriv om något om sitter fast.

Det första som dök upp i huvudet var ett svärd, ett magiskt svärd. En smed som smider ett magiskt svärd. Varför gör han det? Är det en beställning? Är det en hjälte som beställt? Eller kanske en skurk?

”Året var 1066 efter vår tidräknings början. Närmare bestämt torsdagen den 27:e Oktober klockan 22:10. Smeden Svante Blondus stod och betraktade sin senaste skapelse. Ett svärd av aldrig tidigare skådat slag. Det var ett magnifikt långsvärd. Bearbetat till fulländnings. Det hade tagit honom otroliga två år att slutföra det och nu äntligen kunde han se resultatet av sitt hårda slit. Svärdet var inte bara vackert att se på och välbalanserat, det var magiskt. Svärdet var oförstörbart. Svante fattade handtaget med båda händerna och svingade svärdet över huvudet. I en enda obruten rörelse slog svärdet emot det gamla städet och klöv det i två delar. Svärdet fortsatte sin bana utan minskad fart genom den kraftiga ekstubben. Med en dov klang föll det två städbitarna i golvet.

Svante log belåtet. Han hade alltid varit en man som tog sitt arbete på största allvar. När hertig Sven av Mordvinien kommit till honom med sin beställning på ett svärd och det skulle inte vara vilket svärd som helst, utan det bästa svärd som någonsin tillverkats. Nu två år senare var han äntligen klar. Sven hade betalat bra så det fanns ingen anledning att fundera över vad han skulle använda ett sådant magnifikt svärd till.”

 

Sen rullar det bara på av sig själv. Det hela slutade med en fyra sidor lång novell. Det gäller att hugga den där första tanken och sen bara låta det rulla på. Sen när man är klar och om det ska bli något mer än bara för egen nöjes skull kan man gå tillbaka och finslipa.

”En månad senare när Filip den förstes rike fallit. De sista kämpande förbanden hade gått över till Sven och Filip erkände sig besegrad. Filip Greps genast och stenades till döds. Filips kvarlevor kastades i en hög. Bredvid honom låg de sista resterna av en känd och halshuggen lönnmördare. Sancho dog av en hjärtattack när budet nådde fram till honom.

 

Sanchos efterträdare, Alfons de modige insåg att det inte var lönt att skicka in någon i närstrid mot denna demon till krigsherre. Därför samlade Alfons sina klokaste mannar och bestämde sig för att ta fram ett vapen som kunde fälla Sven en gång för alla. Pil och både var inte på mode längre. Det hade de moderna rustningarna satt stopp för. och närstridsvapen hade gång på gång misslyckats. Man var tvungen att tänka ut något nytt.

 

En man från Alesia föreslog att man skulle konstruera ett hävarmsvapen som med kraft slungade iväg små stenprojektil. Vapnet skulle se monteras fast på armen eller bäras i handen. Efter några tragiska försök gav man upp den idén. En annan vis man vid namn Alfred Collier tyckte att man skulle tillverka ett rör med någon form av handtag. Sedan skulle man fylla röret med något explosivt och sedan en pil eller rund sten. Han var väldigt exalterad med övriga i sällskapet var inte fullt så imponerade. Förmodligen var Collier några år före sin tid.”

Hur gör jag med namn då? Det är väldigt olika. I det här fallet använde jag mig av en gammal Europakarta för att ”följa” resan. Och sen om någon betydelserik person skulle dyka på i historien så försökte jag plocka från verkligheten. Så Filip den förste fanns faktiskt på riktigt. Inte riktigt år 1066 men 1478 till 1505, kung över Kastilien. Kastilien är en historisk region i Spanien. Där har även Sancho regerat och även Alfons Den modige (Ett tips är att läsa lite om spanska kungar. Många roliga namn)

Alesia, som i berättelsen ”uppfinner” katapulten var i verkligheten en stad som förintades under en belägring med just katapulter.

Och på det viset fortsatte jag. Alfred Collier, ja, han får ni själva gissa var han kommer ifrån…

 

 

 

Rädd för bildstöld?

En intressant video av illustratören Will Terry ang. hur (om) man bör skydda sina bilder när man lägger upp dem i en online portfolio.

Kontentan är ungefär: Olika knep för att skydda dina bilder på internet (stora vattenstämplar, låg upplösning, inaktivera högerklick etc) är bara ett tecken på att du är nybörjare eller amatör (oops). Man vinner ingenting på att skydda sina verk genom att inte visa dem ordentligt, exponering är alltid mer värt än risken att något kan bli kopierat eller stulet. ”You need to be like the spring”, där det är källan av idéer som är det värdefulla (inte enstaka idéer) och den kan ingen stjäla.

Där ser man.

//Frida

Pratande böcker eller gosedjur…?

Som student på Medieproduktion och processdesign på Malmö högskola kom jag nyligen i kontakt med Adruino (mer info och produkter hittar du här http://www.electrokit.com/). Jag brukar virka mina egna figurer och låta historierna växa fram ur maskorna. Det blir lite som meditation att skapa figurerna. Det tar tid och tvingar mig att tänka hur maskorna ska hänga ihop för att jag ska få till den tänkta figuren då jag oftast arbetar helt utan skisser.

Nu kanske ni funderar varför det här inlägget började med att jag berättade vart man kan handla Adruinoprodukter. Hjo, det jag fastnade för när jag hörde talas om Adruino är att jag nu skulle kunna ge liv till mina virkade figurer eller varför inte till mina barnböcker. Det ”enda” som krävs är några kretskort, lite programmering och att jag kopplar det till boken eller gosedjuret. Jag tycker det låter spännande och ska försöka återkomma med experiment.

Det finns massor med exempel på Youtube. Skulle vara väldigt roligt att höra om nån som läser detta har byggt något med Adruino.

 

 

Vem äger bilden? (Och hur skyddar man den?)

Vad säger lagen?

Jag fotograferar en del och ställs ibland in för frågan. Vem äger bilden? Är det jag eller beställaren?

Jag har fotograferat till Hotel och till dansföreställningar ofta med väldigt tvivelaktiga avtal. Som med hotellet där jag fick mat för besväret (Förvisso utsökt gott men inget jag blev rik på.)

Jag har även filmat bröllop och revyer. Till listan kan jag även lägga två logotyper. Men hur är det då med upphovsrätten?

Utan att djupare grotta ner mig i lagen om upphovsrätt så är det normal alltid den som skapat verket. Jag alltså. (Fast nu blev jag lite osäker på vad som gäller en revy tillexempel. Jag gör ju faktiskt en kopia på någon annans verk.)

Hursom innan förvirringen blivit för stor och innan det blivit alldeles för stort manfall bland läsarna så hoppar jag vidare till nästa del

Hur kan jag skydda mina alster?

Så. Vad har man då för möjlighet att skydda sina verk? Jag skulle påstå att man har ganska små möjligheter om man lägger upp dom på nätet. Även om det ofta är komprimerade kopior så är det inget den ovetande bryr sig om.

Ett alternativ är en vattenstämpel. Och för att den ska vara effektiv så ska den ligga över bilden och inte bara nere i hörnet. Så här snyggt:

Skärmavbild 2014-02-06 kl. 17.46.31

Ett annat alternativ som jag tycker är en bra kompromiss är filinformation. Alltså text som som ligger inbakad i bildens fil. I min kamera kan jag skriva in texten som ska följa med. Den syns inte utanpå men finns där. Ett exempel var när en kompis la upp en av mina bilder på Facebook. I beskrivningen under stod det att bilden tillhörde mig. Visst, texten går att sudda ut men den finns kvar i bilden. Och det kan ju vara en liten hint när texten dyker upp eftersom folk är generellt dåliga på vad som gäller och hur man ska bete sig.

Men hur lägger man in texten själv? I illustrator och Photoshop väljer man Fil och filinfo.

Skärmavbild 2014-02-06 kl. 16.31.01

Skriv sen in Vem som äger bilderna. Den här infon skrivs tyvärr inte ut vid publicering men infon finns där. Om du någon gång skulle springa ihop med din egna bild och ”lånaren” inte ändrat allt för mycket så finns informationen kvar i bilden.Skärmavbild 2014-02-06 kl. 16.35.42

 

Så. Om det är för att du vill visa upp dina alster och göra reklam för dig skriv in informationen i bildfilen, skriv ditt namn nere i ena hörnet och komprimera bilden så hårt det bara går utan att det går ut över bilden. Då anser jag att du gjort vad du kunnat.

Är det däremot ett betaljobb. Var inte rädd för att skriva ett ordentligt kontrakt vad som gäller. Lycka till!