My first Kafka – klassiker i barnboksform


Jag har, på självaste internationella barnboksdagen, firat med att läsa My first Kafka av Matthue Roth och Rohan Daniel Eason, utgiven på One Peace Books, och skriven på engelska.
Jag som inte bara, utan överdrift, älskar allt av Kafka utan också har det här stora intresset för barnböcker/bilderböcker, jublade när jag upptäckte bokens existens.
Jag jublade och längtade och längtade och jublade. Och snart var den här.
Faktiskt så var det nu exakt ett år sen. Det är så lång tid det tar för mig att smälta en smärre besvikelse. En smärre.
(Mina förväntningar var ju skyhöga, kolla bara här, jag skrev om den innan jag ens lagt vantarna på ett ex! Jättenöjd. Var jag då.)

För, det finns ingen tvekan om att det är en fantastisk bok som sådan. Man har alltså gjort en omarbetning av Kafkas Förvandlingen, och det tycker jag att man gjort bra.  Men det finns en del grejer man bara inte gör, som jag ser det, tex mixtra med klassiska inledningar.
“När Gregor Samsa vaknade ur sina oroliga drömmar fann han sig förvandlad till en stor skalbagge.” Så lyder Kafkas original-inledning. Jag ser väldigt ogärna att man petar för mycket i den. Självklart kan man göra meningen mer lättläst i just en adaption till barnboksform, men att bryta upp den och låta kärninformationen i meningen komma som ny, andra mening, känns fel för mig. Jag vill gärna ha den först av allt. Det känns viktigt. Det har med anslag och atmosfär att göra, surrealismen slår en direkt. Det finns ingen chans att missa det. Den typen av rak uppriktighet är trevlig emellanåt, och jag tycker det är synd att den går förlorad här.

Och så är det det här med den lite udda textsättningen. Den gör att jag känner en ständigt närvarande förvirring. Du kanske tänker nu att det beror på storyn i sig? Att det ligger i att jag inte läser på engelska så ofta längre? Att det är sådan min person är?
I beg to differ: texten är nämligen satt som om den vore skriven på någon form av vers. Och jag hittar ingen form av vers.  Kanske har man velat skapa mer luft på text-sidorna helt enkelt, för att försöka uppnå en känsla av lättlästhet. Men raderna är för korta, (mest lättläst är en rad med mellan ca 79 – 90 tecken för standardläsaren, enligt egen empiri) och många blankrader som indikerar nytt stycke. Finns det en tanke bakom sättningen, så går den mig förbi. Det går säkert att argumentera för det här, men för mig blir det rörigt.

Kan man bara komma över det där med typografin och den inledande meningen, så är det en himla trevlig bok! Tyvärr tycks den inte finnas på svenska, men den är ganska lätt att översätta så där, under högläsningens  gång. Kanske tack vare den udda textsättningen!?

Bilderna är helt underbara: ömsom hysteriskt fyllda av streck, småmönster och detaljer och ömsom avskalat lugna och rena i uttrycket. De speglar texten precis i stämning och atmosfär. Rohan har en tecknarstil som påminner mig en smula om Edward Gorey och en ännu mindre smula om Matt Gordon. Tror i det senare fallet handlar det om dynamiken i bilderna, och i det första fallet enkelheten, men ändå detaljarbetet, i hur han tecknar människor.
  

Den här boken är rolig att ha, både som Kafka-fan och som tecknare. Bilderna är minst sagt inspirerande. Jag tycker det är svårt att avgöra vilken åldersgrupp den är riktad till, men kring 6 – 9 år skulle jag tro.
Det finns ett läskigt parti, som jag tror skulle göra mig obehaglig till mods som barn, och det är när det där äpplet fastnar i ryggen på Gregor. Det börjar mögla och sprider sjukdom. Läskigt. Det gör ont. Men sån är ju berättelsen, bara ett litet heads-up. Det är en spännande berättelse, med roliga och väldigt snygga bilder, och så ett kanske lite underligt och sorgligt slut. : ) Definitivt läsvärd.
3,5 av 5 Barnboksverk.


/Linda

 

Rapport från en barnboksprocess

Jag har många fantastiska, vackra, fasansfulla och underhållande bilderböcker på lager som jag tänker dela här med er. De ligger på hög. Och blänger på mig. “Skriv! Skriv då! Skriv om MIG!” Det är vad de ropar när jag går förbi.
Men jag behöver mer tid för att kunna skriva om dem, de är alldeles för värdefulla för att jag ska hafsa ner något lite kvickt, de är små skatter.

Så just idag nöjer jag mig med att rapportera, att jag gör framsteg med min egen barnbok som går under arbetsnamnet “Cirkuselefanten”. Eller “Den lilla cirkuselefanten”. En barnboksidé som varit med mig sen 2009. Jag läste i föregående inlägg att Sanna tyckte det skulle bli skönt att släppa sin “Klappa snällt” nu efter två år. Det kanske låter som lång tid, två år från idé till färdig bok. För mig låter det underbart snabbt och välfokuserat.
Men, jag är i alla fall glad att idag kunna meddela att jag skrivit 9 sidor av ca 20, och jag har hittat en oerhört klyftig lösning till en lite jobbig passage i boken, som jag inte visste hur jag skulle göra med.
Mitt mål är att ha manus klart innan året är slut. Mina egna processer är långa. Och inte alltid jättefokuserade. Men nog kommer jag fram alltid. Det gör jag.

flicka med elefant

/Linda

Klappa snällt

Nu under de kommande dagarna så hoppas jag göra klart det sista på min kommande bok Klappa snällt. Jag längtar efter att se den tryckt och klar, och jag längtar efter att höra vad andra tycker om den. Det ska bli rätt skönt att inte kunna göra ändringar i den längre, efter att ha gått runt och funderat på den i två år. Själva idén fick jag när jag gick en hundpromenad i min barndoms villakvarter. Jag tänkte tillbaka på den väldigt speciella värld som uppstår när många barn är ute hela dagarna, utan att några vuxna lägger sig i. När jag kom in från promenaden var i princip hela boken klar i mitt huvud, men sen har jag ändå gått och funderat fram och tillbaka på olika saker. Nu är det alltså snart över med det, och förhoppningsvis får jag snart en ny idé jag kan gå runt och tänka på.

Vi är tillbaka!

2018 har dundrat igång med full kraft och känns spontant som ett väldigt bra år. Själv har jag hunnit ta emot Castorpriset och jobbar för fullt med en bilderbok som kommer ut hos Opal senare i vår. Den kommer att heta Klappa snällt och handlar om att vara snäll eller inte.

Illustration ur Klappa snällt, som kommer ut senare i vår.

Castorboken kommer ut någon gång i höst. Motiveringen till dess vinst lyder: Med Kedjan skapar Sanna Borell en spännande råttan-på-repet-historia som visar hur vi alla, i vår brokighet, hänger ihop med varandra. Ett roligt och överraskande bilderboksäventyr som lämpar sig utmärkt för högläsning.

Illustration ur manuset som vann Castorpriset.

/Sanna

Första boken om mig

Hej kära bloggen,

Nu var det verkligen länge sen jag skrev! Mycket har hänt, varav det största är att vi har fått en liten dotter. Hon heter Freja och är helt fantastisk!

Därför tänkte jag inleda den här hösten med att blogga om den första boken jag köpte till henne: “Första boken om mig”, utgiven hos Rabén & Sjögren med illustrationer av Catarina Kruusval.

Det fanns flera liknande böcker att välja mellan i bokaffären, bland annat en med Elsa Beskows vackra illustrationer och en med Ilon Wiklands illustrationer ur Astrid Lindgrens sagovärld. Men jag valde ändå en bok med mer moderna bilder. De andra kändes nostalgiska över det gamla bondesamhället i Sverige och jag ville att den här boken skulle vara mer representativ för Frejas barndom. Det kändes också lättare att identifiera sig med figurerna i den här boken, som till stor del utgörs av djur.

Jag tycker att det är en väldigt fin idé med en bok om barnets första år, då jag tror att den kommer att vara väldigt rolig att bläddra i när barnet är lite större.

Kuvert för ID-band. Jag älskar de små igelkottarna!

Dessutom skulle vi säkert glömma tusen vackra minnen om vi bara hade foton att förlita oss på. Här finns det plats att skriva om graviditeten och förlossningen och till och med ett kuvert att lägga ID-banden från BB. Lyckligtvis sparade min partner dem!

Här finns också ett familjeträd och platser för foton på mormor och morfar m.fl. Det finns plats att skriva in när barnet för första gången log, när hen kröp och när hen sa sitt första ord, sidor om mat- och sovvanor och plats att skriva om barnets första årstider.

Eftersom Freja föddes precis när det började bli höst är det där vi får börja. Jag tycker att det här sammantaget är en jättefin bok och ser mycket fram emot att börja fylla i den! Den är precis som de andra jag sett baserat på två biologiska föräldrar av olika kön. Är det någon som vet om en liknande bok som är mer inkluderande?

♥Ta hand om er!♥

/Marta

Tillbaka!

Nu är vi tillbaka igen efter sommaren. Just den här tiden tycker jag är en av de bästa på hela året. Det känns som om allt kastas upp i luften och kan landa på ett nytt sätt. En nystart. Jag ska precis sätta mig och börja jobba med nya barnboksprojekt, och det känns väldigt roligt och spännande. Det känns också kul att bloggen kommer igång igen! Hoppas att ni vill följa oss i höst!

Kort boktips: Oväder

Oväder är en ny, fin bok från förlaget Mirando.

Vissa böcker går att läsa högt för sitt barn samtidigt som tankarna vandrar iväg åt annat håll. Det här är inte en sån bok. Första uppslaget börjar med:

Småsnår skälver

Morrhår darrar

Det gäller alltså att vara med. Som högläsare är det också roligt att få säga saker som “Moouuuiii!!!” och “Fssssss!!!”

Ibland passar bild och text inte riktigt ihop i bilderböcker. De har liksom olika känsla och ton, och känns helt fel. I Oväder känns det helt rätt, som om samma person har ritat och skrivit. Bilderna är dessutom väldigt snygga. De innehåller en massa fina färger, både verkliga och overkliga djur och vinden drar i de små strecken. Boken innehåller också små fina detaljer som handskrivet blandat med typsnitt, folietryck och ett försättsblad och eftersättsblad att studera i detalj.

Absolut en bok värd att letas upp och läsas!

Författare: Tuvalisa Rangström

Illustratör: Clara Dackenberg

/Sanna

Spara

Recension: Anden, Döden och tulpanen

Författare och illustratör: Wolf Erlbruch
Förlag: Lindskog förlag, 2012
Översättning: Lennart Lindskog

Bild från egen e-boksutgåva

När jag läser berättelsen om Anden, Döden och tulpanen, så börjar jag tveklöst att gråta, varje gång.
När jag läser OM berättelsen om Anden, Döden och tulpanen så börjar jag onekligen att gråta.
Och skulle jag se en pjäs om Anden, Döden och tulpanen så skulle jag tvivelsutan börja gråta. Så är jag en ganska lättrörd person.

Men jag tror att få skulle kunna läsa den här berättelsen och förbli oberörd.
Ingen kan väl värja sig mot den vänliga Döden som så milt och mänskligt tar sig an sitt offer? Som försöker göra det till en så behaglig upplevelse som möjligt, det här med att lämna jordelivet och gå vidare, vart än man nu ska…
” – Somliga änder säger att man blir en ängel som
sitter på ett moln och som kan titta ner på jorden.
– Det är möjligt. Du har ju redan vingar.
– Somliga änder säger också att det djupt nere i
jorden finns ett helvete där du blir stekt om du inte
varit en god and.
– Det är då märkvärdigt vilka historier ni änder
berättar för varandra, men vem vet.”

Ingen kan väl värja sig mot den milda, funderande men ändå enkla Anden, som så självklart värmer Döden när han blir kall efter ett dopp i hennes älsklingsdamm, som klättrar i träd och får “besynnerliga tankar”, vemodiga tankar på hur tom dammen kommer att vara utan henne, och som så glatt väcker Döden om morgon och förkunnar  honom att hon inte är död.
“– Jag är inte död! kvackade hon glatt.
Döden lyfte sitt huvud.
– Det glädjer mig, sa han och satte sig
upp.
– Men om jag hade dött …
– Då hade jag inte fått sova ut, gäspade
Döden.
Det var inte så trevligt att höra, tyckte
Anden.”

Det finns väldigt mycket mänsklig humor i berättelsen, liksom instoppad så där lite oväntat som i raderna ovanför. Det gör både Död och And så bräckligt nära oss på något vis, det som sägs hamnar under huden och går in i blodomloppet. Jag tror det är för att vi får möta döden, det oundvikliga, det som är en del av livet, levandet, naturens cirkel, här i den här berättelsen på ett väldigt mjukt, men fortfarande obarmhärtigt vis i Dödens skepnad. Den kontrasten, det är där det händer.
Bilderna hjälper till; det är bara precis vad som händer som avbildas, förutom en och annan blomma i bild, i övrigt vitt. Färgerna är milda, dämpade och väldigt få, Döden bär en rutig klänning, den ger en hemtrevlig känsla. Han beskrivs också som “…trevlig om man inte tänkte på vem han var – till och med mycket trevlig.”
Och de vackra, enkla illustrationerna förmedlar så otroligt väl varje uttryck hos de båda, trots att det är en and och ett kranium som står för uttrycken: en enkel vridning på huvudet, ett subtilt streck för mungipan och färgen och storleken på andens ögon som skiftar nästan obemärkt.

Bild från egen E-boksutgåva

Det är väl det som utmärker en genial författare, eller bilderboksskapare? Förmågan att träffa så mitt i prick, förmågan att skriva för alla, vuxna och barn.
Wolf Erlbruch fick ju också ALMA-priset detta året, och endast baserat på den här boken skulle jag själv stå upp för det beslutet.
I en intervju med Skånska dagbladet svarar han så här på frågan om han blev överraskad över att få priset:
“– Nej, det var väldigt underligt. Jag hade faktiskt en dröm strax innan, en väldigt tydlig dröm, där jag vann priset, berättar han på telefon från Stockholm där han precis varit på skolbesök.
– Sedan samma dag som prisbeskedet kom promenerade jag hem från min kiropraktor och mötte en pojke som stannade till och ropade: ”Många tack för dina underbara barnböcker”. Det var ännu mer underligt och så lite senare fick jag samtalet från Sverige.”
Uppenbart är det här en människa som står i klar förbindelse med sitt inre och med det stora yttre.
Jag tänker lite på Antoine de Saint-Exupéry och hans världskända Den Lille prinsen, det finns gemensamma nämnare, inte bara i att de båda författarna/illustratörerna fått priser för sina insatser, utan i det hur de berör ämnen som är svåra att nå, på ett väldigt känsligt och greppbart sätt, hur de uppenbarligen står i kontakt med det lilla och det stora, början och slutet.

Bild från egen e-boksutgåva

Och ja: även när jag SKRIVER om Anden, Döden och tulpanen, så gråter jag. Hejdlöst.

Mer om Wolf Erlbruch och hans böcker hittar du här.

/Linda