Kort boktips: Oväder

Oväder är en ny, fin bok från förlaget Mirando.

Vissa böcker går att läsa högt för sitt barn samtidigt som tankarna vandrar iväg åt annat håll. Det här är inte en sån bok. Första uppslaget börjar med:

Småsnår skälver

Morrhår darrar

Det gäller alltså att vara med. Som högläsare är det också roligt att få säga saker som ”Moouuuiii!!!” och ”Fssssss!!!”

Ibland passar bild och text inte riktigt ihop i bilderböcker. De har liksom olika känsla och ton, och känns helt fel. I Oväder känns det helt rätt, som om samma person har ritat och skrivit. Bilderna är dessutom väldigt snygga. De innehåller en massa fina färger, både verkliga och overkliga djur och vinden drar i de små strecken. Boken innehåller också små fina detaljer som handskrivet blandat med typsnitt, folietryck och ett försättsblad och eftersättsblad att studera i detalj.

Absolut en bok värd att letas upp och läsas!

Författare: Tuvalisa Rangström

Illustratör: Clara Dackenberg

/Sanna

Spara

Recension: Anden, Döden och tulpanen

Författare och illustratör: Wolf Erlbruch
Förlag: Lindskog förlag, 2012
Översättning: Lennart Lindskog

Bild från egen e-boksutgåva

När jag läser berättelsen om Anden, Döden och tulpanen, så börjar jag tveklöst att gråta, varje gång.
När jag läser OM berättelsen om Anden, Döden och tulpanen så börjar jag onekligen att gråta.
Och skulle jag se en pjäs om Anden, Döden och tulpanen så skulle jag tvivelsutan börja gråta. Så är jag en ganska lättrörd person.

Men jag tror att få skulle kunna läsa den här berättelsen och förbli oberörd.
Ingen kan väl värja sig mot den vänliga Döden som så milt och mänskligt tar sig an sitt offer? Som försöker göra det till en så behaglig upplevelse som möjligt, det här med att lämna jordelivet och gå vidare, vart än man nu ska…
” – Somliga änder säger att man blir en ängel som
sitter på ett moln och som kan titta ner på jorden.
– Det är möjligt. Du har ju redan vingar.
– Somliga änder säger också att det djupt nere i
jorden finns ett helvete där du blir stekt om du inte
varit en god and.
– Det är då märkvärdigt vilka historier ni änder
berättar för varandra, men vem vet.”

Ingen kan väl värja sig mot den milda, funderande men ändå enkla Anden, som så självklart värmer Döden när han blir kall efter ett dopp i hennes älsklingsdamm, som klättrar i träd och får ”besynnerliga tankar”, vemodiga tankar på hur tom dammen kommer att vara utan henne, och som så glatt väcker Döden om morgon och förkunnar  honom att hon inte är död.
”– Jag är inte död! kvackade hon glatt.
Döden lyfte sitt huvud.
– Det glädjer mig, sa han och satte sig
upp.
– Men om jag hade dött …
– Då hade jag inte fått sova ut, gäspade
Döden.
Det var inte så trevligt att höra, tyckte
Anden.”

Det finns väldigt mycket mänsklig humor i berättelsen, liksom instoppad så där lite oväntat som i raderna ovanför. Det gör både Död och And så bräckligt nära oss på något vis, det som sägs hamnar under huden och går in i blodomloppet. Jag tror det är för att vi får möta döden, det oundvikliga, det som är en del av livet, levandet, naturens cirkel, här i den här berättelsen på ett väldigt mjukt, men fortfarande obarmhärtigt vis i Dödens skepnad. Den kontrasten, det är där det händer.
Bilderna hjälper till; det är bara precis vad som händer som avbildas, förutom en och annan blomma i bild, i övrigt vitt. Färgerna är milda, dämpade och väldigt få, Döden bär en rutig klänning, den ger en hemtrevlig känsla. Han beskrivs också som ”…trevlig om man inte tänkte på vem han var – till och med mycket trevlig.”
Och de vackra, enkla illustrationerna förmedlar så otroligt väl varje uttryck hos de båda, trots att det är en and och ett kranium som står för uttrycken: en enkel vridning på huvudet, ett subtilt streck för mungipan och färgen och storleken på andens ögon som skiftar nästan obemärkt.

Bild från egen E-boksutgåva

Det är väl det som utmärker en genial författare, eller bilderboksskapare? Förmågan att träffa så mitt i prick, förmågan att skriva för alla, vuxna och barn.
Wolf Erlbruch fick ju också ALMA-priset detta året, och endast baserat på den här boken skulle jag själv stå upp för det beslutet.
I en intervju med Skånska dagbladet svarar han så här på frågan om han blev överraskad över att få priset:
”– Nej, det var väldigt underligt. Jag hade faktiskt en dröm strax innan, en väldigt tydlig dröm, där jag vann priset, berättar han på telefon från Stockholm där han precis varit på skolbesök.
– Sedan samma dag som prisbeskedet kom promenerade jag hem från min kiropraktor och mötte en pojke som stannade till och ropade: ”Många tack för dina underbara barnböcker”. Det var ännu mer underligt och så lite senare fick jag samtalet från Sverige.”
Uppenbart är det här en människa som står i klar förbindelse med sitt inre och med det stora yttre.
Jag tänker lite på Antoine de Saint-Exupéry och hans världskända Den Lille prinsen, det finns gemensamma nämnare, inte bara i att de båda författarna/illustratörerna fått priser för sina insatser, utan i det hur de berör ämnen som är svåra att nå, på ett väldigt känsligt och greppbart sätt, hur de uppenbarligen står i kontakt med det lilla och det stora, början och slutet.

Bild från egen e-boksutgåva

Och ja: även när jag SKRIVER om Anden, Döden och tulpanen, så gråter jag. Hejdlöst.

Mer om Wolf Erlbruch och hans böcker hittar du här.

/Linda

Internationell inspiration

Det här blir ett kort inlägg med tips ifall man vill bli inspirerad av lite annat än det som finns i Sverige! Picturebook Makers är en blogg där varje inlägg fokuserar på en (eller ibland flera) bilderboksskapare med fokus på arbetsprocessen. Ofta är det intressanta intervjuer med fokuspersonerna och alltid många bilder. Rekommenderas varmt!

Om man föredrar att bläddra analogt vill jag tipsa om utställningskatalogerna från barnboksfestivalen i Bologna, Illustrators annual, finns att köpa i svenska internetbokhandlar!

illustrators annual 2016

Slutligen kan jag tipsa om ett gammalt inlägg från denna blogg, där jag tidigare skrivit om andra samlingsböcker med bilderboksillustrationer, om du missat det så finns det här!

//Frida

Bladen brinner

Hej kära läsare!

Jag hoppas att ni alla redan lyssnar på den fantastiska barnbokspodden Bladen brinner? Om inte, gå in och lyssna bums!

Här  www.bladenbrinner.se

Avsnitt #16 kom ut idag och handlar bland annat om skildringar av vikingatiden, ALMA-priset, samt överviktiga barnbokskaraktärer och hur ovanligt det är. Jag längtar till varje avsnitt som kommer varannan torsdag – för mig är det ett perfekt sätt att komma i fokus inför arbetsdagen. Bara lyxen att få höra om barnböcker, författare och illustratörer och få hjälp att gå in i barnboksbubblan… Det är författarna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck som med stor entusiasm och humor berättar om intressanta ämnen som hur mammor skildras, om man får svära i böcker för barn, hur författare och illustratörer egentligen överlever ekonomiskt med mera. I det första avsnittet intervjuar de den underbara Barbro Lindgren och sedan har det fortsatt med bl a Ulf Stark, Meg Rosoff, Mårten Melin, Pija Lindenbaum med flera.

De senaste åren har barnbokutgivningen ökat, det startas nya förlag och fler skriver och illustrerar böcker för barn. Men samtidigt ges barnböcker ett relativt litet utrymme i media. Det är nästan som att det är lägre status att jobba med barnböcker än med vuxenböcker? Det talas också sällan om bra eller dåligt i barnböcker, kan det vara så att många tycker det är svårare att avgöra kvalité när det gäller böcker för barn? Samtidigt vet vi att barn och unga läser mindre och har sämre läsförståelse än för några år sedan. Därför känns det viktigare än någonsin att barnböcker får det utrymme de förtjänar. Och just därför är jag så glad över Bladen brinner!

Just nu har de en Kickstarter-kampanj för att kunna fortsätta skapa denna fina podd. Det första delmålet är redan täckt – höstsäsongen är säkrad! (Hurra!) Men ju fler som stödjer, desto fler avsnitt blir det! 🙂

Till nästa säsong hoppas jag på mer snack om illustration och illustratörer, ämnen som förstås ligger mig varmt om hjärtat! ♥

Hoppas att ni har en fin dag!

/Marta

Arbetsprocess

Hej!

Nu var det visst min tur att blogga igen. Idag tänkte jag berätta lite kort om min arbetsprocess när jag illustrerar en barnbok. I detta fallet är det barnboken ” Leka” i bokserien ” Nu ska vi prata! ” för Speja förlag. Manuset och stödteckenorden står Embla Sue Panova och Jessika Linde för. Bokserien kommer ut i höst och består av ” Äta”,         ” Leka” och ” Sova”.

Så här ser min process ut: Jag börjar med att läsa manuset en första gång. Nästan direkt brukar det komma upp tydliga karaktärer i mitt huvud. Det är den enklaste biten i hela arbetsprocessen tycker jag. Sedan skissar jag slarvigt och snabbt ner min bild jag fått i huvudet och försöker mest fånga känslan på karaktärerna.

Därefter läser jag manuset flera gånger och funderar på själva bilderberättandet, flytet och layouten. Jag skissar samtidigt en dummy med frimärkskisser (små, små skisser som i mitt fall är snabba och ganska slarviga).

Eftersom den här boken inte ges ut förrän i höst, så vill jag inte visa hela frimärksisslayouten. Men här är ett uppslag. Jag gör samma med alla uppslagen för att få upp hela bokens layout snabbt. Ibland ändrar jag på mycket och gör om många uppslag och ibland sitter allt nästan direkt.


Sedan skissar jag upp alla bokens uppslag i sin rätta strl. Ganska noga. Jag skriver även bokens text under så att jag hela tiden har den färskt i minnet. Såhär:

Därefter kalkerar jag av skissen och tuschar med hjälp av mitt ljusbord. Efter det ser det ut såhär:

Sist men inte minst är det dags för färgläggningen och det är det svåraste men också det roligaste- för det är som allt kommer till liv. Det svåraste i hela processen är att välja färger och att inte välja för många. Det tränar jag hårt på just nu.

När jag färglagt alla bilderna scannar jag in dem i Photoshop och retuscherar bort sådant som hamnat utanför. Ibland reglerar jag vissa färger.

Sedan är boken klar att leverera till bokförlaget!

 

Ha det så fint tills nästa gång!

/Lina

 

 

Hans Arnold och Vivi söker en vän

Häromveckan bidrog jag till en kickstarter-kampanj som jag tyckte lät mycket rimlig, nämligen klippningen av en dokumentär om Hans Arnold. Vem kan undgå att bli berörd av denne skräckmästare? Hans Arnold har minst sagt gjort mycket men i barnbokssammanhang kan man nämna exempelvis Matulda och megasen, Allikin, Allrakäraste syster och såklart massor av illustrationer till diverse samlingar spökhistorier och folksagor. Det finns ingen som kan rita som honom!

Med det sagt så måste jag nämna en ny bok som trots föregående uttalande ändå omedelbart gav mig Hans Arnold-vibbar när jag såg den. Nu kanske många sätter i halsen och protesterar och visst, det är inte lika snyggt (hur skulle det kunna vara det) men vibbarna finns där!

Boken jag pratar om heter Vivi söker en vän av Maria Trolle och handlar helt enkelt om flickan Vivi som letar efter en vän. Detta tar henne bland annat upp till molnen, ner i havet och underjorden. Varken teckningarna eller storyn är särskilt unika eller nyskapande men boken är ändå på något sätt ganska helgjuten, den är vacker, fantasifull och har en ganska klassisk story (utan att kännas gammaldags). Min femåring gillade den verkligen och frågade direkt när den var slut om det fanns en fortsättning. Det finns det inte (än), däremot ska det finnas en målarbok.

Jag har lite svårt att sätta fingret på vad det är som gör att det påminner om Hans Arnold, kanske färgläggningen? Kanske tuschningen med många streck och små punkter? Kanske de små djuren som tittar fram sådär sällsamt ur skuggorna? Bilden nedan påminner onekligen ganska mycket om hålet ner i underjorden från allrakäraste syster, åtminstone jag föreställer mig en dvärg bakom dörren istället för en sork. Som botanist tycker jag också det är mycket trevligt att växterna har ritats med så stor variation och många detaljer, något som även femåringen påpekade. Vad jag förstår har Maria Trolle ett stort trädgårdsintresse, vilket tydligt märks. Det ska bli spännande att se vad hon gör härnäst!

//Frida

En kreativ process’ struktur – ja, jag har en, DEL 1

Struktur och Ordnung muss sein.

Att jobba som illustratör innebär så mycket mer än att teckna: planering, struktur och organisation är ganska stora nycklar, inte bara när det gäller marknadsföring, ekonomi, ständiga förhandlingar för att faktiskt kunna kalla det ”ekonomi” utan citationstecken, kommunikation, utan även i själva tecknarprocessen. Alla får komma fram till sin egen ordning i processen, och det här är berättelsen om min.
Inledningsvis, när jag får ett uppdrag från något av de förlag jag jobbar med, så läser jag manuset som ska bli boken, i pappersform. Jag får upp bilder för min inre syn, och delar upp dem så de är någorlunda jämnt fördelade över hela manuset, dvs ser så att det blir ett regelbundet flöde av bilder mellan textstyckena.
En del manus ger färre bilder, då får jag jobba längre med karaktärsskisserna och jag får kanske läsa manuset flera gånger för att hitta några scener jag kan illustrera. En del ger fler. Vissa ger mig ett överflöd, och då blir det i stället svårt att sålla och välja ut vilka bilder man till slut vill teckna. Till sist, i den här delen av processen, så ser mitt golv ut så här:

”En katts paradis”

Det är för att jag ska kunna se och känna att det är lagom med papper i högarna mellan varje bild. Jag behöver det taktila i mina arbetsprocesser.

När jag har gjort en bildlista, så skickar jag den till min kontakt på förlaget: ”De här scenerna tänker jag mig ska illustreras.” Och så svarar hon något i stil med: ”Hurra! Kör på!” i bästa fall, i värsta fall: ”Bra, men se upp så det inte blir för LÄSKIGT i bild med den och den scenen…” etc. (För LÄSKIGT? Skulle JAG? Va? 😀 )(Böckerna jag jobbar med riktar sig ofta till barn mellan 8 och 12. )
Sen gör jag ett bildmanus som jag skickar till förlaget, de godkänner, och jag skissar fram de olika karaktärerna så att de på förlaget får se hur jag tänker mig dem, men även för att jag ska kunna gå tillbaka och titta på hur de ser ut, de måste ju se likadana ut på varje bild.

Bildmanus

På karaktärsskisserna skriver jag ibland in stödord som har stått i beskrivningen av dem i manuset, som tex. ”slemmig med finnar” eller ”en vandrande korv med bölder”. Inte alla är så här målande beskrivet, då blir det enklare saker som ”minimal näsa”, ”tapp på överläppen” eller ”slöa ögonlock”. etc.

”Slemmig med finnar”


Karaktärsskissandet är ett av de roligaste stegen i hela processen; man tycker att man har en relativt klar bild över hur personen ser ut, men sen omformas den på pappret till den som den faktiskt är menad att vara, kanske någon helt annan. Det är här man inser att, även om JAG ÄR GUD i vissa mått, okej assistent till Gud då, så styr karaktärerna ändå själv till sist. Även den slemmige med finnar måste få bestämma själv exakt HUR slemmig han ska vara, och hur MYCKET finnar han faktiskt ska ha. Det är väl en allmän rättighet att få bestämma sånt själv kan man tycka.
Man kan också likna det vid en graviditet; du har en bild av hur personen i magen ska se ut, men så kommer en helt annan ut, en som är perfekt, för det var SÅ den skulle se ut och vara. Men nu svävar jag ut. Det betyder att det är dags att avsluta. Det finns dock ingen alls anledning att bli rädd; berättelsen om min process, DEL 2, kommer inom kort, så håll i hatten! (Ok, jag är ingen direkt jäkel på clif-hangers, det har jag väl visserligen aldrig heller påstått…)
Så här inför påsk så avslutar jag med en karaktärsskiss på en spektakulär häxa som är från manuset jag jobbar med just nu.

Glad Påsk!

The dreamwitch, karaktärsskiss

/Linda

En oväntad syster

För några månader sedan var jag i full gång med att illustrera ”En oväntad syster” av Audrey Vernick & Olugbemisola Rhuday-Perkovich. Det är en rolig och varm historia om två tjejer som ofrivilligt blir systrar. Den är skriven av en judisk-amerikansk och en afro-amerikansk författare, där de porträtterat en karaktär var. Ändå känns det inte oharmoniskt i läsningen, deras sätt att skriva passar bra tillsammans och ger mer en ökad bredd på karaktärerna. Så här skriver förlaget om boken:

”Det enda som Naomi och Naomi har gemensamt är sina förnamn. Ja, och att deras föräldrar har börjat träffa varandra. Suck! Därför tvingar de Naomi och Naomi att gå med i samma klubb. Där måste tjejerna hitta ett sätt att jobba tillsammans. Kommer de även kunna hitta ett sätt att bli en riktig familj?”

Här kan ni se hur det ser ut från skiss till färdig illustration:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag brukar oftast inte lägga så mycket energi på karaktärernas kläder, men här kändes det som att det var en viktig del av deras personliga uttryck. På vissa ställen är det beskrivet i detalj vad de har på sig, på andra ställen får jag hitta på själv (som på den här bilden). Jag blev nöjd med mönstret på väskan!

 

 

 

 

 

Här får tjejerna reda på att båda heter Naomi! Det var en rolig scen att rita, där föräldrarna är jätteglada, medan barnen inte tar det lika bra…
Den här scenen (nedan) fram emot slutet var också rolig att illustrera! Men det var lite knepigt med perspektivet. Jag gillar att ibland rita snett uppifrån, då det ger en annan känsla.

 

 

Som på den här bilden. Här hade jag också lite svårt med perspektivet och det blev kanske inte perfekt, men jag tycker att det förmedlar känslan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Omslaget ville jag skulle kännas varmt och mysigt samtidigt som den visar tjejernas skeptiska men samtidigt lite nyfikna inställning till varann. Historien utspelar sig i New York, så jag ville gärna ha med en vacker färggrann dörr som det finns så många av där. Färgerna blev ljusa och våriga med blommande körsbärsträd. Till vänster är en processbild, när jag precis börjat lägga på lagren med akvarellfärg. Sedan lägger jag på skuggor och fler detaljer. Till sist ger jag lite mer textur till vissa delar med färgpennor.

Jag kände mig riktigt nöjd med resultatet till slut och det var kul att använda lite färger som jag oftast inte jobbar med! 🙂

Till baksidan målade jag små bakverk, eftersom de hela tiden äter kakor och går på café i berättelsen! 🙂 Bakverken fick pryda pärmarnas insida också.

Ps. Boken finns med i Girl:ITs nästa paket: https://girlit.se/nasta-paket

Hoppas att ni har det fint!

/Marta

Boktips: ALLT av Marc Martin

En ny bok från förlaget Mirando! Lycka! Mirando är förlaget som plockar ut vackra bilderböcker från andra delar av världen och ger ut på svenska (dock inte enbart översättningar, kolla in deras böcker här). De har tidigare gett ut Marc Martins bilderbok En flod, och nu kommer alltså även hans bok Allt (originaltitel Lots). Marc Martin är bosatt i Australien men kommer ursprungligen från Frankrike.

Allt är en slags upptäcktsbok om världen. Varje uppslag ägnas åt en stad eller en plats. Sidorna är fyllda av bilder samt små faktatexter, som ibland är formulerade med humor och ibland bara fakta rakt uppochned.

På varje sida går det att hitta själva upptäcktsresanden, som med sina röda och blå kläder påminner om Valle i Var är Valle-böckerna. Såna små detaljer är kul, och det är främst det där letandet som får igång min sjuåring.

Precis som med alla andra böcker från Mirando så känns boken omsorgsfullt utformad, och liksom lyxig. Den har ett stort format och matta sidor. Till och med bokryggen känns genomtänkt med sin rad av små pingviner som står uppe på varandra. Någon har lagt ner ett otroligt jobb på att handtexta hela översättningen (som är gjord av Elin Svahn).

Faran med den här typen av böcker är att det lätt blir fördomsfullt. Att det alltid är samma städer och länder som väljs ut, och att det alltid är det allra mest typiska med dessa platser som får vara med. Det är sällan som varje plats mångfald kommer fram. Jag kommer att tänka på Aleksandra Mizielinskas och Daniel Mizielinskis bok Kartor (Alfabeta), som kritiserades för att innehålla ”våldsam kolonialism”. Allt tycker jag klarar sig betydligt bättre. De utvalda platserna och städerna är fördelade hyfsat jämnt över jordklotet (och kul att Ulaanbaatar är med), men just det där med att det lite fördomsfullt typiska för varje land alltid ska vara med finns här också. Själva människorna har alla möjliga hud- och hårfärger, men är ändå väldigt lika varandra. De är lika stora och med fullt funktionsdugliga kroppar (okej, i Hong Kong finns en dam med käpp). Rent visuellt ser det säkert snyggast ut med en massa människor som ser ungefär likadana ut, men jag tycker ändå att det hade känts bättre med större variation. Nån enda liten människa i New York hade kanske kunnat ha slöja till exempel. Och var finns alla barn?

En rolig grej med boken är att jag hittar saker som jag blir bli nyfiken på. Till exempel så googlar jag efter bilder på Sydkoreas, och alla de andra ländernas, stationer på Antarktis (Storbritanniens är snyggast).

För att sammanfatta så är Allt en snyggt illustrerad bok som är rolig att titta i för både stora som små.

Titel: Allt Författare och illustratör: Marc Martin Förlag: Mirando Bok Översättning: Elin Svahn

/Sanna