Anna Höglund får Astrid Lindgren-priset!

Anna Höglund är årets vinnare av Astrid Lindgren-priset (ej att förväxla med ALMA-priset, där Anna sitter med i juryn).

Som barn älskade jag hennes bilder i Jaguaren (författare Ulf Stark). Men allra bäst blir det ändå när hon även skriver. Jag vill tipsa om hennes Om detta talar man endast med kaniner, som handlar om högkänslighet, samt Att vara jag. I början av nästa år kommer ytterligare en bok illustrerad av Anna Höglund, Alla frågar sig varför (författare Eva Susso).

/Sanna

Boktips – Dinotopia

Hej kära läsare!

Idag vill jag tipsa om en riktig skatt från barndomen: Dinotopia, illustrerad och författad av James Gurney. Jag älskar den här boken, och känner ett litet rus av lycka när jag nu öppnar den för första gången på många år. Den är något så ovanligt som en bilderbok för barn i mellanåldern, något som jag saknar ett större utbud av!

20161110_140212

“Boken du håller i dina händer utgör en ögats odyssé. Du kan pröva den på närmaste åttaåring. Alla dinosaurierna är exakta, baserade på fossila fynd. Huruvida resten är äkta beror på dig själv. Det hör hemma i marmorhallen, inte på ett museum, utan i din fantasi, på spegelns baksida, den värld som egentligen är den sannaste.”

– ur förordet av James Gurney själv.

Detta berör mig djupt, eftersom jag själv har en stark tilltro till fantasins livsnödvändiga roll. Och det här är verkligen en bok som sätter fart på fantasin och inspirationen! Den är skriven som dagboksanteckningar av en far och son, som efter ett skeppsbrott hamnar på ön Dinotopia. Det visar sig att dinosaurier lever kvar där, sida vid sida med människor…

20161110_141228 Att boken är skriven från en upptäcktsresandes synvinkel, på ett sakligt och lite gammeldags språk, tillsammans med noggranna skisser och anteckningar från hans observationer, gör att den känns mycket trovärdig. Det är många som undviker krångliga ord och “vuxet” språk i barnböcker, men jag tror att det här får barnet att känna sig mer inkluderad och närmare mötet med en blick in i en verklig värld. Åtminstone var det så för mig som barn.

20161110_141255

20161110_140118

Läsaren får både utforska en fantastisk drömvärld och samtidigt lära sig en hel del vedertagen fakta. Illustrationerna är målade med olja, på ett realistiskt vis. Tittar man nära ser man att hans penseldrag är förvånansvärt lätta och att blyertslinjerna skymtar igenom. Detta förhöjer känslan i boken och visar prov på en stor skicklighet. Boken gavs ut för första gången år 1992, och tog Gurney två års artbete att slutföra.

I tider då när det är svårt för ett barn (eller vuxen!) att hantera världen runt omkring sig kan fantasin vara en stunds verklighetsflykt, men också en plats att bearbeta känslor som kanske inte riktigt får rum i andra sammanhang, samt en näring till de drömmar vi så väl behöver!

20161110_140028

Hoppas att ni har det bra i höstmörkret!

Ta hand om varann och er själva <3

/Marta

 

 

 

Minus och stora världen

Jag var inte särskilt förtjust i berättelserna om Pettsson när jag var liten (tyckte de var rätt trista), för mig handlade de 100% om de vackra bilderna. Den bok av Sven Norqvist jag verkligen verkligen älskade, bilder och text, var Minus och stora världen.

Minus i stora världen

Boken handlar om en pojke, Minus, som ger sig ut på promenad för att se sig om i världen och möter en massa olika figurer på vägen. Boken är centrerad kring siffror på det viset att varje uppslag (både i bild och berättelse) har en siffra som tema. På ett uppslag är det exempelvis sju av väldigt många saker i bilden, på nästa är det åtta etc. När jag läser om boken på förlagets hemsida ser jag att det (kanske inte helt överraskande) finns en pedagogisk tanke bakom detta, att barnen som läser ska uppmuntras att räkna. Det fungerade på mig kan jag säga!

Åtta fågelholkar

Åtta fågelholkar

Tant med två av allt

En tant med två av allt

Sven Nordqvists bilder är perfekta för en sådan övning, när man räknar får man verkligen grotta ner sig i alla små detaljer och hittar nya finurligheter varje gång. Det är något härligt motsägelsefullt med detta, att man kan finna ett mönster i dessa myllrande proppfulla bilder. Jag är visserligen en sorteringsnörd men misstänker ändå att fler kan uppskatta detta. Det är också något tillfredsställande med att se samma föremål ritade på flera olika sätt, liksom i “20 ways to draw a …”-serien. Eller som i de där böckerna vi gjorde i mellanstadiet där man ritade massa näsor på en sida, massa ögon på nästa, frisyrer, kläder etc, och så fick kompisen peka på en grej per sida och så ritade man ihop resultatet till en figur. Det är fortfarande kul, testa!

//Frida

En vecka med Sven Nordqvist

Den här veckan ägnar vi på Barnboksverket oss helt och hållet åt Sven Nordqvist. Sven fyllde 70 år nu i år, och det har uppmärksammats på alla möjliga sätt. Förlaget Opal anordnade en bilderbokstävling i hans ära (som jag vann!). Dunkers kulturhus har en utställning, för hela familjen, som heter Pettson & Co och Kulturen i Lund har en lekutställning tillägnad Pettson och Findus. Dessutom passar en massa bibliotek på att fira Sven och hans författarskap.

Nästan alla jag känner har en eller flera bilderböcker som de minns på ett alldeles särskilt sätt. Böcker som nästan är mer än böcker. Själv har jag ett par stycken som jag minns som hela världar. Nästan som om jag befann mig inne i bilderna. Varje gång jag ser en klick lim så får jag tillbaka känslan av en pixibok om en trasig spade som limmas ihop. Och varje snöig vinter så tänker jag på en bilderboksbild på snöiga granar som bildar en hel vägg. Jag har ingen aning om vilken bok den bilden fanns i, och det kommer jag troligen aldrig att få veta.

Sven Nordqvist är ett proffs på att bygga upp världar som är väldigt lätta att “gå in i”. Jag minns hur jag upplevde flera av hans böcker som barn. En av bilderna i en av böckerna har etsats sig fast extra starkt i min hjärna, och jag har en väldigt stark känsla kopplad till just den bilden. Det är bilden som visar insidan av en gammal trasig lada, i boken Hattjakten. Varje gång jag befinner mig i en lada så är det just den känslan jag får tillbaka. Det som jag minns allra tydligast är hur dagsljuset syntes mellan de glesa plankorna i den annars mörka ladan, precis så som det brukar se ut i gamla lador.  Boken har jag inte läst sen jag var liten, men jag bläddrade i den för ett par veckor sen. Nästan nervös letade jag efter just den där bilden, osäker på om den ens fanns på riktigt. Men det fanns den! Den såg inte ut som i min hjärna, utan som en helt vanlig bild. Om jag enbart hade läst boken som vuxen, så hade jag aldrig kunnat uppleva den på det intensiva och djupa sätt som jag gjorde som barn. Bilder kan vara hur fina som helst, men jag upplever dem inte som levande världar längre.

I mitt eget bokskapande så funderar jag en hel del på det där. Skapar jag bilder som går att gå in i? Finns det barn som kommer att minnas mina bilder på det där speciella sättet sen när de blir vuxna? Det skulle vara otroligt roligt.

När jag var liten var det främst bilderna jag gillade i böckerna om Pettson och Findus. Jag gillade att titta på alla mucklorna och vad de hade för sig, och alla andra små detaljer i bilderna. För att vara bilderböcker innehåller de ganska mycket text, så man hinner som barn titta länge på varje bild. Nu som vuxen så är det främst relationen mellan Pettson och Findus som jag gillar. De har fantastiskt fina dialoger, med mycket humor, och texten är skriven på ett sätt som skapar väldigt fina stämningar. Av alla böcker det finns om julen så är Pettson får julbesök min favorit. Den innehåller också ett fint litet exempel på bra dialog. Pepparkaksdegen har på något märkligt sätt blivit mindre i skafferiet:

–Det var väldigt vad den har krympt, sa Pettson.
–Ja, det är konstigt med degar, de försvinner bara, sa Findus.
–Det kanske har varit nån katt här, och ätit av den, föreslog Pettson.
–Kanske det du, sa katten. Eller nån gubbe, kanske.
–Kanske det du, sa gubben.

Eftersom bilderböcker ofta läses av vuxna och barn tillsammans, så är det ju perfekt om de kan uppskattas av både och. Jag skulle gissa att det är en av orsakerna till att böckerna om Pettson och Findus är så populära.

/Sanna

 

Kanini

Malmö stadsbibliotek har byggt om sin barnavdelning! Och den är hur fin som helst!

Jag var där med min sjuåring, och vi blev båda två mycket imponerade. Det första som möter en är böcker, men sen finns det många mysiga krypin, pysselrum och här och var uppmuntras det till klättring och lek. Jag älskar rum som inte känns som vanliga rum, utan som en sagovärld, och så känns hela barnavdelningen. Den har fått namnet Kanini, och tog över tre år att ta fram. Kanini är till för barn mellan 0 och 8 år (avdelningen för 9-12-åringar heter Balagan, och är också fin.)

img_9848

img_9841

img_9853

2

Jag kan tänka mig att Kanini är många föräldraledigas favoritställe. Det finns en massa sköna sittplatser, det går att värma mat och eftersom skor är förbjudna går det utmärkt för små barn att krypa runt på de mjuka mattorna. Kanini har även sagostunder på en massa olika språk samt “skapartisdag”, med pyssel för barn mellan 3 och 8 år.

För finare bilder och mer info klicka här.

Boktips: Titta ner i havet

dsc04032

För ett par dagar sedan fick jag höra att hälften av allt liv i haven har försvunnit på lite drygt 40 år. Det är så förfärligt att det inte riktigt går att ta in. De känsliga korallerna kan mycket väl försvinna helt under min livstid. En forskare jämför människans massutrotning av havets arter med massutrotningen som orsakades av en asteroid för ungefär 66 miljoner år sedan, då dinosaurierna försvann. Med tanke på allt det känns det fint att rikta blicken ner i havet och lära sig mer om det liv som ännu finns kvar.

Titta ner i havet är en faktabok fylld av flikar att öppna. Som en julkalender ungefär. Den innehåller korta texter om allt möjligt som finns i havet. Sidorna är gjorda av tjock kartong med rundade hörn, och hela boken känns tålig.

När mitt barn och jag läser den så är det just det där med flikarna vi tycker är roligast. Vi bläddrar runt och lyfter de flikar vi tycker verkar mest spännande. Texterna är så korta att de aldrig hinner bli tråkiga. Men vissa saker vill vi veta mer om, och då googlar vi efter mer information. Till exempel så hittar vi en papegojfisk “som gömmer sig inuti en geléartad påse”. Jag tänkte att illustratören måste ha överdrivit lite här, men det visar sig att naturen är mer otrolig än vad man kan tänka sig.

dsc04037

Ett annat djur vi upptäcker i boken är Praya dubia. “Lika smal som din handled men kan bli längre än en blåval”. Att läsa om saker jag själv inte kände till, tillsammans med mitt barn, känns väldigt fint. Vi upptäcker och fascineras verkligen tillsammans.

dsc04034

Titta ner i havet är skiven av Kate Davies och illustrerad av Colin King. Den ges ut av Ordalaget bokförlag.

/Sanna

Poesi för barn

Jag kan erkänna direkt, jag är ingen poesiläsare. Läsning för mig har alltid symboliserat lust och avslappning. Poesi kräver för mycket, man måste liksom vara närvarande i varje ord, det blir inte längre kul utan känns mer som en skoluppgift. Har aldrig gillat Lennart Hellsing heller (oops).

Dock har det alltid varit något där som skaver, något jag ändå vill utforska. För några år sedan köpte jag därför diktsamlingen “Gröngölingen är på väg” av Barbro Lindgren och införde hemma att vi skulle läsa en dikt varje kväll vid läggningen. Barnet protesterade men tvingades mer eller mindre (ja, så var det, ytterligare en lite obekväm bekännelse). Detta var något helt annat, det här att läsa dikter tillsammans. Jag tänkte inte bara på vad orden rörde upp inom mig, utan också i henne. Ibland kom det frågor men oftare kommenterade vi inte dikten alls, utan gick bara vidare till att läsa vanliga godnattboken, men det kändes ändå som att vi hade delat något, en känsla eller upplevelse, något mer än bara mys-vid-läggning.

Nu har dottern börjat skriva egna diktsånger, för det mesta naturromantiska bitar inspirerade av någon vacker fras och som sjunges med vemodig röst. Det är ju ändå något särskilt med det kortfattade intensiva (även om dikter absolut inte behöver vara korta) och att orden inte bara ska betyda något särskilt men också låta bra. Varför kan man t.ex. lyssna på sin favoritlåt om och om igen utan att tröttna? Det är lite samma grej tänker jag, med dikter och sånger.

I helgen på bokmässan gick jag på ett seminarium som hette just Poesi för barn. Medverkande var Mårten Melin, Lena Sjöberg samt Lisen och Emma Adbåge. Alla tre har nyligen kommit ut med diktböcker för barn: “Att vara eller inte vara”, “Under ett rabarberblad” och “Halsen rapar – hjärtat slår” (respektive). Samtalet handlade om vad poesi är, vad poesi för barn är, och hur de tänker kring genren. Det är svårt att återge hela samtalet här men i princip var slutsatsen att dikter kan vara väldigt mycket och man kan skriva dem av väldigt olika skäl. Jag blev sugen på alla tre böckerna men den jag till slut ändå köpte var “Halsen rapar – hjärtat slår” av Lisen och Emma Adbåge. Varför? Jag läste en av dikterna för min dotter och hon skrattade och sa: den boken vill jag ha! Dikten i fråga var denna:

STALLET
Jag går alltid hit
när allting är skit
och allting i livet känns tungt
bland hästbajs och stöv
jag glor på din röv
och känner det ilskna bli lugnt

Halsen rapar hjärtat slår

Och det är en väldigt roligt bok. De flesta dikterna är skojsiga med en liten twist men det finns också vemodiga och tänkvärda dikter. Jag har nu läst hela boken för mina två barn. Det var väldigt tydligt att de gillade vissa av dikterna mycket (höga utrop och kommentarer, ibland mitt i dikten!) medan andra bara fick tystnad och en enkel kommentar:”dålig”. Och det är kanske så det ska vara med dikter? Antingen träffar de med en smäll, eller så gör de det inte. Antingen vill man rama upp dem och hänga upp dem på väggen, eller så glömmer man dem (tills man läser dem en annan gång när allt är annorlunda?). Jag är ett tidigare fan av båda systrarna Adbåges illustrationer och i det här fallet går det nästan inte att skilja bilderna från texten, de kompletterar varandra så väl. Nästan alla av dikterna är på rim, och ärligt talat, rim är väl egentligen inte heller riktigt min grej, men jag blev plötsligt så sugen! Kanske får bli lite rimverkstad med kidsen i helgen?

//Frida

En sån dag

dsc04025

I våras hade förlaget Opal en bilderbokstävling i Sven Nordqvists ära. “Den vill jag vara med i” tänkte jag. Planen var att göra klart manuset i god tid och att slippa stressa. Jag brukar ha ganska lätt för att få idéer till böcker, och tänkte att det liksom skulle lösa sig av sig självt. Det brukar alltid dyka upp manusidéer när jag duschar, promenerar eller just innan jag somnar. Ibland även när jag faktiskt sover, som min första bok Djungelön. Men på nåt vis gick veckorna utan att något hände. Då bytte jag strategi. Jag började skissa på karaktärer och miljöer och aktivt fundera på vad jag ville skicka in för typ av manus. Trots att det inte behövdes, så ville jag att mitt manus skulle ha någon slags koppling till Sven Nordqvists böcker. Ett kort tag kändes det som en bra idé att göra väldigt detaljerade bilder, precis som Sven gör. Men min stil har aldrig varit detaljerad, så den tanken släppte jag snabbt. Jag har läst många av Sven Nordqvists böcker både som barn och som vuxen. De jag gillar bäst är böckerna om Pettson och Findus. Som barn gillade jag främst alla spännande detaljer och de små figurerna i bilderna. Som vuxen är det mest relationen mellan gubben Pettson och katten Findus som intresserar mig. Hur deras väldigt olika personligheter passar så bra ihop, och så den fantastiska dialogen. Därför bestämde jag mig för att skriva ett manus med två karaktärer. Influerad av mitt eget liv blev det en mamma och en dotter. De är lite löst baserade på min egen och min dotters personlighet, men fick på något sätt eget liv och blev till slut ändå ganska olika.

dsc04023

Jag är inte så noga med mina skissböcker. Det här uppslaget innehåller både tidiga skisser på de två karaktärerna samt hänga gubbe med min dotter.

En sak som hämtades från verkligheten var mammans anade nedstämdhet. För ett par år sen, när jag var mitt uppe i att må dåligt, hade jag inte kunnat skriva om det, men nu kändes det bra att få med i en bok. I boken förklaras det inte varför mamman mår dåligt. Trots att hon är delvis baserad på mig själv, så kan jag komma på mig själv med att undra varför hon mår som hon mår. Jag skulle kunna hitta på något, det är ju trots allt jag som hittat på henne, men det känns helt fel. Hon är sin egen och världen i boken kan jag nu i efterhand inte påverka.

dsc04018

Jag brukar skissa upp uppslagen väldigt smått i början, och bara rita ut det allra viktigaste.

Eftersom jag har högläst en hel del för mitt barn, så funderar jag mycket på vilken sorts texter som fungerar bra vid högläsning och vilka som fungerar sämre. En sak som jag  märkt är jag jag tycker om att läsa dialog. Så i den här boken finns enbart dialog. Jag jobbade mycket med att göra det tydligt med vem som säger vad. Barnets repliker är skrivna i färgglada versaler, och mammans i svarta gemener. För att göra det tydligt även för den som inte läser själv, så har jag låtit barnet säga ordet “mamma” väldigt ofta. Då förstår man vem som talar till vem. Samtidigt så är det hämtat direkt från verkligheten och kan säkert väcka igenkänning.

dsc04021

Här är skissen till uppslag nummer ett.

dsc04031

Och såhär blev det färdiga uppslaget.

En annan sak som jag jobbade mycket med var att berätta med subtila medel. Små detaljer kan säga väldigt mycket. Vilket håll någon är vänd, vilken färg något har, vilka småsaker som ligger utspridda i bakgrunden. En grå tjocktröja kan få symbolisera något helt annat. Ett barn tänker säkert inte på det, men jag tror ändå att såna små saker påverkar läsupplevelsen.

dsc04027

Jag fick göra en tapet! Så otroligt roligt!

Mina tidigare böcker har inte känts lika personliga som En sån dag, och det kändes extra nervöst att skicka in det här manuset. Därför kändes det också extra skönt när jag till slut fick veta att jag vunnit tävlingen.

Nu är boken färdig och tryckt, och är på väg ut i världen. Jag kan inte göra annat än att hoppas att den tas emot väl. Det är alltid kul att höra vad små och stora läsare tycker om boken man jobbat med så länge, så tveka inte att skicka iväg ett litet mejl och berätta: sanna@sannaborell.se

/Sanna

Tips!

Nu på torsdag (22/9) kommer första avsnittet av barnbokspodden Bladen brinner! De börjar storartat, med att prata med Barbro Lindgren och Mårten Sandén. Det går bland annat att lyssna direkt på deras sida, men också på iTunes, Acast osv.

De som ligger bakom podden är Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo. Båda är författare och har jobbat med barnböcker på olika sätt.

Med en så snygg logga (av Emma Adbåge) och ett så bra namn så kan det ju inte bli annat än bra!

1273bd_dbbed16d31cb4849b25f8d304b2d6a52mv2_d_2500_2500_s_4_2

/Sanna

 

Välkomna till bokhösten!

Nu är hösten här! Den “bokigaste” årstiden av dem alla. Många nya spännande böcker släpps (själv ser jag fram emot att läsa Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman), flera bokrelaterade grejer händer (till exempel Läslovet vecka 44) och så är det som om hela vädret och naturen anpassar sig för att bättre passa läsning och mys.

Om två veckor är det dags för den stora bokhögtiden Bokmässan i Göteborg. Själv åker jag dit över dagen, på lördagen, och det känns alldeles tillräckligt. Då passar jag på att signera min senaste bok En sån dag kl 15 i Opals monter.

Senare i höst blir det dags för Augustpriset. Förra året nominerades Hanna Gustavssons Iggy 4-ever, och det går väl inte att slå, men det ska bli spännande att se vilka som blir nominerade, och vinner, i år.

Efter det väntar vintern med ännu mörkare kvällar och hårda klappar, men det tar vi då. Nu är det höst och vi på Barnboksverket känner oss peppade och hoppas att ni följer med oss genom recensioner, intervjuer, boktips och mycket annat som har med barnlitteratur att göra! Nu kör vi!

/Sanna