Gästbloggare: Moa Schulman

Idag gästbloggar Moa Schulman, om hur det var att illustrera Ett hus utan speglar av Mårten Sandén. Vad jag gillar sånt här! Att se skisser, referensbilder och hur allt såg ut innan det blev klart. Nedan kan ni se en bild jag tog av Moa på en vernissage under den stora barnboksmässan i Bologna. Till höger på bilden syns omslaget till Ett hus utan speglar, upplyst bakifrån. (Och allra längst ner kan ni se det helt fantastiska hus som Moa växte upp i. Jag kan bara inte sluta titta på det.)

/Sanna

Screen-shot-2014-06-09-at-01.12.42

När är du född: 1982

Yrke: Illustratör, skribent och formgivare

Familj: mamma, pappa, bror, pojkvän, hund och bästisar

Älskar: mitt jobb, hunden Rudy, aktivism och växterna på min balkong

Avskyr: att jag inte har en sångröst

Vilken barnbok betydde mest för dig när du var barn?

Om jag får säga en kapitelbok så var det skuggserien av Maria Gripe. Den läste jag fem gånger på raken och läser om just nu.

En barnbok som jag har oförglömliga minnen av är In the night kitchen av Maurice Sendak. Jag ryser fortfarande när jag ser bilderna.

ETT HUS UTAN SPEGLAR av Mårten Sandén

Vad: 19 illustrationer, en per kapitel.

Kund: Rabén & Sjögren

Jag fick manuset till Ett hus utan speglar av Mårten Sandén redan i mitten av 2011, ett drygt år innan boken skulle komma ut. Eftersom jag fortfarande studerade då så var den goda framförhållningen en förutsättning för att jag skulle hinna. 19 illustrationer, tapet samt ett bokomslag skulle hinna ta form parallellt med sista året på konstfack. Eftersom det här var mitt första barnboksuppdrag så innebar varje moment nya problemställningar.

Jag började med att läsa manuset noga. Strök under i texten när jag stötte på partier som var viktiga för illustrationerna: utseenden, tidsålder, känsla, årstid. Stödord jag skrev ner för att ringa in stämningen i boken var: eftertänksam, sorglig, melankolisk, ensam, mystisk, spöklik, långsam, drömmande.

Boken skulle med hjälp av formgivning och illustration anta en lite ålderdomlig ton, påminna om en klassisk kapitelbok. Tillsammans med förläggaren Marie Augustsson bestämde vi därför att vi skulle lyfta ut en central mening från varje kapitel och låta den illustreras på en helsida invid varje kapitelstart. Det var skönt att på så sätt få hjälp med urvalet, vad i den här berättelsen ska visualiseras?

När det kommer till utseendet på karaktärerna så fick jag också lite hjälp. Författaren Mårten mailade över några förlagor för alla karaktärer som figurerade i boken, hur han hade tänkt sig att de såg ut. Både förlaget och Mårten var tydliga med att jag inte behövde förhålla mig till dem men jag upptäckte samtidigt att jag gillade den begränsningen.

Hayley_ Mills_Moa_Schulman                          flickan_Wilma

Skådespelaren Hayley Mills                                   Flickan Wilma i boken

Därefter kom frågan om teknik. Jag är van vid att jobba i olika tekniker och hade ingen självklar ingång till hur just den här boken skulle illustreras, men det faktum att den skulle tryckas i svartvitt var vägledande, kontrasterna behövde överdrivas för att få fram en “mystisk” ton. Jag ville att bilderna skulle vara mörka och täcka alla vita ytor med gråskala och rumslighet. Det här gav mig tillfällighet att testa en för mig ny teknik, inscannade bläckstrukturer som jag byggde ihop i datorn.

Så här såg några tidiga skisser ut:

Skiss_över_första_kapitlets_trapphall_Moa_Schulman

Skiss över första kapitlets trapphall

utsikt_Moa_Schulman

Utsikt

Studie_Moa_Schulman

Studie i karaktärers utseende (här Wilma och Thomasine)

Eftersom jag aldrig illustrerat en lång berättelse förut innebar det en stor utmaning att få överblick och hålla ihop bilderna. Jag skissade upp alla scener först och försökte bygga upp en dynamik. Jag valde att inte skapa bilderna i kapitel-ordning, utan istället ta dem i slumpartad ordning, för att undvika att min egen utveckling (min utveckling inom den här tekniken och den här berättelsen) skulle avslöjas. Jag ville inte riskera att bilderna exempelvis skulle bli bättre och bättre ju längre in i boken man kom, eller att de tvärtom skulle bli synbart sämre på grund av att jag exempelvis skulle få ont om tid mot slutet av arbetet.

Jag har alltid gillat att illustrera människor men är ganska ovan vid att illustrera rum. Dessutom rum som tillhör ett hus som är mycket gammalt. För interiören behövde jag göra bildresearch.

Trapphall_från_första_kapitlet_Moa_Schulman

Trapphall från första kapitlet

trapphall_hittad_på_internet_Moa_Schulman

Trapphall hittad på internet

Det som var mest kämpigt var att välja stil och teknik. När jag väl bestämt mig gick det fortare. Det anade jag inte innan jag påbörjade arbetet, att det skulle ta två tredjedelar av tiden att göra de första tre illustrationerna.

En rolig sak med att illustrera den här boken var att Mårten Sandén hade mina gamla favoritböcker som förlaga till Ett hus utan speglar, nämligen Maria Gripes skuggserie. Jag läste dem minst fem gånger när jag var liten, och jag kunde i läsningen av Mårtens bok verkligen se hur han inspirerats. Ytterligare en sak som bidrog till att jag fick en stark känsla för den här boken är att jag växte upp i ett stort hus, ett kråkslott, som jag tyckte påminde mycket om huset i boken. Också där spökade det, det var nog det som gjorde att vi flyttade. Men i boken får det spöklika ett mer försonande drag.

Ett_hus_utan_speglar_Moa_Schulman

Huset i boken (från omslaget)         

Villa_Dagaborg_Moa_Schulman

Villa Dagaborg där jag växte upp

 

2 reaktion på “Gästbloggare: Moa Schulman

  1. Väldigt intressant, lärorikt och tänkvärt inlägg. Tack så mycket!

  2. Pingback: 420

Kommentarer inaktiverade.