En kreativ process’ struktur – ja, jag har en, DEL 1

Struktur och Ordnung muss sein.

Att jobba som illustratör innebär så mycket mer än att teckna: planering, struktur och organisation är ganska stora nycklar, inte bara när det gäller marknadsföring, ekonomi, ständiga förhandlingar för att faktiskt kunna kalla det ”ekonomi” utan citationstecken, kommunikation, utan även i själva tecknarprocessen. Alla får komma fram till sin egen ordning i processen, och det här är berättelsen om min.
Inledningsvis, när jag får ett uppdrag från något av de förlag jag jobbar med, så läser jag manuset som ska bli boken, i pappersform. Jag får upp bilder för min inre syn, och delar upp dem så de är någorlunda jämnt fördelade över hela manuset, dvs ser så att det blir ett regelbundet flöde av bilder mellan textstyckena.
En del manus ger färre bilder, då får jag jobba längre med karaktärsskisserna och jag får kanske läsa manuset flera gånger för att hitta några scener jag kan illustrera. En del ger fler. Vissa ger mig ett överflöd, och då blir det i stället svårt att sålla och välja ut vilka bilder man till slut vill teckna. Till sist, i den här delen av processen, så ser mitt golv ut så här:

”En katts paradis”

Det är för att jag ska kunna se och känna att det är lagom med papper i högarna mellan varje bild. Jag behöver det taktila i mina arbetsprocesser.

När jag har gjort en bildlista, så skickar jag den till min kontakt på förlaget: ”De här scenerna tänker jag mig ska illustreras.” Och så svarar hon något i stil med: ”Hurra! Kör på!” i bästa fall, i värsta fall: ”Bra, men se upp så det inte blir för LÄSKIGT i bild med den och den scenen…” etc. (För LÄSKIGT? Skulle JAG? Va? 😀 )(Böckerna jag jobbar med riktar sig ofta till barn mellan 8 och 12. )
Sen gör jag ett bildmanus som jag skickar till förlaget, de godkänner, och jag skissar fram de olika karaktärerna så att de på förlaget får se hur jag tänker mig dem, men även för att jag ska kunna gå tillbaka och titta på hur de ser ut, de måste ju se likadana ut på varje bild.

Bildmanus

På karaktärsskisserna skriver jag ibland in stödord som har stått i beskrivningen av dem i manuset, som tex. ”slemmig med finnar” eller ”en vandrande korv med bölder”. Inte alla är så här målande beskrivet, då blir det enklare saker som ”minimal näsa”, ”tapp på överläppen” eller ”slöa ögonlock”. etc.

”Slemmig med finnar”


Karaktärsskissandet är ett av de roligaste stegen i hela processen; man tycker att man har en relativt klar bild över hur personen ser ut, men sen omformas den på pappret till den som den faktiskt är menad att vara, kanske någon helt annan. Det är här man inser att, även om JAG ÄR GUD i vissa mått, okej assistent till Gud då, så styr karaktärerna ändå själv till sist. Även den slemmige med finnar måste få bestämma själv exakt HUR slemmig han ska vara, och hur MYCKET finnar han faktiskt ska ha. Det är väl en allmän rättighet att få bestämma sånt själv kan man tycka.
Man kan också likna det vid en graviditet; du har en bild av hur personen i magen ska se ut, men så kommer en helt annan ut, en som är perfekt, för det var SÅ den skulle se ut och vara. Men nu svävar jag ut. Det betyder att det är dags att avsluta. Det finns dock ingen alls anledning att bli rädd; berättelsen om min process, DEL 2, kommer inom kort, så håll i hatten! (Ok, jag är ingen direkt jäkel på clif-hangers, det har jag väl visserligen aldrig heller påstått…)
Så här inför påsk så avslutar jag med en karaktärsskiss på en spektakulär häxa som är från manuset jag jobbar med just nu.

Glad Påsk!

The dreamwitch, karaktärsskiss

/Linda

En oväntad syster

För några månader sedan var jag i full gång med att illustrera ”En oväntad syster” av Audrey Vernick & Olugbemisola Rhuday-Perkovich. Det är en rolig och varm historia om två tjejer som ofrivilligt blir systrar. Den är skriven av en judisk-amerikansk och en afro-amerikansk författare, där de porträtterat en karaktär var. Ändå känns det inte oharmoniskt i läsningen, deras sätt att skriva passar bra tillsammans och ger mer en ökad bredd på karaktärerna. Så här skriver förlaget om boken:

”Det enda som Naomi och Naomi har gemensamt är sina förnamn. Ja, och att deras föräldrar har börjat träffa varandra. Suck! Därför tvingar de Naomi och Naomi att gå med i samma klubb. Där måste tjejerna hitta ett sätt att jobba tillsammans. Kommer de även kunna hitta ett sätt att bli en riktig familj?”

Här kan ni se hur det ser ut från skiss till färdig illustration:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag brukar oftast inte lägga så mycket energi på karaktärernas kläder, men här kändes det som att det var en viktig del av deras personliga uttryck. På vissa ställen är det beskrivet i detalj vad de har på sig, på andra ställen får jag hitta på själv (som på den här bilden). Jag blev nöjd med mönstret på väskan!

 

 

 

 

 

Här får tjejerna reda på att båda heter Naomi! Det var en rolig scen att rita, där föräldrarna är jätteglada, medan barnen inte tar det lika bra…
Den här scenen (nedan) fram emot slutet var också rolig att illustrera! Men det var lite knepigt med perspektivet. Jag gillar att ibland rita snett uppifrån, då det ger en annan känsla.

 

 

Som på den här bilden. Här hade jag också lite svårt med perspektivet och det blev kanske inte perfekt, men jag tycker att det förmedlar känslan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Omslaget ville jag skulle kännas varmt och mysigt samtidigt som den visar tjejernas skeptiska men samtidigt lite nyfikna inställning till varann. Historien utspelar sig i New York, så jag ville gärna ha med en vacker färggrann dörr som det finns så många av där. Färgerna blev ljusa och våriga med blommande körsbärsträd. Till vänster är en processbild, när jag precis börjat lägga på lagren med akvarellfärg. Sedan lägger jag på skuggor och fler detaljer. Till sist ger jag lite mer textur till vissa delar med färgpennor.

Jag kände mig riktigt nöjd med resultatet till slut och det var kul att använda lite färger som jag oftast inte jobbar med! 🙂

Till baksidan målade jag små bakverk, eftersom de hela tiden äter kakor och går på café i berättelsen! 🙂 Bakverken fick pryda pärmarnas insida också.

Ps. Boken finns med i Girl:ITs nästa paket: https://girlit.se/nasta-paket

Hoppas att ni har det fint!

/Marta

Årets ALMA-pristagare

Idag tillkännagavs vem som tilldelas årets Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne. Vinnaren är Wolf Erlbruch, som är en tysk illustratör och författare!

Juryns motivering:
”Wolf Erlbruch gör viktiga livsfrågor tillgängliga och hanterbara för läsare i alla åldrar. Med humor och värme djupt rotad i en humanistisk grundsyn visar hans verk det lilla i det stora. Han behärskar mästerligt sin teckningskonst och bottnar i en lång tradition samtidigt som han öppnar nya kreativa fönster. Wolf Erlbruch är en omsorgsfull visionär.”

Wolf har bland annat skrivit och illustrerat ”Döden, Anden och tulpanen” (Lindskog Förlag, 2012). Vi kommer att skriva mer om den senare här på bloggen, men här är ett litet smakprov!

Så fint, eller hur?

I svensk översättning finns också ”Leonard” (Förlaget Hjulet, 2016) och ”Det var det fräckste!” (Berghs förlag, 2002). I övrigt har han skrivit och illustrerat ett tiotal böcker på tyska, samt illustrerat nästan femtio böcker av andra författare.

Wolf föddes 1948 och illustrerade sin första bilderbok som 37-åring. Innan dess hade han bland annat jobbat som illustratör för tidningar. Han arbetar med kollage och mixed media – bland annat blyerts, kritor och akvarell. Illustrationerna är både enkla och välgjorda och ibland tycker jag att de blir riktigt poetiska!

Hans texter är ofta humoristiska och utspelar sig i en vardaglig miljö, men är samtidigt filosofiska och tankeväckande.

Wolf Erlbruch har tidigare belönats med ett tiotal olika priser för sina böcker och illustrationer.

Länk till ALMA-prisets hemsida: http://www.alma.se/

/Marta

Boktips: ALLT av Marc Martin

En ny bok från förlaget Mirando! Lycka! Mirando är förlaget som plockar ut vackra bilderböcker från andra delar av världen och ger ut på svenska (dock inte enbart översättningar, kolla in deras böcker här). De har tidigare gett ut Marc Martins bilderbok En flod, och nu kommer alltså även hans bok Allt (originaltitel Lots). Marc Martin är bosatt i Australien men kommer ursprungligen från Frankrike.

Allt är en slags upptäcktsbok om världen. Varje uppslag ägnas åt en stad eller en plats. Sidorna är fyllda av bilder samt små faktatexter, som ibland är formulerade med humor och ibland bara fakta rakt uppochned.

På varje sida går det att hitta själva upptäcktsresanden, som med sina röda och blå kläder påminner om Valle i Var är Valle-böckerna. Såna små detaljer är kul, och det är främst det där letandet som får igång min sjuåring.

Precis som med alla andra böcker från Mirando så känns boken omsorgsfullt utformad, och liksom lyxig. Den har ett stort format och matta sidor. Till och med bokryggen känns genomtänkt med sin rad av små pingviner som står uppe på varandra. Någon har lagt ner ett otroligt jobb på att handtexta hela översättningen (som är gjord av Elin Svahn).

Faran med den här typen av böcker är att det lätt blir fördomsfullt. Att det alltid är samma städer och länder som väljs ut, och att det alltid är det allra mest typiska med dessa platser som får vara med. Det är sällan som varje plats mångfald kommer fram. Jag kommer att tänka på Aleksandra Mizielinskas och Daniel Mizielinskis bok Kartor (Alfabeta), som kritiserades för att innehålla ”våldsam kolonialism”. Allt tycker jag klarar sig betydligt bättre. De utvalda platserna och städerna är fördelade hyfsat jämnt över jordklotet (och kul att Ulaanbaatar är med), men just det där med att det lite fördomsfullt typiska för varje land alltid ska vara med finns här också. Själva människorna har alla möjliga hud- och hårfärger, men är ändå väldigt lika varandra. De är lika stora och med fullt funktionsdugliga kroppar (okej, i Hong Kong finns en dam med käpp). Rent visuellt ser det säkert snyggast ut med en massa människor som ser ungefär likadana ut, men jag tycker ändå att det hade känts bättre med större variation. Nån enda liten människa i New York hade kanske kunnat ha slöja till exempel. Och var finns alla barn?

En rolig grej med boken är att jag hittar saker som jag blir bli nyfiken på. Till exempel så googlar jag efter bilder på Sydkoreas, och alla de andra ländernas, stationer på Antarktis (Storbritanniens är snyggast).

För att sammanfatta så är Allt en snyggt illustrerad bok som är rolig att titta i för både stora som små.

Titel: Allt Författare och illustratör: Marc Martin Förlag: Mirando Bok Översättning: Elin Svahn

/Sanna

 

En sån dag på Barnradion

Nu går det att lyssna på min senaste bok En sån dag, på Barnradion! Lyssna här. Även om jag har lyssnat en hel del på Barnradion och allt jag hört låtit proffsigt och bra, så funderade jag en hel del på hur en bilderbok med förhållandevis lite text skulle fungera helt utan bilder. Tack vare bakgrundsljud och bra skådisar tycker jag att resultatet blev bra! Mamman spelas av Philomene Grandin, som är anledningen till att Philofix är ett av SVTs bästa program. Jag är glad att barnet spelas av ett barn, och inte en vuxen som förställer sin röst när det är dags för barnet att prata. En sån dag innehåller enbart dialog, och ingen berättande text, och det känns som om det passar här. Som radioteater ungefär.

/Sanna

Spara

Bibblix

Idag blir det bara ett kort tipsinlägg. Ni som inte har provat Bibblix, gör det! Bibblix är en app där man kostnadsfritt kan låna barnböcker (för 6-12 år) att läsa på sin telefon eller surfplatta. Väldigt bra utbud tycker jag! Dock endast tillgängligt för dig som har lånekort i antingen i Malmö, Stockholm eller Katrineholm. Det fina är att du inte behöver bo där för att skaffa lånekort. Däremot behöver du gå till biblioteket en gång för att skriva in dig. Så nästa gång du passerar dessa orter, passa på att skaffa ett lånekort, det är lätt värt det!

Bibblix

//Frida

”Hästen från himlen” och vårens projekt

Hej kära läsare! Hoppas att ni har en fin fredag. Här i Malmö är det verkligen vår i luften, vintergäcken och snödropparna har funnits länge redan och nu börjar också krokusarna titta upp..

Jag arbetar för fullt med nya barnböcker. Två kapitelböcker kommer ut i Girl:ITs och Penny&Friends bokklubbar nu i vår och jag jobbar redan med ett par nya. Snart påbörjas också arbetet med en ny, spännande bilderbok! Förutom det ska jag också göra ett omslag till en av mina favoritförfattare! Det känns fantastiskt roligt och jag tror att de hårda första åren som frilansare äntligen börjar betala sig.

Idag tänkte jag visa några av illustrationerna från ”Hästen från himlen” av Moa Mansén, som jag jobbade med i höstas. Det är en helt sagolik historia om norrsken, magiska hästar och mystiska väsen! Jag hade ganska ont om tid på mig med illustrationerna och tänkte att jag skulle försöka jobba snabbt. Men manuset var så inspirerande att de första bilderna blev väldigt detaljerade… och sedan var jag förstås tvungen att fortsätta i samma stil. 😉 Resultatet blev ett par veckor med tecknande från morgon till sen kväll!

Jag hade flyttat in mitt ritbord i köket för att det är så fint ljus där på morgonen. Det kan vara skönt att byta miljö ibland. Och praktiskt med nära tillgång till kaffe!

Hästarna i boken har färdats till jorden från himlen och därför var det inte så viktigt att de liknande någon speciell ras. Men eftersom jag inte har så mycket vana av att rita hästar var jag tvungen att utgå ifrån referensbilder. Jag blev helt förälskad i Andalusiska hästar (kallas också ”Pura Raza Española”) och skapade berättelsens hästar lite fritt utifrån dem. Jag tror inte att det finns några hästar som kan utstråla en sådan vild skönhet och styrka som Andalusiska hästar!


Det finns också med en charmig men lurig liten räv i berättelsen: Puck, som på många vis är den som driver handlingen framåt..
Och i skogens djup gömmer sig förstås också den mystiska Skogsfrun… Bilden på henne tog längst tid, då jag helt fastnade i alla små detaljer i bakgrunden.

Alla svartvita illustrationer är som vanligt gjorda med tusch och stålstift. Omslaget är färglagt med akvarell. Till norrskenet använde jag också rätt mycket akvarellpennor för att få fram de klara färgskiftningarna.

Hoppas att ni tyckte det var intressant att läsa om min process. Kommentera gärna om ni vill att jag ska skriva mer ingående om till exempel akvarell- eller tuschtekniker.

Ps. Nu finns nästa bok jag illustrerat i Penny&Friends klubbpaket: https://pennyfriends.se/nasta-paket

Trevlig helg!

 

 

 

/Marta

Recension: Så många jag

Författare: Yllka Sheqiri
Illustratör: Melanie Hedlund
Utgivningsår: 2016
Förlag: Ordspår förlag

Så Många Jag är en naivistisk samling med poetiska fundror för barn. En liten bok med stora filosofiska funderingar om att vara liten och stor, om mysterium, ljus, bråk med språk, hjärnan… som filosoferas kring ett jagperspektiv. Även om vi är så många jag här i världen med olika funderingar så är man ju i grunden ett jag, och det har vi alla gemensamt. Jaget håller den röda tråden i samlingen. Boken är illustrerad av Melanie Hedlund. Vi har försökt att komplettera varandra genom att låta text och bild samspela, och samtidigt utmana och utveckla varandra.”

Så berättar Yllka om sin bok på Vulkans hemsida där hon finns med som nominerad till Selmapriset 2015. Och det tycker jag är en rättvis beskrivning av den.
(Du kan läsa hela intervjun här och mer om Selmapriset här.)

Det här är en diktbok riktad till barn i ca lågstadieåldern tänker jag mig.
Dikterna behandlar olika ämnen som kan vara intressanta för barn i den här åldern, tex
”Gympatårar” som handlar om det genanta i att bli svettig, ”Göra” som handlar om hur svårt det är att hålla reda på allt man FÅR göra och vad man INTE får göra, och ”Vara” som helt enkelt handlar om utklädningslek och att få vara någon annan en stund.
De flesta dikterna har alltså en ganska pragmatisk inriktning och språket är enkelt och lätt. Formen är någon slags…fri eller halvbunden, lite inkonsekvent, men det finns rytm i den, en del av dikterna skulle nog lämpa sig väl som ”spoken word”.

För mig, som tänker Shelley, Baudelaire och Södergran när jag tänker poesi, så känns det här lite… ointressant. Jag tror inte jag skulle tycka att det vore kul att läsa som liten heller, även om jag inte hade den referensramen då, jag VAR inte ett väldigt jättepretentiöst barn (förutom när jag skrev dikter om vår daggbeströdda trädgård, i sann naturromantisk anda), snarare någorlunda tvärtom.
Och naturligtvis förstår jag att det inte är gamla mossbelupna stenar med klassisk preferensram, som är målgruppen, det tycker jag ändå framgår ganska tydligt.
Jag menar bara, att dikter till barn KAN ha ett lite större djup, och fortfarande tala till dem.
Mina två favoriter i boken närmar sig det där djupet lite grann: ”Prinsessan” och ”Hejdå”. De har något mer abstrakt och ovisst över sig, en antydan till melankoli, och de närmar sig den atmosfären jag kan tycka en bra dikt ska ha, både innehållsmässigt och formmässigt. Smakprov:

Hejdå

Långt bort
är två vuxna små
allt jag ser

Jag blinkar,
en sekund.
Jag ser dem inte mer.

Sen finns det en dikt som är direkt humoristisk, ”Jag hjärnar dig”, som är en upplysande dikt och den kan jag också uppskatta.
Jag TROR faktiskt att många barn kommer att uppskatta den här boken.
Jag VET att ett barn gillar den; hon tyckte den var rolig, sa hon. (Jag har tyvärr inte haft fler försökskaniner.)

Den känns lätt och angelägen och illustrationerna på varje sida bidrar till enkelheten, med sitt tydliga och rena formspråk. Jag tycker ändå att dikterna nånstans känns substansfyllda. På ett väldigt flyktigt sätt. Ni vet.
Som små små maskrosfrön, som kanske kan mana till nya tankar hos barnen.
Eller små små frön som växer till någon slags förståelse för att det finns fler som gråter på gympan, det finns fler vars farmor var tjock men nu är död och att det finns fler som har folk omkring sig som fortfarande säger stereotypa saker som ”Kärlek börjar med bråk”, om killar som lägger fälleben för tjejer, av ingen anledning. (Jo, just det, de är kära…)

Det är överlag en ganska fin bok som ur ett barns perspektiv tar upp aktuella saker i tillvaron, som språk, mångfald, kärlek, lek och död på ett enkelt och lättillgängligt vis.

/Linda

Boktips: William Morris bok

Ett litet fredagstips till alla William Morris-fans, med eller utan barn:

William Morris bok, utgiven på Alvina förlag 2011, skriven och illustrerad av den franska duon Benjamin Lacombe och Agata Kawa, är en sann fröjd för sinnena.
Det är möjligt att den är så där rolig för ett barn, fast det beror förstås på vad det är för ett barn; det är en ganska lågmäld berättelse om den unge Williams avfärd och vistelse på internatskolan Marlborough College.Exempel ur texten är:
” William betraktar sin mamma där hon sitter mitt emot honom i sin långa, mörka klänning. William vet att det dröjer innan han får se hennes milda ansikte igen. För idag är det den stora dagen, dagen före avfärden.”Det är alltså en lätt dramatisk känsla över hela texten, en slags nerv eller känslighet, som går fint ihop med det spröda och sirliga i Agata Kawas illustrationer.Boken är oerhört vacker som sådan, den har ett ganska udda format (B: 215, H: 345), vackert språk och formspråk och illustrationerna flödar över av frodiga Morris-växtligheter.

Berättelsen är baserad på händelser ur hans liv, och den blir till sist ganska spännande ett kort tag, i alla fall för alla som kan relatera till att spendera lektionerna med att sitta och rita i stället för att lyssna på läraren…

Vill du läsa mer om William Morris och Arts & Crafts-rörelsen så kan du göra det här.
Trevlig helg-läsning!

/Linda

Mitt första inlägg

Hej alla som läser Barnboksverket!

Jag är en ny här och tänkte börja med att presentera mig själv, beskriva vad jag sysslar med och berätta hur allt började.

Jag heter Lina Sandquist och jag bor i Malmö. Efter att ha varit bosatt i Skara, Vingåker, Uppsala, Hofors och Göteborg, samt gått en rad olika utbildningar hamnade jag, efter att ha träffat min kärlek, i Malmö. Jag bor tillsammans med ett litet gäng bestående av Niko (kärleken), vårat barn Mio och katten Sally.

Ur ” Om natten- en bok om allt som händer medan du sover ”

Hur började resan mot att till slut bli barnboksillustratör då? Det började redan när jag var barn och min mamma vittnar om att jag ritade i stort sett varje dag under hela min uppväxt. I skolan hade jag svårt för att koncentrera mig, så där fortsatte jag att rita i och utanför marginalerna i skrivböckerna. Det var också på så sätt, under mellanstadiet som mina karaktärer sakta började växa fram. Jag har tagit den omvända vägen- att börja skapa fritt ur fantasin och sedan på konstskolor fått lära mig att gestalta och lära mig de olika teknikerna. Men det började alltså med vanlig blyertspenna och bläckpenna i skrivböckernas marginaler. Jag är så glad att jag hade svårt att koncentrera mig och på så sätt upptäckte att det var något skapande jag skulle arbeta med.

 

Ur ” Om natten- en bok om allt som händer medan du sover ”

I gymnasiet valde jag Samhällsvetenskapliga programmet med övertalning av syokonsulenten. Det var ok och det gav mig en bred grund att stå på, även om jag stundtals var extremt rastlös och bara längtade efter att få göra vad som helst där man fick använda händerna och skapa något. Jag tänkte hela tiden att efter studenten kan jag plugga till vad jag vill.

Det gjorde jag också- jag började med en ettårig bred estetisk utbildning, för att ta reda på exakt vad jag ville jobba med. Det var som att vara i himmelriket i ett år, på helgerna längtade jag efter att det skulle bli måndag igen så jag fick fortsätta med foto, film, teckning, måleri, kroki, smide, keramik, hantverk och skrivande. Det är något av det bästa jag har gjort. Jag fastnade för foto och spenderade otaliga timmar i mörkrummet med att framkalla och söka vidare till fotoutbildningar. Jag kom istället in på en mediautbildning med inriktning mot illustration och grafisk form. Det var där och med hjälp av en lärare som jag upptäckte att det var något inom bilden som passade mig. Jag gick därefter en måleriutbildning på Domen Konstskola i Göteborg och utvecklades massor. Därefter sökte jag till det tvååriga Serie- och Bilderberättarprogrammet i Hofors (Gävle högskola), gick vidare till en provdag och kom sedan in. Tyvärr finns inte skolan kvar längre, men det var två lärorika år där jag tecknade serier och barnboksbilder konstant hela tiden, även på helger (och nätter). Här utvecklades mina karaktärer ännu mer. När jag började där hade de ett ganska galet och spretigt uttryck, men nu lugnade de ner sig lite och blev mer sammanhållna. Det var då barnboksvärlden började kännas helt rätt för mig och mitt slutprojekt på skolan blev också en barnbok.

Ur ” Om natten- en bok om allt som händer medan du sover ”

Det tog sedan ganska många år innan jag satsade helhjärtat på illustrationen. Jag visste inte vilket annat jobb jag skulle kombinera frilansandet med, valde fel några gånger och de jobben tog all min energi. Det är klurigt det där- att hitta ett annat jobb(än det man är utbildad till) som inte tar all ens energi, men fortfarande är tillräckligt utmanande för att inte blir uttråkad. Jag blir tyvärr uttråkad ganska fort och behöver få använda min fantasi och jobba med problemlösning om det ska hålla i längden (som illustratörsjobbet). Jag kom så småningom fram till att det var på särskola och med barn som har autism jag ville jobba med. Det passade mig perfekt. Det var verkligen något att bita i men arbetsdagen hade också lugna inslag. På hösten 2014, efter att jag varit föräldrarledig hade jag laddat tillräckligt många år och kände att det var dags. Jag var mer peppad än någonsin. Jag började med att sätta ihop en portfolio med barnboksinriktning och åkte sedan till Bokmässan i Göteborg. Där gick jag på lite skakiga ben runt och pratade med alla bokförlagen och delade ut min portfolio. Två förlag nappade ganska direkt och så hade jag fått mina första jobb som illustratör.

Nu två och ett halvt år senare har jag snart illustrerat fem böcker, så när jag väl hade bestämt mig så rullade det på. Det är verkligen så det funkar, det där med att bestämma sig och tro på det fullt ut. Som timvikarie på särskola jobbar jag fortfarande vid sidan om frilansandet och trivs fortfarande väldigt bra med det.

Här nedan är böckerna som jag illustrerat:

Om natten- en bok om allt som händer medan du sover ”, manus: Embla Sue Panova,  Idus förlag 2015

 

” Varför finns jag? ” , manus: Karin Salmson, OLIKA förlag 2016

Just nu håller jag på att jobba med tre böcker. Det är en ny bokserie som främjar små barns språkutveckling. Det är ett helt nytt koncept och det känns mycket spännande att vara med och utforma. Manus står författaren Embla Sue Panova och talpedagogen Jessika Linde för. Böckerna ges ut på Speja förlag (Votum) i augusti 2017.

Här är omslagen (ungefär hur de kommer se ut):

Bokserien ” Nu ska vi prata! ” , manus: Embla Sue Panova och Jessika Linde,           Speja förlag 2017

Planerna inom närmaste framtiden är att jobba med ett eget barnboksmanus, börja illustrera för äldre barn och att fortsätta lära mig gouache.

Nu fick ni i stora drag veta hur vägen fram till illustratörsyrket sett ut och vad jag har arbetat med sedan jag startade.

I fortsättningen tänker jag recensera barnböcker jag tycker är extra bra, skriva och visa skisser runt arbetsprocessen och om annat som faller mig in och förstås har med barnböcker att göra.

Ha det så fint tills nästa gång!

/ Lina