Boktips ” Mitt bland stjärnor ” av Lotta Olsson och Olof Landström

 

Titel: ” Mitt bland stjärnor ”

Författare: Lotta Olsson

Illustratör: Olof Landström

Förlag: Lilla Piratförlaget

Utgivningsår: 2016

Det här är en poetisk och lärande bok som är både lågmäld och storslagen på en och samma gång. Eftersom jag är en vuxen (eller ett vuxet barn), som lånar barnböcker till mig själv och även arbetar som barnboksillustratör, så vill jag först ge min syn på denna bok. Boken beskriver i stort hur jorden och djuren skapades fram till civilisationen idag. Men på rim och på ett drömmande sätt, som inte gör det för faktamässigt och tråkigt. Texten känns ljus och luftig och lite melankolisk. Mycket fint rimmat och skrivet av Lotta Olsson. Jag blir genast sugen på att läsa mer av henne. Lika mycket som jag fastnade för texten fastnade jag för de harmoniska illustrationerna. De förmedlar ett lugn och en poetisk melankoli, som stämmer väldigt bra överens med texten. Det konstiga är att illustrationerna både är lågmälda och mäktiga på samma gång. Precis som texten är både lågmäld och överväldigande på samma gång. Olof Landström är mycket skicklig i sitt manér och bilderna går att titta på länge.

Jag läste den för den tänkta målgruppen i form av Mio som är fyra år. Helt klart var barnet Mio alldeles för trött just den kvällen. Boken fångade trots det nyfikenheten och många frågor dök upp, men det var lite svårt att hålla koncentrationen hela vägen till slutet. Jag tror den här boken ska läsas för barn när de inte är för trötta. För det är ” Mitt bland stjärnor ” värd. Det är ingen enkel bok, utan kräver att hjärnan orkar jobba och koncentrera sig. Riktigt bra barnböcker ska enligt mig precis vara så- lite krävande och ögonöppnande (vilket också kräver ett någorlunda piggt barn). Allt detta är ” Mitt bland stjärnor ”. Ingen godnattsaga om en kanin som så gärna vill somna med andra ord.

Hur som helst så uppskattades boken trots övertröttheten hos min fyraåring. Det som barnaögonen fastnade mest för var alla de olika djuren och rymden och vår blåa lilla boll jorden. I boken finns allt från små löss och syrsor till sjöhästar, krokodiler, stora elefanter och dinosaurier. Och en pytteliten dinosaurieunge. Rymden beskrivs som stor, väldig, mörk, tyst och kall. Det var spännande tyckte Mio och tyckte att solen var jättestor i förhållande till jorden. Vi lärde oss mycket  båda två.

Det här är ett av de finaste textstyckena i boken enligt mig:

” Varje värld är lika verklig,

lika olik, lika märklig.

Myra, mussla, ko och gran:

ingens värld är likadan. ”

Jag är säker på att det här är en bok vi kommer ha i boklådan länge, för det finns så mycket att lära- både fakta och nya ord. Sedan finns det framförallt så mycket att tänka runt, egna tankar om hur vi blev till och om hela livet helt enkelt.

Att ett barn inte kan hålla koncentrationen behöver absolut inte vara något dåligt betyg utan istället betyda att detta är något att bita i och en bok som kommer att hålla väldigt, väldigt länge.

Hoppas vi hörs om en månad igen!

/Lina

 

 

”Hästen från himlen” och vårens projekt

Hej kära läsare! Hoppas att ni har en fin fredag. Här i Malmö är det verkligen vår i luften, vintergäcken och snödropparna har funnits länge redan och nu börjar också krokusarna titta upp..

Jag arbetar för fullt med nya barnböcker. Två kapitelböcker kommer ut i Girl:ITs och Penny&Friends bokklubbar nu i vår och jag jobbar redan med ett par nya. Snart påbörjas också arbetet med en ny, spännande bilderbok! Förutom det ska jag också göra ett omslag till en av mina favoritförfattare! Det känns fantastiskt roligt och jag tror att de hårda första åren som frilansare äntligen börjar betala sig.

Idag tänkte jag visa några av illustrationerna från ”Hästen från himlen” av Moa Mansén, som jag jobbade med i höstas. Det är en helt sagolik historia om norrsken, magiska hästar och mystiska väsen! Jag hade ganska ont om tid på mig med illustrationerna och tänkte att jag skulle försöka jobba snabbt. Men manuset var så inspirerande att de första bilderna blev väldigt detaljerade… och sedan var jag förstås tvungen att fortsätta i samma stil. 😉 Resultatet blev ett par veckor med tecknande från morgon till sen kväll!

Jag hade flyttat in mitt ritbord i köket för att det är så fint ljus där på morgonen. Det kan vara skönt att byta miljö ibland. Och praktiskt med nära tillgång till kaffe!

Hästarna i boken har färdats till jorden från himlen och därför var det inte så viktigt att de liknande någon speciell ras. Men eftersom jag inte har så mycket vana av att rita hästar var jag tvungen att utgå ifrån referensbilder. Jag blev helt förälskad i Andalusiska hästar (kallas också ”Pura Raza Española”) och skapade berättelsens hästar lite fritt utifrån dem. Jag tror inte att det finns några hästar som kan utstråla en sådan vild skönhet och styrka som Andalusiska hästar!


Det finns också med en charmig men lurig liten räv i berättelsen: Puck, som på många vis är den som driver handlingen framåt..
Och i skogens djup gömmer sig förstås också den mystiska Skogsfrun… Bilden på henne tog längst tid, då jag helt fastnade i alla små detaljer i bakgrunden.

Alla svartvita illustrationer är som vanligt gjorda med tusch och stålstift. Omslaget är färglagt med akvarell. Till norrskenet använde jag också rätt mycket akvarellpennor för att få fram de klara färgskiftningarna.

Hoppas att ni tyckte det var intressant att läsa om min process. Kommentera gärna om ni vill att jag ska skriva mer ingående om till exempel akvarell- eller tuschtekniker.

Ps. Nu finns nästa bok jag illustrerat i Penny&Friends klubbpaket: https://pennyfriends.se/nasta-paket

Trevlig helg!

 

 

 

/Marta

Mitt första inlägg

Hej alla som läser Barnboksverket!

Jag är en ny här och tänkte börja med att presentera mig själv, beskriva vad jag sysslar med och berätta hur allt började.

Jag heter Lina Sandquist och jag bor i Malmö. Efter att ha varit bosatt i Skara, Vingåker, Uppsala, Hofors och Göteborg, samt gått en rad olika utbildningar hamnade jag, efter att ha träffat min kärlek, i Malmö. Jag bor tillsammans med ett litet gäng bestående av Niko (kärleken), vårat barn Mio och katten Sally.

Ur ” Om natten- en bok om allt som händer medan du sover ”

Hur började resan mot att till slut bli barnboksillustratör då? Det började redan när jag var barn och min mamma vittnar om att jag ritade i stort sett varje dag under hela min uppväxt. I skolan hade jag svårt för att koncentrera mig, så där fortsatte jag att rita i och utanför marginalerna i skrivböckerna. Det var också på så sätt, under mellanstadiet som mina karaktärer sakta började växa fram. Jag har tagit den omvända vägen- att börja skapa fritt ur fantasin och sedan på konstskolor fått lära mig att gestalta och lära mig de olika teknikerna. Men det började alltså med vanlig blyertspenna och bläckpenna i skrivböckernas marginaler. Jag är så glad att jag hade svårt att koncentrera mig och på så sätt upptäckte att det var något skapande jag skulle arbeta med.

 

Ur ” Om natten- en bok om allt som händer medan du sover ”

I gymnasiet valde jag Samhällsvetenskapliga programmet med övertalning av syokonsulenten. Det var ok och det gav mig en bred grund att stå på, även om jag stundtals var extremt rastlös och bara längtade efter att få göra vad som helst där man fick använda händerna och skapa något. Jag tänkte hela tiden att efter studenten kan jag plugga till vad jag vill.

Det gjorde jag också- jag började med en ettårig bred estetisk utbildning, för att ta reda på exakt vad jag ville jobba med. Det var som att vara i himmelriket i ett år, på helgerna längtade jag efter att det skulle bli måndag igen så jag fick fortsätta med foto, film, teckning, måleri, kroki, smide, keramik, hantverk och skrivande. Det är något av det bästa jag har gjort. Jag fastnade för foto och spenderade otaliga timmar i mörkrummet med att framkalla och söka vidare till fotoutbildningar. Jag kom istället in på en mediautbildning med inriktning mot illustration och grafisk form. Det var där och med hjälp av en lärare som jag upptäckte att det var något inom bilden som passade mig. Jag gick därefter en måleriutbildning på Domen Konstskola i Göteborg och utvecklades massor. Därefter sökte jag till det tvååriga Serie- och Bilderberättarprogrammet i Hofors (Gävle högskola), gick vidare till en provdag och kom sedan in. Tyvärr finns inte skolan kvar längre, men det var två lärorika år där jag tecknade serier och barnboksbilder konstant hela tiden, även på helger (och nätter). Här utvecklades mina karaktärer ännu mer. När jag började där hade de ett ganska galet och spretigt uttryck, men nu lugnade de ner sig lite och blev mer sammanhållna. Det var då barnboksvärlden började kännas helt rätt för mig och mitt slutprojekt på skolan blev också en barnbok.

Ur ” Om natten- en bok om allt som händer medan du sover ”

Det tog sedan ganska många år innan jag satsade helhjärtat på illustrationen. Jag visste inte vilket annat jobb jag skulle kombinera frilansandet med, valde fel några gånger och de jobben tog all min energi. Det är klurigt det där- att hitta ett annat jobb(än det man är utbildad till) som inte tar all ens energi, men fortfarande är tillräckligt utmanande för att inte blir uttråkad. Jag blir tyvärr uttråkad ganska fort och behöver få använda min fantasi och jobba med problemlösning om det ska hålla i längden (som illustratörsjobbet). Jag kom så småningom fram till att det var på särskola och med barn som har autism jag ville jobba med. Det passade mig perfekt. Det var verkligen något att bita i men arbetsdagen hade också lugna inslag. På hösten 2014, efter att jag varit föräldrarledig hade jag laddat tillräckligt många år och kände att det var dags. Jag var mer peppad än någonsin. Jag började med att sätta ihop en portfolio med barnboksinriktning och åkte sedan till Bokmässan i Göteborg. Där gick jag på lite skakiga ben runt och pratade med alla bokförlagen och delade ut min portfolio. Två förlag nappade ganska direkt och så hade jag fått mina första jobb som illustratör.

Nu två och ett halvt år senare har jag snart illustrerat fem böcker, så när jag väl hade bestämt mig så rullade det på. Det är verkligen så det funkar, det där med att bestämma sig och tro på det fullt ut. Som timvikarie på särskola jobbar jag fortfarande vid sidan om frilansandet och trivs fortfarande väldigt bra med det.

Här nedan är böckerna som jag illustrerat:

Om natten- en bok om allt som händer medan du sover ”, manus: Embla Sue Panova,  Idus förlag 2015

 

” Varför finns jag? ” , manus: Karin Salmson, OLIKA förlag 2016

Just nu håller jag på att jobba med tre böcker. Det är en ny bokserie som främjar små barns språkutveckling. Det är ett helt nytt koncept och det känns mycket spännande att vara med och utforma. Manus står författaren Embla Sue Panova och talpedagogen Jessika Linde för. Böckerna ges ut på Speja förlag (Votum) i augusti 2017.

Här är omslagen (ungefär hur de kommer se ut):

Bokserien ” Nu ska vi prata! ” , manus: Embla Sue Panova och Jessika Linde,           Speja förlag 2017

Planerna inom närmaste framtiden är att jobba med ett eget barnboksmanus, börja illustrera för äldre barn och att fortsätta lära mig gouache.

Nu fick ni i stora drag veta hur vägen fram till illustratörsyrket sett ut och vad jag har arbetat med sedan jag startade.

I fortsättningen tänker jag recensera barnböcker jag tycker är extra bra, skriva och visa skisser runt arbetsprocessen och om annat som faller mig in och förstås har med barnböcker att göra.

Ha det så fint tills nästa gång!

/ Lina

 

 

 

 

Recension: Morfars tofflor

Någon har tagit morfars tofflor. Och Morfar är upprörd. Vilken tur då att Liam har med sig sin tänkarmössa och sitt förstoringsglas.

 

magic-wonders-morfars-tofflor-plano_webb (1)

 

Jag har läst Morfars tofflor av Vanja Persson utgiven av Magic Wonders förlag. Det är den andra boken om Liam och den femte av författaren. I boken får vi följa med Liam och morfar på jakt efter toffeltjuven.  Det är en bra berättelse där det är lätt att få barnen med i sökandet Det ställs mycket frågor och bilderna inbjuder att själv söka efter tofflorna på ett finurligt vis. Jag ser fram emot att se vilka mer mysterier Liam tar sig ann i framtiden.

IMG

Illustrationerna står Christoffer Hansen för. Det är en intressant stil men jag upplever den lite obehaglig. Speciellt karaktärernas mörka, utstående ögon. Nu behöver det inte betyda ett en massa barn kommer att ligga sömnlösa efter att ha läst den här boken. Det är kanske bara jag som är ovanligt lättskrämd. Hur som helst så ser jag fram emot att få läsa Liams fortsatta äventyr. IMG_0001

Recension: Skrotingen – Bankeli Bonk!

Bank, Bunk och Bynk. Det är bara några av ljuden som Skrotingen upptäcker på sin ljudsafari bland grytor och durkslag.

framsida

Jag har läst Skrotningen – Bankeli Bonk av Marika Hoppare utgiven av Akrobok förlag. Det är Marikas debut. Och vilken debut sen. Att på ett så enkelt och lättförståeligt vis få in ljud och barns nyfikenhet ser man inte ofta. Skrotingen är som barn är mest. Nyfikna och utforskande. Vad händer om man Trummar på en silverbricka? Det låter förstås ”Bänk! Bänk! Bänk!”

Boken är uppbyggd på liknande vis som många andra barnböcker. En textsida och in illustrationssida men Marika har lyckats väva ihop sidorna på ett väldigt fint och tilltalande vis.

uppslag

Språket är enkelt och tilltalande men i bland smyger det in engelska ord och på någon sida rimmar det. Nu är detta inget att hänga upp sig på efter som boken som helhet är så himla fin. Absolut en bok som jag kan rekommendera.

marika

Intervju: Marika Hoppare

När började arbetet med Skrotingen?

Jag är nog inte helt ensam om att ha inspirerats av mina egna barn när det kommer till barnboksförfattare. ”Skrotingen” har jag kallat mina barn ända sen min första dotter började busa med mig. När jag duschade brukade mina barn stå och banka på glasdörren och skratta åt mig när jag gjorde ljudeffekter och de följde linjer som jag ritade i ångan på glaset. De tyckte det var jätteroligt, så det är tack vare dem som ”Skrotingen – Bankeli Bonk!” kom till.

Jag började skriva på ett riktigt manus under min föräldraledighet och kände att det här kan ju bli något.

Hur har du gått tillväga i själva skapandeprocessen?

Det blev många utkast och en proppfull papperskorg. Likaså med karaktärsdesignen. Jag vet inte hur många olika skisser jag gjorde innan Skrotingen stod där framför mig på pappret och allt blev så självklart. När jag hittat designen och grunden till manuset så fanns det inget som kunde ha stoppat mig. Jag ville bara rita och skriva. Jag tror det är en stor nyckel till att faktiskt färdigställa sina bokprojekt. Att känna passion för det.

Under processen testade jag också mycket på mina barn vad som verkade fungera och inte. De är den bästa panelen!

Har du haft någon hjälp? (Moraliskt och/eller praktiskt?)

Min sambo har varit ett enormt stöd både genom att låta mig sitta och jobba med boken på kvällar och helger men också genom att vara ett fantastiskt bollplank. Det skadar inte att leva med någon som själv är väldigt intresserad av design och som har ett bra öga.

Förutom honom så är min syster den enda som jag släppt in i den här processen och även hon har varit ett väldigt stort stöd.

Hur ser framtiden ut? Har du fler barnböcker på G?

Jag har flera manus som ligger och skriker på mig att de vill bli färdigställda. Bl.a. en uppföljare på Skrotingen – Bankeli Bonk!, men jag har inte riktigt bestämt mig vilken som ska få bli min andra bok än. Jag hoppas innerligt att framtiden ser ljus ut och att jag får hålla på med det här till jag trillar av pinn för det är det roligaste jag någonsin gjort.

Och slutligen. Har du något tips eller råd till blivande barnboksförfattare?

Jag är känner mig väldigt ödmjuk inför det faktum att man aldrig kan bli fullärd och jag har bara skrivit en bok än så länge. Det enda jag känner att jag har kvalifikation nog att råda aspirerande barnboksförfattare till är att göra det med hjärtat. Det ska vara roligt men om det ska bli riktigt bra måste det få ta tid.

Ett klassiskt tips är ju att man inte ska kopiera utan försöka vara unik men jag tycker absolut att man ska inspireras av andra och fundera på vad det är som gör andra böcker så bra.

Tack så mycket Marika!

 Nu skall jag genast kasta mig över din bok ”Skrotningen – Bankeli Bonk!” Så att en recession av boken kan publiceras här. 

 

Recension: Spöket i köket

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 23.03.18Det trillade in en bok som vi blev ombedda att recensera. Undertecknad blev som eld och lågor och bönade och bad att få skriva. Det skulle bli den bästa recensionen någonsin. Med humor och inlevelse skulle jag skriva så bra så att barnboksförfattare skulle stå i kö.

När jag väl fick tag på boken satte jag mig tillrätta med en kopp te, papper och penna. Här skulle det minsann recenseras! Jag läste igenom boken först en gång och sen en gång till.

I min fantasi hade jag skrivit spaltmeter om boken och nu fick jag inte fram ett enda ord. Inte en enda bokstav. Jag förstod den inte. Jag kunde inte greppa den.

Boken heter Spöket i Köket och är utgiven på Heidruns förlag. Skriven av Sara Berg och Karin Frimodig med illustrationer av Matti Berg.

Sara och Karin har även skrivit ”Kim och skrutten”.

Varje uppslag börjar med med ett ljud som ”Phuuu” eller ”Schhhh” följt av ett ett rim och en beskrivande bild.

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 23.03.47

Veckorna gick och jag kände att det blev svårare och svårare. Något jag trott skulle vara så lätt var så otroligt svårt. Tillslut fick jag erkänna mig besegrad. Jag klarade inte av att skriva en recension om den här boken. Tillslut vände jag mig till experterna. En grupp med treåringar.

 

Barnen gillade verkligen boken. Den är välformulerad och fångar treåringarnas intresse med ord som finns i barnens vardag som till exempel snabbmakaroner. Bilderna tyckte de var en aningens mörka och dystra. I tre dagar fick barnen låna boken av mig och nu frågar de när de kan få tillbaka den och läsa den igen. Bra betyg till barn, författare och illustratörer.

Och jag kan bara hålla tummarna att jag får fler recensionschanser.

 

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 23.03.53

 

/Johannes

 

Gunnel Linde

Barnboksförfattaren TV- och radioproducent, journalist och tecknare Gunnel Linde, grundaren av BRIS, har avlidit. Hon blev 89 år.

Gunnel som ogift hette af Geijerstam, född 14 Oktober 1924.

Gunnel skrev bland annat Den vita stenen och Rädda jobbs – död eller levande.

Arnold3

Gästbloggare: Hanna Olausson

Jag skrev för en tid sen om magisk djungel och lovade att Hanna skulle få berätta lite om arbetet bakom. Här är det!

 

2013-03-16 15.02.48

Ibland påminns jag om alla de dagar jag satt nere i min kompis källare på andra sidan jorden. Med kutad rygg målade jag dagarna i ända utan att egentligen veta vad jag skulle göra när jag blev klar. Nu ett år senare kan man hitta boken både på nätet, i bokhandeln, leksaksaffärer och bibliotek! Hur gick det till?

 

Våren 2012 tog jag examen i industridesign från Designhögskolan i Umeå. Men som 22-åring kände jag mig inte riktigt redo för ett fast jobb, utan bestämde mig för att ta ett år ledigt för att samla intryck och hälsa på mina vänner i Australien. Ett år av äventyr, umgänge och fritid, allt det där som bortprioriterades under universitetsåren. Efter 4 månaders resande började jag dock känna mig lite uttråkad och rastlös.

 

Hemma hos en vän i Sydney fick jag syn på en stor vit pannå som stod lutad mot en vägg. Jag bestämde mig för att sätta färg på den. Ett litet beslut som kom att ge stora möjligheter.

P1110068_small

Successivt förvandlades den vita duken till en färgglad ögonblicksbild från en resa jag och min vän gjort tillsammans. Till min förvåning fick jag mycket komplimanger av människor i min omgivning och alla ställde samma fråga:

– Har du aldrig funderat på att gör en barnbok?

– Jo, det har jag väl. Men jag har aldrig riktigt haft tid.

– Men nu har du ju tid!

– Jo, men nu ”backpackar” jag ju. Då kan man inte ha massa färgburkar och tavlor släpandes efter sig..

Två dagar senare hade jag 15 stycket pannåer och tio burkar färg under armen. Herre gud, tänkte jag, jag som knappt har pengar till mat.

P1110380_small

Jag brukar säga att allt började lite som ett skämt, tanken var egentligen bara att ha något att göra under min tid i Sydney. Kanske kunde jag sälja tavlorna och få in mer pengar till resekassan. Om det nu blev en barnbok var det bara en bonus. Därför tänkte jag inte så himla mycket när jag väl började måla. Boken och historien växte fram allt eftersom. Mycket av processen fick jag från mina tre år på designhögskolan. Jag pratade med så många som möjligt runt om kring mig, stora som små testade boken, olika texter, olika ord. Inte kunde jag tro att det var så svårt att skriva en barnbok. Jag målade minst 50 st apor och elefanter innan jag hittade de som passade. Ju mer tid jag spenderade desto seriösare blev skapandet. Två veckor blev snabbt tre månader. Rätt som det var hade jag anordnat en sagostund i ett bibliotek, högläst för fem lågstadieklasser, haft konstutställning i centrala Sydney och i en affär på Nya Zealand finns nu konsttryck av målningarna till försäljning.

skisser2

Jag bestämde mig efter en stund för att frakta hem alla tavlorna istället för att sälja av dem, och tur var väl det! Efter ett besök på bokmässan i Göteborg fick jag kontakt med bokförlaget Ordalaget, som ville ta sig an utmaningen att publicera boken. Om allt går bra har jag även ett förlag i Schweiz som ska släppa den på tyska. Ett förlag som jag stötte på under en spontan inlinesresa i Sydney. Det är verkligen knasigt med tillfälligheter i bland. För mig har det bara handlat om att prata med så många som möjligt, det gör jag alltid ändå. Frågar runt typ, det värsta som kan hända är att man får ett nej. Och det bästa… det finns det nog inget svar på.

 

Ja. tänk vilken vändning en utlandsresa kan ta. Att ha tid får en verkligen att börja tänka. För mig känns det helt rätt att skriva barnböcker, egentligen är jag ju bara mig själv. En färgglad, målmedveten tjej, med ett ordentligt barnasinne som älskar att skapa. Mina vänner brukar säga att jag lever i en barnbok. Jag älskar utmaningar, äventyr, energi och fantasi. Nu ser jag inget slut på mitt barnboksmålande och jag skissar redan för fullt på min nästa bok som kommer våren 2015. Denna gången är det inte Sydney utan Norges vildmark som får stå för inspirationen till uppföljare på Magiska Djungeln. Det är det bästa med författarlivet, man kan ju faktiskt vara var som helst!

 

Jag hoppas att jag kommer kunna kombinera alla mina olika intressen och vem vet, en dag kanske jag är en leksaksskapandedesignkonstnärsförfattare bosatt i en liten skidby med fina alptoppar som sträcker sig ner till havets vågor och min regnbågsfärgade segelbåt.

Drömma det gillar jag, ibland slår de in!

kristy_hanna_malning_webb

Hanna

 

Glöm inte att kolla in Hannas hemsida och Facebook!

 

 

 

 

Gästbloggare: Ingrid Jönsson

Flickan i drömfångaren

 

 

 

 

Ingrid Jönsson är aktuell med boken ”Flickan i drömfångaren” som gavs ut på Beta Pedagog i vår. Omslagsillustration: Marta Leonhardt

 

Jag har aldrig riktigt förstått den där klyschan med att författare skulle ha svårt att släppa sin bok, sin baby, ifrån sig. Att man jämför en bok med ett barn tycker jag nästan är stötande. Kom igen, det är ju ändå bara lite papper och trycksvärta. Okej då … lite mer är det förstås, men för mig har det inte varit några problem att släppa mina två böcker. Konstigt uttryck förresten, ”boksläpp”! Jag hade en galen idé i samband med förberedelserna inför releasefesten till ”Flickan i drömfångaren”. Nämligen att jag skulle låtsas tappa en bok och sen säga: ”Jaha, det var det boksläppet, det – tack för att ni kom. Böckerna säljs där borta.” Det skulle bli jordens billigaste releaseparty, förstås, men gästerna skulle nog blivit ganska besvikna …

Nej, för mig har det känts som en befrielse att skicka i väg manuset. Och har man sen tur, som jag hittills har haft, vad gäller schysta förlag och grymt begåvade illustratörer, kan man bara luta sig tillbaka och njuta av att boken ger sig ut på egen hand, och tar världen om inte med storm, så åtminstone med styv kuling!

Att jag alltid gillat att skriva låter fruktansvärt klyschig, men det är sant. Inte förrän jag kommit upp i den gyllene medelåldern insåg jag att om det skulle bli något av med författardrömmarna så fick jag sätta fart. Så det gjorde jag. Det finns två skäl till att det blev just barnböcker för mellanåldern. Dels var jag lite rädd för att det skulle bli självutlämnande och privat att skriva för vuxna, och dels var jag sugen på att skriva något riktigt bra och viktigt för just barn. Jag har arbetat som lärare i tjugo år och visst finns ett stort intresse och ett engagemang för barn med i botten, när jag skriver.

Mitt mål med skrivandet är att producera texter som barn både kan bli underhållna av och lära sig något av. Inte minst vill jag att de ska lära sig något om sig själva och om livet. Få nya insikter och kunna se saker ur en annan synvinkel. Det är ett stort ansvar att skriva för barn – så mottaglig och samtidigt så sårbar som man är i mellanåldern är man nog varken förr eller senare. Litteraturen är en tillflyktsort för många. Därför vill jag förmedla hopp. Inte förringa elände och problem, men avsluta med en hoppfull känsla. Det tycker jag är viktigt.

När jag skriver börjar jag ofta med att bestämma temat i boken. Hittills har det blivit mod, vänskap, att stå upp för vad man tror på, att lära sig tycka om sig själv, att följa sina drömmar och att vuxenvärlden i allmänhet bör skärpa till sig … När jag sen har skrivit klart har det ofta visat sig att jag fått med en stänk existentialism i anrättningen också … Det är nog därför jag gillar magisk realism, som ju är genren i ”Flickan i drömfångaren”.

Inspiration hittar jag på olika håll. Hittills har det inte varit en bristvara. Jag bor ju mitt i Brösarps norra backar på Österlen och naturen är viktig för mig. Det är en överdrift att säga att jag är en skogsmulle – snarare är jag tjuren Ferdinand som älskar att lukta på blommor och se molnen vandra över himlen. Och träd – jag ÄLSKAR träd! Det är en himla tur att jag bor bland hundraåriga tjocka bokar och ekar. Så här i lövsprickningstider är det så vackert att man nästan inte kan sticka näsan utanför dörren utan att gråta (nåja, det beror delvis på pollenallergi också …)

Och så inspirerar ju alla ”mina” skolbarn mig. Jag lovar, man behöver bara finnas i skolmiljö sisådär en vecka eller två och vips kommer det ungefär femtioåtta bokideér flygande och ansätter hjärnan!

När jag sen skriver så gör jag det tämligen tråkigt strukturerat. Men det passar mig. Först gör jag en tydlig synopsis. Jag skriver ner en halv – en sida i ett block om varje kapitel, och gör mindmaps om personer och miljöer. Lite senare blir de halva sidorna ett par meningar på postitlappar (en lapp till varje kapitel) som jag kan flytta runt på ett stort papper.

Jag gör inget råmanus utan jag skriver så bra jag kan från början, med långa miljöbeskrivningar (älskar dem) och en massa annat trevligt lullull. Sen får jag förstås stryka en del. När jag har skrivit manuset ”klart” har jag skickat till testläsare och till lektör. Och sen kan det bli lite ändringar. Hittills har jag inte skrivit om något manus helt och hållet, dock. Kanske får en del tjusigt, men onödigt, stryka på foten och måhända måste en och annan karaktär eller tråd försvinna. Less is more, gäller ju verkligen. Tyvärr. Skämt åsido, jag har verkligen upptäckt hur mycket bättre ens texter blir när man stryker i dem.

ingrid jonsson

För det viktiga är ju inte vad som står. Det viktiga är vad som inte står. Det har jag inte hittat på själv men när jag såg det på en blogg någonstans i nätdjungeln tog jag genast uttrycket till mig. Så sant. Och så svårt. Och så roligt! Jag tycker det är hur kul som helst att utmana mig själv att skriva den ultimata texten. Och samtidigt vilar jag i den trygga vetskapen om att vägen till fulländning, den är oändligt lång!

 

Ingrid Jönsson

 

 

Länkar:
https://www.facebook.com/flickanidromfangaren 
http://skola.betapedagog.se/flickan-i-dromfangaren-p-2267-c-565.aspx
http://www.bokus.com/bok/9789186213565/flickan-i-dromfangaren/
http://ingridjonsson.com
http://martaleonhardt.com