Boktips ” Mitt bland stjärnor ” av Lotta Olsson och Olof Landström

 

Titel: ” Mitt bland stjärnor ”

Författare: Lotta Olsson

Illustratör: Olof Landström

Förlag: Lilla Piratförlaget

Utgivningsår: 2016

Det här är en poetisk och lärande bok som är både lågmäld och storslagen på en och samma gång. Eftersom jag är en vuxen (eller ett vuxet barn), som lånar barnböcker till mig själv och även arbetar som barnboksillustratör, så vill jag först ge min syn på denna bok. Boken beskriver i stort hur jorden och djuren skapades fram till civilisationen idag. Men på rim och på ett drömmande sätt, som inte gör det för faktamässigt och tråkigt. Texten känns ljus och luftig och lite melankolisk. Mycket fint rimmat och skrivet av Lotta Olsson. Jag blir genast sugen på att läsa mer av henne. Lika mycket som jag fastnade för texten fastnade jag för de harmoniska illustrationerna. De förmedlar ett lugn och en poetisk melankoli, som stämmer väldigt bra överens med texten. Det konstiga är att illustrationerna både är lågmälda och mäktiga på samma gång. Precis som texten är både lågmäld och överväldigande på samma gång. Olof Landström är mycket skicklig i sitt manér och bilderna går att titta på länge.

Jag läste den för den tänkta målgruppen i form av Mio som är fyra år. Helt klart var barnet Mio alldeles för trött just den kvällen. Boken fångade trots det nyfikenheten och många frågor dök upp, men det var lite svårt att hålla koncentrationen hela vägen till slutet. Jag tror den här boken ska läsas för barn när de inte är för trötta. För det är ” Mitt bland stjärnor ” värd. Det är ingen enkel bok, utan kräver att hjärnan orkar jobba och koncentrera sig. Riktigt bra barnböcker ska enligt mig precis vara så- lite krävande och ögonöppnande (vilket också kräver ett någorlunda piggt barn). Allt detta är ” Mitt bland stjärnor ”. Ingen godnattsaga om en kanin som så gärna vill somna med andra ord.

Hur som helst så uppskattades boken trots övertröttheten hos min fyraåring. Det som barnaögonen fastnade mest för var alla de olika djuren och rymden och vår blåa lilla boll jorden. I boken finns allt från små löss och syrsor till sjöhästar, krokodiler, stora elefanter och dinosaurier. Och en pytteliten dinosaurieunge. Rymden beskrivs som stor, väldig, mörk, tyst och kall. Det var spännande tyckte Mio och tyckte att solen var jättestor i förhållande till jorden. Vi lärde oss mycket  båda två.

Det här är ett av de finaste textstyckena i boken enligt mig:

” Varje värld är lika verklig,

lika olik, lika märklig.

Myra, mussla, ko och gran:

ingens värld är likadan. ”

Jag är säker på att det här är en bok vi kommer ha i boklådan länge, för det finns så mycket att lära- både fakta och nya ord. Sedan finns det framförallt så mycket att tänka runt, egna tankar om hur vi blev till och om hela livet helt enkelt.

Att ett barn inte kan hålla koncentrationen behöver absolut inte vara något dåligt betyg utan istället betyda att detta är något att bita i och en bok som kommer att hålla väldigt, väldigt länge.

Hoppas vi hörs om en månad igen!

/Lina

 

 

Boktips: William Morris bok

Ett litet fredagstips till alla William Morris-fans, med eller utan barn:

William Morris bok, utgiven på Alvina förlag 2011, skriven och illustrerad av den franska duon Benjamin Lacombe och Agata Kawa, är en sann fröjd för sinnena.
Det är möjligt att den är så där rolig för ett barn, fast det beror förstås på vad det är för ett barn; det är en ganska lågmäld berättelse om den unge Williams avfärd och vistelse på internatskolan Marlborough College.Exempel ur texten är:
” William betraktar sin mamma där hon sitter mitt emot honom i sin långa, mörka klänning. William vet att det dröjer innan han får se hennes milda ansikte igen. För idag är det den stora dagen, dagen före avfärden.”Det är alltså en lätt dramatisk känsla över hela texten, en slags nerv eller känslighet, som går fint ihop med det spröda och sirliga i Agata Kawas illustrationer.Boken är oerhört vacker som sådan, den har ett ganska udda format (B: 215, H: 345), vackert språk och formspråk och illustrationerna flödar över av frodiga Morris-växtligheter.

Berättelsen är baserad på händelser ur hans liv, och den blir till sist ganska spännande ett kort tag, i alla fall för alla som kan relatera till att spendera lektionerna med att sitta och rita i stället för att lyssna på läraren…

Vill du läsa mer om William Morris och Arts & Crafts-rörelsen så kan du göra det här.
Trevlig helg-läsning!

/Linda

Sven går på kalas

Recension

Författare/Illustration: Annika Lundholm Moberg
Förlag: Opal
Kategori: Mjuk socialrealism för vuxen och barn?
svengarpakalas_omslag

”- Vi skulle ju kunna stanna hemma och bygga med Lego i stället, säger Sven. Jag känner ändå ingen på Örjans kalas.
– Sluta nu, säger pappa. Det kommer att bli jättekul. ”
Så inleds bilderboken Sven går på kalas och jag tror vi är en hel del som känner i gen oss i det där. Att vara bjuden på kalas, men att hellre vilja stanna hemma. Inte känna sig på humör. Inte ha lust. Att till sist tvinga sig i väg. Och sen råka ha jättekul.

Sven går på kalas är otroligt skickligt skriven. På ett precist och hårfint sätt navigerar Annika mellan text och bild, och hon får fram de många underfundigheterna på ett väldigt subtilt och lirkande sätt. Du hittar dem i sättet de vuxna talar olika språk med varandra, i känslan av att alla andra festdeltagare är monster och i den enorma känslan det är att hitta någon där som inte bara förstår en, utan som dessutom är lika genialisk som du själv. Till exempel.
ella

I den här boken så gestaltas alla vuxna som icke-särskilt-lyssnande eller inkännande personer, trista, tillgjorda och hycklande. På olika sätt o-kontaktbara för ett litet barn egentligen. På ett uppslag visar den helt fantastiska illustrationen hur barnen löper amok i Örjans hem, även Örjan. Inga föräldrar där som sätter gränser. Det förstärker verkligen gapet som kan finnas mellan vuxenvärlden och barnens.
Sven står för sig själv och hoppas på att inte bli upptäckt. Vem har inte upplevt den känslan? Känslan av att vara omgiven av idioter, och bara HOPPAS på att ingen vill prata med dig, alternativt att kalaset ska vara slut…svenpakalas1

Illustrationerna är roliga att titta på. Färgerna rör sig i det mustigare spektrumet, och även om de är många och mättade så håller de en behaglig och dämpad ton. Med en skicklig och välgjord form av kollageteknik, så får Annika fram precis rätt känsloläge i alla bilder. Det händer mycket i bilderna, och i samspelet mellan bild och text, vilket jag tycker ger berättelsen fin tyngd.

Personligen hittade jag gott om igenkänning i den här boken, och jag tippar på att det är samma sak för många barn som allt som oftast blir i vägtvingade på kalas, eller för många föräldrar som har tvingat sig själva till torftigt kallprat i en svettig hall med en annan vuxen som inte talar samma språk alls.
svenpakalas2

Boken kan också fungera som underlag för att prata om de olika känslor och situationer som uppstår i boken och som kan uppstå i barnets tillvaro. Jag tycker att den här boken har allt: obehag, substans, spänning och humor, allt förmedlat med enorm skärpa och intelligens.
5 barnboksverk till Sven går på kalas, och hett julklappstips till barnföräldrar som tycker om att ge sina barn bra böcker!  😉

/Linda

Det övergivna huset

Recension                                                                                                                                Författare: Emma Askling                                                                                                      Formgivning: Ulrika Slottner                                                                                               Förlag: Idus förlag, 2014                                                                                              Kategori: Mystik med övernaturliga inslag

IMG_2250

Ett mystiskt brev. En försvunnen skolkamrat. En underlig gubbe. Ett övergivet hus som ingen bott i på 30 år.

Trådarna är många i Emma Asklings barnroman, och i prologen sätts vi in i en flyktingfamiljs mörka situation: boende hos en farbror väntar de på besked om uppehållstillstånd. Samtidigt som 12-åriga Amir jobbar med känslor kring sina ledsna föräldrar, önskar han innerligt att bli upptagen som en del av gemenskapen med sina klasskamrater.

Handlingen utspelar sig i det lilla Åtvidaberg i Östergötland och till en början kan den verka simpel; en arbetslös mamma och hennes dotter behöver finna en ny trygghet. Men mystiken drar i gång nästan genast, och efter ett hemlighetsfullt brev innehållande en nyckel styr de kosan mot sitt nya hem, utan att veta vem som skickat dem nyckeln, eller om den passar till sagda lägenhet. Brevet är endast undertecknat med ett mystiskt ”R”. Väl på plats i Åtvidaberg börjar 12-åriga Lo tillsammans med sin nyfunna vän Ida att nysta i de mysterier de ställs inför, bland annat det från titeln utlovade övergivna huset, och den där sången som ljuder från det, är det verkligen bara Lo som hör den?

Berättelsen får en spännande upplösning, och sättet alla bitar faller på plats är snyggt uttänkt och högst tillfredsställande. Karaktärerna och dialogerna känns trovärdiga och Emma är riktigt bra på att förmedla små fina detaljer i samspelet mellan de olika karaktärerna. Jag tycker också att de olika temana sammanvävs på ett smidigt och naturligt sätt, och boken är verkligen spännande och drivet skriven.

Det är därför jag måste invända mot omslaget, som jag tycker ger en aning hafsig och plottrig känsla, och speglar inte det kvalitativa i Emmas skrivstil. Om tanken med omslaget var att ge det en kollage-känsla så borde det gjorts tydligare, och typsnittet är det i sig inget fel på; det passar till en mystisk berättelse, men jag tror att de vita ytterlinjerna kring texten förstärker känslan av låg kvalitet, tyvärr.                                                                       Visserligen speglar omslaget innehållet i bokens berättelse ganska väl, men man kunde gjort det mycket mer spännande och en mer harmonisk bildlösning. Jag tror inte att jag skulle plockat upp boken från hyllan om jag inte fått den rekommenderad.

Men, som vi alla vet, är det i slutänden insidan som räknas, och av mig får Det övergivna huset 4 av 5 barnboksverk, låt er inte luras av omslaget. J

/Linda