Gästbloggare: Hanna Olausson

Jag skrev för en tid sen om magisk djungel och lovade att Hanna skulle få berätta lite om arbetet bakom. Här är det!

 

2013-03-16 15.02.48

Ibland påminns jag om alla de dagar jag satt nere i min kompis källare på andra sidan jorden. Med kutad rygg målade jag dagarna i ända utan att egentligen veta vad jag skulle göra när jag blev klar. Nu ett år senare kan man hitta boken både på nätet, i bokhandeln, leksaksaffärer och bibliotek! Hur gick det till?

 

Våren 2012 tog jag examen i industridesign från Designhögskolan i Umeå. Men som 22-åring kände jag mig inte riktigt redo för ett fast jobb, utan bestämde mig för att ta ett år ledigt för att samla intryck och hälsa på mina vänner i Australien. Ett år av äventyr, umgänge och fritid, allt det där som bortprioriterades under universitetsåren. Efter 4 månaders resande började jag dock känna mig lite uttråkad och rastlös.

 

Hemma hos en vän i Sydney fick jag syn på en stor vit pannå som stod lutad mot en vägg. Jag bestämde mig för att sätta färg på den. Ett litet beslut som kom att ge stora möjligheter.

P1110068_small

Successivt förvandlades den vita duken till en färgglad ögonblicksbild från en resa jag och min vän gjort tillsammans. Till min förvåning fick jag mycket komplimanger av människor i min omgivning och alla ställde samma fråga:

– Har du aldrig funderat på att gör en barnbok?

– Jo, det har jag väl. Men jag har aldrig riktigt haft tid.

– Men nu har du ju tid!

– Jo, men nu ”backpackar” jag ju. Då kan man inte ha massa färgburkar och tavlor släpandes efter sig..

Två dagar senare hade jag 15 stycket pannåer och tio burkar färg under armen. Herre gud, tänkte jag, jag som knappt har pengar till mat.

P1110380_small

Jag brukar säga att allt började lite som ett skämt, tanken var egentligen bara att ha något att göra under min tid i Sydney. Kanske kunde jag sälja tavlorna och få in mer pengar till resekassan. Om det nu blev en barnbok var det bara en bonus. Därför tänkte jag inte så himla mycket när jag väl började måla. Boken och historien växte fram allt eftersom. Mycket av processen fick jag från mina tre år på designhögskolan. Jag pratade med så många som möjligt runt om kring mig, stora som små testade boken, olika texter, olika ord. Inte kunde jag tro att det var så svårt att skriva en barnbok. Jag målade minst 50 st apor och elefanter innan jag hittade de som passade. Ju mer tid jag spenderade desto seriösare blev skapandet. Två veckor blev snabbt tre månader. Rätt som det var hade jag anordnat en sagostund i ett bibliotek, högläst för fem lågstadieklasser, haft konstutställning i centrala Sydney och i en affär på Nya Zealand finns nu konsttryck av målningarna till försäljning.

skisser2

Jag bestämde mig efter en stund för att frakta hem alla tavlorna istället för att sälja av dem, och tur var väl det! Efter ett besök på bokmässan i Göteborg fick jag kontakt med bokförlaget Ordalaget, som ville ta sig an utmaningen att publicera boken. Om allt går bra har jag även ett förlag i Schweiz som ska släppa den på tyska. Ett förlag som jag stötte på under en spontan inlinesresa i Sydney. Det är verkligen knasigt med tillfälligheter i bland. För mig har det bara handlat om att prata med så många som möjligt, det gör jag alltid ändå. Frågar runt typ, det värsta som kan hända är att man får ett nej. Och det bästa… det finns det nog inget svar på.

 

Ja. tänk vilken vändning en utlandsresa kan ta. Att ha tid får en verkligen att börja tänka. För mig känns det helt rätt att skriva barnböcker, egentligen är jag ju bara mig själv. En färgglad, målmedveten tjej, med ett ordentligt barnasinne som älskar att skapa. Mina vänner brukar säga att jag lever i en barnbok. Jag älskar utmaningar, äventyr, energi och fantasi. Nu ser jag inget slut på mitt barnboksmålande och jag skissar redan för fullt på min nästa bok som kommer våren 2015. Denna gången är det inte Sydney utan Norges vildmark som får stå för inspirationen till uppföljare på Magiska Djungeln. Det är det bästa med författarlivet, man kan ju faktiskt vara var som helst!

 

Jag hoppas att jag kommer kunna kombinera alla mina olika intressen och vem vet, en dag kanske jag är en leksaksskapandedesignkonstnärsförfattare bosatt i en liten skidby med fina alptoppar som sträcker sig ner till havets vågor och min regnbågsfärgade segelbåt.

Drömma det gillar jag, ibland slår de in!

kristy_hanna_malning_webb

Hanna

 

Glöm inte att kolla in Hannas hemsida och Facebook!

 

 

 

 

Gästbloggare: Ingrid Jönsson

Flickan i drömfångaren

 

 

 

 

Ingrid Jönsson är aktuell med boken “Flickan i drömfångaren” som gavs ut på Beta Pedagog i vår. Omslagsillustration: Marta Leonhardt

 

Jag har aldrig riktigt förstått den där klyschan med att författare skulle ha svårt att släppa sin bok, sin baby, ifrån sig. Att man jämför en bok med ett barn tycker jag nästan är stötande. Kom igen, det är ju ändå bara lite papper och trycksvärta. Okej då … lite mer är det förstås, men för mig har det inte varit några problem att släppa mina två böcker. Konstigt uttryck förresten, ”boksläpp”! Jag hade en galen idé i samband med förberedelserna inför releasefesten till ”Flickan i drömfångaren”. Nämligen att jag skulle låtsas tappa en bok och sen säga: ”Jaha, det var det boksläppet, det – tack för att ni kom. Böckerna säljs där borta.” Det skulle bli jordens billigaste releaseparty, förstås, men gästerna skulle nog blivit ganska besvikna …

Nej, för mig har det känts som en befrielse att skicka i väg manuset. Och har man sen tur, som jag hittills har haft, vad gäller schysta förlag och grymt begåvade illustratörer, kan man bara luta sig tillbaka och njuta av att boken ger sig ut på egen hand, och tar världen om inte med storm, så åtminstone med styv kuling!

Att jag alltid gillat att skriva låter fruktansvärt klyschig, men det är sant. Inte förrän jag kommit upp i den gyllene medelåldern insåg jag att om det skulle bli något av med författardrömmarna så fick jag sätta fart. Så det gjorde jag. Det finns två skäl till att det blev just barnböcker för mellanåldern. Dels var jag lite rädd för att det skulle bli självutlämnande och privat att skriva för vuxna, och dels var jag sugen på att skriva något riktigt bra och viktigt för just barn. Jag har arbetat som lärare i tjugo år och visst finns ett stort intresse och ett engagemang för barn med i botten, när jag skriver.

Mitt mål med skrivandet är att producera texter som barn både kan bli underhållna av och lära sig något av. Inte minst vill jag att de ska lära sig något om sig själva och om livet. Få nya insikter och kunna se saker ur en annan synvinkel. Det är ett stort ansvar att skriva för barn – så mottaglig och samtidigt så sårbar som man är i mellanåldern är man nog varken förr eller senare. Litteraturen är en tillflyktsort för många. Därför vill jag förmedla hopp. Inte förringa elände och problem, men avsluta med en hoppfull känsla. Det tycker jag är viktigt.

När jag skriver börjar jag ofta med att bestämma temat i boken. Hittills har det blivit mod, vänskap, att stå upp för vad man tror på, att lära sig tycka om sig själv, att följa sina drömmar och att vuxenvärlden i allmänhet bör skärpa till sig … När jag sen har skrivit klart har det ofta visat sig att jag fått med en stänk existentialism i anrättningen också … Det är nog därför jag gillar magisk realism, som ju är genren i ”Flickan i drömfångaren”.

Inspiration hittar jag på olika håll. Hittills har det inte varit en bristvara. Jag bor ju mitt i Brösarps norra backar på Österlen och naturen är viktig för mig. Det är en överdrift att säga att jag är en skogsmulle – snarare är jag tjuren Ferdinand som älskar att lukta på blommor och se molnen vandra över himlen. Och träd – jag ÄLSKAR träd! Det är en himla tur att jag bor bland hundraåriga tjocka bokar och ekar. Så här i lövsprickningstider är det så vackert att man nästan inte kan sticka näsan utanför dörren utan att gråta (nåja, det beror delvis på pollenallergi också …)

Och så inspirerar ju alla ”mina” skolbarn mig. Jag lovar, man behöver bara finnas i skolmiljö sisådär en vecka eller två och vips kommer det ungefär femtioåtta bokideér flygande och ansätter hjärnan!

När jag sen skriver så gör jag det tämligen tråkigt strukturerat. Men det passar mig. Först gör jag en tydlig synopsis. Jag skriver ner en halv – en sida i ett block om varje kapitel, och gör mindmaps om personer och miljöer. Lite senare blir de halva sidorna ett par meningar på postitlappar (en lapp till varje kapitel) som jag kan flytta runt på ett stort papper.

Jag gör inget råmanus utan jag skriver så bra jag kan från början, med långa miljöbeskrivningar (älskar dem) och en massa annat trevligt lullull. Sen får jag förstås stryka en del. När jag har skrivit manuset ”klart” har jag skickat till testläsare och till lektör. Och sen kan det bli lite ändringar. Hittills har jag inte skrivit om något manus helt och hållet, dock. Kanske får en del tjusigt, men onödigt, stryka på foten och måhända måste en och annan karaktär eller tråd försvinna. Less is more, gäller ju verkligen. Tyvärr. Skämt åsido, jag har verkligen upptäckt hur mycket bättre ens texter blir när man stryker i dem.

ingrid jonsson

För det viktiga är ju inte vad som står. Det viktiga är vad som inte står. Det har jag inte hittat på själv men när jag såg det på en blogg någonstans i nätdjungeln tog jag genast uttrycket till mig. Så sant. Och så svårt. Och så roligt! Jag tycker det är hur kul som helst att utmana mig själv att skriva den ultimata texten. Och samtidigt vilar jag i den trygga vetskapen om att vägen till fulländning, den är oändligt lång!

 

Ingrid Jönsson

 

 

Länkar:
https://www.facebook.com/flickanidromfangaren 
http://skola.betapedagog.se/flickan-i-dromfangaren-p-2267-c-565.aspx
http://www.bokus.com/bok/9789186213565/flickan-i-dromfangaren/
http://ingridjonsson.com
http://martaleonhardt.com