My first Kafka – klassiker i barnboksform


Jag har, på självaste internationella barnboksdagen, firat med att läsa My first Kafka av Matthue Roth och Rohan Daniel Eason, utgiven på One Peace Books, och skriven på engelska.
Jag som inte bara, utan överdrift, älskar allt av Kafka utan också har det här stora intresset för barnböcker/bilderböcker, jublade när jag upptäckte bokens existens.
Jag jublade och längtade och längtade och jublade. Och snart var den här.
Faktiskt så var det nu exakt ett år sen. Det är så lång tid det tar för mig att smälta en smärre besvikelse. En smärre.
(Mina förväntningar var ju skyhöga, kolla bara här, jag skrev om den innan jag ens lagt vantarna på ett ex! Jättenöjd. Var jag då.)

För, det finns ingen tvekan om att det är en fantastisk bok som sådan. Man har alltså gjort en omarbetning av Kafkas Förvandlingen, och det tycker jag att man gjort bra.  Men det finns en del grejer man bara inte gör, som jag ser det, tex mixtra med klassiska inledningar.
“När Gregor Samsa vaknade ur sina oroliga drömmar fann han sig förvandlad till en stor skalbagge.” Så lyder Kafkas original-inledning. Jag ser väldigt ogärna att man petar för mycket i den. Självklart kan man göra meningen mer lättläst i just en adaption till barnboksform, men att bryta upp den och låta kärninformationen i meningen komma som ny, andra mening, känns fel för mig. Jag vill gärna ha den först av allt. Det känns viktigt. Det har med anslag och atmosfär att göra, surrealismen slår en direkt. Det finns ingen chans att missa det. Den typen av rak uppriktighet är trevlig emellanåt, och jag tycker det är synd att den går förlorad här.

Och så är det det här med den lite udda textsättningen. Den gör att jag känner en ständigt närvarande förvirring. Du kanske tänker nu att det beror på storyn i sig? Att det ligger i att jag inte läser på engelska så ofta längre? Att det är sådan min person är?
I beg to differ: texten är nämligen satt som om den vore skriven på någon form av vers. Och jag hittar ingen form av vers.  Kanske har man velat skapa mer luft på text-sidorna helt enkelt, för att försöka uppnå en känsla av lättlästhet. Men raderna är för korta, (mest lättläst är en rad med mellan ca 79 – 90 tecken för standardläsaren, enligt egen empiri) och många blankrader som indikerar nytt stycke. Finns det en tanke bakom sättningen, så går den mig förbi. Det går säkert att argumentera för det här, men för mig blir det rörigt.

Kan man bara komma över det där med typografin och den inledande meningen, så är det en himla trevlig bok! Tyvärr tycks den inte finnas på svenska, men den är ganska lätt att översätta så där, under högläsningens  gång. Kanske tack vare den udda textsättningen!?

Bilderna är helt underbara: ömsom hysteriskt fyllda av streck, småmönster och detaljer och ömsom avskalat lugna och rena i uttrycket. De speglar texten precis i stämning och atmosfär. Rohan har en tecknarstil som påminner mig en smula om Edward Gorey och en ännu mindre smula om Matt Gordon. Tror i det senare fallet handlar det om dynamiken i bilderna, och i det första fallet enkelheten, men ändå detaljarbetet, i hur han tecknar människor.
  

Den här boken är rolig att ha, både som Kafka-fan och som tecknare. Bilderna är minst sagt inspirerande. Jag tycker det är svårt att avgöra vilken åldersgrupp den är riktad till, men kring 6 – 9 år skulle jag tro.
Det finns ett läskigt parti, som jag tror skulle göra mig obehaglig till mods som barn, och det är när det där äpplet fastnar i ryggen på Gregor. Det börjar mögla och sprider sjukdom. Läskigt. Det gör ont. Men sån är ju berättelsen, bara ett litet heads-up. Det är en spännande berättelse, med roliga och väldigt snygga bilder, och så ett kanske lite underligt och sorgligt slut. : ) Definitivt läsvärd.
3,5 av 5 Barnboksverk.


/Linda

 

Jag har ingen fantasi…

Hur många gånger har man inte hört det? Jag tror att alla kan fantisera. Jag är helt säker på det. Men som med mycket annat måste man nog träna. Jag har alltid varit ganska kreativ. När jag var yngre var det mycket teater och sen blev det film. Sen ibland har det kommit annat emellan och rätt vad det är kommer jag på att jag glidit iväg lite för långt från det jag älskar. I bland finns det inte riktigt utrymme till att vara fullt så kreativ som jag önskar. Ska man måla ska papper, färger och penslar fram. Jag kanske vill göra en stopmotionfilm med allt vad det innebär. Allt kräver plats och när man bor i en liten lägenhet finns inte alltid platsen.

Då tycker jag att skriva är bra. Datorn står ju där. Inget som ska plockas fram. Så försöker jag hålla min kreativa glöd vid liv. Jag skriver lite noveller. Men hur vet jag vad jag ska skriva då? Det finns alltid något att skriva om. Jag ska försöka ge ett exempel.

För ett tag sen satt jag på tåget på väg till Malmö. Jag plockade fram min iPad för att fortsätta på en påbörjad novell. Då visade det sig att jag inte kunde öppna dokumentet. Vad gör man då? Börjar på något nytt så klart. Så jag drog iväg ett meddelade till en vän och frågade vad jag skulle skriva. Till svar fick jag: Skriv om något om sitter fast.

Det första som dök upp i huvudet var ett svärd, ett magiskt svärd. En smed som smider ett magiskt svärd. Varför gör han det? Är det en beställning? Är det en hjälte som beställt? Eller kanske en skurk?

“Året var 1066 efter vår tidräknings början. Närmare bestämt torsdagen den 27:e Oktober klockan 22:10. Smeden Svante Blondus stod och betraktade sin senaste skapelse. Ett svärd av aldrig tidigare skådat slag. Det var ett magnifikt långsvärd. Bearbetat till fulländnings. Det hade tagit honom otroliga två år att slutföra det och nu äntligen kunde han se resultatet av sitt hårda slit. Svärdet var inte bara vackert att se på och välbalanserat, det var magiskt. Svärdet var oförstörbart. Svante fattade handtaget med båda händerna och svingade svärdet över huvudet. I en enda obruten rörelse slog svärdet emot det gamla städet och klöv det i två delar. Svärdet fortsatte sin bana utan minskad fart genom den kraftiga ekstubben. Med en dov klang föll det två städbitarna i golvet.

Svante log belåtet. Han hade alltid varit en man som tog sitt arbete på största allvar. När hertig Sven av Mordvinien kommit till honom med sin beställning på ett svärd och det skulle inte vara vilket svärd som helst, utan det bästa svärd som någonsin tillverkats. Nu två år senare var han äntligen klar. Sven hade betalat bra så det fanns ingen anledning att fundera över vad han skulle använda ett sådant magnifikt svärd till.”

 

Sen rullar det bara på av sig själv. Det hela slutade med en fyra sidor lång novell. Det gäller att hugga den där första tanken och sen bara låta det rulla på. Sen när man är klar och om det ska bli något mer än bara för egen nöjes skull kan man gå tillbaka och finslipa.

“En månad senare när Filip den förstes rike fallit. De sista kämpande förbanden hade gått över till Sven och Filip erkände sig besegrad. Filip Greps genast och stenades till döds. Filips kvarlevor kastades i en hög. Bredvid honom låg de sista resterna av en känd och halshuggen lönnmördare. Sancho dog av en hjärtattack när budet nådde fram till honom.

 

Sanchos efterträdare, Alfons de modige insåg att det inte var lönt att skicka in någon i närstrid mot denna demon till krigsherre. Därför samlade Alfons sina klokaste mannar och bestämde sig för att ta fram ett vapen som kunde fälla Sven en gång för alla. Pil och både var inte på mode längre. Det hade de moderna rustningarna satt stopp för. och närstridsvapen hade gång på gång misslyckats. Man var tvungen att tänka ut något nytt.

 

En man från Alesia föreslog att man skulle konstruera ett hävarmsvapen som med kraft slungade iväg små stenprojektil. Vapnet skulle se monteras fast på armen eller bäras i handen. Efter några tragiska försök gav man upp den idén. En annan vis man vid namn Alfred Collier tyckte att man skulle tillverka ett rör med någon form av handtag. Sedan skulle man fylla röret med något explosivt och sedan en pil eller rund sten. Han var väldigt exalterad med övriga i sällskapet var inte fullt så imponerade. Förmodligen var Collier några år före sin tid.”

Hur gör jag med namn då? Det är väldigt olika. I det här fallet använde jag mig av en gammal Europakarta för att “följa” resan. Och sen om någon betydelserik person skulle dyka på i historien så försökte jag plocka från verkligheten. Så Filip den förste fanns faktiskt på riktigt. Inte riktigt år 1066 men 1478 till 1505, kung över Kastilien. Kastilien är en historisk region i Spanien. Där har även Sancho regerat och även Alfons Den modige (Ett tips är att läsa lite om spanska kungar. Många roliga namn)

Alesia, som i berättelsen “uppfinner” katapulten var i verkligheten en stad som förintades under en belägring med just katapulter.

Och på det viset fortsatte jag. Alfred Collier, ja, han får ni själva gissa var han kommer ifrån…

 

 

 

Ypperlig förvandling; Kafka i barnens värld

Så, man nämner Kafka och genast genmäles ord som “svår”, “tung” “handlingsfattig” och “trälig”. Exempelvis. En del ord är väl dialektala. Ibland uppstår bara tystnad, en tystnad så fullständig att man kan höra fraset från ett ögonbryn som höjs och någon strupe som inte alls är med på saken, den harklar sig av olustkänsla i halsen där den bor. Nu är ju ovan beskrivna scenario såklart en överdrift, de flesta jag omger mig med har stor respekt för nämnda författare, men om man tillåts att generalisera lite, så är det en högst trovärdig scen. Jag själv brukar kunna känna av stämningen lite, och undviker i vissa fall att föra saken på tal, men har ibland trampat i klaveret och då upplevt liknande situationer.

Hur skulle det då bli om en nämnde Kafka i barnbokssammanhang? Det orkar jag inte bry mig med, för jag är övertygad om att en del av hans noveller skulle fungera utmärkt som omarbetning till barnlitteratur. Det enklaste exemplet är väl “Förvandlingen”, som flest känner till, med surrealistiska händelser som just en förvandling från mänsklig skepnad till skalbagge. Det kan nog bli ganska intressanta diskussioner i barnkammaren om kvällen, inte minst av existentiella slag. Och varför pratar jag om detta? Jo, för det har just utkommit en omarbetning av professor Matthew Roth (U.S.A) , med illustrationer av Rohan Daniel Eason (London), så vitt jag förstår en underbar liten sak, dock på engelska, och väl värd att utforska. Läs mer om saken här och beskåda de vackra illustrationerna.

Denna står definitivt överst på min önskelista detta året! / Linda