Recension: Anden, Döden och tulpanen

Författare och illustratör: Wolf Erlbruch
Förlag: Lindskog förlag, 2012
Översättning: Lennart Lindskog

Bild från egen e-boksutgåva

När jag läser berättelsen om Anden, Döden och tulpanen, så börjar jag tveklöst att gråta, varje gång.
När jag läser OM berättelsen om Anden, Döden och tulpanen så börjar jag onekligen att gråta.
Och skulle jag se en pjäs om Anden, Döden och tulpanen så skulle jag tvivelsutan börja gråta. Så är jag en ganska lättrörd person.

Men jag tror att få skulle kunna läsa den här berättelsen och förbli oberörd.
Ingen kan väl värja sig mot den vänliga Döden som så milt och mänskligt tar sig an sitt offer? Som försöker göra det till en så behaglig upplevelse som möjligt, det här med att lämna jordelivet och gå vidare, vart än man nu ska…
” – Somliga änder säger att man blir en ängel som
sitter på ett moln och som kan titta ner på jorden.
– Det är möjligt. Du har ju redan vingar.
– Somliga änder säger också att det djupt nere i
jorden finns ett helvete där du blir stekt om du inte
varit en god and.
– Det är då märkvärdigt vilka historier ni änder
berättar för varandra, men vem vet.”

Ingen kan väl värja sig mot den milda, funderande men ändå enkla Anden, som så självklart värmer Döden när han blir kall efter ett dopp i hennes älsklingsdamm, som klättrar i träd och får ”besynnerliga tankar”, vemodiga tankar på hur tom dammen kommer att vara utan henne, och som så glatt väcker Döden om morgon och förkunnar  honom att hon inte är död.
”– Jag är inte död! kvackade hon glatt.
Döden lyfte sitt huvud.
– Det glädjer mig, sa han och satte sig
upp.
– Men om jag hade dött …
– Då hade jag inte fått sova ut, gäspade
Döden.
Det var inte så trevligt att höra, tyckte
Anden.”

Det finns väldigt mycket mänsklig humor i berättelsen, liksom instoppad så där lite oväntat som i raderna ovanför. Det gör både Död och And så bräckligt nära oss på något vis, det som sägs hamnar under huden och går in i blodomloppet. Jag tror det är för att vi får möta döden, det oundvikliga, det som är en del av livet, levandet, naturens cirkel, här i den här berättelsen på ett väldigt mjukt, men fortfarande obarmhärtigt vis i Dödens skepnad. Den kontrasten, det är där det händer.
Bilderna hjälper till; det är bara precis vad som händer som avbildas, förutom en och annan blomma i bild, i övrigt vitt. Färgerna är milda, dämpade och väldigt få, Döden bär en rutig klänning, den ger en hemtrevlig känsla. Han beskrivs också som ”…trevlig om man inte tänkte på vem han var – till och med mycket trevlig.”
Och de vackra, enkla illustrationerna förmedlar så otroligt väl varje uttryck hos de båda, trots att det är en and och ett kranium som står för uttrycken: en enkel vridning på huvudet, ett subtilt streck för mungipan och färgen och storleken på andens ögon som skiftar nästan obemärkt.

Bild från egen E-boksutgåva

Det är väl det som utmärker en genial författare, eller bilderboksskapare? Förmågan att träffa så mitt i prick, förmågan att skriva för alla, vuxna och barn.
Wolf Erlbruch fick ju också ALMA-priset detta året, och endast baserat på den här boken skulle jag själv stå upp för det beslutet.
I en intervju med Skånska dagbladet svarar han så här på frågan om han blev överraskad över att få priset:
”– Nej, det var väldigt underligt. Jag hade faktiskt en dröm strax innan, en väldigt tydlig dröm, där jag vann priset, berättar han på telefon från Stockholm där han precis varit på skolbesök.
– Sedan samma dag som prisbeskedet kom promenerade jag hem från min kiropraktor och mötte en pojke som stannade till och ropade: ”Många tack för dina underbara barnböcker”. Det var ännu mer underligt och så lite senare fick jag samtalet från Sverige.”
Uppenbart är det här en människa som står i klar förbindelse med sitt inre och med det stora yttre.
Jag tänker lite på Antoine de Saint-Exupéry och hans världskända Den Lille prinsen, det finns gemensamma nämnare, inte bara i att de båda författarna/illustratörerna fått priser för sina insatser, utan i det hur de berör ämnen som är svåra att nå, på ett väldigt känsligt och greppbart sätt, hur de uppenbarligen står i kontakt med det lilla och det stora, början och slutet.

Bild från egen e-boksutgåva

Och ja: även när jag SKRIVER om Anden, Döden och tulpanen, så gråter jag. Hejdlöst.

Mer om Wolf Erlbruch och hans böcker hittar du här.

/Linda

Boktips ” Mitt bland stjärnor ” av Lotta Olsson och Olof Landström

 

Titel: ” Mitt bland stjärnor ”

Författare: Lotta Olsson

Illustratör: Olof Landström

Förlag: Lilla Piratförlaget

Utgivningsår: 2016

Det här är en poetisk och lärande bok som är både lågmäld och storslagen på en och samma gång. Eftersom jag är en vuxen (eller ett vuxet barn), som lånar barnböcker till mig själv och även arbetar som barnboksillustratör, så vill jag först ge min syn på denna bok. Boken beskriver i stort hur jorden och djuren skapades fram till civilisationen idag. Men på rim och på ett drömmande sätt, som inte gör det för faktamässigt och tråkigt. Texten känns ljus och luftig och lite melankolisk. Mycket fint rimmat och skrivet av Lotta Olsson. Jag blir genast sugen på att läsa mer av henne. Lika mycket som jag fastnade för texten fastnade jag för de harmoniska illustrationerna. De förmedlar ett lugn och en poetisk melankoli, som stämmer väldigt bra överens med texten. Det konstiga är att illustrationerna både är lågmälda och mäktiga på samma gång. Precis som texten är både lågmäld och överväldigande på samma gång. Olof Landström är mycket skicklig i sitt manér och bilderna går att titta på länge.

Jag läste den för den tänkta målgruppen i form av Mio som är fyra år. Helt klart var barnet Mio alldeles för trött just den kvällen. Boken fångade trots det nyfikenheten och många frågor dök upp, men det var lite svårt att hålla koncentrationen hela vägen till slutet. Jag tror den här boken ska läsas för barn när de inte är för trötta. För det är ” Mitt bland stjärnor ” värd. Det är ingen enkel bok, utan kräver att hjärnan orkar jobba och koncentrera sig. Riktigt bra barnböcker ska enligt mig precis vara så- lite krävande och ögonöppnande (vilket också kräver ett någorlunda piggt barn). Allt detta är ” Mitt bland stjärnor ”. Ingen godnattsaga om en kanin som så gärna vill somna med andra ord.

Hur som helst så uppskattades boken trots övertröttheten hos min fyraåring. Det som barnaögonen fastnade mest för var alla de olika djuren och rymden och vår blåa lilla boll jorden. I boken finns allt från små löss och syrsor till sjöhästar, krokodiler, stora elefanter och dinosaurier. Och en pytteliten dinosaurieunge. Rymden beskrivs som stor, väldig, mörk, tyst och kall. Det var spännande tyckte Mio och tyckte att solen var jättestor i förhållande till jorden. Vi lärde oss mycket  båda två.

Det här är ett av de finaste textstyckena i boken enligt mig:

” Varje värld är lika verklig,

lika olik, lika märklig.

Myra, mussla, ko och gran:

ingens värld är likadan. ”

Jag är säker på att det här är en bok vi kommer ha i boklådan länge, för det finns så mycket att lära- både fakta och nya ord. Sedan finns det framförallt så mycket att tänka runt, egna tankar om hur vi blev till och om hela livet helt enkelt.

Att ett barn inte kan hålla koncentrationen behöver absolut inte vara något dåligt betyg utan istället betyda att detta är något att bita i och en bok som kommer att hålla väldigt, väldigt länge.

Hoppas vi hörs om en månad igen!

/Lina

 

 

En kreativ process’ struktur – ja, jag har en, DEL 1

Struktur och Ordnung muss sein.

Att jobba som illustratör innebär så mycket mer än att teckna: planering, struktur och organisation är ganska stora nycklar, inte bara när det gäller marknadsföring, ekonomi, ständiga förhandlingar för att faktiskt kunna kalla det ”ekonomi” utan citationstecken, kommunikation, utan även i själva tecknarprocessen. Alla får komma fram till sin egen ordning i processen, och det här är berättelsen om min.
Inledningsvis, när jag får ett uppdrag från något av de förlag jag jobbar med, så läser jag manuset som ska bli boken, i pappersform. Jag får upp bilder för min inre syn, och delar upp dem så de är någorlunda jämnt fördelade över hela manuset, dvs ser så att det blir ett regelbundet flöde av bilder mellan textstyckena.
En del manus ger färre bilder, då får jag jobba längre med karaktärsskisserna och jag får kanske läsa manuset flera gånger för att hitta några scener jag kan illustrera. En del ger fler. Vissa ger mig ett överflöd, och då blir det i stället svårt att sålla och välja ut vilka bilder man till slut vill teckna. Till sist, i den här delen av processen, så ser mitt golv ut så här:

”En katts paradis”

Det är för att jag ska kunna se och känna att det är lagom med papper i högarna mellan varje bild. Jag behöver det taktila i mina arbetsprocesser.

När jag har gjort en bildlista, så skickar jag den till min kontakt på förlaget: ”De här scenerna tänker jag mig ska illustreras.” Och så svarar hon något i stil med: ”Hurra! Kör på!” i bästa fall, i värsta fall: ”Bra, men se upp så det inte blir för LÄSKIGT i bild med den och den scenen…” etc. (För LÄSKIGT? Skulle JAG? Va? 😀 )(Böckerna jag jobbar med riktar sig ofta till barn mellan 8 och 12. )
Sen gör jag ett bildmanus som jag skickar till förlaget, de godkänner, och jag skissar fram de olika karaktärerna så att de på förlaget får se hur jag tänker mig dem, men även för att jag ska kunna gå tillbaka och titta på hur de ser ut, de måste ju se likadana ut på varje bild.

Bildmanus

På karaktärsskisserna skriver jag ibland in stödord som har stått i beskrivningen av dem i manuset, som tex. ”slemmig med finnar” eller ”en vandrande korv med bölder”. Inte alla är så här målande beskrivet, då blir det enklare saker som ”minimal näsa”, ”tapp på överläppen” eller ”slöa ögonlock”. etc.

”Slemmig med finnar”


Karaktärsskissandet är ett av de roligaste stegen i hela processen; man tycker att man har en relativt klar bild över hur personen ser ut, men sen omformas den på pappret till den som den faktiskt är menad att vara, kanske någon helt annan. Det är här man inser att, även om JAG ÄR GUD i vissa mått, okej assistent till Gud då, så styr karaktärerna ändå själv till sist. Även den slemmige med finnar måste få bestämma själv exakt HUR slemmig han ska vara, och hur MYCKET finnar han faktiskt ska ha. Det är väl en allmän rättighet att få bestämma sånt själv kan man tycka.
Man kan också likna det vid en graviditet; du har en bild av hur personen i magen ska se ut, men så kommer en helt annan ut, en som är perfekt, för det var SÅ den skulle se ut och vara. Men nu svävar jag ut. Det betyder att det är dags att avsluta. Det finns dock ingen alls anledning att bli rädd; berättelsen om min process, DEL 2, kommer inom kort, så håll i hatten! (Ok, jag är ingen direkt jäkel på clif-hangers, det har jag väl visserligen aldrig heller påstått…)
Så här inför påsk så avslutar jag med en karaktärsskiss på en spektakulär häxa som är från manuset jag jobbar med just nu.

Glad Påsk!

The dreamwitch, karaktärsskiss

/Linda

Intervju med barnboksillustratören och författaren Sanna Borell

Sanna har skrivit och illustrerat boken ”Jakten”, som kom ut på Olika förlag den här våren. Det är en spännande och fartfylld bok, med vackra färger och mönster. Boken presenterar också en moralisk frågeställning. I många barnböcker är det väldigt tydligt vad som är rätt och fel och vem som är ond eller god, men här öppnas det upp för diskussion.

jakten_omslag

Hur fick du idén till boken?

– Boken består av flera idéer som har fogats samman. Själva grundidén kom till när mitt barn och jag pratade om godhet och ondska. Av någon anledning pratade vi om tjuvar och mammor. Hon hävdade med bestämdhet att en person inte kan vara tjuv och mamma samtidigt, för tjuvar är onda och mammor är goda. Det gick jag och funderade på sen. Även om det på sätt och vis är bra att barn tänker att mammor alltid är goda så tycker jag att det finns något provocerande med det. Så därför ville jag göra en bok med en huvudkaraktär som både är mamma och tjuv. Boken tar samtidigt upp frågan om det kan vara okej att stjäla. Mamman i boken är onekligen en tjuv, men är hon verkligen ond?

Vill du berätta lite om hur ”Jakten” kom till? Började du med texten eller med bilder? Hur ser din arbetsprocess ut?

– När själva idén var någorlunda utformad så började jag skissa på hur bilderna skulle utformas. Någonstans i en gammal skissbok hade jag ritat en figur som jag tyckte om, men som inte använts till något. Jag plockade helt enkelt upp figuren och gjorde den till tjuvmamman i boken. Gamla skissböcker kan vara en skatt, och jag kan verkligen råda andra att skissa ner alla små idéer någonstans. De kan tas fram senare, och sättas ihop på nya sätt.Jakten_8

Jag har lagt märke till att texten i boken är väldigt snygg, hur har du gjort den?

– Tack! Det mesta i boken är gjort digitalt. Texten har jag dock gjort för hand, med tusch och pensel. Sen är den inskannad och tillfixad i Photoshop. Jag är glad att förlaget lät mig behålla den. Jag förstår de som tycker att all text ska vara skriven med tydliga typsnitt i bilderböcker. Samtidigt är bilderböcker nästintill konst ibland, och jag ville att texten och bilderna skulle passa ihop. Det är möjligt att vissa bokstäver är en aning svåra att läsa för ett barn, men det känns positivt att få visa att utformningen av bokstäver kan vara rolig och ganska fri. Min sexåring gillar att rita snirkliga och ibland oläsliga bokstäver. Jag skulle kunna rätta henne, men tycker att det är viktigare att hon tycker att det är roligt att skriva.

Vad tyckte du var roligast i processen och vad var svårast?

– Nästan alla projekt tycker jag är roligast alldeles i början. När idén håller på att formas och man leker runt med olika möjligheter. Just då får jag ofta lite hybris, men det lägger sig sen när de första bilderna är klara. Sen mot slutet brukar det kännas bra igen!

Det svåraste var att göra berättelsen tillräckligt tydlig. Förlaget (Olika) var mycket hjälpsamma, och läste boken för barn och så. Tillsammans gjorde vi några ändringar för att ännu tydligare få fram vad det handlar om.

Du har tidigare gjort boken ”Djungelön”. Var processen med ”Jakten” mycket olika från din tidigare bok?

– Dungelön var ett mer personligt projekt. Jag pratade inte med så många om den, och jag visade inte upp bilder under arbetets gång. Jag hade inget barn då, så den är mer påverkad av mina egna bilderboksminnen från när jag själv var barn. När jag gjorde Jakten gick jag kursen Bilderböcker för barn på HDK, och visade upp texten och bilderna för väldigt många människor. Det kan vara bra att få kritik från andra, men om det blir för mycket kan man tappa bort sig själv lite grann. Nu när boken är färdig och tryckt, tycker jag att jag tog till mig lagom mycket av andras åsikter och behöll det jag själv tyckte var viktigt. Och jag är väldigt tacksam för all tid och energi som andra har lagt ner på att läsa och gå igenom Jakten.

Har du fått någon respons eller roliga reaktioner från läsare?

– De roligaste reaktionerna har kommit från barn. De verkar ha starka åsikter om vad som är rätt och vad som är fel, och har kommit med egna förslag på hur tjuvmamman kunde gjort istället för att stjäla o.s.v. Det var precis sådana diskussioner jag hoppades på när jag gjorde boken! Från vuxna har jag mest fått kommentarer om illustrationerna, även om de också har pratat om den moraliska frågeställningen. En sak som många gillat är att boken har olika färgteman på olika uppslag. Väldigt många har även sagt att boken ser ut som ett tv-spel.Jakten_11

Vad har du på gång härnäst?

– Jag har precis vunnit förlaget Opals bilderbokstävling i Sven Nordqvists ära. Boken heter ”En sån dag” och ska komma ut i höst. Det känns som en väldigt lång tid att vänta. Jag vill visa upp boken nu! Men många av illustrationerna är än så länge bara skisser, så jag har en del jobb att göra nu i sommar.

Var kan man köpa boken?

– Jakten går att köpa hos flera internetbokhandlar, som till exempel Adlibris. Den går även att beställa på Olikas sida. Om någon vill ha den signerad går det bra att köpa en direkt av mig. Det är bara att höra av sig till sanna@sannaborell.se

Och tillslut, var kan folk hitta dig om de vill se mer av ditt arbete?

Jag jobbar som frilansande illustratör, och min hemsida är sannaborell.se Titta gärna in!

 

/Marta