Fika med farmor

Jag fikar ganska så ofta med min farmor och vi pratar om allt mellan himmel och jord. Jag har så klart berättat för henne om barnboksverket och mina funderingar kring barnböcker.

Min farfar var folkskollärare. Farmor och farfar hyrde ut rum för att dryga ut kassan. I bland var det författare eller illustratörer som bodde där och som tack kunde dom få en bok.

För en tid sen när farmor och jag satt och pratade hämtade hon boken om “Tjirr”. Hon har vid flera tillfällen nämnt den men jag har bara lyssnat med ett halvt öra. Nu tänkte jag i alla fall försöka skriva lite om den.

Tjirr Gavs ut 1966 och handlar om en gråsparv som kommer bort från flocken en blöt höstdag. Med tiden lär han känna en duva och en fiskmås.  Fåglarna slår följe och hjälps åt för att klara en kalla och tuffa vintern i Stockholm.

IMG_0002

Jag kan börja med att säga att det är en ganska så lång bok men förhållandevis mycket text. Ingen bok som man läser som godnattsaga skulle jag tro. Men den är spännande och faktiskt lite utbildande också.

IMG_0003

Det är fina och mjuka bilder i den där det hela tiden händer något Helt enkelt en bra bok för en blivande fågelskådare.

IMG_0001

Boken är skriven och illustrerad av Inga Borg. Antagligen mest känd för böckerna om Plupp.

Uppföljning

I går var jag hemma hos mina föräldrar. Då slog det mig att jag skulle leta efter den där boken om Åsnan som jag skrev om sist. Så jag styrde mina steg in i gästrummet där det står en liten bokhylla med lite gamla barnböcker. Jag tänkte att oddsen inte var speciellt goda. Det är bara en bråkdel av böckerna som finns kvar där. Varför skulle just den finnas där? Men så föll min blick på en liten ansenlig bok. Placerad lite för sig själv. En solstråle hade letat sig in genom dom tunna gardinerna och träffade bokens framsida som en guldglittrande hand…

Nä, nu hittade jag på. Det var mörkt ute. Men boken stod verkligen där. Likt Gollum kastade jag mig fram och slet åt mig boken. Därefter kilade jag undan i ett tryckt och säkert hörn för att få återuppleva gamla minnen. Då slog det mig att det kanske inte var så jag skulle gå till väga. Redan själva pärmen tycktes mindre än vad jag mindes den- Var mina vaga minnen felaktiga?

Boken ligger bakom mig på nattygsbordet och ropar på mig. Jag har fortfarande inte öppnat den.

Så här kommer mina minnen.

Som jag skrev innan så minns jag inte så mycket av boken. Jag minns att den var lite större än vad den faktiskt är. Utsidan ser även lite blekare ut än vad jag minns att den var.

Jag kommer ihåg att det var två åsnor i boken. Eller kanske en åsna och en häst. Den ena var gammal och sliten. Sen tror jag att det skulle vara något julspel där barnen behövde en åsna som skulle vara med. Den gamla åsnan får inte vara med och blir ledsen. Dom andra djuren ser det och gör ett täcke till henne. Det är så jag minns det.

Jag minns även två bilder. En bild där den gamla åsnan gråter och tårarna fryser till is. Och så minns jag en bild där täcket är utlagt på marken och alla djuren håller på att göra det.

Det var minnena. Nu ska vi se vad verkligheten säger.

Rosita får en present. Av Mirabel Cecil och Christina GascoigneSkärmavbild 2014-01-28 kl. 15.10.25

Boken handlar Om två åsnor. Rosa och gamla Rosita. Om hur Rosa som är ung och pigg får all uppmärksamhet medan Rosita lämnas ensam. På vintern får alla djuren Vinterpäls eller går i ide. Alla utom Rosita. Dom andra djuren tycker synd om Rosita som bara ligger i snön och väntar på slutet så dom bestämmer sig för att göra ett täcke till henne. Alla djuren hjälps åt och vesslan gav alla order. När täcket är klart kommer barnen för att hämta rosa som ska vara med i julspelet men så får dom syn på Rosita och hennes täcke och bestämmer att hon ska vara med istället.

Skärmavbild 2014-01-28 kl. 15.11.38 Skärmavbild 2014-01-28 kl. 15.12.29

Skärmavbild 2014-01-28 kl. 15.13.42

Det är en fin saga men vuxna jag undrar var Rosa tyckte som inte fick vara med. Och Vad hände sen efter julspelet? Åkte Rosita ut i snön igen. Nåja. Jag är ju vuxen nu.

Bilderna är betydligt mindre än vad jag minns dom som. Jag minns dom som stora panoramabilder. Dom är fortfarande väldigt fina och jag undrar om jag la märke till alla detaljer. Jag tycker fortfarande att det är en fin bok och nu ska den flytta in i min bokhylla.

 

[thankyou]

Nostalgitripp!

Härom veckan när jag var i skolans bibliotek fick den här boken mig att stanna till. Jag var bara tvungen att låna den för att se om privatdetektiv T. Sventon var lika skoj som jag mindes honom. Sedan dess är det temlor och flygande mattor som gäller var kväll! Roligt med en bok som alla tre barnen uppskattar,  trots att de är i helt olika åldrar (4,7 och 10). Bilderna är få men talande och lämnar en hel del åt den egna fantasin. Barnen ligger utspridda i soffan medan jag läser, och när det kommer en bild så granskar vi den noga. DSC_0006

Jag var lite orolig för att jag skulle tycka att där var mossiga värderingar och alltför typiska stereotyper, böckerna har ju ändå dryga 50 år på nacken. Men även om flickor förklär sig till syrenbuskar och pojkar till granar och även om herr Omars ögon är outgrundliga som den arabiska natten,  så är den läspande privatdetektiven med hökprofilen själv så komisk att det blir tydligt även för de minsta att han aldrig hade fått tag i Vesslan utan hjälp av sina vänner. Och att de är just vänner.

Vi har läst två böcker av tio (tror jag) och alla väntar vi på januari när vi kan läsa om Ture Sventon samtidigt som också vi avnjuter var sin fylld temla!