Recension: Anden, Döden och tulpanen

Författare och illustratör: Wolf Erlbruch
Förlag: Lindskog förlag, 2012
Översättning: Lennart Lindskog

Bild från egen e-boksutgåva

När jag läser berättelsen om Anden, Döden och tulpanen, så börjar jag tveklöst att gråta, varje gång.
När jag läser OM berättelsen om Anden, Döden och tulpanen så börjar jag onekligen att gråta.
Och skulle jag se en pjäs om Anden, Döden och tulpanen så skulle jag tvivelsutan börja gråta. Så är jag en ganska lättrörd person.

Men jag tror att få skulle kunna läsa den här berättelsen och förbli oberörd.
Ingen kan väl värja sig mot den vänliga Döden som så milt och mänskligt tar sig an sitt offer? Som försöker göra det till en så behaglig upplevelse som möjligt, det här med att lämna jordelivet och gå vidare, vart än man nu ska…
” – Somliga änder säger att man blir en ängel som
sitter på ett moln och som kan titta ner på jorden.
– Det är möjligt. Du har ju redan vingar.
– Somliga änder säger också att det djupt nere i
jorden finns ett helvete där du blir stekt om du inte
varit en god and.
– Det är då märkvärdigt vilka historier ni änder
berättar för varandra, men vem vet.”

Ingen kan väl värja sig mot den milda, funderande men ändå enkla Anden, som så självklart värmer Döden när han blir kall efter ett dopp i hennes älsklingsdamm, som klättrar i träd och får ”besynnerliga tankar”, vemodiga tankar på hur tom dammen kommer att vara utan henne, och som så glatt väcker Döden om morgon och förkunnar  honom att hon inte är död.
”– Jag är inte död! kvackade hon glatt.
Döden lyfte sitt huvud.
– Det glädjer mig, sa han och satte sig
upp.
– Men om jag hade dött …
– Då hade jag inte fått sova ut, gäspade
Döden.
Det var inte så trevligt att höra, tyckte
Anden.”

Det finns väldigt mycket mänsklig humor i berättelsen, liksom instoppad så där lite oväntat som i raderna ovanför. Det gör både Död och And så bräckligt nära oss på något vis, det som sägs hamnar under huden och går in i blodomloppet. Jag tror det är för att vi får möta döden, det oundvikliga, det som är en del av livet, levandet, naturens cirkel, här i den här berättelsen på ett väldigt mjukt, men fortfarande obarmhärtigt vis i Dödens skepnad. Den kontrasten, det är där det händer.
Bilderna hjälper till; det är bara precis vad som händer som avbildas, förutom en och annan blomma i bild, i övrigt vitt. Färgerna är milda, dämpade och väldigt få, Döden bär en rutig klänning, den ger en hemtrevlig känsla. Han beskrivs också som ”…trevlig om man inte tänkte på vem han var – till och med mycket trevlig.”
Och de vackra, enkla illustrationerna förmedlar så otroligt väl varje uttryck hos de båda, trots att det är en and och ett kranium som står för uttrycken: en enkel vridning på huvudet, ett subtilt streck för mungipan och färgen och storleken på andens ögon som skiftar nästan obemärkt.

Bild från egen E-boksutgåva

Det är väl det som utmärker en genial författare, eller bilderboksskapare? Förmågan att träffa så mitt i prick, förmågan att skriva för alla, vuxna och barn.
Wolf Erlbruch fick ju också ALMA-priset detta året, och endast baserat på den här boken skulle jag själv stå upp för det beslutet.
I en intervju med Skånska dagbladet svarar han så här på frågan om han blev överraskad över att få priset:
”– Nej, det var väldigt underligt. Jag hade faktiskt en dröm strax innan, en väldigt tydlig dröm, där jag vann priset, berättar han på telefon från Stockholm där han precis varit på skolbesök.
– Sedan samma dag som prisbeskedet kom promenerade jag hem från min kiropraktor och mötte en pojke som stannade till och ropade: ”Många tack för dina underbara barnböcker”. Det var ännu mer underligt och så lite senare fick jag samtalet från Sverige.”
Uppenbart är det här en människa som står i klar förbindelse med sitt inre och med det stora yttre.
Jag tänker lite på Antoine de Saint-Exupéry och hans världskända Den Lille prinsen, det finns gemensamma nämnare, inte bara i att de båda författarna/illustratörerna fått priser för sina insatser, utan i det hur de berör ämnen som är svåra att nå, på ett väldigt känsligt och greppbart sätt, hur de uppenbarligen står i kontakt med det lilla och det stora, början och slutet.

Bild från egen e-boksutgåva

Och ja: även när jag SKRIVER om Anden, Döden och tulpanen, så gråter jag. Hejdlöst.

Mer om Wolf Erlbruch och hans böcker hittar du här.

/Linda

Recension: Så många jag

Författare: Yllka Sheqiri
Illustratör: Melanie Hedlund
Utgivningsår: 2016
Förlag: Ordspår förlag

Så Många Jag är en naivistisk samling med poetiska fundror för barn. En liten bok med stora filosofiska funderingar om att vara liten och stor, om mysterium, ljus, bråk med språk, hjärnan… som filosoferas kring ett jagperspektiv. Även om vi är så många jag här i världen med olika funderingar så är man ju i grunden ett jag, och det har vi alla gemensamt. Jaget håller den röda tråden i samlingen. Boken är illustrerad av Melanie Hedlund. Vi har försökt att komplettera varandra genom att låta text och bild samspela, och samtidigt utmana och utveckla varandra.”

Så berättar Yllka om sin bok på Vulkans hemsida där hon finns med som nominerad till Selmapriset 2015. Och det tycker jag är en rättvis beskrivning av den.
(Du kan läsa hela intervjun här och mer om Selmapriset här.)

Det här är en diktbok riktad till barn i ca lågstadieåldern tänker jag mig.
Dikterna behandlar olika ämnen som kan vara intressanta för barn i den här åldern, tex
”Gympatårar” som handlar om det genanta i att bli svettig, ”Göra” som handlar om hur svårt det är att hålla reda på allt man FÅR göra och vad man INTE får göra, och ”Vara” som helt enkelt handlar om utklädningslek och att få vara någon annan en stund.
De flesta dikterna har alltså en ganska pragmatisk inriktning och språket är enkelt och lätt. Formen är någon slags…fri eller halvbunden, lite inkonsekvent, men det finns rytm i den, en del av dikterna skulle nog lämpa sig väl som ”spoken word”.

För mig, som tänker Shelley, Baudelaire och Södergran när jag tänker poesi, så känns det här lite… ointressant. Jag tror inte jag skulle tycka att det vore kul att läsa som liten heller, även om jag inte hade den referensramen då, jag VAR inte ett väldigt jättepretentiöst barn (förutom när jag skrev dikter om vår daggbeströdda trädgård, i sann naturromantisk anda), snarare någorlunda tvärtom.
Och naturligtvis förstår jag att det inte är gamla mossbelupna stenar med klassisk preferensram, som är målgruppen, det tycker jag ändå framgår ganska tydligt.
Jag menar bara, att dikter till barn KAN ha ett lite större djup, och fortfarande tala till dem.
Mina två favoriter i boken närmar sig det där djupet lite grann: ”Prinsessan” och ”Hejdå”. De har något mer abstrakt och ovisst över sig, en antydan till melankoli, och de närmar sig den atmosfären jag kan tycka en bra dikt ska ha, både innehållsmässigt och formmässigt. Smakprov:

Hejdå

Långt bort
är två vuxna små
allt jag ser

Jag blinkar,
en sekund.
Jag ser dem inte mer.

Sen finns det en dikt som är direkt humoristisk, ”Jag hjärnar dig”, som är en upplysande dikt och den kan jag också uppskatta.
Jag TROR faktiskt att många barn kommer att uppskatta den här boken.
Jag VET att ett barn gillar den; hon tyckte den var rolig, sa hon. (Jag har tyvärr inte haft fler försökskaniner.)

Den känns lätt och angelägen och illustrationerna på varje sida bidrar till enkelheten, med sitt tydliga och rena formspråk. Jag tycker ändå att dikterna nånstans känns substansfyllda. På ett väldigt flyktigt sätt. Ni vet.
Som små små maskrosfrön, som kanske kan mana till nya tankar hos barnen.
Eller små små frön som växer till någon slags förståelse för att det finns fler som gråter på gympan, det finns fler vars farmor var tjock men nu är död och att det finns fler som har folk omkring sig som fortfarande säger stereotypa saker som ”Kärlek börjar med bråk”, om killar som lägger fälleben för tjejer, av ingen anledning. (Jo, just det, de är kära…)

Det är överlag en ganska fin bok som ur ett barns perspektiv tar upp aktuella saker i tillvaron, som språk, mångfald, kärlek, lek och död på ett enkelt och lättillgängligt vis.

/Linda

Sven går på kalas

Recension

Författare/Illustration: Annika Lundholm Moberg
Förlag: Opal
Kategori: Mjuk socialrealism för vuxen och barn?
svengarpakalas_omslag

”- Vi skulle ju kunna stanna hemma och bygga med Lego i stället, säger Sven. Jag känner ändå ingen på Örjans kalas.
– Sluta nu, säger pappa. Det kommer att bli jättekul. ”
Så inleds bilderboken Sven går på kalas och jag tror vi är en hel del som känner i gen oss i det där. Att vara bjuden på kalas, men att hellre vilja stanna hemma. Inte känna sig på humör. Inte ha lust. Att till sist tvinga sig i väg. Och sen råka ha jättekul.

Sven går på kalas är otroligt skickligt skriven. På ett precist och hårfint sätt navigerar Annika mellan text och bild, och hon får fram de många underfundigheterna på ett väldigt subtilt och lirkande sätt. Du hittar dem i sättet de vuxna talar olika språk med varandra, i känslan av att alla andra festdeltagare är monster och i den enorma känslan det är att hitta någon där som inte bara förstår en, utan som dessutom är lika genialisk som du själv. Till exempel.
ella

I den här boken så gestaltas alla vuxna som icke-särskilt-lyssnande eller inkännande personer, trista, tillgjorda och hycklande. På olika sätt o-kontaktbara för ett litet barn egentligen. På ett uppslag visar den helt fantastiska illustrationen hur barnen löper amok i Örjans hem, även Örjan. Inga föräldrar där som sätter gränser. Det förstärker verkligen gapet som kan finnas mellan vuxenvärlden och barnens.
Sven står för sig själv och hoppas på att inte bli upptäckt. Vem har inte upplevt den känslan? Känslan av att vara omgiven av idioter, och bara HOPPAS på att ingen vill prata med dig, alternativt att kalaset ska vara slut…svenpakalas1

Illustrationerna är roliga att titta på. Färgerna rör sig i det mustigare spektrumet, och även om de är många och mättade så håller de en behaglig och dämpad ton. Med en skicklig och välgjord form av kollageteknik, så får Annika fram precis rätt känsloläge i alla bilder. Det händer mycket i bilderna, och i samspelet mellan bild och text, vilket jag tycker ger berättelsen fin tyngd.

Personligen hittade jag gott om igenkänning i den här boken, och jag tippar på att det är samma sak för många barn som allt som oftast blir i vägtvingade på kalas, eller för många föräldrar som har tvingat sig själva till torftigt kallprat i en svettig hall med en annan vuxen som inte talar samma språk alls.
svenpakalas2

Boken kan också fungera som underlag för att prata om de olika känslor och situationer som uppstår i boken och som kan uppstå i barnets tillvaro. Jag tycker att den här boken har allt: obehag, substans, spänning och humor, allt förmedlat med enorm skärpa och intelligens.
5 barnboksverk till Sven går på kalas, och hett julklappstips till barnföräldrar som tycker om att ge sina barn bra böcker!  😉

/Linda

Det övergivna huset

Recension                                                                                                                                Författare: Emma Askling                                                                                                      Formgivning: Ulrika Slottner                                                                                               Förlag: Idus förlag, 2014                                                                                              Kategori: Mystik med övernaturliga inslag

IMG_2250

Ett mystiskt brev. En försvunnen skolkamrat. En underlig gubbe. Ett övergivet hus som ingen bott i på 30 år.

Trådarna är många i Emma Asklings barnroman, och i prologen sätts vi in i en flyktingfamiljs mörka situation: boende hos en farbror väntar de på besked om uppehållstillstånd. Samtidigt som 12-åriga Amir jobbar med känslor kring sina ledsna föräldrar, önskar han innerligt att bli upptagen som en del av gemenskapen med sina klasskamrater.

Handlingen utspelar sig i det lilla Åtvidaberg i Östergötland och till en början kan den verka simpel; en arbetslös mamma och hennes dotter behöver finna en ny trygghet. Men mystiken drar i gång nästan genast, och efter ett hemlighetsfullt brev innehållande en nyckel styr de kosan mot sitt nya hem, utan att veta vem som skickat dem nyckeln, eller om den passar till sagda lägenhet. Brevet är endast undertecknat med ett mystiskt ”R”. Väl på plats i Åtvidaberg börjar 12-åriga Lo tillsammans med sin nyfunna vän Ida att nysta i de mysterier de ställs inför, bland annat det från titeln utlovade övergivna huset, och den där sången som ljuder från det, är det verkligen bara Lo som hör den?

Berättelsen får en spännande upplösning, och sättet alla bitar faller på plats är snyggt uttänkt och högst tillfredsställande. Karaktärerna och dialogerna känns trovärdiga och Emma är riktigt bra på att förmedla små fina detaljer i samspelet mellan de olika karaktärerna. Jag tycker också att de olika temana sammanvävs på ett smidigt och naturligt sätt, och boken är verkligen spännande och drivet skriven.

Det är därför jag måste invända mot omslaget, som jag tycker ger en aning hafsig och plottrig känsla, och speglar inte det kvalitativa i Emmas skrivstil. Om tanken med omslaget var att ge det en kollage-känsla så borde det gjorts tydligare, och typsnittet är det i sig inget fel på; det passar till en mystisk berättelse, men jag tror att de vita ytterlinjerna kring texten förstärker känslan av låg kvalitet, tyvärr.                                                                       Visserligen speglar omslaget innehållet i bokens berättelse ganska väl, men man kunde gjort det mycket mer spännande och en mer harmonisk bildlösning. Jag tror inte att jag skulle plockat upp boken från hyllan om jag inte fått den rekommenderad.

Men, som vi alla vet, är det i slutänden insidan som räknas, och av mig får Det övergivna huset 4 av 5 barnboksverk, låt er inte luras av omslaget. J

/Linda

Recension: Skrotingen – Bankeli Bonk!

Bank, Bunk och Bynk. Det är bara några av ljuden som Skrotingen upptäcker på sin ljudsafari bland grytor och durkslag.

framsida

Jag har läst Skrotningen – Bankeli Bonk av Marika Hoppare utgiven av Akrobok förlag. Det är Marikas debut. Och vilken debut sen. Att på ett så enkelt och lättförståeligt vis få in ljud och barns nyfikenhet ser man inte ofta. Skrotingen är som barn är mest. Nyfikna och utforskande. Vad händer om man Trummar på en silverbricka? Det låter förstås ”Bänk! Bänk! Bänk!”

Boken är uppbyggd på liknande vis som många andra barnböcker. En textsida och in illustrationssida men Marika har lyckats väva ihop sidorna på ett väldigt fint och tilltalande vis.

uppslag

Språket är enkelt och tilltalande men i bland smyger det in engelska ord och på någon sida rimmar det. Nu är detta inget att hänga upp sig på efter som boken som helhet är så himla fin. Absolut en bok som jag kan rekommendera.

marika

Recension: Spöket i köket

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 23.03.18Det trillade in en bok som vi blev ombedda att recensera. Undertecknad blev som eld och lågor och bönade och bad att få skriva. Det skulle bli den bästa recensionen någonsin. Med humor och inlevelse skulle jag skriva så bra så att barnboksförfattare skulle stå i kö.

När jag väl fick tag på boken satte jag mig tillrätta med en kopp te, papper och penna. Här skulle det minsann recenseras! Jag läste igenom boken först en gång och sen en gång till.

I min fantasi hade jag skrivit spaltmeter om boken och nu fick jag inte fram ett enda ord. Inte en enda bokstav. Jag förstod den inte. Jag kunde inte greppa den.

Boken heter Spöket i Köket och är utgiven på Heidruns förlag. Skriven av Sara Berg och Karin Frimodig med illustrationer av Matti Berg.

Sara och Karin har även skrivit ”Kim och skrutten”.

Varje uppslag börjar med med ett ljud som ”Phuuu” eller ”Schhhh” följt av ett ett rim och en beskrivande bild.

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 23.03.47

Veckorna gick och jag kände att det blev svårare och svårare. Något jag trott skulle vara så lätt var så otroligt svårt. Tillslut fick jag erkänna mig besegrad. Jag klarade inte av att skriva en recension om den här boken. Tillslut vände jag mig till experterna. En grupp med treåringar.

 

Barnen gillade verkligen boken. Den är välformulerad och fångar treåringarnas intresse med ord som finns i barnens vardag som till exempel snabbmakaroner. Bilderna tyckte de var en aningens mörka och dystra. I tre dagar fick barnen låna boken av mig och nu frågar de när de kan få tillbaka den och läsa den igen. Bra betyg till barn, författare och illustratörer.

Och jag kan bara hålla tummarna att jag får fler recensionschanser.

 

Skärmavbild 2014-10-04 kl. 23.03.53

 

/Johannes

 

Magiska djungeln

Vilken åldersgrupp riktar sig en bok till? Jag fyller 32 i år och satt och log när jag läste denna enkla och fina bok. Överraskningsmomentet som hela boken är baserad på blev aldrig uttjatat eller tråkigt. Även om jag snabbt listade ut hur det egentligen stod till kunde jag inte låta bli att le.jpg2

I Magiska Djungeln av Hanna Olausson får vi följa en prickig zebra som träffar en flygande apa och en massa andra spännande djur. Eller hur är det egentligen? Är zebror prickiga. Det här är en bildande bok för de minsta. Boken skojar och leker och jag kran riktigt höra förtjusta barnskratt.jpg

Magiska Djungeln är skriven och illustrerad av Hanna Olausson under en Australienresa och utgiven av förlaget Ordalaget. Men det tänkte jag att Hanna själv skulle få berätta om i ett senare inlägg.Skärmavbild 2014-04-12 kl. 14.15.31