Pettson & Co

I somras var jag i Helsingborg och besökte Sven Nordqvist-utställningen Pettson & Co på Dunkers kulturhus med en vän. Vi gick en ganska så snabb runda på kanske 45 minuter, och hade inga barn med oss.

Min, medvetna, relation till Pettson och Findus började egentligen som vuxen, när jag läste ”När Findus var liten och försvann” för min son. Vi satt långa långa stunder med den otroligt gulliga och mysiga boken varje gång vi läste. Det där myllret av liv och småsaker att upptäcka överallt i hans bilder. Den varma humoristiska tonen. Det är svårt att värja sig.
Senare köpte jag ”Var är min syster”, som enligt mig har många helt underbart fantastiska bilder. Och det var framförallt originalen av de bilderna som jag i egenskap av illustratör uppskattade mest på den här utställningen. TÄNK bara att även Sven Nordqvist får lappa och laga sina bilder pga felmålningar och dylikt! Sånt får man se på de där originalen, det är en rätt lustig känsla.

Efter den långa väggen original, kom vi in i ett lite mindre rum, med en whiteboardtavla full av bokstavsmagneter. Min inre tonåring klev fram och skrev ”Sisters of mercy är bäst” på den. När jag halvnöjd med min mogenhet vände mig om, blev jag förskräckt vid igenkänningen av en gammal bok som låg där i en hög, bland andra böcker: “Agaton Öman och Alfabetet”! Jag slet åt mig den och bläddrade panikartat fram till den värsta bilden jag kan minnas från min barndom: bilden till bokstaven B! Två gubbar sitter på huk med byxorna neddragna för att bajsa, under Bagare Bengtssons fönster! Gubbarna är helt otroligt obehagliga och jag ville konfrontera mitt barndomstrauma direkt för att stilla det, för att se att den inte alls skulle vara så obehaglig som ett barnsinne lätt kan göra en bild.
Men jag gick bet alltså. De där gubbarna är fortfarande otroligt äckliga, trots att jag annars är helt öppen för bajshumor liksom. Och medan jag bläddrade i boken mindes jag tydligare och tydligare hur obehaglig hela den boken faktiskt var för mig. Och jag kände det verkligen även som vuxen, obehaget, som ända hade någon form av lätt fascination inbakat i sig…

Efter att jag återupplevt min barndom under mindre lustfyllda men ändå upplysande former (jag hade aldrig i tanken att det var Sven Nordqvist som gjort den boken), gick vi vidare ut i ett större rum där det var mer fokus på lek, med ett uppbyggt tält och grejer, och Pettsons kök fick man också gå in i…många fler saker att leka med såg jag, så det är nog kul för barn mellan ca 3 till 7,8 nånting. Mycket fint gjort.

Utställningen pågår till den 22 januari 2017, så än finns det tid. Kila över med ungarna en helg vettja! 