Barnboksverket diskuterar: Så har jag det nu, av Meg Rosoff

15918737

Årets ALMA-pristagare är Meg Rosoff. Hon är en amerikansk författare som numera bor i London. Hon har inte skrivit så värst många böcker, och var heller inte speciellt känd i Sverige innan hon fick ALMA-priset. Frida och Sanna på Barnboksverket har läst Rosoffs debut Så har jag det nu (How I Live Now).

Frida: Vad är det som starkast hänger kvar hos dig efter att du läst klart boken?

Sanna: Det som hänger kvar hos mig är att den handlar om krig i nutid. Det känns liksom skrämmande rimligt. Och mycket, mycket otäckt.

Frida: Jag visste ingenting om handlingen när jag började läsa boken och jag fattade först inte att det var nutid. Ett tag där i början försökte jag lista ut vilket krig det handlade om. Ändå kändes det lite overkligt för mig ganska långt in i boken.

Sanna: Det verkade kännas overkligt även för karaktärerna i boken. Det gillade jag. Hur huvudpersonen är i sin lilla bubbla och hur kriget smyger sig på och sakta förstör allt.

Frida: Ja de var inte lillgamla och oroade sig för världen i stort utan var mer intresserade av sitt, det kändes verkligt på något sätt. Kanske det är en coping strategi också…

Sanna: Ja. Det bästa med boken tycker jag egentligen var hur barnen lever utan vuxna. Hur de först njuter av det, innan saker och ting blir farliga på riktigt. Jag tror att jag hade gillat det ännu mer om jag läste boken som tonåring.

Frida: Ja de vuxna är på något konstigt sätt frånvarande även när de är med, de är inte så viktiga liksom.
En annan grej som jag gillade är att jag hade lite svårt att få en tydlig bild av karaktärerna. De beskrivs i och för sig ganska karikatyrsmässigt med få, utmärkande drag, men för mig kändes det ändå lite som att det kunde varit vem som helst. På ett bra sätt! Trots att flera av dragen var viktiga för handlingen, Daisys ätstörningar, Edmonds skruffighet, Osberts dryghet etc. För mig var det verkligen inte personerna som fängslade utan något annat, mer svårdefinierat.

Sanna: Boken innehåller inte någon egentlig dialog heller. Allt berättas i jagform av huvudpersonen. Så det är bara hennes bild av de andra personerna osv som vi får veta. Jag har förstått att vissa hatar språket i boken, medan andra gillar det. Själv tyckte jag om hur “pratigt” det var. Men jag känner också att jag borde läst den på originalspråket istället för på svenska. Läste du den på svenska?

Frida: Jag läste den på engelska. Gillade faktiskt att Daisy’s berättande är så “matter-of-factly”, inga stora känslostormar utan mest ett konstaterande av vad som händer, även när det är väldigt otäckt.

Sanna: Men visst har hon humor också? En mörk, rolig humor, tycker jag.

Frida: Jo absolut, hon är inte som en robot. Mer cool. Eller så är det bara känslan av att man är i hennes huvud som är liksom, rofylld, fast det händer massor runtomkring.

Sanna: Jag tycker att det är väldig roligt, och hoppfullt, att Meg Rosoff var 47 år när Så har jag det nu, hennes debut, kom ut. Jag har än så länge inte läst någon av hennes andra böcker, men är rätt nyfiken. Speciellt eftersom de verkar vara väldigt olika. Har du tänkt läsa fler?

Frida: Hm, jag vet inte riktigt. Jag gillade mycket med boken, känslan och att det kändes som att Daisy var en verklig person, att man var henne, och att kriget kändes verkligt. Men själva storyn mellan personerna, t.ex. kärlekshistorien tyckte jag inte var något speciellt. Det var lite cheesy och inget som fångade mig. Å andra sidan var boken snabbläst och jag är lite nyfiken på vad hon mer har skrivit. Vi får se!
En sak till! Jag läste nu precis i motiveringen till ALMA-priset att “[…]Rosoffs empati för och lojalitet med unga [är] fullständig”. Och det kan jag hålla med om!

Sanna: Ja, det är sant! Dessutom har hon med hundar i alla sina böcker 🙂

Frida: Haha jag är ingen hundmänniska, det är inget som tillför något för min del 🙂 “kryddar svärta med humor” är något annat som står i motiveringen till priset. Känns som att det var precis de två saker vi också fångade upp 🙂

Sanna: Ja. Dock gillade jag förresten inte alls slutet på boken. Jag känner mig fortfarande lite arg över det.

Frida: Vad var det som du inte gillade?

Sanna: Det var nog dels att det hoppade så mycket i tiden. Allt hade liksom “svalnat” på nåt sätt tyckte jag. Jag hade nog föredragit att boken slutade tidigare. Den sista delen kändes rätt så onödig för mig. Och jag fick ändå inte veta vissa saker som jag verkligen ville veta.

Frida: Aha. Ja jag såg ju filmen så jag blandar ihop det lite. Det var jättekonstigt, personerna var helt annorlunda, Edmond var t.ex. äldst av syskonen och en tonårshunk………..

Sanna: Han är väl 14 i boken, och det kanske inte går för sig i en film…

Frida: Haha nä men han var inte ens det minsta scruffy, bara hunkig. Och den där genomträngande blicken var lite läskig på film, mer crazy-eyes stalkig hehe…

Sanna: Ok, det låter som att jag inte ska se filmen.

Frida: Nej gör det inte.

Sanna: Ok 🙂

Frida: Det var också helt weird att plötsligt få se Daisy utifrån, hon blev mer av en främling.

Sanna: Det är nog svårt att få fram det där nära på film. Man hör inte vad de tänker (och när man gör det brukar det bli rätt fånigt).