Bokserier säljer (eller lånas)!

Strax efter nyår publicerade Lunds Barn&Unga-avdelning 5-topplistor på de mest utlånade barnböckerna 2015. Jag som tycker sådana här siffror är kul att analysera såg ganska snart ett tydligt mönster framträda:

  • Faktaböcker: Castor (Lars Klinting), tre av fem platser
  • Seriealbum: Amulett (Kazu Kibuishi), fyra av fem platser
  • Kapitelböcker 9-12: Dagbok för alla mina fans (Jeff Kinney), fyra av fem platser (nr 1 var Harry Potter)
  • Kapitelböcker 6-9: Lasse-Maja (Martin Widmark), fem av fem platser
  • Bilderböcker: Alfons Åberg, Pippi och Pettsson
  • Pekböcker: Max och Bu&Bä

Alltså total dominans av böcker som finns i (långa) serier. För att en bok ska bli populär verkar det alltså hjälpa att ha skrivit många av samma sort. Här kanske någon påpekar att det snarare handlar om kvalitet, att böcker som är bra helt enkelt oftare får uppföljare. Visst, så är det säkert till viss del, samtidigt tror jag ändå att det ligger något i detta mönstret. Jag vet själv hur jag valde böcker som liten, jag valde det jag kände igen (dvs illustratören hade helt klart större inverkan på valet än författaren, vilket i sig är ganska intressant). Idag har jag ett kluvet förhållande till långa serier. Visst, det är trevligt att läsa något som man vet att man gillar och man vet ungefär vad man får, samtidigt vill man ju ha lite nytt efter ett tag. Men många barn är ju så att säga hehe, lite mer enkelspåriga, mår bra av tydliga rutiner etc, gillar sånt de känner igen.

Tro inte att jag får hybris här, jag misstänker att detta samband är känt sedan urminnes tider hos förläggarskrået. Dock finns det flera frågor som jag känner att jag skulle vilja forska mer i. Varför är långa bokserier mer populärt i barn- och ungdomslitteratur än i vuxenlitteratur? Hur väljer barn böcker på biblioteket (eller är det deras föräldrar som väljer åt dem)? Hur stor roll spelar illustratören vs författaren för hur barn väljer böcker? Jag vet att ni har teorier, tipsa i kommentarsfältet!

//Frida