En vecka med Sven Nordqvist

Den här veckan ägnar vi på Barnboksverket oss helt och hållet åt Sven Nordqvist. Sven fyllde 70 år nu i år, och det har uppmärksammats på alla möjliga sätt. Förlaget Opal anordnade en bilderbokstävling i hans ära (som jag vann!). Dunkers kulturhus har en utställning, för hela familjen, som heter Pettson & Co och Kulturen i Lund har en lekutställning tillägnad Pettson och Findus. Dessutom passar en massa bibliotek på att fira Sven och hans författarskap.

Nästan alla jag känner har en eller flera bilderböcker som de minns på ett alldeles särskilt sätt. Böcker som nästan är mer än böcker. Själv har jag ett par stycken som jag minns som hela världar. Nästan som om jag befann mig inne i bilderna. Varje gång jag ser en klick lim så får jag tillbaka känslan av en pixibok om en trasig spade som limmas ihop. Och varje snöig vinter så tänker jag på en bilderboksbild på snöiga granar som bildar en hel vägg. Jag har ingen aning om vilken bok den bilden fanns i, och det kommer jag troligen aldrig att få veta.

Sven Nordqvist är ett proffs på att bygga upp världar som är väldigt lätta att ”gå in i”. Jag minns hur jag upplevde flera av hans böcker som barn. En av bilderna i en av böckerna har etsats sig fast extra starkt i min hjärna, och jag har en väldigt stark känsla kopplad till just den bilden. Det är bilden som visar insidan av en gammal trasig lada, i boken Hattjakten. Varje gång jag befinner mig i en lada så är det just den känslan jag får tillbaka. Det som jag minns allra tydligast är hur dagsljuset syntes mellan de glesa plankorna i den annars mörka ladan, precis så som det brukar se ut i gamla lador.  Boken har jag inte läst sen jag var liten, men jag bläddrade i den för ett par veckor sen. Nästan nervös letade jag efter just den där bilden, osäker på om den ens fanns på riktigt. Men det fanns den! Den såg inte ut som i min hjärna, utan som en helt vanlig bild. Om jag enbart hade läst boken som vuxen, så hade jag aldrig kunnat uppleva den på det intensiva och djupa sätt som jag gjorde som barn. Bilder kan vara hur fina som helst, men jag upplever dem inte som levande världar längre.

I mitt eget bokskapande så funderar jag en hel del på det där. Skapar jag bilder som går att gå in i? Finns det barn som kommer att minnas mina bilder på det där speciella sättet sen när de blir vuxna? Det skulle vara otroligt roligt.

När jag var liten var det främst bilderna jag gillade i böckerna om Pettson och Findus. Jag gillade att titta på alla mucklorna och vad de hade för sig, och alla andra små detaljer i bilderna. För att vara bilderböcker innehåller de ganska mycket text, så man hinner som barn titta länge på varje bild. Nu som vuxen så är det främst relationen mellan Pettson och Findus som jag gillar. De har fantastiskt fina dialoger, med mycket humor, och texten är skriven på ett sätt som skapar väldigt fina stämningar. Av alla böcker det finns om julen så är Pettson får julbesök min favorit. Den innehåller också ett fint litet exempel på bra dialog. Pepparkaksdegen har på något märkligt sätt blivit mindre i skafferiet:

–Det var väldigt vad den har krympt, sa Pettson.
–Ja, det är konstigt med degar, de försvinner bara, sa Findus.
–Det kanske har varit nån katt här, och ätit av den, föreslog Pettson.
–Kanske det du, sa katten. Eller nån gubbe, kanske.
–Kanske det du, sa gubben.

Eftersom bilderböcker ofta läses av vuxna och barn tillsammans, så är det ju perfekt om de kan uppskattas av både och. Jag skulle gissa att det är en av orsakerna till att böckerna om Pettson och Findus är så populära.

/Sanna