Kitty Crowther – en av de bästa

Det var inte kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Kitty Crowthers verk. Året var 2009 och jag letade godnattsagor till mitt första barn som var ca ett år, hittade “Är det dags?”. Jag gillade inte den, tyckte både den var ganska trist att läsa och inte särskilt snygg (har t.ex. alltid haft lite svårt för “ögon i pannan” à la Alex Scheffler). Ändå blev den ett stående inslag vid läggningen av båda mina barn när de var mellan ett och två år.

Är det dags av Kitty crowther

2011 kom “Rotbarnet”. Jag läste om den på någon barnboksblogg och drogs till framsidan som är fantastiskt fin med mycket svart och växter som påminner om gamla folkkonst-broderier. Mama mia, nu blev jag kär. Skuggorna, växterna, färgerna, trädstammarna, sorgen, glädjen. Som botanist blev jag särskilt förtjust i diversiteten och detaljrikedomen i floran. Tyvärr blev mitt äldsta barn inte kär i rotbarnet, av någon anledning hatar hen denna bok (ingen underdrift) och jag får aldrig läsa den.

Rotbarnet

Nästa bok jag föll för var “Annie från sjön”, jag beställde den direkt när den kom och blev inte besviken (första gången jag läste den grät jag till och med en skvätt). Vyerna, perspektiven, vemodet (och återigen, svärtan och växterna). Jag läste en gång en intervju med Crowther (hittar inte det nu så jag reserverar mig för att jag inte minns 100% hur det var) där hon sa att hon aldrig justerade linjerna i en bild, om något blev fel ritade hon om hela bilden, just för att få fram “nerven” i de linjer man ritar från början till slut när man vet att man inte får sudda. Det känns verkligen, det ser ut som om bilderna vuxit fram under pennan och att figurerna liksom ritat sig själv streck för streck. Varje linje var för sig är lite sned och skakig men helheten är levande. Samtidigt är det inget som ser amatörmässigt ut, kompositionerna är fantastiska, balansen mellan svart och färg, ljus och mörker, rörelse och stillhet, flödet mellan bilderna, det är verkligen skickligt gjort.

Annie från Sjön Kitty Crowther

Den senaste boken hon kommit ut med i Sverige är “Ivo & Vera går och fiskar”. Jag är inget jättefan av de tidigare Ivo & Vera-böckerna så jag köpte inte den med en gång utan lånade den först på bibblan. Ojojoj, här har hon verkligen fått med ett smörgåsbord av mina favoritsaker: växter i överflöd, undervattensmiljöer, hemliga mys-ställen, mossa (jag är mossnörd) och en fantastisk färgskala med tyngdpunkten i svart och grönt. I boken har hon använt sig mycket av av neongrönt (en särskild tryckfärg) på samma sätt som hon använde sig av neonorange i “Den lille mannen och gud”. Genialt! Vem gillar inte neonfärger? Och kontrasten mot det svarta blir ännu mer framträdande. Den här boken gillar faktiskt båda mina barn!

Ivo och vera går och fiskar kitty crowtherDen lille mannen och gud Kitty Crowther

Nu har jag nog nämnt alla mina favoriter, förutom “Lilla döden hälsar på”. Människan kan inte bara göra fantastiska bilder, hon kan också skriva om allvarliga ämnen på ett både poetiskt, roligt och tröstande vis (och det gäller inte bara denna boken utan också t.ex. Rotbarnet och Annie från sjön). Crowthers döden är den gulligaste döden någonsin. Här lyckas hon också på ett litet hörn smyga in en annan av mina passioner, rituella masker! 2010 fick hon ALMA priset, väldigt välförtjänt. Jag är så glad över att hon finns och för alla böcker som finns kvar att upptäcka (både de hon inte gjort än och de som inte ännu översatts till svenska)!

//Frida