Poesi för barn

Jag kan erkänna direkt, jag är ingen poesiläsare. Läsning för mig har alltid symboliserat lust och avslappning. Poesi kräver för mycket, man måste liksom vara närvarande i varje ord, det blir inte längre kul utan känns mer som en skoluppgift. Har aldrig gillat Lennart Hellsing heller (oops).

Dock har det alltid varit något där som skaver, något jag ändå vill utforska. För några år sedan köpte jag därför diktsamlingen “Gröngölingen är på väg” av Barbro Lindgren och införde hemma att vi skulle läsa en dikt varje kväll vid läggningen. Barnet protesterade men tvingades mer eller mindre (ja, så var det, ytterligare en lite obekväm bekännelse). Detta var något helt annat, det här att läsa dikter tillsammans. Jag tänkte inte bara på vad orden rörde upp inom mig, utan också i henne. Ibland kom det frågor men oftare kommenterade vi inte dikten alls, utan gick bara vidare till att läsa vanliga godnattboken, men det kändes ändå som att vi hade delat något, en känsla eller upplevelse, något mer än bara mys-vid-läggning.

Nu har dottern börjat skriva egna diktsånger, för det mesta naturromantiska bitar inspirerade av någon vacker fras och som sjunges med vemodig röst. Det är ju ändå något särskilt med det kortfattade intensiva (även om dikter absolut inte behöver vara korta) och att orden inte bara ska betyda något särskilt men också låta bra. Varför kan man t.ex. lyssna på sin favoritlåt om och om igen utan att tröttna? Det är lite samma grej tänker jag, med dikter och sånger.

I helgen på bokmässan gick jag på ett seminarium som hette just Poesi för barn. Medverkande var Mårten Melin, Lena Sjöberg samt Lisen och Emma Adbåge. Alla tre har nyligen kommit ut med diktböcker för barn: “Att vara eller inte vara”, “Under ett rabarberblad” och “Halsen rapar – hjärtat slår” (respektive). Samtalet handlade om vad poesi är, vad poesi för barn är, och hur de tänker kring genren. Det är svårt att återge hela samtalet här men i princip var slutsatsen att dikter kan vara väldigt mycket och man kan skriva dem av väldigt olika skäl. Jag blev sugen på alla tre böckerna men den jag till slut ändå köpte var “Halsen rapar – hjärtat slår” av Lisen och Emma Adbåge. Varför? Jag läste en av dikterna för min dotter och hon skrattade och sa: den boken vill jag ha! Dikten i fråga var denna:

STALLET
Jag går alltid hit
när allting är skit
och allting i livet känns tungt
bland hästbajs och stöv
jag glor på din röv
och känner det ilskna bli lugnt

Halsen rapar hjärtat slår

Och det är en väldigt roligt bok. De flesta dikterna är skojsiga med en liten twist men det finns också vemodiga och tänkvärda dikter. Jag har nu läst hela boken för mina två barn. Det var väldigt tydligt att de gillade vissa av dikterna mycket (höga utrop och kommentarer, ibland mitt i dikten!) medan andra bara fick tystnad och en enkel kommentar:”dålig”. Och det är kanske så det ska vara med dikter? Antingen träffar de med en smäll, eller så gör de det inte. Antingen vill man rama upp dem och hänga upp dem på väggen, eller så glömmer man dem (tills man läser dem en annan gång när allt är annorlunda?). Jag är ett tidigare fan av båda systrarna Adbåges illustrationer och i det här fallet går det nästan inte att skilja bilderna från texten, de kompletterar varandra så väl. Nästan alla av dikterna är på rim, och ärligt talat, rim är väl egentligen inte heller riktigt min grej, men jag blev plötsligt så sugen! Kanske får bli lite rimverkstad med kidsen i helgen?

//Frida