Två pärlor från Jakob Martin Strid

paronetMimbo_Jimbo_cover_svensk.indd

 

En bok som jag verkligen tycker om och som jag har läst för mina barn väldigt många gånger är Den otroliga historien om det jättestora päronet av Jakob Martin Strid (Opal). Självklart blev jag jätteglad när en annan av hans böcker nyligen översatts till svenska och är i samma underbara format, dvs bautalång bilderbok (målgrupp 3-6 år). Den boken heter Mimbo Jimbo och den långa vintern och ges också ut av Opal. Vad är det som gör de här böckerna så underbart bra? Jag har kommit fram till tre kärnpunkter:

Bildkompositionerna

Det är myller, det är detaljer men framför allt är det GENOMSKÄRNINGSBILDER. Och inte det traditionella huset med olika rum (även om man får det också), vad sägs om genomskärning av drakubåt, vandrande hus, Ö-båt, Päronbåt och snötunnlar?

Päronbåt genomskärning

Päronet

Sense of wonder (fantasi!)

I bilderböcker brukar man få nöja sig med ett wow, typ det där uppslaget i mitten eller kanske vid bokens klimax (upplösningen/twisten). I båda dessa böcker finns det flera olika wow-tillfällen. Detta möjliggörs såklart delvis av det långa formatet (böckerna är båda två runt hundra sidor långa) men inte bara. Idéerna i de här böckerna hade lätt kunnat delas upp i flera olika böcker men JMS väljer att bara brassa på och trycka in dem i en och samma bok, vilket känns jättelyxigt. Det Nattsvarta Havet är kanske det häftigaste men också alla finurliga uppfinningar.

Solmaskin

Solmaskinen

Stilen

Jag har varit en serienörd i hela mitt liv och tenderar att dras till bilderböcker som är ritade i en slags traditionell barnseriestil, dvs tydliga svarta konturer och färgglatt. Detta kan man säga gäller för båda dessa böcker, även om färgläggningen är gjord på två väldigt olika sätt (Päronet är förmodlingen gjord i gouache, medan Vintern är färglagd i datorn, dvs platta färgytor). Färgläggningen i Päronet är helt klart snyggare men Vintern är inte helt fel den heller. Detaljnivån gör att det ändå inte ser platt ut och färgskalan får åtminstone mig att delvis associera till Ingrid Vang Nymans pippibilder. Det är bilder som man blir glad av!

Det enda negativa jag kan komma på (visserligen ett ganska stort minus) är att de kvinnliga karaktärerna lyser med sin frånvaro, både när det gäller huvud- och bikaraktärer. Å andra sidan är huvudpersonerna i båda böckerna djur, så med lite modifikation i uppläsningen kan man lätt göra en eller flera av dem till flickor. Tyvärr görs detta inte lika lätt med alla dessa skäggiga biroller.

Katt och Elefant

Mitcho och Sebastian, eller Mia och Sara?

Vad jag vet har bara yttligare en bok av JMS kommit ut på svenska, Lilla Grodan. Denna är i traditionellt bilderboksformat och även om den visserligen är charmig så är den inte episk (vilket är ett bra ord för att beskriva både Päronet och Vintern). Jag misstänker att det inte är särskilt lönsamt att göra så här långa bilderböcker, massor av bilder och så säljs den för bara lite mer än priset för en normallång bilderbok. Fast kanske kan det löna sig om de säljs jättemycket? (Tips: KÖP!)

//Frida